Peter Dahlgren
Unicorns First
4
Inspelad i Studio Möllan 27-28/3 2021
Mixad av Peter Danemo
Producerad av Peter Dahlgren och Johnny Åman
Prophone
41:19
Releasedatum: 17/9 2021
Jazztrombonisten Peter Dahlgren är sexton är yngre än undertecknad. Ändå har han försörjt sig på sitt instrument, främst i storbandsmiljö, under tjugofem års tid. Efter tio år i Norrbotten Big Band har han återvänt till Köpenhamn, där han utnämnts till förstetrombonist. i Danska Radions Big Band. Efter studier på Rytmiskt Musikkonservatorium i vårt södra grannland gick karriären spikrakt uppåt. Vid sidan om sejourerna i nämnda storband, har Dahlgren lirat med exempelvis Joakim Milder Quintet, Peter Danemo Kapell, Magnus Lindgrens Paradise Open, Monday Night Big Band och Stockholm Jazz Orchestra. Han har delat scen med storheter som Carla Bley, Joe Lovano, Dave Liebman, Toots Thielemans, Maria Schneider och Randy Brecker, Thomas Sztanko och Chris Potter (hört fem av dem live). Han har deltagit i flera världsomspännande turnéer och ingått i handplockad europeisk elitorkester.
För ett par år sedan började den efterfrågade trombonisten att besöka jamsessions i Malmö. Träffade då en trio baserad på denna sidan sundet, frilansare med många järn i elden. Musikalisk frändskap uppstod, varvid ett upplyftande samarbete tog form. Kvartetten var ett faktum. Under pandemin infann sig tid och lust för Dahlgren att skriva låtar till sin nybildade grupp. Hans team består av Per-Oscar Nilsson på elgitarr, Johnny Åman på kontrabas och bakom trummorna Olle Dernevik. Har till min förnöjelse kunnat höra dem live på Västkusten ett otal gånger. Gitarrist och trumslagare jobbar gärna och framgångsrikt tillsammans i olika koalitioner. Erinrar mig att jag i höstas på Unity, satt bara en dryg meter ifrån grooviga pulsslagaren Dernevik. Vilken lycka!
Unicorns First är enligt uppgift en lovsång till det udda, människor med annorlunda perspektiv. Den frihetliga och gränslösa genren jazz passar perfekt för ett sådant idiom. Att på skiva ha trombon som huvudinstrument på bekostnad av exempelvis piano är kanske inte en raritet, men likväl ett tecken på lite udda instrumentering. Och att leda jazzgrupper med detta dovt ljudande blåsinstrument får betraktas som ganska ovanligt. På rak arm dyker Nils Landgren, Karin Hammar och Arvid Ingberg upp som främsta företrädare.
På föreliggande debut har Dahlgren skrivit sex av albumets nio låtar. Resterande kommer från Chick Corea jämte My One And Only Love och Farewell My Lovely (a.k.a Marelow´s Theme vibrerande av nostalgi som signaturmelodi till radioprogrammet Smoke Rings). Undrar över låtskrivarens erfarenhet. Främsta anledningen till att det förhållandevis höga betyget inte är odiskutabelt, handlar om att jag kan sakna teman som hakar tag i mig här och var. Förvisso stimulerande med tämligen obunden, utbuktande form. Men om man hårdrar resonemanget finns fog för påståendet att musikerna håller högre standard än flertalet låtar. Ofta vanskligt när originallåtar utgör stommen och officiella bollplank (producent eller dylikt) inte funnits med i processen.
Kvartetten vistas i ett öppet, luftigt ljudlandskap. Vet exakt var man har varandra. Tillåter sig att ge plats för varandra på bandledarens initiativ, ser till att det är händelserikt. Mycket framförs i uppdrivet tempo, fartfyllt och hetsigt. Ett spelsätt som kräver att rytmsektionen är på tårna, så är fallet lyckligtvis. Åman spelar lyhört, mestadels som sammanhållande bakgrund. Trumslagaren Olle Dernevik imponerar kolossalt. Hans insats är formidabel och en ren fröjd att tillägna sig i hörlurar. Rytmiska finesserna på Unicorn First, inklusive spelet på cymbaler, är hisnande läckert, på ett sätt som får mig att associera till Elvin Jones.
I elastiska The Sniper bubblar det av virtuos energi. Samtliga drar på anförda av skicklig instrumentalist med inkopplad elektronik. Låten avlöses av omisskännliga toner från Smoke Rings. I deras lyckade, egenartade version märks ett stilbrott. Vi får ett gitarrsolo av Per-Oscar Nilsson. Chick Corea – kompositionen You´re Everything kännetecknas av latinvibbar och snyggt tassande rytm. Avslutningen ur American Songbook är lika med ett strålande solo av Peter Dahlgren. Utvecklas till trombonlektion av en stjärna med oklanderlig teknik, uppvisning från en musiker som inte behöver bevisa något.
Albumet innehåller frapperande många solon, vilka stundtals bejakar den öppna anda som rådde på 60-talet. Ensemblespelet känns inte lika prioriterat. Duktige Per-Oscar Nilsson tar vara på möjligheten till solistiska utflykter, tar vid naturligt efter Dahlgrens fyrverkeri av fraser.