Gibrish
Ådalsbanan
3
Inspelad i Nevo studios i Sundsvall
Mix/ mastring: Henrik Heinrich
Paraply Records
42:35
Release: 24/9 2021
Gibrish från Sundvall och skogarna i Medelpad är ett genreöverskridande, riktigt bra liveband. Alldeles före pandemins utbrott såg jag dem spela i Göteborg, upplevde energin de utstrålade. Nu släpper gruppen sin femte skiva. Text och musik har skrivits av femmanna-bandet och frontmannen Christer Sunesson. Ligger nära till hands att anta att sångaren Sunesson står för texterna. Övriga medlemmar heter Klas Ullerstam (keyboards, piano, dragspel), Erik Barthold (trummor, slagverk och saxofon), Thomas Östensson (gitarr och sång) samt på bas och sång finns Johan Selin.
Två omständigheter kännetecknar Gibrish. Dels att de duktiga musikerna är något av musikaliska kameleonter. Man behärskar åtskilliga stilar, vilket gör att de sticker ut i konsertsammanhang. De hör hemma i en slags cabaret-tradition i sin förmåga att ta sig från innerlig visa över blues och tangotakter till vräkigt oborstad rock & roll. Deras musik skulle vara idealisk som förstärkning av ett narrativ i en konfliktfylld scenföreställning talande till våra hjärtan. Det andra kännetecknet som är högst påtagligt handlar om sången. Sunesson har en teatralisk anstrykning som kan stöta bort, lika mycket som den kan vara en tillgång. För mig blir det vokala bombardemanget ibland för mycket att absorbera. Stundom skiftar han uttryck genom reciterande pratsång. Ligger nära till hands att jämföra med Lars Demian, Stefan Sundström och i viss mån gebitets mästare Tom Waits.
Denna mångsidiga konstellation med intensiv sång längst fram, drivs av sådan attacklusta, att de lyckligtvis inser att de behöver lägga in andhämtningspauser. På Ådalsbanan finns fyra kortare instrumentala mellanspel. Klokt att inlemma dessa emellan övriga tio låtar.
I mars i år skrev jag på begäran en artikel om Trumpetaren, vars upprinnelse är en fantastisk historia. Låtens motiv är militärens vedervärdiga dödsskjutningar mot demonstrationståg, katastrofen som kommit att kallas Ådalen 31. Tomas Gathe, till vardags musikpedagog, spelar på just den renoverade trumpet som tonåringen Tore Andersson blåste eld upphör i. Erik Bartholds far var släkt med den unge trumpetaren, vars hjältemod stod honom dyrt. Värdigt äreminne låter oss ana historiens dystra vingslag. Vilken slump att trumpeten kunde användas, på ett album vars tema kretsar kring urbanisering jämte Ångermanländska rötter.
Ljudet är till att börja med skramligt och skoningslöst hårt. Engagemanget går inte at ta miste på. Inledande rockröjiga Vita Linjen ska enligt uppgift handla om en särling, en återkommande karaktär hos Gibrish. Fräckt gitarrsolo av Thomas Östensson och övertygande sång! På medryckande Ådalsbanan fäster jag mig särskilt vid solot på klaviatur. Begåvade Klas Ullerstam framstår som bandets musikaliske motor. Han glänser med charmerande dragspelstoner på deras enda cover, det vill säga Stormen. Det är en svensk cirkusdoftande version av Eye of the Storm med Blue For Two. Vad som startar som innerlig ballad i tangotappning, övergår i kongenialt inferno. Stegras till ett rått och skrämmande sound, vilket kan få anspela på obevekligheten hos skivbolaget Radium och Freddie Wadling som person.
Noterar i Regnbågens slut en snygg basgång som påminner om The Cure. Långsam gnisslande melodi, definitivt ett av skivans krön. Tillägnar mig också refräng(er) i tangotakt centrerad(e) kring Ullerstams känsliga trakterande av dragspel. Dahlias blues gungar skönt, något som främst beror på att Erik Barthold och Klas Ullerstam briljerar. Inte utan att tankarna far iväg till Ray Manzarek i The Doors. Slump eller medvetet inlån? En annan högtidsstund infaller i Tango lätt på tå. Sången sitter perfekt, medan ovan nämnda bandmedlemmar firar triumfer. Barthold i denna fräscha uptempo-bit med vispar.
Borde kanske ha skrivit mer om texterna som ju innehåller mycket patos och passion. Nästan allra sist uppfattar jag en flerdimensionell, tänkvärd text betitlad Vi gick fel någonstans. Registrerar en lyckad naken ballad där Sunesson ackompanjeras med varligt anslag på piano. Man avrundar nästan lite högtidligt genom ett kort stycke, präglat av vackra ackordföljder av elgitarristen Thomas Östensson.
Som antytts förhållandevis ojämn kvalitet, Ibland när jag lyssnar på väg att storkna, ibland gläds jag oreserverat. Tror Gibrish lämpar sig ännu bättre för mig live.