• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Sex kreativa decennier hyllas i komprimerad och vital gala – Göteborg Sound på Göteborgs Stadsteater

6 januari, 2022 by Mats Hallberg

4-5/1 2022 (2 föreställningar per dag)

Göteborgs Stadsteater

Producent: Johan ”Red Top” Larsson

Konferencier: Matilda Sjöström

Samtliga foton tagna av Leif Wivatt

För några år sedan skrev jag i Kulturbloggen om en utställning på Göteborgs Stadsmuseum, vars ambition var att spegla stadens vitala musikliv utifrån varje tonårsgenerations sedan 1955. Den invigdes ståtligt i muséets foajé med liveakter representerandes olika eror. Entrébiljetten var modest, vilket nog bidrog till att det var ”fullknökat”. Nu tyckte arrangörer att det blivit dags för en än mer påkostad dokumentation. Vi har och har haft en pulserande och bred musikscen utan direkta skrank, vilket inneburit många fruktbara samarbeten. Vidare har Göteborg gjort sig känt för uppmuntrande klimat, celebra besök från England samt tidigare nordens största arenor både inomhus och utomhus.

Konferencier Matilda Sjöström (träffat henne en gång på Faktum-release i skivstudio, då hon sjöng en låt med sin duo Steget) – artist och tidigare arrangör och skribent – talar om för publiken att alla av betydelse har blivit tillfrågade. Somliga saknades av olika skäl, inklusive att några troligen fått ”kasta in handduken” på grund av corona-smitta. Och några relevanta namn är inte längre är aktiva. Andra som gått bort fick sin rättmätiga tribut.

Ändå en imponerande line up som ”Red Top” från Pustervik raggat ihop. Efter att ha träffat honom upprepade gånger på Unity, kan konstateras att arrangören alls inte bortprioriterar jazz. Dock, på tvåtimmarsgalan på stora scen valdes uteslutande att lyfta fram beatbaserad musik. Den första timman kunde man lyssna på nya talanger, band som nog befinner sig på sina krön just nu. Hörde med ena örat på jazzdoftande hiphop i Foajébaren. Och det blev en kortis tillsammans med tungt malande indierock-tjejerna Telos Vision på Lilla Scen i källaren.

Göran Lagerberg och Matilda Sjöström

På grund av rådande osäkra pandemiska läge hade vissa åtgärder vidtagits. Givetvis krav på vaccinationsbevis, men också reducerad publikkapacitet (maxtak på 500), begränsad framkomlighet i huset och anlitande av säkerhetsvakter. Märktes att Stadsteaterns akustik inte är idealisk för larmig rockmusik när skiftande stilar och sättningar avlöser varandra i ungefär tiominutersintervaller, vilka förlängdes med matnyttiga intervjuer av konferencier Sjöström, en 80-talist som för egen och publikens räkning, ville veta hur förhållandena var, inklusive eventuella konfliktlinjer, när det begav sig. De hon samtalade med var bland andra Göran Lagerberg, Bernt Andersson – Mats Jönsson, Håkan Sandsjö – Henryk Lipp, Fredrik Sandsten och Mikael Stanne.

Som sagt, susar mer än vanligt i öronen dygnet efter. Redan existerande tinnitus förvärrades, trots öronproppar. Hög volym var inte största bekymret, däremot vass diskant. Och i foajébaren körde man ett skoningslöst bassound, vilket dämpade min entusiasm påtagligt.. Om det nu var på det viset att Stadsteatern använde egna ljudtekniker, kan totalt sett inte godkänt betyg utdelas.. Vilken skillnad mot Beatles-uttolkarna Pepperlands senaste succé.

Tilde med Pepperland

Öppningen är märklig. Som ett statement om kaxig, kraftfull attityd på Västkusten.. Trumslagare Pontus Torstensson (recenserades i december då han gjorde sitt sista gig med Nynningen) utför ett bombastiskt, stenhårt och om man ska vara uppriktig tämligen intetsägande solo. Värden för aftonen introducerar genom att anse att dessa timmar bör betraktas som festival snarare än föreställning.

Första annonserande akt bestod av smått legendariske Göran Lagerberg på sång och elbas tillsammans med Pepperland. Utan att fungera som husband var de flitigt sysselsatta. Den utflyttade göteborgaren sjunger Tages popdänga Every Raindrop means a lot samt en låt från Blond. Lagerberg har jag haft förmånen att träffa efter klubbkonsert och hört live åtskilliga gånger, då han utgjort förnämligt komp i exempelvis Egba, Kebnekajse, Fläsket brinner, Mikael Ramel Band och Progglådan. I jämförelse är dessa 60-tals låtar trevliga bagateller. Noterar inspirerat gitarrsolo av Micke Isacson, också varit verksam som producent och bollplank. Av någon konstig anledning betonar vår ciceron den vokala insatsen. Berömmer och menar att förmågan är intakt. Sång från Lagerberg är faktiskt en raritet, varför det förmodligen är första gången jag hör hans stämma på scen.

Göran Lagerberg tillsammans med Pepperland

Tilde ersätter Iris Esell i en hyllning till Doris (Svensson), vars floppande album från 1970 Did You Give The World Some Love Today Baby featuring Bernt Egerbladh ingår i boken Tusen svenska klassiker. Snacka om ändring av status! Tilde tar i och gör titellåten rättvisa uppbackad av Pepperland.

Stadsteaterns vridscen är väldigt praktisk när målet är så få pauser som möjligt. Som moduler riggas flera scener parallellt och roteras fram när det är dags. I mellanrummen försiggår inte bara upplysande intervjuer/ samtal, utan också belysande bildspel med fokus på varje decennium.

Nationalteaterns Rockorkester

På 2000-talet har jag sett Nationalteaterns Rockorkester i Halmstad, på Götaplatsen, i Trädgårdsföreningen , i Mölndal och kanske på ytterligare plats. Bekräftas varje gång att de härbärgerar en fantastisk låtskatt. Har ett par gånger stått på gästlista beroende på att jag bjudit på krogen när intervjuer med tidigare medlemmar genomförts. På galan Göteborg Sound (”60 år som levande musikstad”) anförs orkestern av dess grand old man. Vi beskådar Ulf Dageby tillsammans med Håkan Nyberg, Kalle Gustafsson Jenneholm, Håkan Svensson samt Ulf ”vinyl” Stenberg.

Man river av en aggressiv, kompromisslöst stökig version av Barn av vår tid. Dageby nästan vrålar fram sin refräng, Obegripligt att han fyllt 77 år. Svensson markerar konkret sin närvaro genom ett skarpt solo och trumnestor Nyberg driver sin vana trogen upp tempot, vilket i och för sig inte gynnar en ikonisk låt . Skoningslösa, supersnabbt spelande punkarna i Attentat avlöser, frontade av Jönsson i vinröd skinnpaj. Utsöndringen av adrenalin var lika uppenbar hos båda konstellationer. Anmärkningsvärt minst sagt, att den skarpa gränsen mellan progg och punk för en stund upplöses. Rått och larmigt med stora lass av energi från både Nationalteaterns Rockorkester och Attentat (minns jag rätt har jag sett dem på festival i Angered).

Papa Dee och Partillo

Hade stort utbyte av toastande Papa Dee och rytmtillverkare Partillo. Daniel Wahlgren gjorde ett lyckat medley omgiven av samplingar och livetrumbeat. Denne ordvige mikrofon-poet med fäbless för ragamuffin style levererar exempelvis temat i sin hit Ain´t No Stoppin Us Now.

Definitiv höjdpunkt – inbringar största bifallet – uppstår i hyllningen till Freddie Wadling, i Blue For Two-låten Five Days In A Row. vars lätt hypnotiskt mässande utgör stommen. Modigt av de två kvinnorna på synt respektive gitarr i ORCA Sounds att ge sig på att sjunga den ödesmättat draperade, långsamt sugande låten. Andra halvan i Blue For Two (syntmaestro Henryk Lipp), tillika grundare av studion Music A Matic är förstås mannen som ombesörjer att tolkningen ges rätt konturer. Samtidigt som trion spelar pågår i bakgrunden en böljande videoanimation.

Världsmusik införlivas i form av Andra Generation, en kvintett med duktiga och överenergiska saxofonister. Hör enormt klämmiga rytmer utan uppehåll. Bandet och Kebabpizza vävs ihop i en urladdning som tar andan ur en, tenderar att bli helt överväldigande. Förvisso sanslöst groove initierat av styv dragspelare, men deras taktfasta sound är stöpt i samma form.

Fäster mig vid uttalanden om 80-talet från Håkan Sandsjö och Henryk Lipp, vilka trivdes att arbeta i en tid utan dogmatiskt beteende, en tid när det var högt i tak och genrer korsbefruktades. Radiums konstnärliga betydelse framhölls givetvis.

Stefan Sporsén – Daniel Lemma – Bernt Andersson

I mitten på 90-talet kom en våg av melodisk death metal, vars rötter står att finna längs en busslinje till Billdal. En av pionjärerna globalt lanserade under termen Gothenburg Sound var Dark Tranquillity. I ett övermått av volym sköljs publiken över av ett sexmannaband frontat av Mikael Stanne ( brukar kuriöst nog delta i vinylträffar på Bengans, vilket jag vet eftersom jag också är med). Häpnadsväckande att de och andra band från samma område kunde göra stora turnéer utomlands. För brutalt för mig, även om intressanta övergångar och fräckt riffande finns med som tongivande beståndsdelar.

Daniel Lemma är en lysande, själfull sångare och skaplig låtskrivare. För några år sedan gjorde han succé på Stadsteatern i ett program om Karin Boye. Varför var inte han med och tolkade Taube i Jane Magnussons ifrågasatta tredelade dokumentär? Njöt varje sekund av lågmäld ballad till ackompanjemang av Stefan Sporsén och Bernt Andersson. Lemma sjöng sin egna melodi Polaroider, från senaste svenskspråkiga albumet. Ett perfekt avskalat framträdande som måste betecknas som en dynamisk fullträff. Just då väldigt bra ljud ska poängteras!

Amanda Werne med Ginhouse

Slowgold (a.k.a Amanda Werne) hyllar tillsammans med mina goda vänner i bluesbandet Ginhouse tragiskt mytomspunna Blues Annika. Från hennes omtalade enda skiva hämtas Ingen känner dig när du är pantad och såld . Bernt Andersson på klaviatur och Bengan Blomgren ( medverkar på nämnda skiva) turas om att vara enastående solister. Rytmsektionen består av batterist Gunnar Petersson och basist Kjell Jansson, kolossalt garvade jazz- och bluesmusikanter. Kvartetten och sångerskan Werne har jag sett många gånger, men inte tidigare sammanförda på scen. Det sjungs och spelas med enorm passion. Vilken inlevelse från Slowgold!

Kontrasterna är legio, spännvidden hisnande. Det bluesösigt ruffiga avlöses av en ensam man med betagande röst och snyggt framtagna ackord på akustisk gitarr. Pratar naturligtvis om José González vars lena framförande av Heartbeats bärs fram av ljuvlig fridfullhet. Vi upplyses om att hans hit skrevs av syskonen Dreijer i The Knife. Sist ut av intervjuobjekt är Fredrik Sandsten (som jag träffat på Nef och fler ställen), som 2012 avslutade sin karriär som trumslagare när Soundtrack Of Our Lives splittrades. I egenskap av anställd på organisationen Göteborg och Co. anser han att musikklimatet är gott i staden, trots de käppar i hjulet som pandemin satt.

Andra Generationen

Ett par akter i det digra programmet hade utgått, förmodligen av corona-relaterade orsaker. Indierocken från för mig obekanta Virgina and the Flood gjorde inget nämnvärt intryck. Tanken var att samtliga medverkande skulle vara med i finalen vars utvalda melodi var, föga förvånande, Känn ingen sorg för mig Göteborg. Det momentet kanske ströks på grund av situationen som råder. Varken Håkan Hellström eller Augustifamiljen fanns emellertid på plats. Istället en inte olik röst i ynglingen Elias Nilsson omgiven av Pepperland och en extra musiker på banjo. Trevlig avrundning men som final betraktat ganska lamt. Euforin saknades vilket renderade i ganska matta applåder.

Även om jag som framgått långt ifrån blev överförtjust i varje inslag, summasummarum en värdig kavalkad som med ett inbjudande upplägg visade hur Göteborgsrotad musik lät och låter. Tack till Johan ”red Top” Larsson, referensgruppen, listade fotografer, alla medverkande, chosefria konferenciern med sin förundran som satte in saker i perspektiv och nyrenoverade Stadsteatern och dess personal.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Spencer

5 januari, 2022 by Elis Holmström

Spencer
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 januari 2022
Regi Pablo Larraín

Varje år är det samma visa. NK presenterar sin julskyltning, kalkoner säljer slut lagom till nyår och så mottar vi en lavin av mer eller osmakliga lockbeten inför den stundande Oscarsgalan. Att Harvey Weinstein sades vara en expert på att skapa denna typ av ihåliga segment som var avsedda att dra Oscarsjuryns ögon åt sig, borde ha lärt oss att se förbi denna typ av blåsningar.

Tyvärr så verkar detta att skapa lockbete vara intakt då vi närmar oss årets Oscarsgala. Spencer är inte bara en humbug vad gäller att representera någon som helst autenticitet eller ödmjukhet gentemot sitt subjekt, det är också en trojansk häst där Kristen Stewart väntar på skymningen för att då storma ett imaginärt Troja och ödelägga den goda smaken. Det är faktiskt svårt att veta i vilken ände man skall börja för att belysa de många synder som regissören Pablo Larraín begår genom två outhärdliga timmar. Precis som i sin film om Jackie Kennedy Onassis så är Larraín här tydligen helt övertygad om att en film måste vara visuellt motbjudande för att engagera. Publikens ögon fullkomligt misshandlas med ett gräsligt fult foto som är så pass suddigt och grynigt att man kan undra om projektor-ansvarig har varit påverkad på arbetstid.

Om det nu bara hade varit det visuella som var problematiskt så hade man kunna ursäkta Larraín. Tyvärr så fortsätter tortyren, Spencer kan mycket väl ha ett av de mest frånstötande och smärtsamma soundtrack jag någonsin behöva lyssna till. Gitarristen Jonny Greenwood från Radiohead har lyckats med konststycket att skapa musik som mycket kan användas på Guantanamo för att bryta ned människor och få dem att bekänna vad som helst för att få ett stop på oljudet. Hela Spencer består av vassa ljud, jag har aldrig känt mig så pass manad att springa skrikande ut från biosalongen för skona sinnesfriden.

Spencer är en audiovisuell katastrof, men det berättarmässiga innehållet är än värre. Dianas liv har dissikerats, studerats och undersökts in absurdum både i dokumentärer och spelfilmer. Det krävs således en intelligent, relevant och respektfull berättare för att hitta vettiga infallsvinklar. Dessa förhoppningar grusas lika fort som den svenska sommaren. Där Netflix hyllade serie The Crown lyckas med att porträttera kungafamiljen med stor omsorg och precision så väljer Larraín att sätta ihop sin film med en ångvält och en motorsåg. Diana porträtteras genomgående som mentalt sjuk med en rad hallucinationer och vanföreställningar, de scener som försöker humanisera henne och demonstrera hennes moderskap är så pass skrattretande och ytliga att de känns pliktskyldiga. Det enda som Larraín verkar vara intresserad av är att vältra sig i Dianas psykiska ohälsa, och detta presenteras så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det inte är en filmad skolpjäs från årskurs 1 som utspelar sig framför en. Moraliskt är detta inte mycket bättre än de fotografer som förföljde Diana och som i slutänden bidrog till att beröva henne livet.

Mitt i detta erbarmliga kaos så finner vi Kristen Stewart. Det finns en rad unga skådespelerskor som utan problem hade kunnat göra ett unikt och stilfullt, men för den skull inte inställsamt, porträtt av Diana. The Crown valde den relativt okända Emma Corrin att porträttera Diana, men återigen så skall Larraín krångla till det. Stewart har under sin karriär gjort en rad försök att bli sedd som en seriös aktör och inte leva enbart på meriten att ha varit med i filmadaptionen av Twlilight. Detta har lett till ’’utsökta mästerverk’’ som Seberg, Personal Shopper och den helt obeskrivligt usla nyversionen av Charlies Änglar.
Men i och med sin rolltolkning i Spencer så tydliggör Stewart att hon är villig att göra vad som helst så länge en Oscarsstatyett hägrar vid målsnöret. Tyvärr så får vi i publiken utstå en usel prestation, Stewart lägger ut en bombmatta av tårar, hysteri, ihåliga blickar och en uppsyn som är lika livfull som en kyrkogård. Det är inte en fråga om att representera eller emulera Diana, det är en grotesk plattform skapad för att nära Stewarts och Larraíns hybris. Det faktum att Stewart knappt delar ett enda fysiskt attribut med Diana gör rollbesättningen än svårare att förstå.

Den enda person som överhuvudtaget verkar medverka för något annat än sitt eget ego är Sally Hawkins. Trots en mycket liten biroll så lyckas Hawkins att förmedla behövlig värme och uppriktighet som gör filmen mänsklig och inte till en morbid reklampelare. Men det är föga behjälpligt då Hawkins roll är minimal. Och när publiken får en slutkläm som är mer krystad än avslutningen till The Life Of David Gale så kan man fråga sig om hela eländet är ett tidigt aprilskämt?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Winter Piano Fest – Djärvt och konstnärligt sett exceptionellt lyckat initiativ (del 2)

2 januari, 2022 by Mats Hallberg

Rhani Krija & Marialy Pacheco – foto Anna Rylander

27-28/12 2021

Ystad

Konserterna andra dagen av festivalen äger rum på Ystad Saltsjöbad, beläget ett par kilometer från centrum med havet in på knuten. Vi sitter i samma spatiösa sal där Jazzradion spelar in sommartid från renommerade Jazzfestivalen (YSJF). Ljudet är lika förträffligt som dagen innan på dragiga Ystad Teater. Och här finns gott om plats för benen i sittriktiga, ändå bekväma stolar. Efter varje akt fanns skivor till försäljning som artisterna signerade. Dessutom kunde festivalens affisch (gjord av Hannah Svensson) inhandlas. Förundras inte över att arrangemanget fungerar smidigt, då jazzföreningen/ kommunen känd för sin gästfrihet, rättmätigt tilldelats flera priser.

JACO KARLZON har man (åtminstone er recensent) taget för given i femton-tjugo år. Av dussintalet album har jag en bra cd från 2011. Sett honom med skiftande sättningar på diverse scener. Meriterade konstellationen 5, kan ha bevittnat hans pianolir i Tolvan Big Band, minns ackompanjerande av Viktoria Tolstoy och förstås med egen trio. På rak arm kan erinras konserter på Skeppsholmen, Liseberg, Dergårdsteatern, Falkenberg och ett par gånger på Nef. Trots internationell berömmelse spelar han lyckligtvis med jämna mellanrum på hemmaplan. Har erhållit två Jazzkatten-utmärkelser och Django d`or. Är klassiskt skolad, fast ändå uppväxt med hårdrock och 80-talets pop. Lockades till jazzens frihetliga uttryck. At framträda inför publik beskriver 51-åringen som det mest ursprungliga tillståndet, en extatisk upplevelse.

Inte bara varit hängiven publik utan därtill recenserat minst två gånger, varför jämförelser blir oundvikliga. Däremot har jag inte hört smålänningen solo tidigare. I motsats till hur han brukar förfara, kompletteras inte spelet på flygeln av någon som helst elektronisk tillsats. Karlzon upplyser publiken om att repertoaren kommer bestämmas på uppstuds utifrån ingångsmelodin On The Horizon. Hör ett långt sjok utan avbrott på cirka femtio minuter. Nämnda lyriska stycke vecklas ut efterhand, omsorgsfullt och varierat. Efteråt får vi veta vad som framförts: Latest Comeback (helt ny låt än så länge inte tillgänglig på skiva), Flowers From The Sky, Fraganzia samt en reflekterande och molldraperad kreation betitlad Ever Changing.

foto Thomas Lantz

Teman ornamenteras i olika eggande vändningar. Låter genrefritt, jazziga inslag bryter igenom efter att avsevärd tid förflutit. Böljande klanger känns gäckande, är av undanglidande karaktär. Associerar till New Age-aktiga pianisten George Winston. Försjunker i musik laddad med innebörd, kompositioner kongeniala till ödesmättade soundtrack. Attraheras sent omsider av accentuerade rytmer, jämte drömska lågmälda balladen Ever Changing. Är tämligen säker på att i mina enskilda recensioner av Karlzon-konserter står omdömet ”magiskt”. Solokonserten är av annat slag, mer diffus. somliga svävande melodier saknar förmågan att haka tag i mig.

Som väntat skruvas intensiteten upp i vissa passager, ofta pang på utan förvarning. Då transformeras pianistens dramatiska, skickligt iscensatta löpningar till omvälvande eruptioner. Allt material är Karlzon upphovsman till med ett undantag. Den mjukt framskridande pärla som heter Mad World är skriven av duon Tears For Fears (råkar ha en av deras lp). Medryckande refräng! Temat ur I Still Haven´t Found What I´m Looking For, ikonisk U2-låt, kan också skönjas. Då infaller en påtaglig stegring, vars uppfriskande attack kulminerar i Art Of A System.

foto Thomas Lantz

Extranumret utgörs av ett kärleksfullt alster tillägnat närvarande hustru, en snyggt repetitiv komposition. Karlzon avslöjar i lagom långa mellansnack funderingar kring musicerande och om vad som engagerar honom. Julens mest sedda film på Netflix rekommenderas och självfallet harangeras ljudtekniker och volontärerna i organisationen. Kanske förmätet att komma med randanmärkningar mot en förnämlig instrumentalist jag uppskattar och hört ett antal gånger. Hade emellertid önskat fler uttalat lyriska stycken och konserten skulle vunnit på kortare längd. Uppemot halvannan timmes koncentration blev i mesta laget.

MARIALY PACHECO & RHANI KRIJA bor på var sitt håll I Tyskland. Pianisten och kompositören Pacheco är en passionerad pianist och varmblodig kubanska medan slagverkaren Krija, bördig från Marocko må vara en doldis, dock med synnerligen tungt vägande cv från samarbeten i allehanda genrer. De begår sin premiärspelning i vårt land, med ett leende på läpparna, trots att de tvingats gå upp långt före gryningen för att ta sig till skånska sydkusten. Samarbetet som startade 2013 har resulterat i medverkan från ansedde percussionisten på tre av hennes skivor. Temperamentsfulla Pacheco var den första kvinnan att vinna tävling i solopiano på Montreux Jazzfestival. Hon finns inspelad på elva album inklusive fyra i eget namn. För att visa på spännvidden kan nämnas att hon spelat med både Tommy Emmanuel och Omar Sosa.

Tolv år äldre slagverksmästaren Krija är influerad av traditionella arabiska, nordafrikanska, och andalusiska rytmer. Vidare latin-style, blues, reggae och pop, vilket bidrog till att Sting anlitade honom. Listan på samarbeten innefattar bland många andra Salif Keita, Don Byron, Mary J. Blige, Placido Domingo, Annie Lennox, Chick Corea, WDR Big Band, Vinnie Colaliuta, Natacha Atlas, Al Di Meola, Herbie Hancock och Shaggy (Åtta stycken av de uppräknade har jag hört live). Kubanskt sound kryddad med nordafrikanska mönster i kombination med samtida europeisk jazz utlovas.

foto Anna Rylander

Pacheco inleder fartfyllt på egen hand, genom sällsamt suggestivt spel och en fängslande dos aviga toner. Klangerna vibrerar av hetsande nerv och sensuell hetta. När Krija äntrar scen uppstår till att börja med stadig, lugn puls. Detta tillstånd förändras hastigt när en kaskad av rytmer sveper fram. Krija som sitter på en cajon, förfogar i övrigt över ganska avskalad trum- och slagverksutrustning, långt ifrån den de luxe variant Marylin Mazur använde i Lerum tidigare i höstas. Observerar som väntat snabba växlingar i en slags utomeuropeisk världsmusik. Att duon bjuder på minst sagt rafflande interaktioner jämte dynamik på absolut högsta nivå är inte heller överraskande. Man sporrar varandra till stordåd! Renderar i ungefär sjutiofem minuters glädjespridande, inräknat kubanskans charmiga presentationer.

Traditionell låt från Kuba följs av två original, varav det ena skrevs under en period när kompositören var ett hardcorefan till fusionkvartetten Yellowjackets. Fäster mig vid otroligt sprudlande sekvenser och bärkraftiga melodier. Njuter av ett par otyglade solon från Rhani Krija. Bilden överst fångar hans halsbrytande dialog med flyhänte meloditillverkaren vid flygeln, vilket får mig att minnas Airto Moreiras tamburinuppvisning på Ronnie Scott´s 1988. Vi påminns om musikens läkande kraft från en färgstark pianist som säger sig öva på skalor varje dag, upplyser om sin klassiska bakgrund och en utbildning enligt ryskt system.

foto Anna Rylander

Kompositören Ernesto Lecuonas gärning hyllas i två nummer signerade denne kuban. Publiken vaggas inledningsvis in i dansant latin vibe, elegant utförd. Hållningen på samma gång stolt och ödmjuk. Tankarna som ligger till grund för deras mest finstämda låt med hit-kvaliteter förmedlas. Den bedårande gåshudsframkallande låten heter Cambodian Smiles. Ordinarie program avslutas med en premiär. Tyckte mig uppfatta att verket aldrig tidigare spelat live, döpts till Tokyo Coy. Intrikata rytmer är bara förnamnet i en kvick komposition vars tema har viss likhet med Spain.

Bifallet från saliga mottagare är påtagligt, vilket belönas med ytterligare minuter magnifik musik. Hänförs av en virvlande sak i salsatappning med smattrande groove initierat av pianissan. Fräckt fyrverkeri, lika förföriskt som förtätat när enormt duktiga musiker utmanar varandra. Omöjligt att rangordna festivalens akter. Antar ändå att det framgått att konserten var enastående. ”Marocuba”-projektet präglas av självständighet, virtuost samspel, gränsöverskridande approach samt uppiggande tvära kast.

IIRO RANTALA råkar jag ha hört i två tidigare solokonserter. Han är både en väldigt underhållande enmansshow och lysande pianist och kompositör. Skivproduktionen för den smått excentriske mannen – född 1970 i Helsingfors – uppgår till omkring tjugotre titlar, beroende på hur man räknar. De har tillkommit i band, trio, duo och som soloverk. I marknadsföringen av ”eventet” som avrundar festivalen, får vi veta att highlights ur tre soloalbum kommer framföras.

foto Anna Rylander

I öppningsfasen ett klangrikt flöde. Likt ett finfördelat vattenfall hörs Pecka Pohjola (multiinstrumentalist och basist i bland andra Made in Sweden som påstås ha tackat nej till anbud från Frank Zappa). Pianobetvingaren visar omgående på fler sidor än sin erkänt expressiva läggning. Man kan lätt få för sig att hans rörliga intellekt och yviga personlighet avspeglas i musicerandet, fast det är sannolikt en övertolkning. Bilder tonar upp framför en. Rantala säger att han under pandemin sysslat med låtskrivande. Ger oss fyra välkomponerade exempel med remarkabla hookar och i några fall märks också mörka stråk.

I Another Ragtime märks tecken på att flow uppnåtts.. Därefter går allt pianisten och kompositören företar sig, till synes lekande lätt. Oklanderlig teknik, kvicka presentationer och underbart ombytligt sound som omspänner både prydliga inslag och det genuint påhittiga. Rantala besitter en förunderlig förmåga att skapa solida melodier, varje alster sticker ut.

Dystra och samtidigt vackra Peace lanseras som typisk begravningsmusik. Naturligtvis läggs i den brokiga repertoaren in ett boppigt avsnitt. Den formfulländade allusionen på Bud Powell – i mina öron också Errol Garner – kallas vitsigt för Can You Be Bop? Låter lustigt när den knixiga stilen beskrivs på engelska med finsk brytning: ”dangerous curves, fast and furious”. Freedom ges en extra dimension med preparerad (= handduk) flygel, bildar en förvrängd, ljuddämpande tonal effekt. Minimalism när den är som mest spännande. Ett utkristalliserat sound som stundtals kan leda tanken till utbrott från flamencogitarrist. Fascinerande!

foto Anna Rylander

Iiro Rantala berättar att han gjort ett album uteslutande med material signerat John Lennon. Historiken kring Woman framhålls. Inte utan att en blir gråtmild av att höra den vemodiga melodin när man betänker textens innebörd, plus Lennons gruvliga öde. I Rantalas version finns ändå utrymme för upphottade tillägg. Rantala kåserar kort om termen ”swedish sadness” och hur den skiljer sig från den finska varianten. Anledningen är att han tolkar två representanter för detta distinkta sound, En med mig jämnårig musiker jag recenserat ett flertal gånger senaste halvåret, samt en legendar vars biografi jag recenserade i höstas. Syftar på Lars Danielsson och Lars Gullin. Danielssons Hymn påminner en smula om Byssan Lull och från legendaren Gullin hämtas tidiga mästerverket Danny´s Dream i en obunden version med fint, igenkännbart tema.

Hörde My finnish Calender framföras intakt i Trollhättan för ett par år sedan, synkroniserad med video över det omväxlande väder som musiken reflekterar. Från det projektet får vi pampiga, energigivande October avlöst av hitten November, vars ömsinta, inåtblickande melodi kännetecknas av vitala bågar. Pianisten går i mål med Ouvertyren ur Bernstein´s Candide, ett populärt konsertstycke. Noterar kopiöst schwung med fenomenal kontroll, i ett genomarbetat arr från en makalöst inspirerad instrumentalist. ”Ärevarvet” förrättas i subtil noga övervägd anda. Allra sista låt på YWPF blir nämligen Tears For Esbjörn (som jag för drygt tjugo år sedan träffade i samband med spelning i Mölndal). Trollbindande toner förstärker sorgen, förlusten av en hyllad musiker som befann sig mitt i livet.

Arkiverad under: Musik, Recension

Bästa serier för 2021: Petter

31 december, 2021 by Petter Stjernstedt

Året 2021 har dessvärre präglats av ett illavarslande virus som omöjliggjort alla typer av fysiska kulturella upplevelser. Och andra sidan har året bjudit på förstklassig underhållning streamad direkt till din tv. På min topplista för året ser vi både skruvad svart komik, svängig svart protesttåg och amerikansk Independent om en hemmafru som kämpar med allt hon kan för att hålla sig över ytan.

1. Succession

När Arrested Developments onda tvilling Succession tar sig Shakespeare style an maktspel och mänskligt förfall sätter sig både skrattet och gråten i halsen.

2. White Lotus

Tvåa är den tokroliga samtidigt gravallvarliga White Lotus om medelklassen som badar och solar och lever av den lyx som lyxhotellet White Lotus erbjuder. Och personalen lyder minsta förfrågan. En serie om klass, kön, rasism och medelklassens tristess som en katalysator för katastrof efter katastrof radade på varandra. Lysande var ordet!

3.  Maid

The Maid är kvinnan som rymmer från sitt förflutna men som kräver både livboj och flytväst för att hålla sig ovan vatten. På en knaper lön ska hon betala för hyra och kunna försörja ett litet barn. Samtidigt är den våldsamma ex-pojkvännen ständigt hack i häl med henne. Nyanserat, välspelat och träffande är denna amerikanska Independentdrama som lyfter fram en annars osynliggjord grupp, arbetarklassen.

1.Succession
2. White Lotus
3. Maid
4. Dropsick
5. Sex Education
6. In Treatment
7. Small Axes
8. It’s a Sin
9. Den osannolika mördaren
10. Knutby
1.Succession
2. White Lotus
3. Maid
4. Dopesick
5.Sex Education
6. In Treatment
7. Small Axes
8. It’s a Sin
9. Den osannolike mördaren
10. Knutby
11. Den tunna blåa linjen
12. Mare of Eastwood
13.Bonusfamiljen
14.You
15.Only Murders in The Building
16. Station Eleven
17.Wandavision
18. Snabba Cash
19. Sweet Tooth
20. Scenes of a Marriage
21. Servant
22.Loki
23.Squid Game
24. Chair
25. Zebrarummet

Arkiverad under: Krönikor, Recension av TV-serier, Toppnytt

Ystad Winter Piano Fest – En konstnärlig framgång

30 december, 2021 by Mats Hallberg

Festivalens konstnärlige ledare in action foto Harri Paavolainen

27-28/12 2021

Ystad Teater/ Ystad Saltsjöbad

föreningen Ystad Jazz med stöd av bland andra Musik i Syd, Ystad Kommun, Kulturrådet och Region Skåne

Premiär för Sveriges första pianofestival med jazziga förtecken. Ingen höjer på ögonbrynen över att man här nere i Skåne var först ut, då ju Ystad Sweden Jazz festival har otroligt produktive Jan Lundgren som dess konstnärlige ledare. Hans status och ovärderliga kontaktnät borgar alltid för kvalitet. Och i den väloljade organisationen vimlar det av proffsigt arbetande idealister. Vidare hade man till premiären tillgång till två ypperliga Steinway-flyglar och den alltid lika eminente ljudteknikern Sten Wärnfeldt. Att man beslutar sig för att genomföra klaviaturfesten trots Corona-backlash och osäkra kommunikationer på grund av väderförhållanden och tågstrul, är desto mer förvånande. Dessutom är det tveksamt om de två första mellandagarna är mest lämpliga datum. Ur logistiska och ekonomiska aspekter blir det förstås enbart fördelaktigt med just pianofest. En av de medverkande nämnde efter sitt framträdande vilken skillnad det vore om man skulle ha råddat med storband istället.

Piano är sannolikt det mest förekommande soloinstrumentet. Dessutom anses pianister/ keyboardister vara de mest lämpade att ackompanjera sång i allehanda genrer. Denna gång fick vi klara oss utan vokala insatser (barnen kunde förvisso stimuleras av Mimi Terris olika interaktiva upptåg, vilket undertecknad missade) , inte ens nynnande från någon pianist förekom. Genom klaviaturens åttioåtta tangenter, pianosträngar och de två fotpedalerna ges i princip oändliga möjligheter till variation. Tillåt mig en klumpig metafor. Andra halvan av programmet ägde tre konserter rum på lyxiga Ystad Saltsjöbad, vars berömmelse särskilt vilar på en magnifik spaanläggning. En sådan påkostad anläggning planeras ju utifrån vederkvickande konstraster. Konsertpianister tänker nog i liknande banor för att bibehålla publikens uppmärksamhet i en timme eller längre. Således utgjorde kontraster ett väsentligt, bärande tema under Ystad Winter Piano Fest.

JazzKidz med Mimi Terris och Johan Ohlsson på Stadsbiblioteket – foto Anna Rylander

Några album med solopiano har recenserats av undertecknad. Och har på hemmaplan haft förmånen att live få uppleva högtidsstunder med några lysande pianosolister. Av inhemska stjärnor kan framhållas Hans Leygraf, Peter Jablonski, Lars Jansson, Monica Dominique, Elise Einarsdotter, Staffan Scheja, Roland Pöntinen, Stefan Nilsson och hela tre gånger senaste åren Mattias Nilsson. Blev för ett par månader sedan väldigt rörd av originalmusik från Ida Gillner, framförd live för första gången inför publik på piano, som ett sorgearbete efter sin systers hastiga död. Av internationella storfräsare minns jag Vladimir Ashkenazy i ett fullsatt Göteborgs Konserthus. Vi utdelade stående ovationer länge och väl, för att dagen efter läsa en småsur bedömning i GP.

JOHANNA SUMMER (född 1996) är ett stjärnskott från Berlin, vars förnämliga egenart bygger på improvisation, söta korta stycken ur notböcker hon övade på som mycket ung pianoelev samt en fäbless för Robert Schumann. Följaktligen heter hennes debut Schumann Kaleidoskop, lovordad av exempelvis Joachim Kühn Den gavs ut på prestigefyllda bolaget ACT efter att inspelningen färdigställts. Hon Inleder med Glückes Genug och Erster Verlust, de två stycken som också ligger först på skivan. Hör harmoniskt flöde genomsyrat av romantisk touch. Summer har tillägnat sig en utmejslad stil, spelar häpnadsväckande moget. Begeistringen i 1800-tals kompositören märks på ett vägvinnande sätt. Eteriskt drömska och därmed svindlande passager, erbjuder mycket behaglig lyssning. Den unga kvinnan erbjuder något eget, fusionerar flera musikaliska världar.

foto Harri Paavolainen

Fängslande musik sprungen ur tydlig förlaga avtecknar sig under en timma, utvecklas i nya formationer. Liksom övriga artister på YWPF besitter hon en teknisk briljans och innovativ förmåga långt över normalgraden för dylika instrumentalister.. Parallellt driver hon en jazzig pianotrio. Vill påstå att bruket av kontraster gör henne särskilt intressant. Reflekterande hållning korsas med mer ”burdust” anslag. Summer berättar i förväg vad titlar betyder och vad kompositionerna handlar om. Fäster mig vid en bombastisk sekvens där vänsterhanden accentuerar basgången. Virtuosa intensiteten får mig att associera till Tjajkovskij. Händelserik avdelning pågår i tempo furioso. Pianisten jobbar gränsöverskridande, rör sig inom ett avsevärt spektrum av vidgande vyer.

Plötsligt uppstår en underbart vacker melodi. En slags suggestiv boogie, övergår i snabb impro i olika steg, Kan garantera att publiken lever sig in i oavbrutet fascinerande skeende. Två stycken intill varandra introduceras som varandras motsatser. Först energifyllda, lekfulla klanger. Därefter Robert Schumanns romantiskt svävande Träumerei. Slås av minimalistiska figurer och i fjärran ekon av Keith Jarretts klassiska The Köln Concert. Hela klaviaturens register tas i anspråk, fast den tonala essensen förblir anmärkningsvärt obruten.

Stora emotioner i omlopp, ändå nedtonade, kännetecknar tolkningen av nämnda älskade pianostycke. Till extranummer utses Von Fremden Ländern Und Menschen, vars titel Summer tar till intäkt för att uttala sig om rådande pandemi. Pausering och anslag är av en sådan bedårande magnitud, att man förstår varför Johanna Summer lanseras som en sensationell nykomling. Som ni redan insett motsvaras förväntningarna med råge. Hennes första konsert i Sverige gav mersmak.

foto Harri Paavolainen

NICK BÄRTSCH är en femtioårig pianist, kompositör, bandledare och producent från Zürich. En experimentellt betonad eklektiker, vars musik har flera ansikten. Skivproduktionen uppgår till tretton till antalet, varav två liveplattor. De sju senaste har släppts på ECM. Min förkunskap om honom inskränkte sig till ambient-atmosfäriska Awase med hans trio Ronin, vilka sägs ägna sig åt rituell groovemusik. Influenserna för mannen som skrivit bok tillsammans med hustrun, spretar i olika riktningar: Jazz, ”zen-.funk”, minimalism, upprepandet av motiv likt James Brown, japanska försvarstekniker samt orientalisk filosofi. Också för schweizaren är det första besöket i Sverige (i vår kommer han till Stockholm). Solokonserten fokuserar på hans senaste utgivning, liktydigt med första akustiska betitlad Entendre från i år. Framförandet varar i 50-55 minuter, vilket förmodligen innebar liveversionen av albumet plus passande tillägg.

För att göra det enkelt för mig att beskriva estetiken varför inte citera honom? ”Min touch är mittemellan kammarmusik, klassisk tradition, modernare minimalistisk musik och groove-vinkel.” I sitt utforskande av instrumentets möjligheter överger han aldrig sitt osvikliga sinne för struktur, tappar tack och lov inte förbindelsen med koncentrerade lyssnare. Detta gör honom unik i min bok! I sin presentation kallar Jan Lundgren honom ”smått legendarisk på den europeiska scenen under ett par decennier”. Inte mindre förunderligt med tanke på att det ”rotas” en hel del i flygelns innandöme, varvid händer jämte två plastklubbor används. Effektfullt muller tas fram medelst reverb eller dylikt, kontrasterar effektfullt mot försynta segment. En dam i raden bakom ansåg att det blev för entonigt, vilket er recensent inte alls håller med om.

foto Harri Paavolainen

Bärtsch klädd i vad som skulle kunna vara en svart aikido-dräkt, låter till att börja med klangerna sjunka in. Hypnotisk aura uppstår, rituellt präglad sådan, genomgående fridfull. Omöjligt att veta om improvisationer lagts in i programmet eftersom vad han företar sig bemästras med hundraprocentig närvaro. Svischande ljud åstadkoms genom närkontakt med pianosträngar. Anstrykning av österländsk (läs japansk) rytmik breder ut sig, när flygeln utforskas. Grunden utgörs av en serie snarlika slingor, vilka karaktäriseras av växlingar emellan upprepning och marginella förändringar. Resonansen är superb, likaså balansen diskant- bas. Bärtsch verkar vara förtjust i att tillföra doser av mystik, oförutsägbarhet och mullrande kaskader. Hans spel garneras genom flödande klanger och alldeles särskilt av upphetsande eruptioner.

Njuter av maximalt utnyttjande av dynamik, tempi och skiftningar utan att det alls blir krångligt att tillgodogöra sig. Häri består kompositörens mästerliga framtoning, till skillnad från många andra upphöjda visionärer. Borde inte bli överraskad när musiken transformeras till ömsom pulserande groove, ömsom visuella intryck. En ynnest att tillsammans med en exklusiv skara vara med om att fängslande balans uppstår. Troligen utgjorde Déjà Vu, Vienna extranumret, ett organiskt stycke med finurliga utvikningar inlagda. Lägger märke till charmerande groove och som twist ett hisnande avigt avslut.

Denne makalöse stilbildare nöjde sig med ett par korta presentationer. Riktade därtill i likhet med övriga musiker ett stort tack till det community, inklusive Jan Lundgren och arrangörsstaben som sett till att förverkliga den första jazziga pianofestivalen i landet.

foto Harri Paavolainen

JAN LUNDGREN borde inte behöva presenteras närmare. Enligt Wikipedia har han släppt imponerande femtiotre skivor som ledare. Var förste nordbo att utses till Steinway-artist och har under karriären erhållit Gyllene Skivan och andra fina priser. Har haft förmånen att tämligen ofta höra honom live senaste åren, varför jag kan hävda att hans tajming är bland de allra bästa som existerar i branschen. För att ge rätt tidsperspektiv kan upplysas om att undertecknad gick på lågstadiet då Lundgren föddes i Blekinge. Tillsammans med sin basist Mattias Svensson och en stråkkvartett från Wien – döpt efter medlemmarnas förnamn – görs en tribut till Jan Johanssons odödliga musik. Han som satte ett lika omvälvande som radikalt avtryck i svensk musikliv skulle ha fyllt nittio år i år. Läste i somras Erik Kjellbergs innehållsrika biografi över det mångsidiga geniet. Och namnen Lundgren som turnerat med detta program och denna konstellation sedan 2016, är en av de som fått hans stipendium. För mig som inte tidigare hört repertoaren i sin helhet, blev det en strålande upplevelse.

Knockas direkt av kraften i Emigrantvisa (Vi sålde våra hemman), vars många verser är förfärligt sorgliga vilket avspeglas i det instrumentala temat. Sanslöst vackert arrangerad med stråkar som tillför varm, melankolisk stämning. Martin Berggren står för arren vilka uruppfördes på YSJF 2015. Den konserten hamnade också på skiva. Kvinnorna som trakterar viola och cello berättar för mig efteråt att de älskar musiken, kan den utantill. Stråkkvartettens medlemmar heter Johannes Dickbauer på första violin, Emily Stewart på andra violin från Costa Rica, Lena Frankhauser Campregher ursprungligen från Kanada på viola samt cellisten Asja Valcic bördig från Kroatien.

Vi får en trippel serverad i form av Visa från Rättvik, polska från Medelpad samt Gånglåt från Älvdalen. Fram träder en storslagen mix av jazzig improvisation och svensk folkmusik av vemodig art. Hör ljuvligt sammanhållna melodier med dansanta drag, vilket avspeglas i ett oemotståndligt subtilt sväng. Basfeature i Gånglåten inklusive de utländska musikernas pizzicato resulterar i excellent tillägg i en jazzig tradition. I ett kortare mellanspel antar soundet bluesig skepnad. Dialog mellan styrande pianist och mestadels understödjande basist transformeras till en het ”holmgång”, svänger kopiöst. Jazz på svenska får nytt blod utan att originalen förvanskas, en beundransvärd bedrift.

foto Harri Paavolainen

Fem stycken från Jazz på ryska introduceras. Visar sig efter bejublad turné till Ukraina att flera av visorna härstammar därifrån. Attraktivt anslag från samtliga på scen, agerar fullständigt koordinerat som en gemensam kropp. Örhänget Kvällar i Moskvas förstäder broderas ut. Gripande och mångfasetterat! Noterar läckert basintro. Majoriteten av låtarna är impregnerade i moll, appellerar till vår folksjäl i den mån sådan abstrakt företeelse existerar och förenar oss Ska poängteras att det absolut inte finns något stelt musealt över deras Jan Johansson-tribut. Det är i högsta grad ett vitalt sound vi förförs av, kammarjazz med folkmusik i botten som tar sig frihetliga språng.

Stråkkvartetten tog förtjänstfullt hand om första halvan i en av folkmelodierna. Registrerar raffinerat samspel emellan maestro Lundgren och violinist Dickbauer respektive violaspelande kanadensiska. Det går en kosack framkallar gåshud. Framförandet har den sällsynta kvalitén. I omsorgsfulla versioner behandlas två melodier ur postumt utgivna Jazz på ungerska. Mattias Svensson glänser i Det snöar medan Det vore synd att dö än draperas i flärdfull Pustan-kostym. Stråkarna är på hugget, minst sagt. En avvikelse beträffande upphovsman består i Jan Lundgrens hyllning till geniet från Söderhamn. Hans Lycklig resa syresätts av fjäderlätt eftertänksamhet. En ytterst angenämt exekverad låt. Visa från Utanmyra förses med blåtonade adderingar och Lundgrens eget välfunna intro.

foto Harri Paavolainen

Temat till Pippi Långstrump ska ha varit det sista Jan Johansson hann skriva innan han omkom i bilolycka 1968. Tilltalas av en otroligt lekfull, stolt melodi. Ekvilibristiska löpningar från Lundgren i högform, sprittande stadiga basgångar av Svensson och stråkkvartetten från Wien hänger på i storstilat manér.. Efter stormande applåder vidtar extranummer, vilket blir en sak ur Musik genom fyra sekler. kallad Klara stjärnor. Fantastiskt vackert stycke vars sammanbindande harmonik gör en gråtmild.

obs del II kommer lika subjektivt att redovisa konserterna på Ystad Saltsjöbad 28/12!

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 421
  • Sida 422
  • Sida 423
  • Sida 424
  • Sida 425
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in