Göran Strandberg Trio
Mevlana
4
Inspelad och mixad juni 2921 av Peter Danemo i Stockholm av Peter Danemo i hans studio
Producent: Göran Strandberg
Resonansium Records
39:06
Releasedatum: 8/12 2021
Sedan utgivningen på cd av Baraban för trettio år sedan, har jag haft vetskap om trumslagaren och kompositören Peter Danemo. Denne jazzprofil sällan sig nu till skaran av musiker som startat eget skivbolag. Har åtskilliga gånger njutit av hans spel live. Färre gånger hört den utomordentlige basisten och cellisten Svante Söderqvist samt vid ett par tillfällen veteranen Göran Strandberg ( kan dock inte erinra mig senaste gången). Dessa trenne musiker utgör Göran Strandberg trio, en öppensinnad jazzig pianotrio vars samarbete inleddes 2019. Efter lyckad turné märkte de att de kompletterade varandra . Beslut om att dokumentera den framväxande kollaborationen togs. Resulterade i en skiva döpt efter en poet och mystiker från 1200-talet. Tolv låtar hamnade på albumet, varav samtliga med två undantag skrivna av pianisten. Om de två inspelningsdagarna uttrycker sig huvudrollsinnehavaren: ”vi gräver/ sår och beskär/ ibland sveper oväntade vindar in,/ som från en annan sfär”.
Göran Strandberg, yrkesverksam i fem decennier, har släppt fjorton skivor i eget namn. Efter utbildning på KMH och Berklee blev han känd som medlem i Red Mitchell´s Communication, samarbeten med amerikanska storheter och inhemska och utländska storband. Var arrangör på flera skivor med Stockholm Jazz Orchestra och Composoer in Residence hos Norrbotten Big Band 2018, vilket resulterade i albumet Going North. Svante Söderqvist är en landets mest framstående jazzbasister, ofta anlitad i kammarjazz-sammanhang. Härom året debuterade han i eget namn, vilket renderade i lyrisk recension här i Kulturbloggen. Peter Danemos meritlista utgörs bland annat av en handfull album i eget namn jämte medverkan i flera grupper och rytmisk tillförsel på omkring ett sextiotal skivor. På senare år framstår han alltmer som fullfjädrad kompositör. Hade förmånen att uppleva hybrid- projektet Gläntan strax före pandemin drabbade oss.
Sammanhållande behaglig öppning avlöses av spännande, lite kantig komposition betitlad Där det kan vara. Att en berömd basist skrivet ett av alstren framstår som uppenbart när man tar del av Falling Grace. (Steve Swallow). Nästan enda tillfälle när Svante Söderqvist kommer i förgrunden, subtilt briljerar. 72-åringens anslag av tangenter vittnar om kolossal rutin samt en slags undersökande attityd. Blev emellertid förvånad över att det gärna komponeras komplexa figurer, hala att få grepp om. När det är som mest abstrakt korsas Thelonoius Monk (tolkningar av dennes musik finns på enskild skiva) med Cecil Taylor. Paralleller kan också dras till den Jan Johansson som ägnade sig åt att experimentera, vilket ofta var fallet sista åren i en unik karriär. (Tio år efter han förolyckades erhöll Göran Strandberg dennes stipendium.). I olika utsträckning överensstämmer gemensamma drag med kollegor som Tommy Kotter, Per Henrik Wallin och Bobo Stenson.
Ett antal kompositioner förefaller skissartade, ger ett fladdrigt och oförutsägbart intryck. Ur den aspekten, att vissa låtar känns ofärdiga, blir jag kluven till helheten. Betyget är inte alls självklart. Mitt vankelmod uppvägs av lyhört samspel med pianisten som dominerande instrumentalist. Dynamiken är superb, likaså akustisk standard på inspelningen.
Efter några spår där en air av kreativa infall och ibland dissonanser spridits, kan lyssnaren få för sig att de blivit extra varma i kläderna. Teorin bygger på att låtarna spelats in i den ordning de förekommer på skivan, vilket ju inte kanske inte alls är fallet. Sticker ändå ut hakan genom att hävda att låtarna beskaffenhet varierar. Tillgodogör som sagt inte all musik, däremot flera delikatesser på rad som jag tar mig friheten att kalla för en fristående trilogi. Syftar på lyriska pärlan For a While som emellanåt påminner om As Time Goes By, jämte två av albumets längsta låtar. Harmoniskt klimax i Kl. 8 leder vidare till sköna Sweet Rain (Mike Gibbs).
Genomgående intar rytmsektionen en diskret position. Lite synd att de inte tilldelas solon eller överhuvudtaget mer framträdande roll. Danemo kliver fram som mest i sekvens på Letters och i spontanistiska Spehre II . Vad basist och batterist gör visar sig vid noggrann genomlyssning ha förträfflig konsistens. Man måste bara spetsa öronen då klangen från flygeln dominerar.
Sweet Flower tillhör också kategorin lyckade kompositioner, ehuru inte bara omväxlande utan också en smula avigt orytmisk. Kännetecknas av eggande dynamik. Hade på totalen önskat mer utvecklande tongångar kring en bas av porlande flöde.
Mevlana består av eftertänksamt, mollbetonat, ofta försynt och emellanåt lösligt sammanfogat sound. Är man ute efter sammanbindande melodier finns risken att här och var känna sig snuvad. Kompositionerna håller varierande kvalitet! Göran Strandberg trio är en tajt enhet förankrade i dels lyrisk kammarjazz, dels oberäknelig avtantgardism.