• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mäktig och diger jubileumskavalkad – Nynningen 50 år på Pustervik

15 december, 2021 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

Nynningen 50-års jubilerar på Pustervik i Göteborg

13/12 2021

Sedan nystarten 2016 har Nynningen, – ett av alternativa musikrörelsens obestridliga flaggskepp med hemmahamn Göteborg – uppträtt minst tre gånger på scenen vid Järntorget. Med tanke på detta faktum plus vaccinationsbevis och allmän tröghet att bege sig ut i adventstid, så var lokalen tämligen välfylld. Man lockar många trogna fans i olika generationer. Medgrundaren (även initiativtagare till deras återkomst) Tomas Forssell fungerade som aftonens samlingspunkt. Introducerade, redogjorde för personalförändringar och med elgitarr på magen sjöng han merparten av de låtar man bestämt sig för.

Spelades nonstop uppemot två timmar och en kvart, vilket för mig som lider av stela ben och tinnitus var i mesta laget. Hade föredragit en paus, fast gillade att jubileumskonserten var uppdelad i cirka sex avdelningar. Denna rörande happening avslutades som sig bör med efter hand samtliga på scen i ett knippa extranummer. Första tonerna kom från högtalarna. Visade sig passande nog vara ledmotivet ur The Last Waltz.

foto Leif Wivatt

Recenserade Nynningen här i Kulturbloggen när de lirade i Alingsås 2017 och därutöver sett dem ytterligare ett par gånger. Under deras ursprungliga existens minns jag när de låg på Kvällstoppen med För full hals samt en spelning under Nacksvings kaotiska 5-års firande vid Näckrosdammen 1980. Gruppen i dess skiftande formationer gynnas av samma fenomen som präglade Nationalteatern. Konklusionen syftar på att man konstant kunnat rida på den våg som lysande melodimakare skapat. Eftersom andra bedömare först och främst kommer lyfta kompromisslösa texter vilka i lika hög grad ingår i deras dna, väljer undertecknad att omgående lyfta låtskrivarådran, grundsten i både tunggung och dess kontrast, lyrisk sprödhet.

En hommage till tidigare gästartisten (var med på turné så sent som under fjolåret) Sven Wollter inleder. Till denne imposante skådespelares ära framförs härligt medryckande Vilddjurens sång. Blåssektionen – Niclas Rydh på trombon, Thomas Jäderlund på altsaxofon och Frida Thurfjell spelandes tenor plus vid något tillfälle baryton – låter sig höras, blandar sig i melodin efter ett tag. Forssell flankeras i övrigt av Matilda Magnusson på sång/ kör, outslitliga glädjespridarna Nikke Ström och Bengan Blomgren (värvades till Nynningen 1972) samt bakom trumsetet Pontus Torstensson. Efter några medlemsbyten kan dessa personer sägas ingå i nuvarande turnerande och skivinspelande grunduppställning. Till utannonserad föreställning på Aftonstjärnan får gruppen se sig om efter ny trumslagare. Vi fick nämligen veta att Torstensson som förkovrat sig i konsten att återge Nynningens beat och presterade på sitt absoluta max, gjorde sin sista konsert.

foto Leif Wivatt

Därpå följde två låtar signerade frontmannen Forssell. Först Kapten Mesterton om det orättvisa efterspelet till dödsskjutningarna i Ådalen, tätt följd av vemodiga balladen Lille man om planerade kraftverksdammen i norska Alta och dess påverkan på samerna. Två skoningslösa texter! Thurfjell förekommer som fint kompletterande huvudsångare i sist nämnda låt där gudomlige Bengan Blomgren gör avtryck som slidegitarrist.

Värt att skjuta in att Thurfjell och Thomas Jäderlund körar och sjunger på åtskilliga låtar. Av mina anteckningar framgår att jag kunde uppfatta sofistikerade, fullödiga arrangemang. Dagen före hade man repat rejält för att få ihop alla delar, vilket märktes. Nästa sång, Balladernas konst från Majakovskij-projektet vars dikter översatts av Harding/ Bergström och tonsatts av Goldberg/ Forssell/ Näslund inramas av suggestiv kontur. Musiken närmar sig slavisk folkmusik, rent av cirkusatmosfär. Med enorm kraft stretchar Jäderlund i ett vildsint solo som drar ner applåder.

foto Leif Wivatt

I andra avdelningen byts till sättningen på debuten Man mognar med åren, nämligen Tomas Forssell som redan är ordentligt uppvärmd omgiven av Bertil Goldberg trakterandes elpiano och Christer Öhman på främst trummor. Mysfarbröderna har inte glömt hur man musicerar. De bjuder på sig själva och sina låtar från ungdomstiden. Särskilt gamängen Öhman vars brådstörta sorti på väg hem från Vaxholm medför att det blir rörande, att se dem sammanstråla efter att ofantligt mycket vatten runnit under broarna.

För första gången på femtio år framför originaltrion Jag vill va ett djur igen (anknyter till roman av fransk Nobelpristagare från 2008). Hör också en kul bagatell med Öhman på kazoo och vispspel som bevisar att leklynnet är intakt. Blir förtjust i en inledningsvis rar visa som presenteras som tre låtar i en – Folkets låt – med refrängen ”ta varann i hand, släpp inte taget”. Detta sjok stegras efterhand och fler fyller på, bland andra Bernt Andersson på dragspel. Kör stryker under texten och melodin garneras av ett efterlängtat Bengan-solo. Vidare framfördes tidstypiskt agiterande uppmaningen Studera.

Orkan foto Leif Wivatt

I ett kortare segment ges utrymme åt ett band med betydligt yngre medelålder som heter Orkan. De fyra tjejerna har denna gång sällskap av två grabbar. Bandet har hängt med Nynningen på turnéer då de känner sig befryndade med dem. Jubileumskvällen slopas eget material till förmån för covers på Nattpromenad respektive snärtigt klassiska titellåten För full hals, föga förvånande två låtar från progg-jubilarerna. Kul att de också körde med spänstig blåssektion och förde in tendenser till blues och punkattityd.

Organisationen flyter på utan störningar. Framme vid avdelning fyra lanseras 1976 års upplaga, liktydigt med den som var med om formidabla mastodont-evenemanget Tältprojektet. Vid sångmikrofonen står Sam Vesterberg. Snett bakom hans bäste vän basisten Jimmy Olsson. Per Melin har tagit plats bakom trummorna medan Bernt Andersson slagit sig ner vid elpianot. Gitarristen Bengan Blomgren återfinns också i denna formation.

Bernt Andersson foto Leif Wivatt

Flest låtar på fjärde albumet har den flyktade bandmedlemmen Bertil Goldberg skrivit, som därför lämpligt nog förekommer på sång i bakgrunden. Vesterberg med sin imponerande gospelaktiga röst framför hitten Äntligen en ny dag, Folkens kamp är folkens hopp samt Fattig men rik, en egen hyllning till strävsam moder på outgiven Nynningen-inspelning från 1980. Blir hänryckt av en spirituell shouter som tar oss med, vars röst tränger igenom eventuellt tvivel. Stack ut mest vid sidan av den vokala attacken, gjorde en fräckt hetsig dialog mellan Bernt Anderssons klaviatur och Bengan Blomgrens gura. Överhudtaget otroligt inlevelse från samtliga.

Nynningen anno 1976 foto Leif Wivatt

Femte avdelningen är vi tillbaka där jubileet inleddes. Samma inkörda gäng på scen. Tomas Forssells komposition Snålblåst från andra solo-lp:n utvecklas till en av aftonens definitiva höjdpunkter. Blåset är underbart elastiskt i en ösig bit uppdelad i sektioner. Nikke Ström går loss i jammig sekvens. Episka När så tingen börjar klarna är pampigt anlagd featuring superenergiskt komp. Det är kompakt, men ändå nervigt och passionerat.

Forssell sjunger bättre än någonsin, ett beröm som bör utsträckas till påståendet, att samme man som Grammis-belönats för barnmusik är en högst kapabel gitarrist. Och han behöver inte fokusera på blixtrande solistiska passager, utan överlämnar dessa med varm hand åt mister Bengan Blomgren. En handfull gånger fyrar han av ackordföljder som ger ståpäls. Publiken spontanapplåderar och hurrar när det avslöjas att denne timide man fyller år. Blåssektionen är magnifik (Frida Thurfjell, vars far och styvfar spelat med Tomas Forssell under hans år i Luleå, levererar inspirerat solo) och det går inte att ta miste på att trumslagare Torstensson lämnar med flaggan hissad i topp.

foto Leif Wivatt

Helt logiskt att sjusärdeles drag uppstår och fortplantas av en konstellation som kallades ett svensk-proggigt svar på Stones. Får för mig att Nynningen levererar ett potpurri. Istället dyks ner i Atlantiska oceanen (musik B. Goldberg) och dess omväxlande innehåll i närmare tio minuter, från tidigare nämnda Majakovskij-platta . Noterar att busigt tonspråk präglar skiftande mönster. Stenhård boogie tar vid. Kärlekssången Neva från samma källa behåller greppet om publiken. Vår ciceron berättar att han skrev musiken i Hagahusets källare redan i begynnelsen, det vill säga 1970.

Har avhållit mig från att kommentera texterna, vilka förstås är en väsentlig byggsten. Fäster mig I motsats till många andra recensenter sällan vid texter i låtar, trots att jag är bokläsare. I ett socialistiskt engagerat band har alltid funnits en historik av att vara budskapsdrivna. Medveten om att bandets förgrundsgestalter skulle anmäla avvikande åsikt. Men enligt mitt förmenande är de mer nyanserande texterna, de poetiska av existentiell kaliber, de som stått tidens tidens tand bäst. Flera av dem bär på språklig intelligens, sälta och charm. Somliga kampsånger förblir giltiga, medan gruppens revolutionsromantiska drömmar blivit daterade, för enkelspåriga. Att protestera mot kapitalismens vidriga härjningar är förvisso alltid berättigat.

foto Leif Wivatt

Sista avdelningen bestod efter rungande applåder av ett knippe extranummer. Börjar med att Bertil Goldberg lanserar sin uppdaterade version av antikärnkraftappellen från cabarérevy döpt till Det löser sig alltid (sa han som sket i vasken). Klämmig melodi med sprittande tjosan-refräng. Frågan om säkerhet och slutförvar av radioaktivt uran ska inte förringas. Men med tanke på rådande kris kunde inte problematiken belysts mer olägligt. I omgångar äntrar samtliga utövare som firat jubileet scen. En slags Last Waltz-vibe uppstår!

När stämningen är på kokpunkten faller det sig lämpligt att med intensitet tolka Falsk matematik, klasskamp á la Peps. Trombonist Niclas Rydh kommer i rampljuset, visar vad han är i stånd till genom att bjuda på publikfriande inlägg. Allra sist levereras ett upprorisk Forssell-alster betitlat Motstånd. Alla som får plats vid mikrofonerna stämmer in i refrängen.

foto Leif Wivatt

Var mycket text och musik att smälta, åtskilliga stimulerande schatteringar. Blev ett emotionellt och ståtligt halvsekelsfirande. Ljudet är ofta en akilleshäl på Pustervik. Bernt Anderssons dragspelstoner kom inte riktigt till sin rätt, medan hans och Goldbergs spel på klaviaturen hade fått för hög volym. Nu var det ändå skapligt, inte minst för att vi slapp bas som dränkte andra instrument. Utgår från att samtliga i publiken var lika tillfreds som er recensent.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Musorna av Altitudteatern

15 december, 2021 by Pernilla Wiechel

Musorna av Altitudteatern

Manus regi och idé: Siri Bengtén
Producent: Mia Ohlsson
Scenografi och kostym: Maja Döbling

Medverkande: Emma Behrendtz, Ala Riani, Cia Bosse, Zarah Njoki Nilsson, Siri Bengtén, Mia Ohlsson, Cecilia Säverman, Mathias Terwander Stintzing och Jonatan Lewerth (denna föreställning ersatt av Säverman och Stintzing)

Föreställning som recenseras 14 december 2021 på Altitudteatern i Stockholm

Föreställningen Minns du Zenobia? – som var startskottet för den fria och utforskande feministiska teatergruppen Altitudteatern – blev nominerad till Scenkonstgalan 2017 i kategorin Publikens Röst. Den handlade om sex historiskt banbrytande kvinnor och var skriven av en av teaterns grundare Siri Bengtén. Altitudteatern, som funnits sedan dess, lånar teaterlokaler och spelar sina verk både i Göteborg och i Stockholm.

I år har de låtit pjäsen Musorna växa fram kring krigsfotografen Lee Millers (Emma Behrendtz) liv. Det ambitiöst välskrivna manuset är också nu författat av Siri Bengtén. Berättad via bland annat de två musorna (alternerande Cia Bosse, Siri Bengtén och Zarah Njoki Nilsson), hemmahörande i gudarnas värld och rådgivaren Sapfo (Ala Riani), visas Millers yrkesväg, hennes begär och val i livet. I en lekfull, drömrik men ofta mycket mörk miljö besöks Olympos, Lesbos, New York och Paris. I programbladet berättas att Miller, som också var fotomodell, efter sin död blev känd för sina bilder från koncentrationslägren i Tyskland samt sina foton från Hitlers badkar (timmarna före hans självmord). Hon hade också ett förhållande och arbetade tillsammans med fotografen Man Ray.

Musorna framfördes sista dagen i Ö2 Scenkonst lokaler på Katarina Bangata då jag såg den. Det första jag slogs av var att det är sällan att man som kvinna sätter sig i teatermörkret och får se något som från första minut till sista håller ett kvinnligt perspektiv. Handlingen angick mig och vartefter den två timmar långa pjäsen pågick var det som att jag spetsade mina sinnen. Hur det än är i HBTQ-tidernas och det intersektionellas sekel så är det fortfarande unikt när en samlad gemensam kvinnlig erfarenhet utspelas – ostört. Bengtén har i Musorna lyckats samla erfarenheter som den kvinna får som vill sätta yrke framför barnalstring, frihet framför äktenskap, och söker rätten till ett egenvärde trots mäns privilegium i samma avseende.

Även om uppsättningen regimässigt kunnat spetsas till lite och några övertydliga gester tas bort underhåller föreställningen mig hela vägen. De två musornas proffsiga unisona utspel i fantasifulla svarta dräkter och Sapfos allvarliga drömlika gestalt är ett bra grepp, som ger en inramning till de mödor vi känner att Miller tar sig igenom.

”Bortom det förhandlingsbara är det heliga”, säger musorna. I mina öron blir det ett tal om allas rätt att få ta del av konst som speglar och berör. ”Hon försökte ju vara konstnär i en helt omöjlig tid”, uttalar sonhustrun efter Millers död. Men då funderar jag på om vår nya tid egentligen blivit bättre. Stockholm och Göteborg har nu i alla fall en teatergrupp som aktualiserar något som åter och återigen måste berättas.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Altitudteatern

Fängslande pianotrio utforskar och väver melodier – Mevlana av Göran Strandberg Trio

14 december, 2021 by Mats Hallberg

fotografi Sylvia Martens

Göran Strandberg Trio

Mevlana

4

Inspelad och mixad juni 2921 av Peter Danemo i Stockholm av Peter Danemo i hans studio

Producent: Göran Strandberg

Resonansium Records

39:06

Releasedatum: 8/12 2021

Sedan utgivningen på cd av Baraban för trettio år sedan, har jag haft vetskap om trumslagaren och kompositören Peter Danemo. Denne jazzprofil sällan sig nu till skaran av musiker som startat eget skivbolag. Har åtskilliga gånger njutit av hans spel live. Färre gånger hört den utomordentlige basisten och cellisten Svante Söderqvist samt vid ett par tillfällen veteranen Göran Strandberg ( kan dock inte erinra mig senaste gången). Dessa trenne musiker utgör Göran Strandberg trio, en öppensinnad jazzig pianotrio vars samarbete inleddes 2019. Efter lyckad turné märkte de att de kompletterade varandra . Beslut om att dokumentera den framväxande kollaborationen togs. Resulterade i en skiva döpt efter en poet och mystiker från 1200-talet. Tolv låtar hamnade på albumet, varav samtliga med två undantag skrivna av pianisten. Om de två inspelningsdagarna uttrycker sig huvudrollsinnehavaren: ”vi gräver/ sår och beskär/ ibland sveper oväntade vindar in,/ som från en annan sfär”.

Göran Strandberg, yrkesverksam i fem decennier, har släppt fjorton skivor i eget namn. Efter utbildning på KMH och Berklee blev han känd som medlem i Red Mitchell´s Communication, samarbeten med amerikanska storheter och inhemska och utländska storband. Var arrangör på flera skivor med Stockholm Jazz Orchestra och Composoer in Residence hos Norrbotten Big Band 2018, vilket resulterade i albumet Going North. Svante Söderqvist är en landets mest framstående jazzbasister, ofta anlitad i kammarjazz-sammanhang. Härom året debuterade han i eget namn, vilket renderade i lyrisk recension här i Kulturbloggen. Peter Danemos meritlista utgörs bland annat av en handfull album i eget namn jämte medverkan i flera grupper och rytmisk tillförsel på omkring ett sextiotal skivor. På senare år framstår han alltmer som fullfjädrad kompositör. Hade förmånen att uppleva hybrid- projektet Gläntan strax före pandemin drabbade oss.

Göran Strandberg



Sammanhållande behaglig öppning avlöses av spännande, lite kantig komposition betitlad Där det kan vara. Att en berömd basist skrivet ett av alstren framstår som uppenbart när man tar del av Falling Grace. (Steve Swallow). Nästan enda tillfälle när Svante Söderqvist kommer i förgrunden, subtilt briljerar. 72-åringens anslag av tangenter vittnar om kolossal rutin samt en slags undersökande attityd. Blev emellertid förvånad över att det gärna komponeras komplexa figurer, hala att få grepp om. När det är som mest abstrakt korsas Thelonoius Monk (tolkningar av dennes musik finns på enskild skiva) med Cecil Taylor. Paralleller kan också dras till den Jan Johansson som ägnade sig åt att experimentera, vilket ofta var fallet sista åren i en unik karriär. (Tio år efter han förolyckades erhöll Göran Strandberg dennes stipendium.). I olika utsträckning överensstämmer gemensamma drag med kollegor som Tommy Kotter, Per Henrik Wallin och Bobo Stenson.

Ett antal kompositioner förefaller skissartade, ger ett fladdrigt och oförutsägbart intryck. Ur den aspekten, att vissa låtar känns ofärdiga, blir jag kluven till helheten. Betyget är inte alls självklart. Mitt vankelmod uppvägs av lyhört samspel med pianisten som dominerande instrumentalist. Dynamiken är superb, likaså akustisk standard på inspelningen.

Svante Söderqvist

Efter några spår där en air av kreativa infall och ibland dissonanser spridits, kan lyssnaren få för sig att de blivit extra varma i kläderna. Teorin bygger på att låtarna spelats in i den ordning de förekommer på skivan, vilket ju inte kanske inte alls är fallet. Sticker ändå ut hakan genom att hävda att låtarna beskaffenhet varierar. Tillgodogör som sagt inte all musik, däremot flera delikatesser på rad som jag tar mig friheten att kalla för en fristående trilogi. Syftar på lyriska pärlan For a While som emellanåt påminner om As Time Goes By, jämte två av albumets längsta låtar. Harmoniskt klimax i Kl. 8 leder vidare till sköna Sweet Rain (Mike Gibbs).

Genomgående intar rytmsektionen en diskret position. Lite synd att de inte tilldelas solon eller överhuvudtaget mer framträdande roll. Danemo kliver fram som mest i sekvens på Letters och i spontanistiska Spehre II . Vad basist och batterist gör visar sig vid noggrann genomlyssning ha förträfflig konsistens. Man måste bara spetsa öronen då klangen från flygeln dominerar.

Peter Danemo

Sweet Flower tillhör också kategorin lyckade kompositioner, ehuru inte bara omväxlande utan också en smula avigt orytmisk. Kännetecknas av eggande dynamik. Hade på totalen önskat mer utvecklande tongångar kring en bas av porlande flöde.

Mevlana består av eftertänksamt, mollbetonat, ofta försynt och emellanåt lösligt sammanfogat sound. Är man ute efter sammanbindande melodier finns risken att här och var känna sig snuvad. Kompositionerna håller varierande kvalitet! Göran Strandberg trio är en tajt enhet förankrade i dels lyrisk kammarjazz, dels oberäknelig avtantgardism.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Annette – som en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig

14 december, 2021 by Elis Holmström

Annette
Betyg 1
Svensk biopremiär: 17 december 2021
Regi Leos Carax

Innan sågverket drar igång och gör processen kort med Leos Carax nya film Annette så ska ett fåtal positiva punkter framhävas. Adam Driver är genuint lysande i de stunder då han får leva ut som självupptagen ståupp-komiker. Han hittar ett perfekt läge mellan det löjliga och det träffsäkra. Vi får se ett antal scener med Driver som belyser nutidens cyniska, elaka och impotenta komik som ges oändligt utrymme på teatrar och i krogshower. Carax inleder också filmen med en rasande energi. Det känns som om David Lynch tagit sånglektioner i helvetet och sedan släppts lös. Det är så pass frenetiskt och skruvat att jag faktiskt glömmer bort att jag ogillar musikaler.

Men efter den inledande kvarten så är det slut med det roliga. Annette är skruvad, udda och fullkomligt bisarr men det finns en rad filmer som varit än mer udda, exempelvis Eternal Sunshine Of The Spotless Mind eller Sorry To Bother You, vilka båda var mycket bra. Oavsett hur galen en film må vara så måste det existera ett ramverk som tillåter allting att fungera. Det är inga problem att skapa en motor med hundratals hästkrafter, men för att få fordonet i rullning så måste bilens övriga komponenter vara minutiöst sammansatta. Annette saknar alla former av spärrar eller nödvändiga hämningar för att överhuvudtaget fungera, det är som att titta på en vattenslang med högsta tryck som löper amok och dränker alla som vågar närma sig.

Där publiken inledningsvis kan fatta tycke för den tokiga entusiasmen så blir den snart enformig och tjatig. Inte ens de dramatiska skiftena hanteras med någon varsamhet, sekvenser som borde vara avgrundsdjupa är som en plaskdamm för barn. Carax verkar dock inte vara medveten om att hela filmen är nedräknad till nio och en halv utan kör vidare med skygglappar på och låtsas som om allting har går enligt planen. Det är som att titta på ett urspårat studentspex där ingen har varit förmögen att sätta stopp för galenskaperna.

I och med att all dialog sker genom sång och musik så borde man prioriterat att faktiskt lägga energi på att försäkra sig om att publiken lämnar biografen med en rad minnesvärda melodier. Men allt som serveras låter identiskt, det vill säga monotont, fånigt, ansträngt och ointressant. Efter en halvtimme så klarar varken trumhinnorna, tålamodet eller sinnesfriden av mer. Värst av allt är dock Annettes totala brist på humor. En film som är så pass galen att den nästan klättrar på väggarna är som gjord för underfundig humor, men de stunder som kunde ha varit förödande roliga är enbart extremt torra.

Som en sista förolämpning så är filmens speltid över två timmar. Annette kunde ha varit ett stycke underhållande och kreativt filmskapande, men en total avsaknad av humor och variation gör det hela så pass anskrämligt att man kan undra om allting är ett grymt och iskallt skämt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Kvinnors kroppar och röster äger scen i lika vulgärt som drastiskt collage – Idlaflickorna på Göteborgs Stadsteater

13 december, 2021 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Kristina Lugn

Bearbetning och regi: Mellika Melouani Mellani

Scenografi och ljusdesign: Bengt Gomér

Koreograf: Ambra Succi

Kostymdesign: Mellika Melouani Mellani

Maskdesign: Maria Agaton, Alexander Wernersson (praktikant Stockholms Konstnärliga Höhskola)

Ljusdesign: Daniel Johansson, Kent Olofsson

Videodesign: Per Rydnert

Kompositör körstycken: Andrea Tarrodi

Kompositör och musikalisk ledning: Kent Olfsson

Musiker: Tove Dareld (kapellmästare), Malin Almgren, Rebecka Tholerus

I rollerna: Anna Bjelkerud, Caroline Söderström, Victoria Olmarker, Eline Höyer, Christian Brandin (statist/ manlig aktör)

Vokalensemblerna Mara och Ymna under ledning av Johanna Thür

Premiär 10/12 2021 på stora scen, Göteborgs Stadsteater

Spelas till och med 29/1 2022

Har varit på minst tre musikaliska kulturprogram där Kristina Lugns lyrik utgjort nav, själva essensen; varav den senaste inträffade i Göteborg med Akademi-ledamoten på scen tillsammans med Sarah Riedel och hennes trio. Lugn är en solitär, känns igen direkt på sitt tonfall, sin halsbrytande estetik. Formar fusioner av det som rimligen synes vara oförenligt, på ett sätt som inte förekommande hos någon annan ordkonstnär. 2012 sattes Lugns anmärkningsvärda skilsmässopjäs Rut och Ragnar upp på Göteborgs Stadsteater. Tror också jag sett Nattorienterarna på teve.

Om vi vänder blicken mot Idlaflickorna (1993) skrevs den som ett slags ironiskt, ohämmat kammarspel med Sif Ruud i en av två roller. Regissör Mellika Mellouani Melani blev sugen på att göra en spektakulär version av Idlaflickorna efter omläsning, vilken följdes upp av samtal med dramatikern fram till hennes död härom året. Idén resulterade i utökad text, som kan liknas vid ett collage över en särlings slagkraftiga produktion. Dessutom införlivande av tonsatta dikter, en trio yngre kvinnliga musiker, ytterligare skådespelare, maffig scenografi, megastor backdrop, manligt objekt samt inte bara en utan två körer representerande olika generationer. Behöver det sägas att scenen befolkas, bortsett från tatuerade bodybuilder-stereotypen, av kvinnor i alla upptänkliga storlekar och åldrar? Körerna består sammanlagt av 43 personer, klädda i samma utstyrsel. Osäker på om samtliga medverkar varje föreställning.

Vi befinner oss vid poolen i en rekreationsanläggning/ vräkigt hotell med utsikt mot Gardasjön. Trenne kvinnor åldersmässigt inom ett visst spann har tagit sig hit på husmorssemester, på flykt undan allt vad omsorg och plikter heter. Sina döttrar begriper de sig inte på. De behöver vila ut påstås det, men också pigga upp sig. Samtliga hävdar att de som unga varit Idlaflickor och är gifta med en man vid namn Herrman (dramatikerns favoritnamn att spinna ordlekar kring).

foto Ola Kjelbye

Döden upptar deras tankar i lika hög utsträckning som motsatsen, det vill säga att vara fertil (dräktig) och föda. Kvinnorna tar inte begrepp som ”könsmaktsordning” i sin mun. Agerar kanske just därför som subjekt, söker efter omedelbar behovstillfredsställelse, oavsett om deras iver kan förefalla hysterisk. Deras instinkter framstår inte som ädlare än vi män som ibland får tugga i oss jämförelser med djur. Nota bene ingen smickrande exponering av självupptagna individer som oftast pratar förbi varann, vilket förvisso är en av pjäsens förtjänster. Idlaflickorna i denna bearbetade variant, framstår delvis som en parodi över hur bortskämda nordeuropéer beter sig på solsemester utomlands. Att Kristina lugn ville provocera framgår tydligt.

Enaktaren varar i cirka åttio minuter. Ett tämligen kaotiskt och ångestfyllt tillstånd skildras utan att en händelse logiskt kuggar i till nästa incident. Körerna har en viktig, fint avvägd funktion. Understryker stämningar. Enskilda medlemmar markerar närvaro fysiskt, tar plats i olikformade grupperingar. Anna Bjelkeruds karaktär är fylld av motstridiga viljor och skavanker. Ändå synes hon vara motorn övriga förhåller sig till. Caroline Söderströms hariga rollfigur försöker utmana sig, hålla skenet uppe. Minst vacklande självförtroende härbärgerar flygvärdinnan(?) Victoria Olmarker porträtterar. Dråpliga aktioner, tilltrasslade situationer samt trånande blickar utgör utgångspunkt för ett antal skrattframkallande scener. Regissör och skådespelare har fått till ett smart samarbete kring något så sällsynt som kvinnlig gränslöshet. Söderström och i ännu högre grad Olmarker – som passande nog får stiga till väders i en sekvens – förvaltar väl de tillfällen som inbjuder till komiska poänger.

foto Ola Kjelbye

Scenografen ska berömmas. Vridscenens möjligheter har tagits till vara plus att andra finesser använts.. Den vita grundfärgen bryts av med glittriga pastellfärger, svarta baddräkter och orangea peruker. Finns en trampolin att hoppa ut ifrån ner i ett plastigt bollhav som påminner om gigantiska såpbubblor, mobila murar och av någon outgrundlig anledning minigranar hängande i taket. Satt egentligen för nära scen för att få perspektiv. Ett flertal gånger var körerna och musikerna utom synhåll, fast deras toner nådde ut.

De unga välutbildade musikerna förekom ganska sparsamt tyvärr. Kan parentetiskt nämna att jag träffade trumslagaren i höstas när hon vikarierade i superbt storband. Ackompanjerandet av Eline Höyers (också guide och bartender i korta sekvenser) vokala leverans av Lugn-text utgjorde en slags kulmen. Vad beträffar sång & musik ska tre inslag framhållas extra. Körernas gemensamma final, Anna Bjelkeruds framsjungna växling från spröd till stark i ikoniska När jag var gift med Herrman samt galet festliga koreografin från samtliga i kvinnokollektivet när sexualitet skamlöst studsande projiceras i dansant Britney Spears-hit. Kent Olofsson och Andrea Tarrodi lägger vikt vid att låta musiken spegla kontraster, hela känsloregistret. I ett drastiskt virrvarr av skruvade repliker, toppat av bisarr utläggning om våldtäkt, fungerar det sjungna som andhämtningspauser.

foto Ola Kjelbye

Kristina Lugns poetiska höjdpunkt infaller tidigt i föreställningen.. Får nästan en kuslig laddning med tanke på att hon dog i fjol, eftersom den kretsar kring vart vi tar vägen när existensen upphör. Roligaste dialogen uppstår definitivt i samband med att det grunnas på, om tacksamhet efter att ha blivit tillfredsställd ska rendera i blommor och tackkort. En brist är att regissören upprepar sig från Att begära tre systrar (2013 på samma scen) genom samma utdragna scen med spastiska konvulsioner. En annan brist är att det fysiska spelet prioriterats på bekostnad av artikulation av repliker. En miss regissören borde ha åtgärdat.

Detta collage med insprängda dikter symboliserar näppeligen kvinnokraft, snarare sönderfall. Perspektiven med sina kringgående manövrar är så pass många att man nog vinner på att se om rikhaltigt uppbackade trojkans eskapader. Excesser som både jag och programbladsförfattare kallar rit. En hysterisk sådan kan tilläggas. Ingen skugga ska falla på Bjelkerud, Söderström och Olmarker, tvärtom. Rutinen skiner igenom när de vällustigt går in i sina roller.

Kanske en intellektuellt sett torftig värdemätare. Dock, efteråt är jag inte alls uppfylld, trots att ett sällsamt skådespel bevittnats. En slags musikteater bestående av enbart kvinnor som möts över generationer. Vägrar tro att det är så simpelt att fel kön hindrar från, att vad som utspelas bara några meter framför ögonen ska kunna tillgodogöras. Har sett åtskilliga lyckade uppsättningar av och om det motsatta könet i höst. Faktum kvarstår, saknar djupa känslonivåer att ta med hem.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 425
  • Sida 426
  • Sida 427
  • Sida 428
  • Sida 429
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in