• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Högtryck och festlig stämning – Tomas von Brömssen och Jassorkestern på Neferti/ Valand

11 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Josefin Stacy

Göteborg Jazz Orchestra & Tomas Von Brömssen

Valand (Jazzföreningen Nefertiti)

9/11 2021

Bistert väder, närmare bestämt regnrusk. Men inomhus spreds musikalisk värme, trivsel och många skratt när storbandsscenens nya flaggskepp förtöjdes för ett par timmar, vid scenen inne på Valand i sällskap av den smått legendariske mångsysslaren Tomas von Brömssen. Under pandemin samarbetade de för första gången, vilket resulterade i mycket lyckad konsert för tillåtna femtio lyckliga själar på Brewhouse. P2 (Jazzradion) fanns på plats och spelade in vars highlights hamnade på utsökt skiva. Omkring etthundra personer fyllde Valand, övervägande sittande publik. Medelåldern på de som lockats av kombinationen Brömssen och högkvalitativ jazzorkester var hög. Föreställningen pågick i ett svep under närmare två timmar. Tillfredsställande ljud, även om Tomas von Brömssens mikrofon kunde ha fått aningens högre volym när han drog sina underhållande anekdoter.

Noterar inga dippar, vilka inte existerar tack vare uppnådd professionell nivå. GJO är helt enkelt för bra för att sådana ska slinka igenom. Däremot förekom några gångar låtar som framförts ännu mer övertygande vid andra tillfällen. Jazzorkestern är på tårna, märkbart taggad. Kickar igång med sprittande snabb start i Seven Steps To Heaven, avlöses av Gravitation, en snirklig fullträff med repetitivt tema. Kompositionen signerad Georg Riedel har specialskrivits för GJO. Sträcks elegant och samfällt ut i synkoperade böjar. Tenorsaxofonist Björn Cedergren är inledningsvis flitigast i elden med den äran.

foto Kristin Lidell

Därefter gör Tomas von Brömssen sin första entré. Han driver en tes och ger argument för varför han haft svårt med storband. Visar sig gå tillbaka till traumatiska minnen från skoldanser, till dixieland och hans rötter i den traditionen, varur han han ger exempel genom raffinerat klarinettspel. Känner igen örhänge i form av släpig blues av Sidney Bechet, vars titel är Just A Closer Walk With Thee. Den föregicks av I Scream You Scream. Kul upplägg med en skämtsam, delvis konstruerad konflikt. En betydelsefull inriktning inom svensk jazz under 60- och 70-tal som Brömssen ventilerar lika lustfyllt , är införseln av folkmusik genom Bengt-Arne Wallin, Jan Johansson med flera.

Tomas sjunger effektfullt och berättar animerat. Dråpligt redogör han för möten med spelmän med anor bakåt, på Falun Folkmusikfestival. Och han är en fena på att spela sälgflöjt. Polska nynnas så att publiken förnimmer vad det handlar om. Riktigt kul blir det när skabrös folkvisa, plockad från Sten Åke Cederhöks Albert-figur (Albert & Herbert SVT), framförs på sång till ackompanjemang på concertina.. Vi tänker på Tomas von Brömssen i egenskap av revytillverkare och karaktärsskådespelare. Alltför sällan identifieras han som den gode musiker han är. (inte alla bara Majornas 3dje Rote). I groovigt nummer featuring rytmsektionen excellerar han på sälgflöjt.

foto Kristin Lidell

Vet inte om ljudtekniker medvetet skruvat upp volymen på Olli Rantalas kontrabas. Så kan ha varit fallet för att få till avsett schwung, särskilt i de folkloristiska inslagen. Var hur som helst en fröjd att höra honom i helfigur, inte minst i teamwork med briljante percussionsten Michael Andersson som också hade en framträdande roll.

Två höjdpunkter tämligen tidigt in i programmet har ånyo nestorn Riedels penna som avsändare. Först en behagligt svepande ballad med Jakob Sollerman på trombon och trumpetaren Jonathan Kronevik i solistroller betitlad A Letter To Billy Strayhorn And Duke Ellington, åtföljd av Brev till Lars Gullin. Lite underligt att utrymme viks åt tenor (Andreas Hall) istället för baryton även om upplägget förstås funkar fint. Ovan nämnda melodier var en specialbeställning i år till Sandviken Big Band, melodier HJO fått tillstånd att framföra.

foto Kristin Lidell

GJO visar upp åtskilliga starkt skinande facetter. Jazz i folkton utvecklas till stampa-takten-tongångar. Gubben u Källinge, folkvisa från Gotland (nedtecknad av Georg Riedel) innehåller basintro á la Mingus, varefter totalsynkade blåsare kliver in plus slagverkare Andersson. Pontus Pohl på altsax är i framkant i detta gnistrande äventyr. Den och Lapp-Nils Polska som Brömssen gjorde med kompet i denna avdelning av programmet, hade hämtats från en radio- och skivinspelning 1965 som hette Äventyr i jazz och folkmusik. Visa från Utanmyra med sin suggestiva magi, framstod som alltför udda i Bengt Hallbergs arr. Desto mer utbyte hade jag av signaturmelodin till Pippi Långstrump. Kompet anförda av Michael Andersson och inspirerade blåsare krämar på. Noterar Ella Wennerberg på bastuba, piggt klarinettsolo av Andreas Hall (tillika aftonens presentatör) och en snyggt riffande Erik Weissglas. Träblåssektionen fyller i med flöjt respektive klarinett. Registrerar extrem långsam version av Fröken Fräken (arr Bengt Hallberg) där fokus riktas emot Gustav Elg Tyskling vid flygeln. Ännu en tolkning som stack ut.

foto Kristin Lidell

Ytterligare en exceptionellt snärtigt sak hämtas från Eje Thelins sista stora verk Raggruppamento. Snärtigt värre när ett fyrverkeri av rytmer går på offensiven. Ännu en höjdare och slagverkare Andersson bidrog väsentligt. I gitarrist Erik Weissglas Guidelines (inspelad 2016 med bland andra Georg Riedel) märks attraktivt svepande linjer, även om låten gjorts ännu skarpare vid andra tillfällen. Suggestiva Tunisian Nights, Erik Norströms variant på Dizzy-klassiker, flödade av gnistrande trumpeter och ett snyggt J.J Johnson-liknande solo av duktige Jakob Sollerman Crescendot levereras i energigivande duell mellan trumslagare Per Boqvist och flera gånger redan rosade Michael Andersson. Blues In My Shoes i omisskännlig Count Basie- skepnad, kom med som fräckt medryckande extranummer, med glimrande klarinettdialog mellan Anderas Hall och gästande celebritet. Optimalt sväng garanteras!

Som avrundning före sedvanligt ståtligt, svängigt extranummer konkluderar den berömde kulturarbetaren från Göteborg (lika nöjd som publiken): ”Tack för att ni i Göteborg Jazz Orchestra hjälpte mig över tröskeln, njöt flera gånger. Blev en slags förhöjning.” Subtil ironi som hörde hemma på en synnerligen trevlig och välljudande sammankomst.

obs Kristin Lidells konsertbilder tagna vid annat tillfälle

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Sabaya – hög autencitet

10 november, 2021 by Birgitta Komaki

Sabaya
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Hogir Hirori

Sabaya kallas de yasidiska flickor och kvinnor som kidnappades av Daeshanhängare i Irak 2014. När män och pojkar dödades togs kvinnor och barn till fånga och blev en slags slavar hos IS.

Filmen skildrar hur Mahmud med medhjälpare kämpar för att ta reda på tillfångatagna yasidiska kvinnor och befria dem. För att sedan hjälpa dem att läka och kunna återgå
till sina familjer. Det är inte lätt, många år har gått, kvinnorna är rädda och har misshandlats . Några har fått barn med IS-män, andra har blivit intalade att deras familjer inte vill veta av dem. De är fångna både psykiskt och fysiskt. Mahmud verkar från ett hemcenter för yasidier i nordöstra Syrien. Verktygen han har är en mobil med dålig uppkoppling, en liten pistol och en skraltig bil. Det är en farlig uppgift att gå in i
Al-hol lägret bland 73.000 människor där de flest är eller har varit Daeshanhängare.

Mahmud är ingen glamorös hjälte. Skildringen visar en skitig gård, en hustru som tjatar om att han skall vara hemma mer och ständiga strömavbrottt. Men filmen visar också hur han envist försöker hitta fler av de tillfångatagna flickorna. Hittills har 206 flickor räddats men flera tusen saknas än. Den visar också den omtanke och det medlidande som man visar varandra. Att det är en osäker situation och en humanitär katastrof för de som är offer. Det komplicerade politiska läget med lägren fulla av IS anhängare från ett otal länder som bevakas av kurdiska styrkor och syriska demokratiska styrkor visar situationens komplexitet. Och Turkiets Erdogan som attackerar de kurdiska styrkorna.

Filmen levandegör en komplicerad politisk situation och man inser att lösningen inte är lätt. Ändå är det en positiv känsla att människor försöka hjälpa varandra och kämpar för upprättelse för de drabbade. Att i fattigdom och misär finns en styrka och vilja att hjälpa. Att miljön skildras realistiskt bidrar till filmens autenticitet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Sabaya

Bokrecension: Dolda gudar av Nils Håkanson – bör vara obligatorisk läsning för varenda en som skriver om böcker

8 november, 2021 by Rosemari Södergren

Dolda gudar : en bok om allt som inte går förlorat i en översättning
Författare Nils Håkanson
Utgivningsdatum
2021-09-07
Förlag Nirstedt/litteratur
ISBN 9789189066540

Efter att ha läst denna ypperliga genomgång av översättningens historik och konsten att översätta kommer jag alltid att publicera namn på översättaren i samband med recension av litteratur som översatts. Denna faktaroman är Augustpris-nominerad i kategorin Faktalitteratur – och det är en mycket välförtjänt nominering. Om boken finns skulle jag applådera, fast det är inte menat som någon nedvärdering av övriga nominerade.

Jag tror att de flesta, eller förhoppningsvis alla, som läst någon roman, lyrik eller faktabok som översatts inser det omöjliga att översätta exakt. Eftersom alla språk har ord som inte går att översätta exakt och när de byggs in i meningar kan det finnas så många delar som är mer eller i mindre omöjliga att föra över till ett annat språk. Det kan handla om rytm, om rim, om symboler och metaforer som inte förmedlar samma sak på ett annat språk.

Vad är det viktigaste i ett författarskap? Berättelsen? Ordens och ljudens melodi? Allt är frågor som översättare måste ta beslut kring.

Ibland ska beskrivningar översättas av hus eller föremål som inte ens finns i det land var språk boken ska översättas till. Hur ska en gata med hus byggda på ett sätt som inte görs i Sverige översättas med flyt i berättelsen?

Det är många, många frågor som översättaren ställs inför. Nils Håkanson guidar oss gediget och kunnigt igenom denna djungel av översättningens utmaningar. Han gör det på ett språk som både är välformulerat och kunnigt, både fyllt av fakta men ändå är det smidigt att läsa. Jag kunde inte slita mig från att läsa, det var minst lika spännande att tränga in i dessa frågor som att läsa en välskriven deckare.

Förutom en inspirerande tur igenom en översättarens utmaningar får vi en inblick i översättarens roll genom historien. Om denna bok vinner pris kommer jag att applådera. Men det är förstås stenhård konkurrens då flera av de övriga nominerade också är välskrivna. Hur det än blir hoppas jag att varenda en som på något sätt skriver om böcker läser denna faktabok. Det är nästan en yrkesbrist att låta bli att läsa.

Arkiverad under: Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Augustpris, Litteraturkritik, översättning, Recension

Bokrecension: I munkens skugga av Helena Thorfinn

8 november, 2021 by Rosemari Södergren

I munkens skugga
Författare Helena Thorfinn
Utgivningsdatum 2021-09-29
Förlag Norstedts
ISBN 9789113117386

En engagerande roman men också väldigt mörk berättelse. Handlingen följer en medelålders svensk kvinna, Katja, som varit undersökande och grävande journalist som gått över till att arbeta med kommunikation för en kommun men gjort bort sig så rejält att hon fått sparken, med relativt generöst avgångsvederlag. Hon väljer att bege sig till Burma/Myanmar där hennes systersonen Simon är trainee på Unicef i Burma/Myanmar. Katja bär med sig skamkänslor för vad hon gjort som kommunikationschef och hamnar i ett land som utåt sett uppges öppna sig för omvärlden och demokrati men mörka krafter poppar upp.

Genom olika karaktärer i ett väl utmejslat persongalleri får vi följa händelserna då främlingsfientligheten växte som ogräs som gödslades av Facebook.

Mycket skickligt gestaltar författaren olika förhållningssätt gentemot sociala medier och dess förhållande till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Jag tycker romanen är ett måste att läsa för varenda en som har någon tanke kring mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och sociala medier och Facebook i synnerhet.

Förutom temat kring Facebook får vi också följa tankar kring buddhism och religion. Det märks att författaren bott i landet och kan en hel del. Ett stort plus är att skildringen av såväl sociala medier och dess inflytande över samhället och buddhism och meditation görs säväl positivt som negativt, beskrivningen är fylld av nyanser.

Från bokförlaget:
I munkens skugga utspelar sig under de år då den ikoniska Aung San Suu Kyi utsågs till statskansler efter fria val. Men den snabba it-revolutionen gav upphov till hatkampanjer som kom att styra landet i en riktning få hade anat. Liksom i Helena Thorfinns två tidigare romaner Innan floden tar oss och Den som går på tigerstigar skriver hon om världar hon känner väl och berättar på flödande prosa om platser och människor som är okända för de flesta av oss.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Burma, Facebook, Helena Thorfinn, Litteraturkritik

Vågat visuellt experiment tänjer på begriplighetens gränser – Tystnaden på Göteborgs Stadsteater

8 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Ingmar Bergman

Bearbetning: Mark O´Halloran och Dead Centre

Översättning: Joel Nordström

Regi: Bush Moukarzel

Scenografi: Jeremy Herbert

Kostymdesign: Marja Kall

Maskdesign: Patricia Svajger

Ljusdesign: Max Mitle

Komposition och ljuddesign: Kevin Gleeson

Videoregi: Grant Gee

Medverkande: Sandra Redlaff, Mia Höglund Melin, Karin Lycke, Marta Andersson Larsson, Christer Fjellström, Ratmin Parvaneh, Berna Inceuglu, Anna Jukic´, Farrokh Tavakoli

Urpremiär på Stora scen 5/11 2021

Spelas på Göteborgs Stadsteater till och med 4/12

Ingår i europeiska teaterprojektet Prospero Extended Theatre

Ingmar Bergmans kammarspel Tystnaden från 1963 belönades med hela tre Guldbaggar (betydligt färre Guldbaggar delades ut då) under första året galan gick av stapeln. Den ingår som sista fristående del i en trilogi, tänkt att kallas Guds tystnad. Värt att betona att dessa 60-tals verk domineras av existentiellt grubbel omvandlat till minimalistiska kammarspel med kvinnlig agens. Med sin manliga blick satte han helst kvinnors belägenhet i centrum, deras frustration och möjlighet att uppnå ögonblick av lycka. En betydelsefull belägenhet i uppsättningen på Stadsteatern.

Filmen – ämnad att vara murbräcka mot Statens biografcensur av vuxenfilm – gjorde i praktiken skandalsuccé, vilket bland annat ledde till inflammerad debatt i Riksdagen och problem utomlands. Den bidrog till att späda på talesättet ”den svenska synden”. Bortklippta scener eller till och med totalförbud och i extremfall utdömt fängelsestraff blev konsekvenser utomlands av alltför explicit innehåll. . När det irländska scenkonstkollektivet Dead Centre tar sig an Tystnaden har så kallad intimitetskoordinator anlitats plus ett par statister i negligé, vars funktion i uppsättningen är att spela hårdföra strippor/ sexarbetare.

Två systrar i ständig konflikt med varandra befinner sig på resande fot. I främmande land tvingas de på grund av den enes sjukdomstillstånd (Ester) att uppsöka närmaste hotell. Med sig har de tioårige Johan, son till Esters motpol (Anna). Visar sig omgående att människorna systrarna kommer i kontakt med, inte är i stånd att kommunicera verbalt då de inte behärskar engelska. Illa nog i sig. Och för att understryka graden av oförståelse, förvärras läget genom att lokalbefolkningen pratar ett påhittat språk. För att komma framåt i intrigen låter man ändock invånare undslippa sig några styltiga fraser på en slags engelska. Irländarna – O´Halloran ansvarig för bearbetningen sägs vara Bergman-freak – sysslar med estetik som inte levererar lösningar.. Dead Centres märkvärdiga uppsättning vilar på mystik och emellanåt rå framtoning. De vill förbrylla åskådaren och sätta igång en tankeprocess, vilket är en hållning öppensinnad publik ansluter sig till.

foto Ola Kjelbye

Lite förvånande att man bestämt formatet till en enaktare på knappt hundra minuter (Tystnaden är något kortare än angiven längd). Däremot inte alls förvånande att avancerad videoteknik används parallellt, överlappar och i perioder tar över. Att sitta långt fram i salongen bör undvikas, då såväl inspelat material som vad som fångas i realtid på scen av mobil fotograf, syns över hela den ytan där annars ridån hänger. Resulterar i groteskt stora närbilder, vilkas exponering associeras till Bergmans konstnärliga universum. Hans besatthet av närbilder på främst kvinnor, ofta under stress. Kameralinsen på Stora scen symboliserar pojkens perspektiv, den väv av händelser han upplever vid utforskandet av den främmande, smått hotfulla miljön. Pojken själv är osynlig förutom utzoomad på film i slutscen. Men det är till honom man vänder sig, vilket skapar en säregen dimension. Blev tyvärr tämligen påfrestande att som publik på femte raden försöka fästa blicken på rätt ställe, även om greppet att samtidigt blanda avfilmat/ inspelat med traditionell teater har sin mångbottnade tjusning. Regissören menar att tekniken använts för att få till nya möjligheter. Men i detta fall har det lett till svårigheter att följa med, åtminstone från nära håll.

Mycket möda har lagts på omsorgsfull scenografi och dekor. Publiken tackar och tar emot. På vridscenen flitigt i bruk syns moduler med hotellets reception, systrarnas olika rum, servitörens lya, porrbiograf och den glittrande strippklubben som verkar ligga vägg i vägg med hotellet, som trots det har proper interiör. Att Ester (Mia Höglund Melin) reser med en laptop, är ett tecken på att manus uppdaterats. Saknar annars kunskap om eventuella genomgripande ändringar från filmen. Könsidentitet och framför allt gränsöverskridande är underliggande ämnen i Tystnaden. Berättelsen har en inbyggd, inte direkt logisk dramatik. Systrarna tål inte varandra, ändå reser de tillsammans, en incestuös dragning antyds. Ester är den intellektuelle, översättare som älskar Bach och deklarerar att hon inte borde acceptera sin roll i livet. Anna ( Sandra Redlaff) år å andra sidan anfäktad av köttets lustar, verkar ha en masochistisk läggning. Lockas till vad många andra medelålders kvinnor skulle se som perverst. Ramtin Paravaneh gestaltar övertygande en av sina mest osympatiska roller i karriären, genom att på hennes(?) premisser agera bad guy, burdus ta-för-sig-tölp.

foto Ola Kjelbye

Dramat förespråkar såväl jämvikt (systrarnas obalanser plågar dem), som den utopiska tanken att människor ska avhålla sig från utnyttja varandra. Råder ingen tvekan om att systrarna hamnat på en brutal plats där förhållandet förtryckare – offer är legio. Landet befinner sig på randen till inbördeskrig, trots att utlänningar tillåts resa över gränsen. De lidande sexarbetarna förenas i en klagosång under gungande pastellfärgade lampkronor i en emblematisk scen. I likhet med systrarna i en situation till synes utom kontroll.( Ett öde de sorgligt nog delar med ett oräkneligt antal kvinnor världen över.) Ett mörkt, destruktivt tillstånd att begrunda som bildar undertext till strandsatta trions famlande efter lösning, sätt att påverka och ta sig ur dilemmat de försatts i.

I denna värld definierad av kvinnor urskiljes de två manliga birollerna lättast. Förutom nämnde Ramtin Parvaneh gestaltar Christer Fjellström portiern, en äldre man hela tiden till hands för Ester, allt mer illa däran. I princip har Fjellström inte en enda begriplig replik bortsett från ”musika”. Parvanehs dominanta rollfigur står för egoistisk virilitet. Karin Lycke har setts i åtskilliga gripande roller på små och större scener i Göteborg. Här spelar hon Rita, en karaktär på hotellet jag inte riktigt kan placera. Hotellägare eller rent av bordellmamma? Nu är ju Dead Centre inriktade på diffusa, oprecisa budskap, varför det vore oklokt med entydiga tolkningar.

Tippar att det är premiär för Sandra Redlaff på Göteborgs Stadsteater, skådespelarutbildad mezzosopran med imponerande cv från scener i Stockholm och Skåne, film och teve. Ett för mig nytt ansikte vars auktoritet gav mersmak. Mia Höglund Melins tillhör sedan länge fasta ensemblen. Hennes drivande figur anklagar och ifrågasätter på ofta förekommande manér. Tillsammans med regissören framställer de på lysande sätt sina olikheter och längtan efter att nå varandra.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 437
  • Sida 438
  • Sida 439
  • Sida 440
  • Sida 441
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in