• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Världens värsta människa – Träffande om rätten att inte behöva välja

18 november, 2021 by Petter Stjernstedt

Världens värsta människa
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november
Regissör Joachim Trier
Skådespelare: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie och Herbert Nordrum

Träffande och ständigt fascinerande är Joachim Triers nedsvärtade tragikomiska rom-com Världens värsta människa.

Vi har nog alla varit där. Man tittar på mobilen, scrollar Instagram, för att man inte för en sekund orkar med tanken på att vara allena. Man strökollar på första bästa tv-program för att slippa ta sig an diskberget som upptar halva köket. I relationer kan flyktbeteendet ta sig än mer destruktiva uttryck. Så fort det kommer en motgång, när det börjar bli lite otäckt, när stora förändringar i livet sker. Det kan handla om barnaskap som gör sig påmind eller den stora gemensamma bostaden, att flytta ihop och dela nycklar. Då och där flyr man fältet. Man hittar någon annan att spendera den tristessa vardagen med eller förskjuter problemet genom att komma med konstlade bortförklaringar. Nä, jag är för ung för barn, jag är inte redo för det. Jag passar inte i mammarollen. Men att fly från situationen kan enligt psykologer vara att inte få leva det liv man egentligen vill leva.

Julie har tre akademiska utbildningar bakom sig. Först var det läkarlinjen, sedan psykologi och sist men inte minst fotografi. Vad ska man bli när man blir stor? Det är en av flera frågor som tar allt för mycket plats i Julies liv. I relationsdjungeln hittar hon flertalet napp men det är fiskar som snabbt släpper från krocken. En dag träffar hon Aksel och allt förändras…

Har ni hört den förut? Det är bara det att i Joachim Triers händer blir en klassisk romcom något helt annat. Julie är en osäker, spontan, räddhågsen och något trevande person som inte vågar stanna i nuet. Och när minsta konflikt uppstår flyr hon fältet.

Världens värsta människa är en film om att inte behöva välja, om det allmänmänskliga i att frukta förändring. Varför klarar vi inte av att ställa om samhället till det hållbara. För att förändring skrämmer oss. I en briljant mellanakt stannar Julie tiden. Bara hon och sin älskade rör sig fritt i ett Oslo som upphört att röra sig framåt. Här beskriver Joachim i klassiskt manér hur vi förblindas av kärleken, längtar efter förälskelsens dunkande hjärtslag, men hur vi  undviker det som gör ont men som också är lika viktig del av ett förhållande.

Min beundran för herr Trier går bortom molnen, men utan Renate Reinsves insats hade det inte varit samma sak. Med all rätta belönades hon i Cannes som bästa skådespelerska. Renate förkroppsligar den älskvärda felande Julie, i sin bräklighet, proffsighet, osäkerhet och med hennes underbara humor som katalysator för nya spännande möten.

Ångestframkallande, träffande och tragikomisk är Joachim Triers Världens värsta människa, som är den sista filmen i hans tematiska Oslo-trilogi. Det är en nedsvärtad realistisk romcom som träffar rakt i solar plexus, en film
som säger någon allmängiltigt om människan och hens feghet. Om rädslan för att stanna i det som gör ont men som i längden kanske ändå är rätt väg framåt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Ghostbusters: Afterlife – en humoristisk pärla

18 november, 2021 by Elis Holmström

Ghostbusters: Afterlife
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Jason Reitman

Inte sedan originalfilmen från 1984 har Ghostbusters varit relevant eller ens acceptabelt. Ivan Reitmans film är väl värd sin status som en humoristisk filmpärla. Konceptet, utförandet och manuset är fortfarande lysande mer än trettio år senare. Ensemblen med Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson, Rick Moranis, Sigourney Weaver och den bortgångne Harold Ramis, var i det närmaste perfekt för uppgiften att skapa hysterisk komik.

Därefter gick allting fel… Ghostbusters II från 1989 kan vara en av de mest tragiska och tafatta jag sett vad uppföljare beträffar. Skärpan, vitaliteten och uppfinningsrikedomen var som bortblåst och vad som erbjöds var en långsam, innehållslös och mördande trist upplevelse. Men ingen hade kunnat förbereda sig på den härdsmälta som var nyversionen av Ghostbusters från 2016. Trots en lysande samling skådespelerskor som Kristen Wiig, Leslie Jones, Melissa McCarthy och Kate McKinnon så var slutresultatet en fullkomlig katastrof. Med miserabelt dålig regi, värdelöst manuskript och tydlig känsla av oengagemang så såg Ghostbusters (2016) ut att vara spiken i kistan för hela filmserien.

Tack och lov så insåg Sony sitt misstag och har nu levererat Ghostbusters: Afterlife. Filmen ignorerar katastrofen för fem år sedan och går tillbaka till rötterna. Själva nyckeln till en lyckad Ghostbusters-film visar sig vara namnet Reitman. Jason Reitman efterträder här sin far Ivan som regissör. Jason Reitman är mest känd för sina underfundiga och något udda filmer som Up In The Air och Juno. Afterlife är till skillnad från tidigare filmer en energisk, snabb och rolig upplevelse som sparkar igång Ghostbusters igen. Det är beundransvärt hur försiktigt och varsamt Reitman behandlar originalet. Varenda beståndsdel av originalet bryts ned och analyseras, det finns en nästan religös hängivenhet att återskapa stämningen och utseendet. Elmer Bernsteins musik ackompanjerar en rad scener, de klassiska attiraljerna – som overallerna och de mekaniska spökfällorna, är som hämtade ur en tidsmaskin. Hela upplevelsen är autentisk och rentav förtrollande för fansen som gått igenom varenda ruta av Ivan Reitmans film.

Men filmer med stor vördnad och respekt för sin historia kan i många fall gå över gränsen. Även om man kan återskapa delar av sin historia så innebär det sällan automatisk framgång. Exempel som Doctor Sleep – eller nu senast Halloween Kills, övertalar sig själva att det är fullt tillräckligt med att efterapa det visuella för bli jämbördig med originalet. Reitman lyckas istället hitta essensen och själen från den första filmen. Även om det förekommer åtskilliga visuella vinkningar så genomförs det med enorm precision och intelligens. Alla sekvenser som involverar nostalgi blir så mycket mer än ihåliga referenser. Moment som har parodierats och hyllats under årtionden blir kärleksfullt återupplivade i Afterlife. Rent spirituellt råder det inget tvivel om att detta är en sann efterföljare.

Precis som då J.J Abrams tog tillbaka Star Wars från döden med The Force Awakens så är det fråga om en oerhörd balansgång mellan att imitera, hylla och föra arvet vidare till en ny generation. Både Afterlife och Force Awakens lider av att vara strukturellt identiska med filmerna de önskar att hylla. Men efter ”nära döden”-upplevelser så är det bekanta ett starkt tillvägagångssätt för att återfå bäringen på skutan. Även om berättelsen inte bjuder på några överraskningar så känns det tryggt och säkert att vara tillbaka på fast mark igen. Samtidigt som Reitman hyllar sin fars verk så är Afterlife också ett kärleksbrev till andra 80-talsfilmer, däribland Steven Spielberg och The Goonies. Parallellerna till Stranger Things blir också helt oundvikliga, framförallt i och med Finn Wolfhards medverkan. Till skillnad från den alltmer vilsna och ansträngda Netflix-serien så behåller Afterlife en ungdomlig nerv som känns autentisk och där äventyret faktiskt är spännande, inte bara ett pliktskyldigt måste för att förlänga seriens livslängd.

Afterlife är genomgående energisk och gladlynt, den bekymmerslösa och entusiastiska attityden håller i sig genom hela filmen. Ivan Reitmans styrka låg aldrig i att regissera gastkramande actionscener. Jason Reitman däremot visar sig ha en stor fallenhet för strålande biljakter och matiné-doftande action. Den ikoniska bilen Ecto-1 må vara älskad av fans världen över, men den har alltid fått agera som en glorifierad kuliss. Först nu blir denna klassiska filmbil till en karaktär i sig och det är svårt att inte falla pladask för valfri scen där bilen medverkar.

Allting stärks också av en oerhört stark ensemble. Carrie Coon kan vara en av filmvärldens mest underskattade skådespelare, med otrolig inlevelse och finess gör Coon en ganska platt karaktär till en både empatisk och karismatisk person. Mckenna Grace är lysande i rollen som Coons briljanta och egensinniga dotter. Paul Rudd är lika charmerande och lättillgänglig som alltid. Det är bara Finn Wolfhard som har det svårt med en roll som känns både ofärdig och ointressant.

Trots allt som Reitman lyckas med så finns ett och annat moment som känns utdraget och onödigt. Återigen så är scenerna med Wolfhard den primära boven i dramat, med en malande och själlös tonårsromans som endast skadar filmens tempo. Och även om logik inte bör efterfrågas i en film med spöken och proton-ryggsäckar, så finns det en rad luckor som är chockerande stora och ogenomtänkta. Slutligen så har Afterlife inte heller samma komiska udd som originalet. Humorn är förvisso närvarande och oftast effektiv, ändå når Afterlife inte de komiska höjder som då Harold Ramis,Dan Aykroyd och Rick Moranis stod för manuskriptet för 37 år sedan. Bristerna är dock inte tillräckligt stora för att stoppa den karavan av underhållning och komik som Jason Reitman dirigerar.

Från början till slut så är Ghostbusters: Afterlife underhållande, värmande och rolig – en kombination som är alltmer sällsynt. Filmen är utan tvekan en av årets mest positiva överraskningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Ghostbusters: Afterlife

Intelligent manus förkroppsligas passionerat med nervigt skådespeleri – Unga vuxna av Teater Agrell

18 november, 2021 by Mats Hallberg

foto Samuel Isaksson

Manus och regi: Thilda Elfström

Scenografi och kostym: Jenny Munter

Teknik: Mimmi Holmén

I rollerna: Elin Mattsson, Luna Ayala Villamil, Alice Erzmoneit och Madeleine Lindoff

Premiär 13/11 2021

Spelas till och med 21/11 på Teater Jaguar – Storgatan i Göteborg

Frigruppen Teater Agrell bildad 2019 har sina rötter i teaterstudier på Göteborgs Universitet. Man består av yngre kvinnor som ägnar sig åt dramaövningar, impro, textanalyser och manusläsningar. Pjäserna de sätter upp skriver de själva utifrån aktuella frågor de brinner för. Igenkänning och dialog bildar hörnstenar i deras samhällskritiska scenkonst. Namnet är taget efter en populär 1800-tals dramatiker, vars renommé fallit i glömska. Alfhild Agrell (1849-1923) som skrev under pseudonym har på senare tid återupprättats. Thilda Elfström tar tillfället i akt och smugglar i Unga Vuxna, in en litterär passus där publiken blir upplyst om en dåtida rebell.

Handlingen utspelas kring fyra individer boende i kollektiv i en längre akt. Tiden går snabbt, vilket i realiteten innebär att man verkligen lyckas engagera oss betraktare. Vi ges en hastig introduktion av Elin Mattsson om vad scenens utrymmen symboliserar, hyresgästerna i det gemensamma boendet och deras inbördes förhållanden. Har en övergripande reflektion av alla händelser som utspelas i vardagsrummet. Antingen ska kvartetten utmålas som sällskapssjuka exhibitionister, eller så är den omfattande samvaron intrigernas utlösare, något Elfström vill utnyttja i sin dramaturgiska båge. Hur som helst fängslande att ta del av anspänningen av friktioner och ömhetsbetygelser.

foto Samuel Isaksson

Ungdomarna pluggar, jobbar extra och den mest bohemiskt lagda målar och skriver. Varmhjärtade och välmenande organisatören Mika (Elin Mattsson) står på kontraktet. Hon är sedan tidigare så tajt med träningsnarkomanen Tess (Luna Ayala Villamil) att de delar hemlighet, jämte en störning när till synes olösliga problem tornar upp sig. Publiken får smått kuslig inblick i psykisk ohälsa hos unga. Panikångestattacker skildras trovärdigt. Tess bosätter sig hos sin bästa kompis, tillsammans med sin odrägliga strulpelle till pojkvän, spelad av Alice Erzmoneit, vars androgyna framtoning tillför en ytterst intressant dimension. Gränslöst agerande konstnärssjälen Wilma (Madeleine Lindoff) kompletterar kvartetten. En individ med ringa förmåga att ta hänsyn, varför hon är på vippen att bli utröstad. ”Hon passar inte in.” Samtidigt höjer Wilma tjejernas humör flera gånger genom att initiera spritdrickande, ösig indiepop och vild dans i soffan.

Olika karaktärer med gemensamma behov måste lära sig umgås och sköta ett hushåll. Självklart uppstår konflikter. Fångar inledningsvis upp en retorisk fråga: ”är det så farligt att leva?” Möjligen charmige pojkvännen Charlie breder ut sig bokstavligt talat, är upphov till vad som är på väg att eskalera till triangeldrama. Vore fel att avslöja hur skeendet fortlöper, vad den något oväntade upplösningen utmynnar i. Behållningen ligger i att få ta del av intrigerna, växlingar mellan det smärtsamma och det glädjefyllda.

Replikerna ligger helt rätt i munnen hos skådespelarna. Rollfigurernas beteenden är lagom överdrivna för att skapa friktion. Thilda Elfströms tonträff ska applåderas också i egenskap av regissör. Jämfört med Folkteaterns spektakulära premiär i helgen som gjorde mig likgiltig, finns hos Unga vuxna en helt annan attraktionskraft. Massvis av tankar uppstår under och efter pjäsens pendelrörelser.

foto Samuel Isaksson

På ren svenska är uppsättningen väldigt bra skriven och aktörerna i princip på samma höga nivå. Jenny Munter ska också harangeras för sina visuella idéer. Kan skjuta in att publiken får föreställa sig hur det ser ut på gymmet och puben utan dekor. förlagt till högra kanten av scen, bortanför lägenhetens gråa matta. Till vänster på fotot ovan finns en bildskärm. När någon i kollektivet går till badrummet syns dennes förehavanden på den vita duken.. Inslagen när rollfigurer uträttar behov, borstar tänderna, vill vara i fred, idkar älskog eller till och med bryter ihop exponeras på skärmen. Troligtvis har scenerna filmats på annan plats i förväg och klipps in i pjäsen. Genial scenlösning! Publiken upplyses om att därinne lättas på trycket, vilket ju kan associeras med upplägg i Big Brother-produktionen.

Skådespelarna äger beundransvärd tajming. Repliker levereras utan tillstymmelse till osäkerhet, naturligt finkalibrerade. De kompletteras av föredömligt matchande mimik och dito kroppsspråk. Madeleine Lindoff gestaltar en extrovert, smygsupande typ som mot alla odds blir en vinnare. Under resans gång märks fragment av förändring. Tess beskriver hennes approach: ”Du har bestämt dig för att vara lycklig, köra din grej, vilket jag inte har några bekymmer med.” Tacksam roll där svängar kan tas ut ordentligt. Psykologiskt bevandrade regissören och Alice Erzmoneit har säkert filat extra på att porträttera den framfusige och virile Charlie, vars frånvaro av manlig röst snillrikt kompenseras med manér. Erzmoneit glänser i en minst lika tacksam roll. När tjejerna under alkoholpåverkan är inne i en anklagelseakt mot patriarkatet, hamnar de ändå i en diskussion om hur män bäst behagas sexuellt.

foto Samuel Isaksson

Luna Ayala Villamil tar fram en vibrerande, hudlös känslighet. Rollen kräver helhjärtad satsning, vilket nog innebär att psykiskt tömma sig. En oerhörd talang som förfogar över stor kapacitet. Elin Mattsson representerar pjäsens nav, den som kämpar tappert med att införa demokratiskt instiftade bestämmelser. Försöker lansera vettiga begrepp som respekt, rättvisa och hänsynstagande. När hon livfullt inför övriga, redogör för hur tråkigt kvinnliga huvudpersoner i verk av Alfhild Agrell (fått namnge spårvagn) har det, blir hon pjäsförfattarens alter ego. Belysande visas hur Mikas projekt drivs av altruism. I strävan efter att måna om andra riskerar hon att själv duka under. Extremt trovärdig och sensitiv tolkning av Mattsson.

obs Fotografierna på ensemblen i Teater Agrell togs samma föreställning jag bevittnade (14/11). Intensiteten skådespelarna radierar förmedlar högsta möjliga närvaro, eller hur?

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Bokrecension: Den vita hinden av Maria Trolle

17 november, 2021 by Rosemari Södergren

Den vita hinden – Sagor från Måndalen
Författare och illustratör Maria Trolle
Serie Sagor från Måndalen
Läsålder 3-6 år
Utgivningsdatum 2021-11-01
Förlag Bookmark Förlag
Illustratör/Fotograf Maria Trolle
ISBN 978-91-89298-39-2

Ett underbart äventyr för de mindre barnen om Myra som tillhör småfolket. En fantastisk värld med både bilder och berättelse som är fantasifull och som är en sådan bok som passar att läsa tillsammans om och om igen. Titta på bilderna och fantisera tillsammans.

Det är gulligt och sött men samtidigt spännande och lite farligt, som det är i alla riktiga sagor. Myras lillebror Kotte är spårlöst försvunnen. När Myra sitter och spejar efter honom i toppen av ett träd kan hon inte sluta tänka på farmor, som också försvann utan något spår. Gåtfulla farmor som med flöjten och musiken öppnade upp världen med sina toner.

Myras föräldrar ger sig iväg för att leta efter Kotte men också Myra ger sig ut och letar och möter olika äventyr och underliga figurer. Myra vet att för att hitta Kotte och farmor måste hon gå längre än någon annan i byn har gjort förut, in i skogen och ut på ett äventyr fullt av överraskande möten och mystiska ledtrådar.

Bokförlaget skriver om boken:
Den vita hinden är en berättelse för 3-6 år om modet att lita på sin egen övertygelse och upptäcka nya sidor av sig själv. Det är också en berättelse om saknad där den populära Maria Trolle med hjälp av sitt unika och vackra bildspråk visar att slutet av en historia kan innebära början på ett nytt äventyr.

Boken ingår i serien Sagor från Måndalen och för den som blir intresserad finns det fler böcker att utforska i denna serie. Ett stort plus är att flera av böckerna har också getts ut med målarböcker så barnen kan själva färglägga och utforska vad färger kan berätta om magiska världen som Måndalen.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: barnbok, Bokrecension, illustratör, Maria Trolle

Filmrecension: Tick, Tick … Boom!

17 november, 2021 by Rosemari Södergren

Tick, Tick … Boom!
Betyg 3
Premiär på Netflix 19 november 2021
Regi Lin-Manuel Miranda

En film det är synd att den inte visas på svenska biografer. Filmen är en musikal som skulle avnjutas allra bäst på en stor duk och med ljudanläggning med hög kvalitet. Som alla musikaler är det mycket musik och karaktärernas tankar och känslor förs till största delen fram via sång och musik.

Denna musikalfilm bygger på verkliga händelser om den unge musikalkompositören Jonathan Larson som skapat musikalen Rent som gick i tolv år på Broadway. Tick, Tick… Bom! är en biografisk musikalisk dramafilm från 2021, regisserad av Lin-Manuel Miranda i hans långfilmsdebut, efter ett manus av Steven Levenson, baserat på den halvsjälvbiografiska musikalen med samma namn av Jonathan Larson.

Handlingen utspelar kring 1990 och kretsar kring Jonathan och om att bli trettio och få panik för att man inte lyckats förverkliga den amerikanska drömmen. Jonathan har sedan han var liten haft drömmen och ambitionen att bli berömd som kompositör av musikaler. Nu är det inte många dagar kvar tills han fyller trettio och paniken är i full gång. Det är på sätt vis en skildring av ung mans motsvarighet till den trettioårs kris som kvinnor ofta skildras med då de vill hitta en partner och få barn innan tiden rinner ut. Tiden är ett av filmens och musikalens tema vad är viktigast i livet och ställer, ofta övertydligt frågan: Vad gör vi av vår tid? Det är filmens svaghet att den är övertydlig. Visserligen är musikaler ofta övertydliga, det är på det sättet som många musikaler och operor byggs upp.

En annan stor tråd i berättelsen är aids-epidemin som härjade som mest dessa år och skördare många unga homosexuella mäns liv. Jonathan Larson är inte homosexuell men flera av hans bästa vänner drabbas av sjukdomen.

Det är lätt att bli irriterad på Jonathan då han är så självfixerad kring sitt komponerande att han inte ens kan lyssna på sin flickvän som har något viktigt att tala om – och han har inte tid för att lyssna på sin bästa vän heller eftersom han är så extremt fokuserad på att skriva en speciell sång till en musikal han ska visa upp för producenter. Jag tycker att det delvis är lite för klichéartat. Det är sådant som gör att denna film inte får ännu högre betyg. Den är absolut sevärd och har duktiga musiker med och den tar upp viktiga tankar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Musikal, Netflix

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 433
  • Sida 434
  • Sida 435
  • Sida 436
  • Sida 437
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in