• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Debuterande trombonkvartett med nerv och solistiska utsvävningar – Unicorns First av Peter Dahlgren

17 september, 2021 by Mats Hallberg

foto Johannes Rubensson

Peter Dahlgren

Unicorns First

4

Inspelad i Studio Möllan 27-28/3 2021

Mixad av Peter Danemo

Producerad av Peter Dahlgren och Johnny Åman

Prophone

41:19

Releasedatum: 17/9 2021

Jazztrombonisten Peter Dahlgren är sexton är yngre än undertecknad. Ändå har han försörjt sig på sitt instrument, främst i storbandsmiljö, under tjugofem års tid. Efter tio år i Norrbotten Big Band har han återvänt till Köpenhamn, där han utnämnts till förstetrombonist. i Danska Radions Big Band. Efter studier på Rytmiskt Musikkonservatorium i vårt södra grannland gick karriären spikrakt uppåt. Vid sidan om sejourerna i nämnda storband, har Dahlgren lirat med exempelvis Joakim Milder Quintet, Peter Danemo Kapell, Magnus Lindgrens Paradise Open, Monday Night Big Band och Stockholm Jazz Orchestra. Han har delat scen med storheter som Carla Bley, Joe Lovano, Dave Liebman, Toots Thielemans, Maria Schneider och Randy Brecker, Thomas Sztanko och Chris Potter (hört fem av dem live). Han har deltagit i flera världsomspännande turnéer och ingått i handplockad europeisk elitorkester.

För ett par år sedan började den efterfrågade trombonisten att besöka jamsessions i Malmö. Träffade då en trio baserad på denna sidan sundet, frilansare med många järn i elden. Musikalisk frändskap uppstod, varvid ett upplyftande samarbete tog form. Kvartetten var ett faktum. Under pandemin infann sig tid och lust för Dahlgren att skriva låtar till sin nybildade grupp. Hans team består av Per-Oscar Nilsson på elgitarr, Johnny Åman på kontrabas och bakom trummorna Olle Dernevik. Har till min förnöjelse kunnat höra dem live på Västkusten ett otal gånger. Gitarrist och trumslagare jobbar gärna och framgångsrikt tillsammans i olika koalitioner. Erinrar mig att jag i höstas på Unity, satt bara en dryg meter ifrån grooviga pulsslagaren Dernevik. Vilken lycka!

Unicorns First är enligt uppgift en lovsång till det udda, människor med annorlunda perspektiv. Den frihetliga och gränslösa genren jazz passar perfekt för ett sådant idiom. Att på skiva ha trombon som huvudinstrument på bekostnad av exempelvis piano är kanske inte en raritet, men likväl ett tecken på lite udda instrumentering. Och att leda jazzgrupper med detta dovt ljudande blåsinstrument får betraktas som ganska ovanligt. På rak arm dyker Nils Landgren, Karin Hammar och Arvid Ingberg upp som främsta företrädare.

På föreliggande debut har Dahlgren skrivit sex av albumets nio låtar. Resterande kommer från Chick Corea jämte My One And Only Love och Farewell My Lovely (a.k.a Marelow´s Theme vibrerande av nostalgi som signaturmelodi till radioprogrammet Smoke Rings). Undrar över låtskrivarens erfarenhet. Främsta anledningen till att det förhållandevis höga betyget inte är odiskutabelt, handlar om att jag kan sakna teman som hakar tag i mig här och var. Förvisso stimulerande med tämligen obunden, utbuktande form. Men om man hårdrar resonemanget finns fog för påståendet att musikerna håller högre standard än flertalet låtar. Ofta vanskligt när originallåtar utgör stommen och officiella bollplank (producent eller dylikt) inte funnits med i processen.

Olle Dernevik – foto från Peter Dahlgrens facebook

Kvartetten vistas i ett öppet, luftigt ljudlandskap. Vet exakt var man har varandra. Tillåter sig att ge plats för varandra på bandledarens initiativ, ser till att det är händelserikt. Mycket framförs i uppdrivet tempo, fartfyllt och hetsigt. Ett spelsätt som kräver att rytmsektionen är på tårna, så är fallet lyckligtvis. Åman spelar lyhört, mestadels som sammanhållande bakgrund. Trumslagaren Olle Dernevik imponerar kolossalt. Hans insats är formidabel och en ren fröjd att tillägna sig i hörlurar. Rytmiska finesserna på Unicorn First, inklusive spelet på cymbaler, är hisnande läckert, på ett sätt som får mig att associera till Elvin Jones.

I elastiska The Sniper bubblar det av virtuos energi. Samtliga drar på anförda av skicklig instrumentalist med inkopplad elektronik. Låten avlöses av omisskännliga toner från Smoke Rings. I deras lyckade, egenartade version märks ett stilbrott. Vi får ett gitarrsolo av Per-Oscar Nilsson. Chick Corea – kompositionen You´re Everything kännetecknas av latinvibbar och snyggt tassande rytm. Avslutningen ur American Songbook är lika med ett strålande solo av Peter Dahlgren. Utvecklas till trombonlektion av en stjärna med oklanderlig teknik, uppvisning från en musiker som inte behöver bevisa något.

Albumet innehåller frapperande många solon, vilka stundtals bejakar den öppna anda som rådde på 60-talet. Ensemblespelet känns inte lika prioriterat. Duktige Per-Oscar Nilsson tar vara på möjligheten till solistiska utflykter, tar vid naturligt efter Dahlgrens fyrverkeri av fraser.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Vår i Paris

16 september, 2021 by Birgitta Komaki

Vår i Paris
Betyg 3
Svensk premiär 17 september 2021
Regi Suzanne Lindon

Vår i Paris är filmen om den första förälskelsen. Ett inte allt för ovanligt tema i romantiska filmer. Att huvudpersonen blir kär i en vuxen person när hon själv är tonåring gör historien lite mer speciell. Men här berättas historien med lätt anslag och ingen kan komma på paralleller till Metoo.

Suzanne (Suzanne Lindon), en lite egen tonåring börjar spana på den 35 årige skådespelaren Raphael (Arnaud Valois) på väg till och från skolan. Långsamt börjar han upptäcka henne och de etablerar kontakt. Hon är både blyg och framåt och hans känslor för henne väcks. Men det är inte helt okomplicerat att bli kär i en vuxen.

Filmen innehåller inga sexscener men är ändå erotiskt laddad när paret dansar till
operamusik och andra drömska scener. Historien är väldigt lätt och romantisk men
ändå grips man av Suzannes lycka och vånda. Suzanne Lindon som har både skrivit
manus, regisserat och spelar huvudrollen är underbar som den lite kantiga och osäkra 16 åring hon spelar.

Franskt familjeliv verkar skilja sig från svenskt med väluppfostrade tonåringar och förstående föräldrar och inga bataljer runt middagsbordet. Att inga tonåringar går runt med mobiler i handen känns udda. Om klassisk musik på första träffen bidrar till den
känsla av fantasi filmen har så finns realismen också där. När Suzanne gråtande
bekänner : Jag har blivit kär i en vuxen! Och han är förälskad i mig.

Hur det går i framtiden kan ingen veta. En film som skildrar nuet när man är kär för första gången på ett både lättsamt och allvarligt sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Lena – se den

15 september, 2021 by Rosemari Södergren

STOCKHOLM 1967
Skådespelarna fr. v. Gunnar Ahlström, Lena Nyman och Allan Edwall vid inspelningen av radioteatern ”Familjen Andersson”, i Sveriges Radios studio i Stockholm 1967.
Foto: Ove Wallin / Kamerabild / TT / Kod: 3013

Lena
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 september 2021
Regi Isabel Andersson

En dokumentär om en av de charmigaste, mest fascinerande, rebelliska och mest imponerande svenska skådespelarna under 1900-talets andra hälft och en bit in i 2000-talet. Lena Nyman var duktig skådespelare, mer äkta på scen än de flesta. Marie Göranzon, som gick Dramatens scenskola samtidigt berättar i filmen om hur de andra eleverna talade på ett tillgjort sätt som de trodde var hur skådespelare skulle tala på scen medan Lena Nyman redan då talade realistiskt, verkligt.

Lena Nyman (1944-2011) slog igenom redan innan hon började på scenskolan som stjärnan i Vilgot Sjömans kontroversiella nyfiken-filmer. Det är sorgligt att höra hur många miljoner Vilgot Sjöman tjänade på dessa filmer, speciellt då de gick för utsålda biografer i USA, medan Lena Nyman fick ett engångsarvode på 30.000 kr. Hon var tuff men ändå blev hon utnyttjad av en del män. På sitt sätt var hon en föregångare till det som många år efter hennes död mynnade ut i #metoo. Hon hade behövt kollegor som gav varandra stöd.

Filmen bygger på dagböcker hon skrivit. Hon skänkte bort 17 papperskassar som innehöll dagböcker, almanackor, anteckningsböcker, brev, dokument och memoarutkast till Musik- och teaterbiblioteket några år innan hon gick bort. Hon skrev om det mesta, om sina tankar, om politik, om sina kärleksrelationer, sin familj, sin älskade hund Kaxe och sin karriär. Allt detta får vi en inblick i genom dokumentären. Hon var en fascinerande människa, en stark och charmig personlighet, en av de största skådespelare i Sverige under sin tid, engagerad bland annat vid Dramaten, Stockholms stadsteater och medverkade i många filmer och arbetade både med Ingmar Bergman och Hasse & Tage. Det är därför ett stycke svensk teaterhistoria att följa berättelsen hennes liv. Vi får se foton och filmklipp med många nu antingen åldrade eller bortgångna svenska skådespelare, regissörer och artister.

För mig som är uppväxt med Lena Nyman och de filmer och föreställningar hon medverkade i är det en nostalgisk tripp med filmklipp, tv-framträdanden, upplästa bitar ur hennes dagböcker och nygjorda intervjuer med släktingar, vänner, pojkvänner, kollegor, journalister, författare med mera. Det är ett levande porträtt av Lena Nyman som växer fram, men ändå saknar jag ett fokus. De allra bästa dokumentärerna, de som är mästerverk, de sätter in skildringen i ett sammanhang. Det finns flera delar ur filmen som hade kunnat växa och bli något många kunde relatera till: hennes problem med alkohol, hennes hetsätning och bantning, de hemska kroppsidealen som hon slavade under. Vi får se henne som äldre och där hon börjar bli befriad från trycket att vara smal och snygg och hon börjar acceptera sig själv. Där skulle dokumentären också kunnat fokusera på något mer allmängiltigt.

Filmens styrka är hur nära Lena Nyman vi kommer men det är samtidigt dess svaghet. Det blir för mycket personen och för lite sammanhang till samhället. Lite synd då Lena Nyman själv var mycket engagerad i samhällsfrågor. Givetvis filmen sevärd i allra högsta grad ändå. Se den.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Lena Nyman

Stillsamma betraktelser samsas med yster spelmansmusik – Stand Out med Eiwor Kjellberg Band

15 september, 2021 by Mats Hallberg

foto Gunnar Hall

Eiwor Kjellberg Band

Stand Out

4

Inspelad och mixad av Markus Räsänen I Järvsö mars 2021

Producent: Eiwor Kjellberg

Kakafon Records

48:29

Release: 30/7 2021

Hade inte tidigare hört talas om Eiwor Kjellberg, tydligen en auktoritet inom svensk folkmusik. Denne riksspelman nästan jämnårig med undertecknad kallas både visionär och traditionsbärare. Hon har bland annat profilerat sig genom att vara pedagog och spela för barn. Hon har en enormt omfattande katalog i sin ryggsäck. Tredje albumet med egen musik har liknats vid Hälsinglands skogar och tjärnar, sväng parat med en nerv av skörhet. Bandledaren på fiol omger sig av instrumentkollegorna Sara Karlsson Jerfström jämte Robert Jerfsström (sist nämnde även altfiol), Ian Carr på gitarr, kontrabasisten Emil Skogh samt Markus Räsänen på dragspel.

Tre fioler kan bli i mesta laget för mina ganska otränade öron. Följaktligen är detta musik jag sällan spontant uppsöker eller återvänder till. Å andra sidan finns ett antal oväntade melodier med ansenligt djup, åtskilliga pärlor på ett album som upptar hela femton låtar, samtliga komponerade av Kjellberg. I princip varje spår har en uttalad dedikation, en specifik tillkomsthistorik. I motsvarigheten till texthäfte framgår vilka Eiwor Kjellberg riktat sina hyllningar till.

I öppningsspåret hörs en klämmig marsch som, möjligen oinitierade, belackare skulle beteckna som gammeltjo. Hade mer av samma beståndsdelar följt slag i slag, skulle jag avstått från att lyssna noggrant och skriva ner intrycken. Lyckligtvis uppstår istället annan inriktning, mollbetonade melodier i lugnt och stämningsmättat tempo. Först i Cykelhandlarens dotter och därpå i titellåten. Man dras in i något eftertänksamt och emotionellt, rent av innovativa tongångar vilket förvånar. Maya & Siggi brudpolska heter skivans längsta låt. Korar den tveklöst till en fullträff, vars sound för tankarna till Rim eller Kaja. Noterar en suggestiv ton som framkallar ljuva känslor. Vad som på planeringsstadiet hade ambition att vara brudpolska omvandlades till tryckare. Så uttrycker sig kompositören.

foto Gunnar Hall

Melodin döpt till Från vettet tillhör avdelningen bitar med angenäm dynamik. Den utmärks av suggestiva rytmer med förmåga att haka tag i mig. först i sjunde stycket – influerat av ett möte i Ukraina – utkristalliserar sig Emil Skoghs kontrabas, vilket kan tas som intäkt för att de skulle kunna fila på somliga arrangemang lite mer. Och i längden tenderar sättningen med stråk- och stränginstrument att bli en smula enformig. Kan sakna den kreativitet som Ale Möller exponerar på sitt senaste projekt. Hade varit välgörande om Kjellberg på vissa spår också tillfört slagverk, blås eller klaviaturinstrument.

Överlägset mest konstnärlig framgång uppnås när man slår av på takten, något som mer än framskymtat. Att detta sker på uppskattningsvis hälften av materialet är bara att tacka och ta emot. Polskorna med ett ”j-a drag” (Kjellbergs omdöme) har sällan samma tyngd. Visst låter det varierande, men mycket i de svängiga numren framstår som bruksmusik (= skapad för ändamålet att dansa, inte lyssna).

Knåpa brudmarsch är en vacker sak i slow motion med fint intro på akustisk gitarr. En älskad hund har fått en tillägnan i form av en ömsint vals. Det har blivit en söt visa, utkristalliseras rent av som skivans vackraste, kännetecknas av oerhörd emotionell kraft förlöst av eminent fiolspel. Med tre fioler får man fram stämmor som sofistikerat lägger sig intill varandra, eller banar tar av i annan riktning. Emil Skoghs lyckade arr på Polarpolskan har ett uppiggande keltiskt sound i sig. Skönt frejdiga Wintervisa skrevs till teaterföreställning redan 2005. I avslutande Tacksam/ Låt på vägen väntar man på att Sofia Karlsson eller någon annan kvillrande sångfågel ska göra entré. Vi får reda på att detta betagande alster hyllar Björn Ståbi med familj.

Känner mig lite ambivalent inför summeringen. Man kan antingen applådera mångfalden av uttryck, eller känna sig splittrad. Hade gärna sett att man renodlat, då graden av variation kan vara knivig att greppa. Stand Out ör ändå en gedigen produktion med många goda melodier. Att musikerna är samspelta och ytterst kunniga på respektive instrument behöver väl inte ens påpekas? Och Eiwor Kjellberg är definitivt en begåvad och originell låtskrivare.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Dune – en snygg scifi med hjärna och muskler

14 september, 2021 by Redaktionen

Dune
Betyg 4
Svensk biopremiär 15 september 2021
Regi Denis Villeneuve
I rollerna Timothée Chalamet, Zendaya, Stellan Skarsgård, Jason Momoa, Josh Brolin, Charlotte Rampling.
Filmen är två timmar och 36 minuter.

En snygg sciencefiction med hjärna och muskler av Oscarsnominerade Denis Villeneuve (”Arrival”, ”Blade runner 2049”). Filmen baseras på Frank Herberts bok med samma titel. Boken filmatiserades 1984 av David Lynch, men filmen togs inte emot särskilt väl av bokens fans. Denis Villeneuves film kommer troligen få ett bättre mottagande.

Huvudpersonen, Paul Atreides (spelas gav Timothée Chalamet), är en ung man född med ett storslaget öde, en slags Messiasfigur som universum väntat på och som måste resa till den farligaste planeten i universum för att rädda sin familjs och sitt folks framtid. Paul måste möta onda krafter i en konflikt över planetens mest värdefulla råvara – ett ämne med förmåga att låsa upp mänsklighetens fulla potential.

I jakten på den värdefulla råvaran kan vi se paralleller till Irakkriget. Stellan Skarsgårds karaktär, den onde Baron Vladimir Harkonnen, ser ut att vara inspirerad till hälften av den förre amerikanske presidenten George Bush, till och hälften av Marlon Brandos karaktär i Apocalypse Now.

Dune har inte ett lika välkänt och starkt varumärke som Star Wars, vilket gör att filmen kan vara svårare att hänga med i, speciellt för den som inte läst boken. Det kan vara krångligt att hålla reda på alla politiska intriger, varför de olika klanerna strider mot varandra och vikten av den viktiga Kryddan som de strider om. Även om filmen är två och en halv timme lång hinner de inte berätta djupare om alla detaljer som man som åskådare vill känna till. Jag känner att jag skulle vilja kunna sjunka in mer i premisserna för filmens universum (så kanske borde jag köpa boken).

Jag tycker också att de surrealistiska elementen är för återhållsamma, exempelvis presenteras Paul drömmar relativt linjärt. Paul ser framtiden i sina drömmar, dessa skulle kunna visuellt presenteras mer estetiskt och surrealistiskt, mer inspirerat av franska vågen och filmer som Last Year in Marienbad eller La Jetée.

Utan att ge en spoiler måste det ändå nämnas att filmen avslutars med en cliffhanger: de har nämligen bara spelat in första delen av boken vilket gör att slutet känns aningen abrupt. En fortsättningsfilm behövs – och blir förhoppningsvis av.

Ett tips för dig som vill se mer om Dunes universum: den sydamerikanske kultregissören Alejandro Jodorowsky ville också göra en film baserad på boken – det finns en dokumentär om hans vilja att göra filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dune, Filmnytt i kulturbloggen, Filmrecension, Sciencefictionfilm

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Sida 454
  • Sida 455
  • Sida 456
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in