• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Recension av tv-serie: Kastanjemannen

28 september, 2021 by Rosemari Södergren

Kastanjemannen
Betyg 3
Premiär på Netflix 29 september 2021
Skapare Søren Sveistrup, Dorte W. Høgh, David Sandreuter, Mikkel Serup
Medverkande David Dencik, Danica Curcic, Mikkel Boe Følsgaard, Iben Dorner

En dansk kriminalserie som det surrats en del kring inför premiären. Den är absolut välgjord med duktiga skådespelare och spännande, in i minsta detalj. Men jag svårt att tro på lösningen, svårt att tro på orsaken bakom morden. Jag tycker kriminalhistorier kan vara ett effektivt sätt att berätta om samhället, orättvisor eller om psykologiska och mentala processer inom människor. För att en kriminalserie ska bli riktigt mästerlig måste den berätta något som jag kan tro på eller relatera till, den måste berätta något som är intressant att det blir berättat. Enbart spänning och välgjorda klipp och skickligt arbete med ljud och ljus räcker inte. Kastanjemannen är skickligt gjord men jag kan upplever deckarhistorien i sig som oerhört orealistisk även om det förstås finns delar av hur människor agerar och ljuger och döljer saker som berättar en del om hur människor fungerar.

Vid ett bestialiskt kvinnomord hittar en utredare en liten figur gjord av kastanjer på mordplatsen. Det mystiska är att fingeravtrycken på figuren passar in på ett försvunnet barn, som förmodas vara mördat. En person sitter fängslad och har erkänt mordet på barnet, även om kroppen inte hittats.

Krafter inom polisen motarbetar utredningen kring kastanjefigurer och hävdar bestämt att det måste vara en ren slump. När ytterligare en kastanjefigur med fingeravtryck från samma försvunna barn hittas vid ytterligare ett hemskt kvinnomord hårdnar kampen mellan de poliser som vill utreda barnets försvinnande och de poliser som anser försvinnandet vara löst i och med att en man erkänt mordet.

Det är intressant med maktspelet mellan olika grupper inom polisväsendet. Frågan tar sig ända till regeringen, eftersom det försvunna barnets mor är en populär minister. Spelet mellan det försvunna barnets föräldrar och deras olika sätt att hantera sorgen och försvinnandet och det förmodade mordet är en av de intressanta delarna i serien. Mamman vill inte få tillbaka hoppet om att barnet är vid liv medan pappan menar att han känner på sig att barnet lever. Bådas reaktioner går att begripa och känna med. Jag tänker att den delen av berättelsen är den som mest berör mig.

Kastanjemannen bygger på romanen med samma namn och skapad av Søren Sveistrup (The Killing/Brottet). Jag har inte läst den så jag kan inte säga huruvida boken är bättre. Serien är absolut värd att ägna tid åt att se, även om den inte är årets bästa kriminalserie är den ändå i hög grad godkänd.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV Taggad som: David Dencik, Deckare, Netflix, Recension av tv-serie, TV-serie

Tankeväckande lysande framställd väv med skiftande mönster – Deus Ex Machina på Teater Trixter

28 september, 2021 by Mats Hallberg

David Sperling Bolander – foto Olivia Alf

Manus: Högtrycket Performance & Gorki Glaser-Müller/ Katarina A Karlsson/ K-G Johansson/ Michele Collins/ Aiina Aion

Curator och koreograf: Peter Lloyd

Scenografi och teknik /regi: Ger Olde Monnikhof

Ljus- och ljuddesign: Miranda Seiborg Wikström

Projektkoordinator och regi: Ingvar Örner

Medverkande: Linda Brelin, Vivi Lindberg, Märta Jungerfelt/ Elisabeth Göransson/Madeleine Jonsson/ Caroline Andreasson & Isabel Evers / David Sperling Bolander Filmade skådespelare: Arion Javier, Joel Heirås, Nicolina Stillbäck, Tuva Hildebrand, Eleonora Gröning, Björn Boson-Lilja och Frida Boson.

Med stöd från Kulturrådet, Göteborgs Stad och ABF

Spelas på Teater Trixter i Göteborg till och med 30/10

Urpremiär: 19/9 2021

Bevistade premiären. Kom på begäran tillbaka och såg fjärde föreställningen. Märkte att man hade finjusterat på övergångar och praktiska scenlösningar. Intressant detalj att lägga märke till.. Anledningen till att jag fick återuppleva dessa sex verk (varav ett av dem indelat i två moment), sex perspektiv sammanfogade till en smart helhet; var att dansaren Madeleine Jonsson tvingats ställa in på grund av sjukdom. En vecka senare var den fenomenale dansaren återställd.

Deus Ex Machina skickar iväg publiken i helt olika riktningar, består av etapper där publiken ledsagas till fyra platser på den intima teatern. Grundläggande frågan teamet gått i clinch med rör vår alltmer raffinerade teknik. Är vi fångna i den eller kan datorer och robotar fungera som frigörande kraft? Hi Tech som frälsare eller förgörare, för att låna programfolderns begrepp. Peter Lloyd berättar för mig att han initialt i högre utsträckning ville spegla farorna med ett system av övervakning. Mark Zuckerbergs imperium utifrån vikten av integritet och nya maktförhållanden verkar ha utgjort en bakgrund.

Under cirka hundra minuter utsätts publiken för enormt fängslande aspekter, i olika hög grad kopplade till temat artificiell intelligens. Har personligen aldrig testat virtuella teknologitjänster som Alexa och Siri i I-phones. Men förstår till hur besatt man kan bli. Tänker på hur obegripligt avancerad tekniken blivit i och med sensorer, algoritmer och VR. Klokt programmerade robotar borde ju innebära stor avlastning för människan. Sorteringsmaskiner med minneskapacitet och processer övervakade av datorer, blev standard även på min arbetsplats. Huruvida superintelligens kan bli irreversibel är en skrämmande frågeställning, vars resonemang är centralt i Logik, Den scenen tillhör de mest rafflande.

Caroline Andreasson och Eleonora Gröning / foto Peter Lloyd

Vid ankomst möts man av individer vars vita dräkter påminner om laboratoriepersonal. Somliga ur välkomstkommittén ingår i performance-gruppen Högtrycket. Som en följd av omhändertagandet sker i turordning personlig konsultation kring ett lockande prospekt. Ett virtual reality-verk med grafisk formgivning och animation av Em Isberg som döpts till Babymoon. Denna lustifikation till preludium får en på gott humör. Visar sig att den omsorgsfullt kostymerade trion ur Högtrycket kommer bli våra engelsktalande ledsagare. Trixters allt i allo Ger Olde Monnikhof har regisserat monologen Frida av Katarina A Karlsson (undervisar på Högskolan för Musik och Scen i Göteborg). Monologen framförs med bravur av Folkteaterns Elisabeth Göransson, vars sätt att förkroppsliga längtan efter isolerad tillvaro i ny exklusiv lägenhet, gestaltas med påtaglig espri. Texten är proppad med crazy surrealism. Dildostimulans och aktiviteter i brf ventileras i denna bittra 70+ kvinnas konversation med sin ”mästrande vakt” – en robot, utan humor och irrationalitet. En utflippad monolog som konstigt nog känns meningsfull bjuder på åtskilliga skratt.

Madeleine Jansson – foto Peter Lloyd

När vi på kommando förflyttat oss till gradängen (läktarplatserna) projiceras på storbildsskärm dagboksanteckningar/ illustrationer från uppsättningens curator. Minns funderingen om hur man bäst stävjar sitt bekräftelsebehov. Efter stillsamt begrundande av utsnitt från arbetsprocessen, får vi bevittna ett vibrerande danssolo. Beskrivs som fragment om övervakning, koreograferade ögonblick i den tänkande maskinens tidsålder. Balettutbildade Madeleine Johnsson, som studerat fyra år i London, har en otrolig kroppskontroll. Ger i detta tämligen abstrakta verk prov på osannolik spänst när ångest exponeras. Rörelserna har hon tagit fram i samarbete med Lloyd, medan den sist nämnde komponerat musiken.

Vi blir kvar i de bekväma fåtöljerna. Sugs in i dramatik uppgörelse mellan Caroline Andreasson och Isabel Evers. Den äger rum i sjukhusmiljö och är skriven av KG Johansson. en exceptionellt produktiv skriftställare med tonvikt på sf och musiklitteratur. Konflikten i Logik handlar om AINA, AI-maskinen som fattat ett medvetet beslut. Trots att hon utför åtta sjuksköterskors arbete måste situationen skyndsamt hanteras. Ansvarig programmerare blir underrättad om vidden av det uppkomna problemet. Extremt laddat och syrerikt spel mellan Andreasson och Evers. Noterar ett frejdigt gnistregn i deras mer än verbala bråk. Innan nödvändig åtgärd vidtas diskuteras själlösa maskiner, organismers eventuella känslor och obotlig sjukdom. Hisnande spörsmål utifrån det eskalerande bråket om AINA.. Klokt manus, genomtänkt regi av Ingvar Örner samt konsekvent och engagerande rollgestaltning.

Elisabeth Göransson – foto Peter Lloyd

Ljud- och ljusdesignen är en bidragande orsak till att man blir så uppslukad av collaget Deus Ex Machina, ofta försätts i tillstånd av oro och ovisshet. Miranda Seiborg Wikström har varit oerhört framgångsrik med ljussättning, medan Peter Lloyd ligger bakom det mesta av uppsättningens soundscape.. Antingen genom att markant betona respektive verks grundackord eller genom att specifikt suggerera.

Tydliga scener varvas i en sinnrik rytmik med mystiska. Till de senare hör onekligen Vardagen anfaller av Michelle Collins. Publiken befinner sig på scengolvet, blickandes mot de fyra gigantiska skärmar som omringar oss. En uppkopplad familj rubbas ur sina trygga cirklar. Katastrof(er) hotar. I öronbedövande oväsen rör sig intrigen mot ett kusligt crescendo. Mobil vindmaskin som viner bakom publikflocken underblåser känslan av tappad kontroll. Filmkameran sköts av Matilda Friman. Thomas Frank står för ljud medan Sofia S Sjögren varit rekvisitör. Collins estetik har utgått från motsatsförhållandet människors allt längre fysiska avstånd till varandra och nätets förmåga att krympa världen.

foto Peter Lloyd

Publikens position förändras inte i och med avslutande monolog. Vi står eller sitter. Riktar blickarna mot vad som kan betecknas som den anspråkslösa foajén. Med elegant handlag framför David Sperling Bolander en spacad monolog av Alina Aion i regi av Ingvar Örner. Världens mest förmögna person, Amazon-grundaren Jeff Besoz, klurar i samspråk med sin Alexa ut mest förnuftiga lösning på förestående apokalyps, mänsklighetens predikament baserat på energitillgång. Med dennes visionära kungörelse går Trixter i mål med komisk anstrykning.

Som förhoppningsvis mer än antytts, bildar dessa skenbart disparata verk en fulländad fresk. Perspektiven på AI ger oväntade insikter, tillhandahåller en känslomässig berg och dalbana. Kvalificerat skådespeleri, djupsinniga texter och audiovisuella kittlingar får mig att helhjärtat rekommendera ett besök.

Arkiverad under: Teaterkritik

Teaterkritik: Tillbaka till Reims – ger mycket att fundera kring

27 september, 2021 by Rosemari Södergren

Tillbaka till Reims
Baserad på boken Tillbaka till Reims av Didier Eribon i en version av det tyska teaterhuset Schaubühne.
Översättning Johan Wollin, Ulf Peter Hallberg
Regi Thomas Ostermeier
Dramaturger Maja Zade, Anneli Dufva, Florian Borchmeyer
Scenografi och kostym Nina Wetzel
Ljus Erich Schneider
Ljud Jochen Jezussek
Film Sébastien Dupouey, Thomas Ostermeier
Kamera Marcs Lenz, Sébastien Dupouey
Filmljud Peter Carstens
Musik Nils Ostendorf
Peruk och Mask Linda Hyllengren
I rollerna Lena Endre, Parham Pazooki och Jesper Söderblom
Premiär på Dramaten, Lilla scenen, 26 september 2021

En dokumentär essä kring frågan om vad som hänt med vänstern och arbetarrörelsen. Hur kommer det sig att stora grupper som traditionellt brukade rösta på vänsterpartier nu femtio år senare, runt om i olika europeiska länder, röstar på och känner tillhörighet med extremhögern och nationalistiska partier? Den frågan ställer sig den franska sociologen, forskaren och författaren Didier Eribon i sin bok Tillbaka till Reims. Föreställningen bygger på boken och placerar dess innehåll också i det svenska samhället och nutid. Denna föreställning är mer en upptakt till att fundera kring frågor kring maktstrukturer i samhället än vad vi brukar mena med en teaterföreställning traditionellt.

Handlingen utgår från en skådespelerska, Lena Endre, som spelar in en voice over för en filmversion av Didier Eribons bok Tillbaka till Reims, under ledning av en regissör, som spelas av Jesper Söderblom. Lena Endre läser text ut boken till bilder som exponeras på väggen. Ganska snart sätter filmens frågor om klass igång en livlig diskussion i ljudstudion.

Denna föreställning ger definitivt mycket att tänka på och prata om. Den är indelad i tre delar: den första delen bygger på boken, del två fördjupar sig i samhällets utveckling och politik och del tre är en diskussion mellan de tre skådespelarna som sätter in sig själva och sitt liv i förhållande till frågorna om arbetarrörelsen, vänstern och klassamhället. Själv kan jag känna igen mycket av resonemanget i föreställningen, framför allt om klassresan och hur utanför man ofta känner sig i de finare salongerna.

Filmen, som visas som fond i föreställningen, är en dokumentär essä där sociologen och författaren Didier Eribon själv berättar om hur han efter flera årtionden återvänder till sin hemstad och sin familj efter att ha gjort akademisk karriär i Paris. När han nu, i filmen om sitt liv, konfronteras med sitt förflutna och sin egen klassresa får han nya insikter om medelklassens brutala exkluderande mekanismer och arbetarklassens förflyttning från vänster till extremhöger. Hur gick det till? Är det vänsterns fel? Eller hans eget, som så länge förnekat sin arbetarklassbakgrund? Och vad är lösningen?

Eribon brottas med dessa frågor i filmen, liksom skådespelerskan och regissören i ljudstudion. I bakgrunden rör sig också en ljudtekniker som visar sig vara en duktig rapartist som med sina texter kan förmedla känslan hos den som är maktlös.

Skådespelerskan, regissören och ljudtekniker har olika bakgrund och olika livserfarenheter och ser på frågorna på olika sätt. På samma sätt kommer var och en av oss som ser föreställningen tolka och vidareutveckling resonemanget på olika sätt utifrån vår livserfarenhet. Det är själva tanken med föreställningen.

Regissören vägrar acceptera att det finns en diabolisk konspiration bakom samhället och bland eliten som gör att inget kan rucka på elitens makt. Regissören är dock överens med skådespelerskan om att det finns en struktur, ett samhällssystem som hindrar de lägre klasserna, de som har mindre makt att ta sig vidare. Detta förtryck av de lägre klasserna börjar redan i skolan. Ljudteknikern menar att det dessutom alltid handlar om rasism, att han alltid blir bemött med skepticism oavsett hur väl han lyckas. Jag kan både hålla med och inte hålla med. Det finns förtryck mellan de som har makten och de maktlösa i alla kulturer och bland alla folkslag. Det betyder inte att de som talar om rasistisk struktur i västerländska samhällen har fel heller. Parham berättar om när han arbetade som telefonförsäljare och kallade sig ett svenskt namn lyckades sälja mycket mer än när han använde sitt namn.

En del i Didier Eribons berättelse tycks både Parham Pazooki och jag kunna identifiera oss med och känna igen: skildringen av hur Eribon under sin klassresa alltid kände sig utanför i kulturelitens sammanhang. Det finns en sådan självklarhet som överklassen och övre medelklassens ungdomar rör sig med och tar för sig med – som stöter bort oss som kommer från arbetarklass eller andra maktlösa grupper.

Att de som har makten är med och upprätthåller ett system som snarare ökar klyftorna mellan de mäktiga/välbeställda och de maktlösa/fattigare håller dock både regissören, skådespelerskan och ljudteknikern med om. Regissören vill bara inte kalla det en diabolisk sammansvärjning. Min reflektion kring detta är att ifrågasätta vad som menas med orden ”diabolisk” och ”sammansvärjning”. Att de med makt inte släpper ifrån sig den utan tvärtom upprätthåller lagar som gör att samhället fortsätter ha klyftor behöver inte bara en konkret sammansvärjning. Ordet kan lika gärna betyda att de håller ihop för när de väl kommer upp sig, blir en del av de med makt, då associerar de sig mer och mer med att vara mäktig. Diabolisk behöver inte betyda att de är onda människor, det kan betyda att resultatet, följden, av deras vidmakthållande av samhällets struktur gör att de maktlösa förblir maktlösa. Vilket ändå är en diabolisk följd.

En av föreställningens kanske viktigaste frågor är varför ordet ”klass” så totalt tycks ha försvunnit från samhällsdebatten. När sålde vänstern och socialdemokratin ut ordet klass? Jag är så fascinerad av hur föreställningen sätter fingret på flera stora problem. Vad hände under 1980-talet? Varför övergav socialdemokratin och vänstern sina ideal och började hylla den individualism som gör att sammanhållningen spruckit eftersom det nya budet från nyliberalismen är att var och en kan vara sin egen lyckas smed? Ett mantra som gått igenom de flesta sammanhang och manifesteras i kursen i personlig utveckling och gjort att ordet klass fallit i glömska.

Uppsättningen är en samproduktion med Göteborgs stadsteater, efter ett koncept utvecklat av Schaubühne Berlin. Pjäsen fick urpremiär i Manchester, och har även satts upp i Berlin, Frankrike och Italien.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Klassfrågor, klassklyftor, Lena Endre, Teaterkritik, Thomas Ostermeier

Bluespunkig attityd med svärta och fäbless för tango – Ådalsbanan med Gibrish

27 september, 2021 by Mats Hallberg

grafisk design Christel Schröder

Gibrish

Ådalsbanan

3

Inspelad i Nevo studios i Sundsvall

Mix/ mastring: Henrik Heinrich

Paraply Records

42:35

Release: 24/9 2021

Gibrish från Sundvall och skogarna i Medelpad är ett genreöverskridande, riktigt bra liveband. Alldeles före pandemins utbrott såg jag dem spela i Göteborg, upplevde energin de utstrålade. Nu släpper gruppen sin femte skiva. Text och musik har skrivits av femmanna-bandet och frontmannen Christer Sunesson. Ligger nära till hands att anta att sångaren Sunesson står för texterna. Övriga medlemmar heter Klas Ullerstam (keyboards, piano, dragspel), Erik Barthold (trummor, slagverk och saxofon), Thomas Östensson (gitarr och sång) samt på bas och sång finns Johan Selin.

Två omständigheter kännetecknar Gibrish. Dels att de duktiga musikerna är något av musikaliska kameleonter. Man behärskar åtskilliga stilar, vilket gör att de sticker ut i konsertsammanhang. De hör hemma i en slags cabaret-tradition i sin förmåga att ta sig från innerlig visa över blues och tangotakter till vräkigt oborstad rock & roll. Deras musik skulle vara idealisk som förstärkning av ett narrativ i en konfliktfylld scenföreställning talande till våra hjärtan. Det andra kännetecknet som är högst påtagligt handlar om sången. Sunesson har en teatralisk anstrykning som kan stöta bort, lika mycket som den kan vara en tillgång. För mig blir det vokala bombardemanget ibland för mycket att absorbera. Stundom skiftar han uttryck genom reciterande pratsång. Ligger nära till hands att jämföra med Lars Demian, Stefan Sundström och i viss mån gebitets mästare Tom Waits.

Denna mångsidiga konstellation med intensiv sång längst fram, drivs av sådan attacklusta, att de lyckligtvis inser att de behöver lägga in andhämtningspauser. På Ådalsbanan finns fyra kortare instrumentala mellanspel. Klokt att inlemma dessa emellan övriga tio låtar.

I mars i år skrev jag på begäran en artikel om Trumpetaren, vars upprinnelse är en fantastisk historia. Låtens motiv är militärens vedervärdiga dödsskjutningar mot demonstrationståg, katastrofen som kommit att kallas Ådalen 31. Tomas Gathe, till vardags musikpedagog, spelar på just den renoverade trumpet som tonåringen Tore Andersson blåste eld upphör i. Erik Bartholds far var släkt med den unge trumpetaren, vars hjältemod stod honom dyrt. Värdigt äreminne låter oss ana historiens dystra vingslag. Vilken slump att trumpeten kunde användas, på ett album vars tema kretsar kring urbanisering jämte Ångermanländska rötter.

foto från Gibrish facebooksida

Ljudet är till att börja med skramligt och skoningslöst hårt. Engagemanget går inte at ta miste på. Inledande rockröjiga Vita Linjen ska enligt uppgift handla om en särling, en återkommande karaktär hos Gibrish. Fräckt gitarrsolo av Thomas Östensson och övertygande sång! På medryckande Ådalsbanan fäster jag mig särskilt vid solot på klaviatur. Begåvade Klas Ullerstam framstår som bandets musikaliske motor. Han glänser med charmerande dragspelstoner på deras enda cover, det vill säga Stormen. Det är en svensk cirkusdoftande version av Eye of the Storm med Blue For Two. Vad som startar som innerlig ballad i tangotappning, övergår i kongenialt inferno. Stegras till ett rått och skrämmande sound, vilket kan få anspela på obevekligheten hos skivbolaget Radium och Freddie Wadling som person.

Noterar i Regnbågens slut en snygg basgång som påminner om The Cure. Långsam gnisslande melodi, definitivt ett av skivans krön. Tillägnar mig också refräng(er) i tangotakt centrerad(e) kring Ullerstams känsliga trakterande av dragspel. Dahlias blues gungar skönt, något som främst beror på att Erik Barthold och Klas Ullerstam briljerar. Inte utan att tankarna far iväg till Ray Manzarek i The Doors. Slump eller medvetet inlån? En annan högtidsstund infaller i Tango lätt på tå. Sången sitter perfekt, medan ovan nämnda bandmedlemmar firar triumfer. Barthold i denna fräscha uptempo-bit med vispar.

Borde kanske ha skrivit mer om texterna som ju innehåller mycket patos och passion. Nästan allra sist uppfattar jag en flerdimensionell, tänkvärd text betitlad Vi gick fel någonstans. Registrerar en lyckad naken ballad där Sunesson ackompanjeras med varligt anslag på piano. Man avrundar nästan lite högtidligt genom ett kort stycke, präglat av vackra ackordföljder av elgitarristen Thomas Östensson.

Som antytts förhållandevis ojämn kvalitet, Ibland när jag lyssnar på väg att storkna, ibland gläds jag oreserverat. Tror Gibrish lämpar sig ännu bättre för mig live.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Earth: Muted – skrämmande om vart världen är på väg

23 september, 2021 by Rosemari Södergren

Earth: Muted
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 september 2021
Av Mikael Kristersson, Åsa Ekman och Oscar Hedin Hetteberg

Utan bin bär fruktträd ingen frukt. Världens bin står under ett stort hot. Filmen är inspelad i Kina där de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel i dalgång. Fruktodlarna tvingas flytta upp på berget dit förgiftningen av mark och träd ännu inte dödat alla bin. Jordbrukarna tvingas pollinera sina träd för hand och för att skydda frukten från larver måste varje frukt skyddas med ett hölje som tas på för hand innan träden besprutas.

Vad kommer att hända med vår värld när bina försvinner? Vad händer med frukten? Kommer frukt att bli en dyr lyxvara som bara de rika har råd med? Vad händer med blommor och annat som är beroende av bin?

Denna dokumentärfilm följer tre människor och deras familjer och livsöden. Det blir så påtagligt hur ekosystemet är på väg att kollapsa när människor nu förstör vår relation till naturen.

Dalgången i Kina är inte unik. Det finns fler platser i världen där pollinatörer inte längre överlever. Hanyuan-dalen i Kina är inte alls unik! Det finns fler platser där pollinatörer inte kan överleva. Mandelfälten i Kalifornien. Kakaoplantagen i Ghana. Även här i Sverige är en tredjedel av våra 270 vilda biarter på väg att försvinna.

Allra mest hotade är områden med monokultur i odlingen. Lösningen på problemen är att odla mer småskaligt och ekologiskt för att på så sätt få tillbaka en mer diversifierad och större biologisk mångfald.

Earth: Muted är en föraning om vilken framtid vi har att vänta om vi inte ändrar vårt sätt att leva. Men filmen är inte en dokumentär som viftar med pekfingret. Inte uppenbart i alla fall. Den skildrar livet för några av de människor som lever på att odla frukt i Kina och det blir så tydligt vilka gigantiska klyftor vi har i denna värld. En av männen som är i 60-årsåldern berättar att han aldrig fick gå i skola för hans föräldrar hade inte råd med det. Nu kämpar han med frukten för att ha råd att betala utbildningar för sina barnbarn. Vi får också höra föräldrar säga till sin lilla flicka som ska börja i skolan att hon måste se till att få högsta betyg i minst två ämnen. Finns det några föräldrar i Sverige som skulle säga något sådant till sin sexåring som börjar i förskolan? Här hyllar vi leken och vill att barn ska få vara barn. Det blir så tydligt hur olika uppväxt barn har runt om i världen. Dessa klyftor mellan människor har relation till det samhällssystem som råder i världen där människan rubbat balansen i naturen och samtidigt låter klyftorna öka mellan fattiga och rika, både sett över hela världen och inom enskilda länder.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Sida 452
  • Sida 453
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in