
Shang-Chi and the Legend of the ten rings
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2021
Regi Destin Daniel Cretton
En fantastisk och underhållande legend med magi och kampsport. Den som saknat bra filmer med kampsport får sitt lystmäte mättat i denna två timmar och tolv minuter spännande magiska action, samtidigt kryddad med lagom mängd komiska kommentarer och lysande skådespelare.
Detta blir den första filmen i Disneys distribution som släpps enbart på biografer sedan pandemin startade för ett och ett halvt år sedan. Förväntningarna eller förhoppningarna från filmindustrin är säkert stora att den ska tas emot väl av filmkritiker och locka publiken.
Simu Liu som spelar huvudpersonen Shaun/Shang-Chi tar plats på den internationella filmscenen som en ny kampsport-skådespelare och det gör han mycket bra. Nu får biopubliken en ny kampsportshjälte som kan ta över manteln efter Jackie Chan.
Simu Liu är både duktig skådespelare och bra i actionscener. Fast frågan är väl om inte filmens bov, Xu Wenwu, som spelas av Tony Chiu-Wai Leung, imponerar ännu mer. Han är filmens filmens bov men är charmig mitt i sin galenskap. Tony Chiu-Wai Leung är en känd filmskådespelare i Hongkong och har också internationella framgångar. År 2000 fick han pris som bästa skådespelare på Cannes International Film Festival för sin roll i In the Mood for Love. Han har dessutom en karriär som sångare.
Awkwafina som spelar Shauns tjejkompis Katy är en annan av de viktiga skådespelare som är kul att se i sin roll. Att tjejer nu får vara duktiga i kampsport i film är på tiden. Jag som själv hållit på i mer än tjugo år med kampsport vet att det finns många duktiga tjejer. Men i filmvärlden har män dominerat denna genre.
Filmen handlar om Shang-Chi som tränats till att bli lönnmördare av sin pappa. Hans pappa Xu Wenwu fick för mer än tusen år sedan tag på tio arm-ringar som ger honom gudakraft och evigt liv. Xu Wenwu har använt sin kraft till att få makt och har byggt upp en mäktig armé. Men en dag får han höra om en magisk by som finns i en annan dimension men som går att ta sig till, fast det är mycket svårt. I denna magiska byn finns uråldriga djur och varelser med gudomliga krafter. Xu Wenwu vill ta sig dit. Nu ska jag inte berätta mer, det är inte kul med spoilers i recensioner.
Shang-Chi vill dock inte gå i sin pappas fotspår, han vill inte döda utan rymmer till USA, där han i filmens början jobbar som bilvakt vid ett hotell. Han trivs med sitt enkla ansvarslösa liv och har kul tillsammans med sin arbetskamrat och kompis Katy. Men en dag tvingas han ta itu med sitt förflutna och sin pappa.
Det är fantastiska kampsports-scener, det är magi och det är nutid, det är saga och legend och det är spännande och underhållande. Och extra bonus för mig att det finns drakar, som är en favorit från myternas värld för mig.
Att det blir fler filmer om Shang-Chi är uppenbart. Jag förmodar att det blir ett sug efter att få se mer av Shang-Chi och de andra karaktärerna. Med bra manus kan det fungera.
Obs: Stanna kvar efter eftertexterna för det kommer två extrascener som är värda att se.


Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.
Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.


