• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Shang-Chi and the Legend of the ten rings – magi och kampsport och väldigt roligt

30 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

Shang-Chi and the Legend of the ten rings
Betyg 4
Svensk biopremiär 1 september 2021
Regi Destin Daniel Cretton

En fantastisk och underhållande legend med magi och kampsport. Den som saknat bra filmer med kampsport får sitt lystmäte mättat i denna två timmar och tolv minuter spännande magiska action, samtidigt kryddad med lagom mängd komiska kommentarer och lysande skådespelare.

Detta blir den första filmen i Disneys distribution som släpps enbart på biografer sedan pandemin startade för ett och ett halvt år sedan. Förväntningarna eller förhoppningarna från filmindustrin är säkert stora att den ska tas emot väl av filmkritiker och locka publiken.

Simu Liu som spelar huvudpersonen Shaun/Shang-Chi tar plats på den internationella filmscenen som en ny kampsport-skådespelare och det gör han mycket bra. Nu får biopubliken en ny kampsportshjälte som kan ta över manteln efter Jackie Chan.

Simu Liu är både duktig skådespelare och bra i actionscener. Fast frågan är väl om inte filmens bov, Xu Wenwu, som spelas av Tony Chiu-Wai Leung, imponerar ännu mer. Han är filmens filmens bov men är charmig mitt i sin galenskap. Tony Chiu-Wai Leung är en känd filmskådespelare i Hongkong och har också internationella framgångar. År 2000 fick han pris som bästa skådespelare på Cannes International Film Festival för sin roll i In the Mood for Love. Han har dessutom en karriär som sångare.

Awkwafina som spelar Shauns tjejkompis Katy är en annan av de viktiga skådespelare som är kul att se i sin roll. Att tjejer nu får vara duktiga i kampsport i film är på tiden. Jag som själv hållit på i mer än tjugo år med kampsport vet att det finns många duktiga tjejer. Men i filmvärlden har män dominerat denna genre.

Filmen handlar om Shang-Chi som tränats till att bli lönnmördare av sin pappa. Hans pappa Xu Wenwu fick för mer än tusen år sedan tag på tio arm-ringar som ger honom gudakraft och evigt liv. Xu Wenwu har använt sin kraft till att få makt och har byggt upp en mäktig armé. Men en dag får han höra om en magisk by som finns i en annan dimension men som går att ta sig till, fast det är mycket svårt. I denna magiska byn finns uråldriga djur och varelser med gudomliga krafter. Xu Wenwu vill ta sig dit. Nu ska jag inte berätta mer, det är inte kul med spoilers i recensioner.

Shang-Chi vill dock inte gå i sin pappas fotspår, han vill inte döda utan rymmer till USA, där han i filmens början jobbar som bilvakt vid ett hotell. Han trivs med sitt enkla ansvarslösa liv och har kul tillsammans med sin arbetskamrat och kompis Katy. Men en dag tvingas han ta itu med sitt förflutna och sin pappa.

Det är fantastiska kampsports-scener, det är magi och det är nutid, det är saga och legend och det är spännande och underhållande. Och extra bonus för mig att det finns drakar, som är en favorit från myternas värld för mig.

Att det blir fler filmer om Shang-Chi är uppenbart. Jag förmodar att det blir ett sug efter att få se mer av Shang-Chi och de andra karaktärerna. Med bra manus kan det fungera.

Obs: Stanna kvar efter eftertexterna för det kommer två extrascener som är värda att se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Scen, Toppnytt

Av ingen kvinna född – ett halvhjärtat försök

29 augusti, 2021 by Anastasia Bark

Av ingen kvinna född
Författare Franck Bouysse
Utgivningsdatum 2021-05-26
Förlag Tranan
Översättare Lotta Riad
Originaltitel: Ne d’aucune femme
ISBN 978-91-89175-35-8

Vad har denna roman att bjuda på? Hemliga anteckningsblock, bryende präster, sålda flickor, grova våldtäcksmän, blod, mer blod, våld och till slut en häst. Prästen Gabriel får halvt-mystiskt tag på ett par anteckningsblock som har tillhört en avliden sinnessjukhus-patient. Han börjar läsa anteckningsblocken och lär känna ”Rosé” genom den berättelsen hon har antecknat. Såld till en godsherre av sina egna föräldrar innehåller Rosés berättelse en hel del mycket grova hemskheter, med få ljusa punkter (varav en av dem som sagt är en häst).  

Det var länge sedan jag läste en fan fiction, men jag kan slå vad om att jag läst bättre fan fiction än denna ”grymma saga”. Inte för att ”Av ingen kvinna född” är ”dålig” i sig. Denna roman bjuder på en del intressanta element. Dessa element är möjligtvis redan lite väl utforskade i litteraturvärlden, men det innebär inte att författare ska sluta ge sig på liknande teman. Problemet ligger inte i elementen. ”Av ingen kvinna född” är ett pussel som satts ihop på ett otillfredsställande sätt. Pusselbitarna går liksom inte ihop, hur man än försöker. Rent specifikt smälter språket inte väl ihop med texten, går inte hand i hand med handlingen eller karaktärerna eller någonting alls för den delen. Delvis är texten väl för melodramatisk, delvis innehåller den alltför många ”Jösses”, utan att ge det hela något syfte. Språket är menat att komplettera karaktärerna, men egentligen stämmer språket inte väl ihop med karaktärernas bakgrunder eller sätt att vara på. Låt oss ta Rosé som ett exempel. Hon ska tydligen inte ha fått särskilt mycket skolning, enligt en beskrivning i romanen är det menat att hon endast ska ha läst och skrivit av texter ur bibeln. Detta innebär i och för sig att hon ska vara kapabel till att skriva och läsa till en viss nivå, men frågan är varifrån hon har lärt sig att vara så pass melodramatisk i sitt språk. 

Problematiken slutar inte med språket. Handlingens halvhjärtade plot twists är rätt så onödiga, men det är väl de som bidrar till att denna roman får sagoelement. Faktum är att hela denna roman framstår som halvhjärtad. Av någon anledning får jag för mig att denna roman skulle passa mer som film, möjligtvis eftersom romanen saknar några tydliga karaktärer. Om ett par bra skådisar skulle lyckas att förvandla de platta karaktärer ur detta verk till åtminstone lite mer verkliga karaktärer med seriösa ansiktsuttryck, då skulle resultatet kanske bli bättre. Men ärligt talat är jag osäker på om det skulle vara värt ett försök.

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Av ingen kvinna född, Franck Bouysse, fransk roman

Teaterkritik: ”Sound of music” på Stockholms stadsteater

29 augusti, 2021 by Lotta Altner

Foto: Sören Vilks

Sound of music
Premiär den 28 augusti 2021
Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm
Regi Ronny Danielsson
Musikaliskt ansvar/musikarrangemang Joakim Hallin
Koreograf Roger Lybeck
Scenografi Martin Chocholousek
Kostym Camilla Thulin
Ljus Mikael Kratt
Ljud Avogoustos Psillas
Mask Petra Göransson, Carina Saxenberg

Det var naturligtvis nostalgi i luften på kvällens premiär. Det var Kulturhuset stadsteaterns första föreställning på drygt två år på grund av pandemin och renovering. Vi var många som hungrade efter att äntligen få lov att vara på teatern igen. Vad man har längtat.

En musikal har alltid, oavsett handlingen, ett mjukare sätt att berätta sin historia. Musik och sång är ju inte det naturliga sättet vi kommunicerar med varandra i vardagliga kriser. Så även om handlingen berör andra världskriget, nazism, tvång, flykt och förföljelse, så är det på en nivå som nästan är allt för rumsren. Med jämna mellanrum trycker man dock in ett och annat politiskt korrekt ställningstagande i dialogen och det är det som är musikalens räddning.

Trots min enorma hunger och glädje att äntligen få lov att befinna mig vid scenen, blev jag snabbt påmind om hur svårt det är att spela musikal. Ännu svårare blir det också om den ska göras i skuggan av en tidigare världsberömd musikalisk film och/eller en bok/bestseller/sann historia. Inte nog med att man går i någras fotspår, det är inte heller möjligt att återge så många bilder och ord som ens föregångare har kunnat använda sig utav. Man kan inte bli jämförd utan att förlora något.

De flesta känner till familjen von Trapps historia dvs. hur den levnadsglada och blivande nunnan (Maria) blir förälskad i den stränga, änklingen och sjökaptenen (George). En historia som nästan är så romantisk att man tror att den är påhittad. Maria tillför glädjen, musiken och ett nytt liv, och herr von Trapp smälter tillbaka till den man han en gång var.

Att brista ut i sång, mitt i handlingens kraft framåt med skådespeleri, kräver sina skådespelare. Det kan lätt bli att skådespel, sång och musik inte går hand i hand på lika villkor. Tyvärr kändes det ibland så under kvällen, även om sånginsatserna generellt var fantastiskt framförda. Framförallt höll Maria (Sara Jangfeldt) och Abbedissan (Karolin Funke) överlägset högt i klass på sina sånginsatser. Varenda ton satt på rätt plats och det fanns många stunder då gåshud var ett faktum.

Förälskelser är ofta en drivkraft i musikaler och Sound of music är inte ett undantag. Men att sjunga om kärlek och att trovärdigt återspegla dessa känslor, är inte samma sak. Det räcker inte med vackra ord för att två människor ska uppfattas som attraherade av varandra. Kanske är det så att känslorna/attraktionen mellan George och Maria, kommer att växa till sig under föreställningarnas gång? Kanske var det premiärfeber? Men i kväll kunde jag tyvärr inte se den förälskelse som faktiskt behövs för att en man ska bryta sin förlovning men en annan och en kvinna lämna ett kloster, för att få vara tillsammans. Däremot blev jag helt betagen av Rolfs (Olof Åhman) och Liesls (Stina Nordenberg) tonårsförälskelse och hur man valde att återspegla den på scen. På de sätt de tog i varandra, strålade mot varandra och kysstes, fanns det inget tvivel i deras skådespel mellan känslan och handling. Att föreställningen dessutom gjorde en egen tolkning kring deras eventuella trofasthet trots meningsskillnaden, var en schysst twist som jag alltid saknat från filmen.

Föreställningens förvåning i kväll var att man hade lagt till en sång som inte fanns med i originalupplagan av musikalen. Sången blev ett tydligare ställningstagande för Elsa Schräder att inte ta så hårt på brytningen med kapten von Trapp, eftersom en tydlig meningsskillnad fanns. Jag tycker nog att originaltanken kring deras relation var bättre.

Scenografin hade lyckats att med hjälp av dockskåpsliknande strukturer skapa skilda rum i genomskärning. Det gjorde att man kunde se aktiviteter som inte egentligen var i fokus, men ändå uppfatta dess betydelse samtidigt som handlingen var i centrum. Rummen gav utrymme för skådespelarna att röra sig, klättra och få energi i sina scener. Uppbyggnaden gav också många behagliga och vackra miljöer.

Rollista
Kapten von Trapp/Peter Gardiner, Maria/Sara Jangfeldt, Liesl/Stina Nordberg, Rolf/Olof Åhman, Max/Mats Blomgren, Elsa Schräder/Elisabeth Carlsson, Frau Schmidt/Lena-Pia Bernhardsson, Franz/Lars Lind, Abbedissan/Karolin Funke’

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Musikal, Scen, Sound of Music, Stockholms stadsteater, Teaterkritik

Filmrecension: Vacation Friends – knäpp och absurd men ändå sevärd

28 augusti, 2021 by Rosemari Södergren

Vacation Friends
Betyg 3
Premiär på Disney+ 27 augusti 2021
Regi Clay Tarver
Manus Tom Mullen, Tim Mullen, Clay Tarver, Jonathan Goldstein, John Francis Daley
I rollerna John Cena, Lil Rel Howery, Yvonne Orji, Meredith Hagner, Robert Wisdom, Andrew Bachelor, Lynn Whitfield

En absurd komedi, nästan löjlig men ändå överraskande nog skrattade jag en del. Ja till och med trots att jag inte brukar gilla denna form av komedi där karaktärerna är mer klichéer än realistiska personer och dessutom används kokain friskt och skildras i stort sett som något ofarligt och roligt. Överhuvudtaget har filmen en lättsam och positiv inställning till kokain och ett överflöd av alkohol. Jag känner alltför många som farit illa på grund av anhöriga som fastnat i droger och också en del vars anhöriga dött av droger. Så egentligen borde jag inte alls tycka om denna komedin. Den är löjlig, överdriven, fjantig men ändå känner jag att den var värd att ägna en timme och 45 minuter.

Filmen handlar om ett ungt par, Marcus och Emily, som bokat plats på ett lyxigt hotell i Mexico. Marcus som är chef över ett byggföretag har planerat semestern in i detalj. Han planerar att fria till Emily. Problemet med deras relation är att hennes pappa Harold, en ansedd akademiker inom universitetsväsendet, föraktar Marcus. Harold vägrar att inse att Marcus driver ett eget stort företag. Harold envisas med att med förakt i rösten kalla Marcus för byggarbetare.

Givetvis blir hotellet på semestern i Mexico en stor besvikelse direkt. Deras lyxiga hotellrum försvinner i en översvämning. Men då möter Marcus och Emily ett totalt gränslöst par, Ron och Kyla, som bor i den lyxigaste sviten på hotellet och övertalar dem att bo med dem. De fyra har en  utflippad semester tillsammans med massor av skratt, massor med droger. Ron och Kyla är extremt annorlunda än både Marcus och Emily men också annorlunda i förhållande till de flesta. Hur kan de ens ha råd med den lyxen de har? Det undrar jag nog fortfarande och tycker att det är en av de saker som filmen inte ger svar på och som man helt enkelt får acceptera som en av filmens förutsättningar. När Marcus råkar köra deras lyxiga yacht på grund och de fyra räddas av sjöräddningens helikoptrar blir Ron och Kyla inte det minsta arga utan tycker att det bara är ett äventyr och roligt semesterminne.

Marcus och Emily har kul med dem men inser också att Ron och Kyla inte kan vara deras vänner på sikt. Av någon konstig anledning är Ron och Kyla djupt fästa vid Marcus och Emily.

Semestern tar slut och de två paren återvänder till vardagen och Marcus och Emily hör inte av sig till Ron och Kyla, eftersom de anser att de inte har något gemensamt med dessa lättsinniga karaktärer. Så blir det bröllopsdags, som är en hemsk tillställning där Emilys högfärdiga föräldrar och släktingar föraktar och ser ned på Marcus och hans föräldrar. Då dyker Ron och Kyla upp. Snacka om att saker och ting blir vansinnigt knäppa.

Det är roligt och knäppt, överdrivet och töntigt – men ändå trots det kul och det finns en intressant knorr med budskap.

Om du är känslig för blixtrande ljus kan vissa scener påverka dig. Men annars, vill du se en underhållande, absurd och knäpp film med en feelgoodkänsla i sig och du har överseende med att droger och alkohol skildras positivt – då kan den vara värd att se.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Keltisk tillsats omdanar med angenämt resultat – Taube av West Of Eden

27 augusti, 2021 by Mats Hallberg

omslagsfoto Martin Permer

West Of Eden

Taube

4

Inspelad i Morups Tånges fyrvaktarbostad och på Svenska Grammofonstudion

Inspelad, mixad och mastrad av Hans Olsson

Producerad av Martin Schaub

West of music

Releasedatum: 27/8 2021

Att bedöma musik är långt ifrån någon vetenskap. Bland gemene man brukar hänvisas till tycke och smak, vilket självfallet styr recensenter. Graden av förförståelse inverkar förstås också. Kunskap är alltid välkommet, men inte att betrakta som någon utslagsgivande faktor. Instinktivt går man på känsla, ger musiken flera chanser vid recension. Försöker vässa sina argument och hitta formuleringar som täcker in vad man hör och känner.

Har förhållit mig lite skeptiskt avvaktande till West Of Eden genom åren. Äger ingen av elva skivor från den framgångsrika konstellationen som turnerat både i Europa och i Kina med sitt keltiska sound. Minns att jag sett dem på Göteborgs Kulturkalas, vilket inte riktigt gav mersmak då. Källan som formar deras musik har jag däremot gillat skarpt. Tänker på irländare som The Waterboys, Van Morrison & The Chieftains (mycket lyckat samarbete utgivet på skiva 1988) och folkmusik som den görs av en stiltrogen artist som Mary Black.

Nu efter att ha existerat i snart 25 år har man gett sig på den svenska folksjälens mest älskade viskompositör, Evert Taube. En portalgestalt som hela tiden funnits i blodomloppet hos paret Schaub och övriga i sextetten. Martins mamma har till och med bott granne med Evert Taubes bror.

I mina öron är Taube en mycket lyckad produktion. Den låter förträffligt, inte minst i hörlurar. West Of Eden har haft långt gångna planer på att bredda sig. Nu sjungs således Taubes visor självfallet på svenska och dess harmonier vävs ihop med sextettens keltiska arv. Ett fräckt risktagande som möjligen kan få mothugg av Taube-purister. Dock, på mig funkar det utmärkt. Och jag inbillar mig att varken eklektikern Evert eller, sonen Sven Bertil (den enastående estradören som med anekdoter och formidabel intonation ”knockat” publiken varje gång han uppträtt på Liseberg under 2000-talet, genom att förhöja sin fars visskatt), skulle ha något att invända. Tvärtom, antar jag. Apropå upphovsmannen till de odödliga texterna, kan parentetiskt nämnas att jag läst Mikael Timms imponerande tungviktare till biografi, inhämtat kunskap på Vinga och guidats på Lisebergs Taube-utställning.

West Of Eden leds av paret Jenny och Martin Schaub. Jenny står för merparten av sången. Huvudinstrumentet är dragspel. Martin är multiinstrumentalist som främst spelar diverse stränginstrument, också vokalist. Övriga medlemmar på skivan är Ola Karlevo som trumslagare/ percussionist/ bodhrán/ knä- och fotstamp/ tamburin, Martin Holmlund på kontrabas och på Balladen om briggen Blue Bird av Hull elbas, Lars Broman på fiol eller viola samt Henning Sernhede ,på vars lott det faller att komplettera Martin Schaub på stränginstrument. ( elgitarr, akustisk dito, lap steel , banjo, dobro, mandogitarr). Till denna sättning har på en påkostad produktion också gäster anlitats på vissa spår. Steph Geremia spelar visselpipa,/ traversflöjt/ altsaxofon Jakob Sollerman trombon och tuba. Förutom West of Edens besättning hörs handklapp från Patrick Rydman. På tre låtar medverkar Sjöströmska kvartetten bestående av Joel Nyman och Annie Svedlund violin, Märta Eriksson (viola) samt Lisa Reuter på cello. Arren har West of Eden ansvarat för, medan specifikt stråk-. och blåsarrangemang utformats av Martin Schaub.

foto Martin Permer

”Grunduppställningen” i detta myller av instrument: fiol, dragspel och diverse stränginstrument. Som fundament en rytmsektion på trummor & bas. Att producent Schaub gjort noga överväganden om hur varje text ska gestaltas, vilken musikalisk skrud som lämpar sig bäst, är ett faktum värt smattrande applåder. Spännvidden av sprittande och melankoliska välkända visor stimulerar. Kärleksfullt och lagom drastiskt har musiken transformerats till keltiskt svängande kostym. Arrangemangen präglas av stor frihet. Konstnärligt sett ett framgångsrikt koncept när man vant sig. Bandet vågar sig på att rucka på specifikt Taubska tonfall och rytmiserande.. Dessutom är flera mellanspel inlagda med irländskt klingande, dansmelodier – jig/ reels helt i i linje med gruppens vitala varumärke. Vidare utgår Cheerio från Star Of The County Down, klassisk låt från den gröna ön.

Men vad är egentligen vitsen med att spela in exempelvis Så länge skutan kan gå (framfördes förresten med bravur av Sam Vesterberg på pappas begravning ackompanjerad av Gunnar Frick) precis enligt mall? Så resonerade Kjell Andersson på EMI när han koordinerade svenska rockeliten på dubbelalbumet Taube 1990. Och så resonerar West Of Eden.

Berörs av Jennys sång i kombination med hennes dragspel och banjo i vackra Så skimrande var aldrig havet. Golvas av det röjiga experimenterandet i Balladen om briggen Blue Bird av Hull. Et fett utropstecken där man går Imperiets tolkning halvvägs till mötes. Uppskattar att Möte i monsunen syresätts av blockflöjt och hur elastiskt trumspel präglar Cheerio. Projektet blir till en exposé över skilda stilar.. En visa med piggt gitarrsolo vetter åt bluegrass, hade kunnat platsa på Svensktoppen i en era när den listan var mer genuin.

Ska betonas hur delikata arrangemangen framstår. Olika lager sammantvinnas föredömligt till aptitliga enheter. Martin Schaub, van vid andra uppdrag (Popical med GSO, musikal etc) har lysande tillägnat sig handlaget, den kreativa processen. Varje låt kan liknas vid ett självständigt verk. Inför Jenny Schaubs darr på stämbanden uppkommer initialt visst motstånd hos mig. Dock, på Taube blir hennes dramatiskt laddade nerv, hennes sätt att ge röst åt älskade visor, en smaksättande ingrediens i en kompott som gör mig upprymd.

Låtarna har tagits till West of Eden imaginära laboratorium . Där blivit föremål för vederkvickande, mer eller mindre varsamma omvandlingar, fast verserna framförs som de är skrivna. Producenten och alla musiker använder Evert Taube som trampolin för sinnrika eskapader. Vi bjuds på ett frapperande vidsträckt spektrum, från svensk vals till doft av hårdsvängande Waterboys. Som framgått ska diplom utfärdas till snillrike Martin Schaub för hans goda, rent av spektakulära idéer Spelglädjen lyser igenom bland duktiga musiker trygga med sin vision. Fröjdas åt en öppensinnad och nyskapande skiva! Illustrerat texthäfte medföljer.

ps Evert Taube förknippas ju bland annat med Västkusten, fast näppeligen med stränder söder om Göteborg. Familjen Schaub bor sommartid vid Morups Tånge (norr om Falkenberg), där detta album delvis är inspelat. Eftersom mina föräldrar haft stuga ett par kilometer från fyren, vandrar jag någon gång varje år vid denna kustremsa.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 456
  • Sida 457
  • Sida 458
  • Sida 459
  • Sida 460
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in