Hans Loelv
Grand Piano
4
Inspelat, mixat och mastrat i Riksmixningsverket/ RMV Studio, Stockholm av Alar Suurna
Ex. producent: Daniel Lantz
Do Music Records – distr. Border Music
32:39
Releasedatum: 12/2 2021 (fysiskt och digitalt)
Hans Loelv är den genreöverskridande pianisten och kompositören från Uppsala, vars musik jag fram tills några år sedan inte alls var förtrogen med. Man kan påstå att jag upptäckte honom genom att han (eller möjligen skivbolaget), upptäckte mig som recensent. Nu recenserar jag honom för tredje gången.
Den väldigt produktive 66-åringen verkar inte alls hämmas av rådande restriktioner. Nya skivan består av elva egna låtar – somliga tillkomna nyligen medan andra skrevs längre tillbaka i tiden – som framförs på den åtråvärda Fazioli-flygeln i Benny Anderssons studio på Skeppsholmen. Skivbolagets pressrelease berömmer pianisten för hans ömma anslag och frasering jämte målmedvetet utforskande av sinnesstämningar, omdömen lätta att instämma i.
Det är vanskligt att helt förlita sig på eget material, även om man besitter både avsevärd talang och dito erfarenhet. Utmaningen blir inte mindre av att “tvingas” fånga lyssnaren enbart via pianots tangenter och pedaler. Tre lyckade exempel med övervägande original eller egna arr, som jag recenserat senaste åren, har varit album med Tommy Kotter, Mattias Nilsson och koncept-pianisten Anders Teglund. Loelv sällar sig stilmässigt i förhållandevis hög utsträckning till nämnda självständiga trio.
Hans musik saknar här drastiska övergångar, bortsett från slutackordens intensitet i That Was All. Istället för snabba löpningars expressivitet märks ett drömskt och gradvis böljande tonspråk. Grand Piano har tillägnats pianistens barnbarn, Elis åtta månader. När kompositionerna fungerar som mest fördelaktigt, bäddas mottagaren in i ett harmoniskt, vidsträckt rum, vars motpol kan jämställas med rastlöst bombardemang av intryck.
Trollbinder är ett ord som bör reserveras till ikoniska pianoverk såsom Jazz på svenska, Tavlor på en utställning samt givetvis The Köln Concert. Däremot korrekt att särskilt de stycken som placerats först, odlar känslosamma tillstånd av avskalade, öppna landskap genom successiva rörelser. Little Brother, Serenada och Song For a Lovely Wife celebrerar det vackra i livet utan att det blir jolmigt sentimentalt. Stor skönhet således!
Hör mestadels välbalanserade explicita melodibyggen. Registrerar mer av eftertänksamt moll än sprudlande dur. Vore missvisande att ens försöka sätta någon entydig etikett. Det närmaste jag kommer är jazzigt fria klanger framförda som kammarmusik i nordisk folkton. Ofta med en vidhängande visuell prägling. Finns tendenser till öppnande meditativa passager, fast en strukturell skärpa medför att de meditativa stråken sällan utvecklas. Därvidlag skiljer han sig från exempelvis en operameriterad soundtrack-stjärna som Michael Nyman. Naturligt nog utgår Loelv från sångbara melodier, varför man kan få för sig att de lyriskt ordlösa melodierna ibland kommenterar tiden vi lever i.
Anslag och pausering står i fokus, utgör framgångsrika hörnstenar. Och resonansen från flygeln är givetvis ypperlig. Men i samma andetag konstateras att tonen är ganska torr, rent av alltför hård emellanåt. Att utvärdera och utdela poäng är en grannlaga uppgift. Nivån på dessa elva original? Somliga stycken dippar en aning, saknar minnesvärd identitet. Därför var inte slutliga omdömet helt självklart, även om jag uppskattar hantverket, inklusive den reflekterande och sammanhängande linjen.
Senaste decenniet har jag live hört ett antal av nordens främsta pianister spela solo, i ett spann från Peter Jablonski, Monica Dominique och Steffan Scheja till Lars Jansson, Mattias Nilsson och Iiro Rantala x 2. Uppsalas pianohjälte är kanske inte samma bedårande instrumentalist, men likväl en fängslande musiker med egen estetik och ansenlig nimbus. Av de solopianister jag sett på 2000-talet påminner han till viss del om storheter som Stefan Nilsson och Elise Einarsdotter.