• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Drömmen om fulländad konsert besannas – Ale Möllers Xeno Mania i Lerum

5 oktober, 2021 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

2/10 2021

Dergårdsteatern i Lerum

Fullsatt (närmare 400 personer)

Ale Möller firar i år femtio år som artist, vilket uppmärksammas av arrangören i Lerum genom att en gåva överlämnas. Konstaterar att spelmannen började sin karriär redan i tonåren, eftersom han bara är drygt tre år äldre än er recensent. Alldeles nyligen tilldelades multiinstrumentalisten regeringens hederspris för ”mångåriga insatser för spridningen av svensk musik i utlandet”. Tacktalet lästes upp vid ceremonin i hans frånvaro, enär han befann sig på turné. Motiveringen kommer från Musikexportrådet. Dessutom är Möller årets Christer Boustedt-stipendiat, vilket jag påmindes om under det korta samtal vi hade efteråt, när skivsignerandet var avklarat.

I marknadsföringen av denne gränslöse artist framgår att han som ende svensk erhållit prestigefyllda ”Folk Alliance Lifetime Achievment Award”. Har därtill högst välförtjänt fått en mängd andra priser. Mot bakgrund av vad han uträttat, är det minst sagt egendomligt att Ale Arild Staffan Möller inte valts in i Swedish Music Hall of Fame. Flagrant försummelse som jag tog upp i vårt möte. Vet att jag hört honom en handfull gånger. Minns den jovialiske låtskrivaren och musikern från exempelvis Kabaréorkestern, Frifot, Enteli, Filarfolket jämte egna konstellationer.

Ale Möller – Karin Hammar foto Anton Engblom

Musik i Lerum med deras ansikte utåt Qlaez Wennberg i spetsen, har varit med och sytt ihop turnén för Xeno Mania-projektet. Därutöver producerade man i samarbete med bland andra Knutpunkt Nefertiti streamad konsert med Ale Möller trio (A.M + Olle Linder+ Johan Graden). Finns att avnjuta på Youtube. Skivan Xeno Mania släpptes i början på året, ett album jag recenserade i JAZZ/ Orkesterjournalen. Rekommenderas av mig. även om den inte tillhör kategorin lättsmält.

Till detta imponerande beställningsverk har Möller rekryterat åtta mycket framstående musiker, varav fyra fanns på scen i Lerum. Tre av dem har jag recenserat tidigare i egna verk. Artisten som går hem överallt, betonar att han vill utmana och öppna nya dörrar med detta projekt. Plattan tillägnad fyra döda musiker Möller musicerat med och tagit starka intryck av, kläs i charmerande livedräkt under en konsert över två set. Stämmer mina anteckningar hämtades Möllers tillägnade låtar, från i tur och ordning Västafrika (Dakar), Indien, Rättvik samt ön Paros i Grekland. Fyra genrer emanerar från fyra betydelsefulla män. Känslan från dem vidarebefordras genom den skånsktalande mästermusikanten. Vi får samtliga låtar från albumet, vars speltid uppgår till 56:20, plus givetvis smarrigt lösgodis i form av generöst med solistutrymme.

Xeno Mania-bandet repeterar – från Ale Möllers facebooksida

Bandledaren styr, mestadels försynt, sparar sina gester till moment då spelglädjen tar över. Spelar med fabulös passion och precision allehanda sträng- och blåsinstrument samt dragspel. Medmusikerna förhåller sig till utskrivna noter, vilket de gör utan tendenser till att bli stela. Tvärtom! I den uttrycksfulla blåssektionen står hans gamle vän saxofonisten Jonas Knutsson, tillsammans med trombonisten Karin Hammar och duktige inhopparen Blagoj Lamnjov på klarinett och basklarinett.

Främsta representanten för modernt grooviga tongångar är Rubem Farias. Makalös elbasist från Brasilien (som jag senast träffade i somras efter fantastiskt gig på Unity som recenserades). Max Agnas spelar keyboard/ piano. Förutom Knutsson innehåller sättningen tre musikanter till från studioinspelningen. Syftar på Erik Rydvall på nyckelharpa (plus kompletterande biinstrument), Liliana Zavala på percussion samt trumslagaren Robin Cochrane. Han öppnar konserten genom att traktera balafon, afrikansk variant av marimba. Flera i livebandet hör jag för första gången.

Lokale samordnaren/ ”promotorn” Qlaez Wennberg blickar rörd ut över publikhavet – foto Anton Engblom

Som preludium visas en snutt ur ovan nämnda streamade konsert, en så kallad ökenhalling. Gruppen äntrar därpå scen, intar sina platser. Öppnar med tassande rytmer. Ale med sin arsenal av instrument börjar förmodligen på hackbräde. (ute på hal is, expertkunskap saknas). Man öser på i aviga tonarter, groovigt tema övergår i karnevaisk glädje med frejdigt blås.

Noterar omgående hur fräckt och snyggt hybriden av stilar fungerar. Ett självständigt och helt bedårande musikaliskt universum utvinns under ledning av den hyllade härföraren. Ibland byts inriktning till och med inom en låt, inom den naturliga enhet som en komposition utgör.

Erik Rydvall – Max Agnas – i bakgrunden Jonas Knutsson / foto Anton Engblom

Hisnande sköna första ”balladen” innehåller ett soloavsnitt signerat Blagoj Lamnjov – klassiskt utbildad klarinettist som turnerat världen över. Stillsamma tongångar avlöses av afrobeat. Musikerna ökar tempot furiöst i ett highlife-sound featuring Jonas Knutsson på altsax och rytmsektionen. Klarinetten tar täten varvid makalös dynamik uppstår. Njuter kolossalt av schatteringar av traditionell och modernt uppdaterad musik. Jublande publik serveras ett sjok vars tonspråk härstammar från Bengalen. Kan definieras som ett elegant pärlband av solon, stämningar och uttryck. Elbas och keyboard sätter igång en svindlande konversation med Rydvalls nyckelharpa. Fusion/ världsmusik – element möter upphottad nyckelharpa. Fantastiskt första set utan en enda irrelevant ton genomförs i superb akustik.

Lycksalig blandad publik uppmanas i pausen, att umgås med människor de känner och dessutom stifta nya bekantskaper. Efter fika och behövlig andhämtningspaus, fortsätter äventyret i andra set. Ska poängteras att mannen i centrum är en kvalificerad historieberättare, vars lika upplysande som finurliga mellansnack borde göra mången kollega avundsjuk. Känns både spontant och noga genomtänkt.

Blagoj Lamjov – Karin Hammar – Lilliana Zavala foto Anton Engblom

Hommage till Röjås-Jonas inleder. Eklektikern Möller triumferar genom sin unika och effektiva mix av kompositioner. Han och hans underbara musiker förenas i en ambition att samtidigt vara förvaltare och förnyare. Något som infrias med råge! Karsi-polska består av tungt, smittsamt groove, jämte en marginell passage av kakafoni. Uppfriskande! Oj, vilket ekvilibristiskt lir vars jam-artade moment resulterar i att publiken klappar takten. Fäster mig vid lysande solon från Knutsson (växlade mellan alt- sopran- och barytonsax) och Farias. Liliana Zavalas rytmer dominerade ett tag i pulshöjande yra. Kul! I konsertens grekiska avsnitt infaller första längre trombonsolot. Nattljus präglas av ljuvlig minimalism med sköna stänk av melankoli.

Introt i deras hejdlösa grand final påminner om Fred Wesley och hans fräcka trombonfunk. Karin Hammar levererar vid scenkanten. Blir fett svängigt när solister paraderar. Max Agnas gör avtryck, vilket kunde fått inträffa oftare. Möller på mandola har en glimrande duell med Rubem Farias, vars instrument också tar över en stund i virtuos show. En påtagligt nöjd kompositör fördelar raffinerat och frikostigt utrymme. Obegripligt nog har inte Robin Cochrane framhållits i min text. I en komplett ensemble där samtliga ska ha överbetyg inklusive mäster Möller, måste det fastslås att trumslagare Cochrane var vidunderlig. Utan att ta till excesser visar han sig ha avgörande inverkan på den formidabla liveversionen av Xeno Mania.

fotograf Anton Engblom

Blir uppfylld av en storartad livekänsla. Första gången i fullsatt auditorium på drygt ett och ett halvt år, vänder jag mig till den vip-gäst jag sitter intill. Undrar om det finns ord som överensstämmer med vad vi tagit till oss. Hon tvekar, kommer fram till att omdömen som grandiost och magnifikt bäst motsvarar vad vi upplevt. Tål att upprepas att akustiken, något Musik i Lerum investerar mycket i, var fenomenalt förstklassig.

ps På anmodan informeras om den fina kvaliteten på nämnda streamade konsert med Ale Möller trio. Vidare att på initiativ av Qlaez Wennberg, vars kreativitet och arbetsinsats förtjänar att kreddas, spelades sammanlagt fyra konserter in med total omslutning på drygt 200 000:- Dessa genomfördes i samarbete med Nefertiti, föreningarna i Trollhättan, Vänersborg, Ljungskile och nätverket Knutpunkt Nefertiti. Maria Rylander har fungerat som projektledare och koordinator. Arrangemangen genomfördes som del av ett strategiskt uppdrag i Västra Götalandsregionen.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Med patos och nerv om pionjär som brände sitt ljus i båda ändar – Bansai på Litteraturhuset i Göteborg

5 oktober, 2021 by Mats Hallberg

Erik Björksten – Eva Edwall – Amanda Andreas

Manus och regi: Hanna Sundelius

Kompositör: Amanda Andreas

Producent: Marie Jansons

Musiker: Erik Björksten och Amanda Andreas

Skådespelare: Eva Edwall

Arrangörer: Judith Music & Art och Scenkonstkollektivet React

Premiär 2/10 2021 på Litteraturhuset i Göteborg

Kommer spelas på turné

Ser en monolog, en enaktare på närmare en timme interfolierad med levande musik. Till protokollet ska sägas att jag närvarade på föreställningen under söndag eftermiddag 3/10. Kvinnan vars öde skildras i Bansai – en äventyrare är Ester Blenda Nordström. Reportern som wallraffade många decennier före begreppet myntades, har ju fått en renässans genom biografin Ett jävla solsken. Boken av Fatima Bremmer som belönades med Augustpriset för några år sedan har lästs och finns i min ägo. Hanna Sundelius berättar i ett eftersamtal om journalistik att hon gått grundligt till väga för att skildra denna föregångare, vars driv till slut blev hennes fall. Regissören plöjde Esters reportageböcker, Läste igen, lade pussel, upprättade övergångar och spände dramaturgiska bågar.

Av detta metodiska arbete har det blivit en mycket lyckad fusion av dramatik och musik. Eva Edwall har varit verksam som scenkonstnär ända sedan 1977. Med enorm inlevelse fångar hon publiken. Märks att hon undervisat i scenisk gestaltning. Varje gest, suck och stavelse hos en person angelägen att förtälja hur det förhåller sig;, når fram med besked. Monologen levereras sannerligen med karisma, vilket förstärks av användandet av mygga.

Angående kompositör/ pianist Amanda Andreas och hennes musikpartner Erik Björksten – här spelandes svensk luta och dragspel – har jag ingående kännedom om vad de uträttat (recenserade visduon senast i somras). Dock premiär för min del vad beträffar bevittna musikteater de förekommer i. (Har exempelvis inte sett det Barbro Hörberg-program de ingår i.) I Bansai – en äventyrare glider de omsorgsfullt in i sina tilldelade roller, som emellanåt går lite utöver uppdraget att tillföra kongenial musik. Att de är integrerade i uppsättningen blir tydligt på flera nivåer. Såväl blickar som talade inslag, Amandas valsande med en euforisk berättare, tidstrogna kläder samt kompositörens konfrontativa speakerröst fyller ut uppsättningen. Interaktionen med Edwalls gestaltade frenesi sker sömlöst sofistikerat.

foto Amanda Andreas

Sundelius inser att lokalen inte är idealisk för scenkonst. Stolsrader utan lutning och förhållandevis låg scen är till nackdel, även om involverandet av åskådare i hundsläde-sekvensen är genialisk. Lösningen blir att genomgående agera i upprätt ställning. En annan praktikalitet är ljudåtergivningen, vilket redan framskymtat. Resonansen från Björkstens lysande musicerande på luta, måste betecknas som fullkomligt extraordinär. Fantastisk klang!

Musiksatta monologen får i princip klara sig utan scenografi. Ljudinslag och raspiga melodier tar oss tillbaka över hundra år i tiden. Intellektuella giganterna, paret Elin Wägner och John Landkvist utgör en återkommande referens. Knattrande skrivmaskin och flaska det ideligen halsas ur existerar som symbolisk rekvisita., dess centrum. Nordström med sin pseudonym upplevde helt osannolika händelser. Energin och halten hormoner skulle idag absolut, ha gett avslöjaren av orättvisor och maktfullkomlighet en diagnos. En värdefull aspekt på hennes publicerade, aktivistiskt inriktade dokumentation, är de stunder då Blenda Nordström, inser sin egen maktposition. Hennes kompromisslösa och kicksökande mentalitet kan jämställas med risktagare som Göran Kropp. Konsekvenserna av att ha denna eld i sig som självförsörjande kvinna, skildrar Edwall med fabulös fermitet. Begäret att leva fullt ut genom till exempel hisnande framfart på motorcykel blir i längden ogörligt.

foto Amanda Andreas

De musikaliska mellanspelen ger den kraftfulla, intensiva dramatiseringen välbehövliga avbrott. Och den rysligt sorgliga visa Amanda Andreas sjunger som final ger gåshud. Förnämligt musicerande, manus som naglar fast samt enastående patos samverkar till ett eminent scenkonstverk. I panelsamtal efter föreställning avslöjar den inbjudna gästen (Sandra Pandevski) att hon numera hellre använder termen ”att blenda” än wallraffa (läste med bestörtning Günter Wallraffs Rapport från vår nya sköna värld för ett par år sedan och har haft däruppe – vi härnere).

Demokratier som vill utvecklas har alltid stort behov av undersökande journalister, engagerade i att inkognito avslöja missförhållanden. En av dessa modiga, Sandra Pandevski som skriver i Faktum och har ett förflutet på bland annat DN, medverkade i kort panelsamtal efter föreställningen med Hanna Sundelius. I rollen som presentatör/ intervjuare tog Amanda Andreas hand om.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Bokrecension: Facebook – Den nakna sanningen – Något som borde få oss att agera

4 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

Facebook – Den nakna sanningen
Berättelsen om hur ett företag tog över världen
av Sheera Frenkel och Cecilia King
Utgivningsdatum 2021-09-09
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Emilia Fjeld
Originaltitel An Ugly Truth: Inside Facebook’s Battle for Domination
ISBN 9789100181383

Mer än två miljarder människor runt om i världen, främst i västerländska länder, är inloggade regelbundet, i stort sett flera gånger om dagen, på Facebook. Den information Facebook har om oss alla är gigantiskt. All denna information Facebook har om oss är en guldgruva för företaget som gjort dessa skapare Mark Zuckerberg till en av världens rikaste. Det finns många faror med att ett privat företag som inte kan granskas har sådan oändlig mängd information om så många.

De två journalisterna Sheera Frenkel och Cecilia King har gjort ett gediget arbete med att lyfta fram hur Facebook varit en plats där konspirationsteorier och uppmaning till våld fått grassera och spridas. Facebooks algoritmer gör ofta att poster som hetsar upp människor hamnar högre upp i flödet och blir synligare. 2018 avslöjades att Facebooks ledning, med Mark Zuckerberg i spetsen, hade försökt dölja sanningen – att plattformen blivit en central kanal för desinformation, hat, och politisk propaganda.

Det är inte svår fråga som har flera aspekter. Facebook är inte något journalistisk produkt utan en portal som ger dess användare möjlighet att kommunicera. Grundtanken är fin, på sätt och vis. Genom Facebook kan jag till exempel smidigt hålla kontakt med släkt och vänner runt hela världen. Jag kan använda grupper där vi som har gemensamma intressen kan utbyta erfarenheter, lära känna varandra och tipsa varandra. Men den mörka baksidan är att människor också kan samlas kring att hata och begå våld. Det kan människor i och för sig göra också utan Facebook.

Men Facebook är inte användarstyrd. Dess algoritmer, som är hemliga för oss användare, styr vad vi kan och får se i våra flöden. Kulturbloggens Facebooksida har mer än 5.000 som klickat att de gillar den. Ändå visas inte det vi postar där för alla som klickat att de gillar sidan och därmed visat att de vill ha informationen. Facebooks algoritmer gör att bara några hundra ser vad som postas. Förmodligen vill Facebook tvinga oss att istället betala pengar för att annonsera. Men just att Facebook styr och ställer vem eller vad vi ska se – det är obehagligt. Det är skrämmande och det borde egentligen göra att vi alla lämnade Facebook. Vi lägger till varandra som vänner och vi går med i grupper och vi gillar sidor: men vad vi får se i våra flöden bestämmer vi inte själva – det bestämmer algoritmer. Till liten del kan vi påverka dessa men i det stora hela är det Facebooks hemliga algoritmer som avgör vems flöde du ska se och vem som ska se vad du postar.

Tänk om Internet istället för Facebook hade haft en mängd webbsidor som drevs av privatpersoner eller föreningar och som var och en hade sina små diskussionsforum istället. Då skulle inte all information om mer än två miljarder människor samlas hos ett kommersiellt inriktad företag som inte ens låter oss själva välja vad vi vill följa i våra flöden.

Ett annat stort problem med Facebook, som inte tas upp i boken, är att Facebook tjänar miljarder på annonser, medan vi gör jobbet att fylla sajten med innehåll. Vi kan jämföra med Google som också tjänar en hel del på annonser – Google låter trots allt webbsajter få del i annonsintäkter. Den som fyller en webbsida med innehåll kan ha ett avtal med Google för att  visa annonser och på så sätt få en liten del av intäkterna.

Det kanske största problemet med Facebook delar detta multinationella storföretag med andra liknande bjässar som Google: deras kundtjänst är näst intill obefintlig. De har inte support för användare som inte ligger i frontlinjen för teknisk utveckling. Den lilla människan är inte värd något för dessa gigantiska företag.

Boken om Facebookgranskningen beskrivs så här:
En gång i tiden var Facebook synonymt med framtiden. Folk vallfärdade till Silicon Valley för att bygga en bättre värld. Men så kom skandalerna. 2018 avslöjades att Facebooks ledning, med Mark Zuckerberg i spetsen, hade försökt dölja sanningen – att plattformen blivit en central kanal för desinformation, hat, och politisk propaganda.

Denna omtalade bok är en svidande granskning av Facebooks resa från utopiskt nätverk till global supermakt. Facebook lovar bättring efter varje skandal men fortsätter att växa till varje pris. Men hur högt blev priset, för medborgarna och för demokratin?

Just när jag skriver detta har Facebook och dess två andra innehållsportaler Instagram och WhatsApp (som köptes upp av Facebook när de upplevdes som en konkurrent) kraschat och ligger nere. Man kan kan undra vad det beror på. Men kanske det vore jättebra om vi alla lämnade Facebook. Ett mer småskaligt Internet skulle vara mycket trevligare och mer demokratiskt.

Arkiverad under: Bokrecension, Kulturpolitik, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt

Filmrecension: I väntan på frihet – tyngre och mer seriös är den svenska versionen

4 oktober, 2021 by Rosemari Södergren

I väntan på frihet
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 oktober 2021
Regi Emmanuel Courcol

En stark fransk version av den kritikerhyllad svenska filmen Vägen ut som hade premiär 1999, i regi av Daniel Lind Lagerlöf. Björn Kjellman och Shanti Roney belönades med varsin Guldbagge för bästa manliga huvudroll respektive biroll. I väntan på frihet bygger liksom Vägen ut på verkliga händelser då den svenske regissören Jan Jönson arbetade med interner på Kumlaanstalten. Jan Jönson satte upp Samuel Becketts I väntan på Godot på Kumlafängelset. När pjäsen skulle visas utanför fängelset, i Göteborg, passade fyra av de fem fångarna på att rymma.

Jag tyckte om den svenska Vägen ut men när jag nu sett den franska versionen tycker jag att den svenska är lite för lättsam och komisk. Den franska känns mer realistisk och mer trovärdig. I väntan på frihet väger tyngre och är mer seriös är den svenska Vägen ut.

I centrum för handlingen i denna franska version står skådespelaren Etienne lyckas få igenom drömprojektet att starta en teatergrupp på ett fängelse. Han vill sätta upp I väntan på Godot med fångarna. Att vänta på något som karaktärerna gör i Beckets pjäs är något som internerna på fängelset borde kunna identifiera sig med, menar Etienne. Karaktärerna känns verkliga och filmen driver inte med dem och gör dem inte löjliga. Jag tycker också om att det finns saker som sägs mellan raderna, om hur Etienne på sitt sätt är en fånge i sitt liv.

Denna franska version är starkt inspirerad av Jan Jönsons arbete med internerna men samtidigt är ger den en ny synvinkel genom Etiennes situation.

Ett pressmeddelande berättar att regissören Emmanuel Courcol kom i kontakt med berättelsen genom en dokumentär som gjordes om Jans arbete med interner, som efter Kumla gav Jan en inbjudan att upprepa projektet i San Quentin-fängelset i USA. Jag hoppas vi får se flera filmer som är inspirerade kring detta. Det måste finnas så mycket att gräva i för filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Teaterkritik: Cabaret – Hårresande bra premiär på Dramaten men med några bleka fläckar

3 oktober, 2021 by Lotta Altner

Cabaret
Musik: John Kander
Manuskript: Joe Masteroff
Sångtexter: Fred Ebb
Regi: Farnaz Arabi
Scenografi: Jenny Kronberg
Kostym: Lena Lindgren
Peruk och mask: Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Ljud: Hella Collett
Dramaturg: Anneli Dufva
Regiassistent: Git Brännström
Premiär på Stora scenen, Dramaten Stockholm den 2 oktober 2021
Speltid: drygt 2 timmar och 40 minuter inkl. paus
Medverkande: Jonas Malmsjö, Ana Gil Melo Nascimento, Marie Richardson, Johan Holmberg, Alexander Salzberger, Christoffer Svensson, Camila Bejarano Wahlgren, Niklas Blomqvist, Hampus Hallberg, Christopher Lehmann, Maria Naidu, Razmus Nyström, Agnes Rase, Hanna Leffler.

Premiären på Cabaret på Dramaten är hårresande bra men föreställningen har några bleka fläckar som behöver fyllas ut.

Att säga något annat om Cabaret, än att den är välkänd för sin film med bland andra Liza Minelli och ökänd för nazismen fula tryne, är nog det minsta man kan säga. Kvällens premiär och uppsättning följer hack i häl med dessa påståenden och dess anda, men ger också andra och mycket mer nyanserade bottnar till skuld, skam och val att hantera ondskan.

Den förväntade, avancerat rena dekadensen som den påläste säkert kan förvänta sig av Cabaret, uteblev till min förtjusning i kvällens föreställning. Nattklubbsmöten, dubbelliv och sexualitet måste ju inte alltid serveras chockande ”kladdigt” – utan kan få vara så mycket mer, vilket den också var denna lördagskväll. Jag skulle vilja påstå att homosexualitet, trekanter och eventuellt vilda partnersbyten levererades på ett mer nyanserat, tillåtande och inte på liknande burlesk nivå som jag tidigare har sett i skilda sammanhang av just Cabaret. Kanske den avskalade scenen med enbart stora symboliska kulisser hjälpte till? Varje enskild dansare och skådespelare i sig fick därmed mycket plats att få leva ut kropp och rörelse utan att det blev närgånget eller påträngande. Man fick en tydlig inblick i hur det kunde ha varit i Berlin innan andra världskriget. Det stilrena och det tydliga antydanden, tilltalade mycket min kreativitet, fantasi och känsla. Det är skönt när man inte alltid får saker direkt nerkörda i halsen.

Nackdelen med att någon skådespelare på scen är så utomordentligt bra på sitt jobb, att både håren på ryggen reser sig och magen kittlar, är ju att mycket annat bleknar. Konferenciern (Jonas Malmsjö) är kort och gott strålande i sin roll. Han har förmågan att vara oerhört klumpigt skoj, manligt kvinnlig, självutlämnande, vacker, ful, rusigt satirisk, ironisk ”with a twist” och allt med mycket distans till sitt eget kroppsliga jag. Tyvärr kunde ingen annan på scen, trots läder, grova ord, löspenisar, kraftfull musik, skrik, roterande svastika, bar hud och sexiga underkläder ens komma i närheten av hans utstrålning och inlevelse. Även när han var en bifigur på scen, en i mängden, såg man ändå enbart honom trots att många andra på scen i övrigt också gjorde ett bra framträdande. Den stora frågan måste därför bli om övriga ensemblen hade behövt få annan regi för att få chansen att också glänsa något mer?

Rollkaraktären Sally Bowells (Ana Gil de Melo Nascimento) hade ett mycket lättsamt kroppsspråk på scen. Karaktären var barnsligt mjuk, följsam, lätt tragisk och hade nog allt för behagliga drag enligt mina önskemål. Jag hade behövt bli mycket mer berörd av hennes livsstil, oplanerade graviditet, alkoholism och längtan efter att till varje pris slå igenom på scen. Jag blev inte så betuttad, eller så förargad av henne som jag hade önskat. Under hela föreställningen satt jag dessutom på nålar och längtade efter Sallys stora sång, ”Life is a cabaret, min vän”. När den väl kom var det enbart fin skönsång och inget mer. Det var en vacker kvinna och en fin bild, men inget mer.

Kvällens stora överraskning blev Fräulein Schneiders (Marie Richardsson) och Herr Schultzs (Johan Holmberg) kärlekshistoria på äldre dar i en balans av givande, tagande och uppbackande av varandra på scen. I denna uppsättning upplevde jag tacksamt att dessa rollerkaraktärer fick bli något större än någon annan gång jag sett dem. Det var fint att se kärleken växa till sig och ge hopp. Samtidigt som den också fick bli sorglig efter en så kort tid tillsammans. Tydligheten i rädsla och överlevnad blev så skrämmande nära, men ur kvinnligt perspektiv kunde jag förstå. Hur ska man våga ge upp allt för någon annan? Det hade behövts så mycket mer mod från fler än dessa två, för att göra den stora skillnaden. Uppoffringen blev allt för övermäktig.

Föreställningen i stort, gick från lätthet, frihet och nytänkande, till att hela Tyskland brakar samman med hjälp av nationalsocialism. Man kände ondskan utvecklas, våldets växande och kulhålen med blod, komma närmare ens egen kropp. När sista minuten var levererad på scen, ville man nästan inte vara kvar i lokalen. Ondskan var för närvarande. Jag ville gå hem och linda filten nära kroppen, lyssna på Liza Minellis ”Life is a Cabaret” och upprepa konferenciéns inledningsreplik ” … här är livet underbart…” och bara fly en stund.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Cabaret, Dramaten, Jonas Malmsjö, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 447
  • Sida 448
  • Sida 449
  • Sida 450
  • Sida 451
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in