27-28/12 2021
Ystad Teater/ Ystad Saltsjöbad
föreningen Ystad Jazz med stöd av bland andra Musik i Syd, Ystad Kommun, Kulturrådet och Region Skåne
Premiär för Sveriges första pianofestival med jazziga förtecken. Ingen höjer på ögonbrynen över att man här nere i Skåne var först ut, då ju Ystad Sweden Jazz festival har otroligt produktive Jan Lundgren som dess konstnärlige ledare. Hans status och ovärderliga kontaktnät borgar alltid för kvalitet. Och i den väloljade organisationen vimlar det av proffsigt arbetande idealister. Vidare hade man till premiären tillgång till två ypperliga Steinway-flyglar och den alltid lika eminente ljudteknikern Sten Wärnfeldt. Att man beslutar sig för att genomföra klaviaturfesten trots Corona-backlash och osäkra kommunikationer på grund av väderförhållanden och tågstrul, är desto mer förvånande. Dessutom är det tveksamt om de två första mellandagarna är mest lämpliga datum. Ur logistiska och ekonomiska aspekter blir det förstås enbart fördelaktigt med just pianofest. En av de medverkande nämnde efter sitt framträdande vilken skillnad det vore om man skulle ha råddat med storband istället.
Piano är sannolikt det mest förekommande soloinstrumentet. Dessutom anses pianister/ keyboardister vara de mest lämpade att ackompanjera sång i allehanda genrer. Denna gång fick vi klara oss utan vokala insatser (barnen kunde förvisso stimuleras av Mimi Terris olika interaktiva upptåg, vilket undertecknad missade) , inte ens nynnande från någon pianist förekom. Genom klaviaturens åttioåtta tangenter, pianosträngar och de två fotpedalerna ges i princip oändliga möjligheter till variation. Tillåt mig en klumpig metafor. Andra halvan av programmet ägde tre konserter rum på lyxiga Ystad Saltsjöbad, vars berömmelse särskilt vilar på en magnifik spaanläggning. En sådan påkostad anläggning planeras ju utifrån vederkvickande konstraster. Konsertpianister tänker nog i liknande banor för att bibehålla publikens uppmärksamhet i en timme eller längre. Således utgjorde kontraster ett väsentligt, bärande tema under Ystad Winter Piano Fest.
Några album med solopiano har recenserats av undertecknad. Och har på hemmaplan haft förmånen att live få uppleva högtidsstunder med några lysande pianosolister. Av inhemska stjärnor kan framhållas Hans Leygraf, Peter Jablonski, Lars Jansson, Monica Dominique, Elise Einarsdotter, Staffan Scheja, Roland Pöntinen, Stefan Nilsson och hela tre gånger senaste åren Mattias Nilsson. Blev för ett par månader sedan väldigt rörd av originalmusik från Ida Gillner, framförd live för första gången inför publik på piano, som ett sorgearbete efter sin systers hastiga död. Av internationella storfräsare minns jag Vladimir Ashkenazy i ett fullsatt Göteborgs Konserthus. Vi utdelade stående ovationer länge och väl, för att dagen efter läsa en småsur bedömning i GP.
JOHANNA SUMMER (född 1996) är ett stjärnskott från Berlin, vars förnämliga egenart bygger på improvisation, söta korta stycken ur notböcker hon övade på som mycket ung pianoelev samt en fäbless för Robert Schumann. Följaktligen heter hennes debut Schumann Kaleidoskop, lovordad av exempelvis Joachim Kühn Den gavs ut på prestigefyllda bolaget ACT efter att inspelningen färdigställts. Hon Inleder med Glückes Genug och Erster Verlust, de två stycken som också ligger först på skivan. Hör harmoniskt flöde genomsyrat av romantisk touch. Summer har tillägnat sig en utmejslad stil, spelar häpnadsväckande moget. Begeistringen i 1800-tals kompositören märks på ett vägvinnande sätt. Eteriskt drömska och därmed svindlande passager, erbjuder mycket behaglig lyssning. Den unga kvinnan erbjuder något eget, fusionerar flera musikaliska världar.
Fängslande musik sprungen ur tydlig förlaga avtecknar sig under en timma, utvecklas i nya formationer. Liksom övriga artister på YWPF besitter hon en teknisk briljans och innovativ förmåga långt över normalgraden för dylika instrumentalister.. Parallellt driver hon en jazzig pianotrio. Vill påstå att bruket av kontraster gör henne särskilt intressant. Reflekterande hållning korsas med mer ”burdust” anslag. Summer berättar i förväg vad titlar betyder och vad kompositionerna handlar om. Fäster mig vid en bombastisk sekvens där vänsterhanden accentuerar basgången. Virtuosa intensiteten får mig att associera till Tjajkovskij. Händelserik avdelning pågår i tempo furioso. Pianisten jobbar gränsöverskridande, rör sig inom ett avsevärt spektrum av vidgande vyer.
Plötsligt uppstår en underbart vacker melodi. En slags suggestiv boogie, övergår i snabb impro i olika steg, Kan garantera att publiken lever sig in i oavbrutet fascinerande skeende. Två stycken intill varandra introduceras som varandras motsatser. Först energifyllda, lekfulla klanger. Därefter Robert Schumanns romantiskt svävande Träumerei. Slås av minimalistiska figurer och i fjärran ekon av Keith Jarretts klassiska The Köln Concert. Hela klaviaturens register tas i anspråk, fast den tonala essensen förblir anmärkningsvärt obruten.
Stora emotioner i omlopp, ändå nedtonade, kännetecknar tolkningen av nämnda älskade pianostycke. Till extranummer utses Von Fremden Ländern Und Menschen, vars titel Summer tar till intäkt för att uttala sig om rådande pandemi. Pausering och anslag är av en sådan bedårande magnitud, att man förstår varför Johanna Summer lanseras som en sensationell nykomling. Som ni redan insett motsvaras förväntningarna med råge. Hennes första konsert i Sverige gav mersmak.
NICK BÄRTSCH är en femtioårig pianist, kompositör, bandledare och producent från Zürich. En experimentellt betonad eklektiker, vars musik har flera ansikten. Skivproduktionen uppgår till tretton till antalet, varav två liveplattor. De sju senaste har släppts på ECM. Min förkunskap om honom inskränkte sig till ambient-atmosfäriska Awase med hans trio Ronin, vilka sägs ägna sig åt rituell groovemusik. Influenserna för mannen som skrivit bok tillsammans med hustrun, spretar i olika riktningar: Jazz, ”zen-.funk”, minimalism, upprepandet av motiv likt James Brown, japanska försvarstekniker samt orientalisk filosofi. Också för schweizaren är det första besöket i Sverige (i vår kommer han till Stockholm). Solokonserten fokuserar på hans senaste utgivning, liktydigt med första akustiska betitlad Entendre från i år. Framförandet varar i 50-55 minuter, vilket förmodligen innebar liveversionen av albumet plus passande tillägg.
För att göra det enkelt för mig att beskriva estetiken varför inte citera honom? ”Min touch är mittemellan kammarmusik, klassisk tradition, modernare minimalistisk musik och groove-vinkel.” I sitt utforskande av instrumentets möjligheter överger han aldrig sitt osvikliga sinne för struktur, tappar tack och lov inte förbindelsen med koncentrerade lyssnare. Detta gör honom unik i min bok! I sin presentation kallar Jan Lundgren honom ”smått legendarisk på den europeiska scenen under ett par decennier”. Inte mindre förunderligt med tanke på att det ”rotas” en hel del i flygelns innandöme, varvid händer jämte två plastklubbor används. Effektfullt muller tas fram medelst reverb eller dylikt, kontrasterar effektfullt mot försynta segment. En dam i raden bakom ansåg att det blev för entonigt, vilket er recensent inte alls håller med om.
Bärtsch klädd i vad som skulle kunna vara en svart aikido-dräkt, låter till att börja med klangerna sjunka in. Hypnotisk aura uppstår, rituellt präglad sådan, genomgående fridfull. Omöjligt att veta om improvisationer lagts in i programmet eftersom vad han företar sig bemästras med hundraprocentig närvaro. Svischande ljud åstadkoms genom närkontakt med pianosträngar. Anstrykning av österländsk (läs japansk) rytmik breder ut sig, när flygeln utforskas. Grunden utgörs av en serie snarlika slingor, vilka karaktäriseras av växlingar emellan upprepning och marginella förändringar. Resonansen är superb, likaså balansen diskant- bas. Bärtsch verkar vara förtjust i att tillföra doser av mystik, oförutsägbarhet och mullrande kaskader. Hans spel garneras genom flödande klanger och alldeles särskilt av upphetsande eruptioner.
Njuter av maximalt utnyttjande av dynamik, tempi och skiftningar utan att det alls blir krångligt att tillgodogöra sig. Häri består kompositörens mästerliga framtoning, till skillnad från många andra upphöjda visionärer. Borde inte bli överraskad när musiken transformeras till ömsom pulserande groove, ömsom visuella intryck. En ynnest att tillsammans med en exklusiv skara vara med om att fängslande balans uppstår. Troligen utgjorde Déjà Vu, Vienna extranumret, ett organiskt stycke med finurliga utvikningar inlagda. Lägger märke till charmerande groove och som twist ett hisnande avigt avslut.
Denne makalöse stilbildare nöjde sig med ett par korta presentationer. Riktade därtill i likhet med övriga musiker ett stort tack till det community, inklusive Jan Lundgren och arrangörsstaben som sett till att förverkliga den första jazziga pianofestivalen i landet.
JAN LUNDGREN borde inte behöva presenteras närmare. Enligt Wikipedia har han släppt imponerande femtiotre skivor som ledare. Var förste nordbo att utses till Steinway-artist och har under karriären erhållit Gyllene Skivan och andra fina priser. Har haft förmånen att tämligen ofta höra honom live senaste åren, varför jag kan hävda att hans tajming är bland de allra bästa som existerar i branschen. För att ge rätt tidsperspektiv kan upplysas om att undertecknad gick på lågstadiet då Lundgren föddes i Blekinge. Tillsammans med sin basist Mattias Svensson och en stråkkvartett från Wien – döpt efter medlemmarnas förnamn – görs en tribut till Jan Johanssons odödliga musik. Han som satte ett lika omvälvande som radikalt avtryck i svensk musikliv skulle ha fyllt nittio år i år. Läste i somras Erik Kjellbergs innehållsrika biografi över det mångsidiga geniet. Och namnen Lundgren som turnerat med detta program och denna konstellation sedan 2016, är en av de som fått hans stipendium. För mig som inte tidigare hört repertoaren i sin helhet, blev det en strålande upplevelse.
Knockas direkt av kraften i Emigrantvisa (Vi sålde våra hemman), vars många verser är förfärligt sorgliga vilket avspeglas i det instrumentala temat. Sanslöst vackert arrangerad med stråkar som tillför varm, melankolisk stämning. Martin Berggren står för arren vilka uruppfördes på YSJF 2015. Den konserten hamnade också på skiva. Kvinnorna som trakterar viola och cello berättar för mig efteråt att de älskar musiken, kan den utantill. Stråkkvartettens medlemmar heter Johannes Dickbauer på första violin, Emily Stewart på andra violin från Costa Rica, Lena Frankhauser Campregher ursprungligen från Kanada på viola samt cellisten Asja Valcic bördig från Kroatien.
Vi får en trippel serverad i form av Visa från Rättvik, polska från Medelpad samt Gånglåt från Älvdalen. Fram träder en storslagen mix av jazzig improvisation och svensk folkmusik av vemodig art. Hör ljuvligt sammanhållna melodier med dansanta drag, vilket avspeglas i ett oemotståndligt subtilt sväng. Basfeature i Gånglåten inklusive de utländska musikernas pizzicato resulterar i excellent tillägg i en jazzig tradition. I ett kortare mellanspel antar soundet bluesig skepnad. Dialog mellan styrande pianist och mestadels understödjande basist transformeras till en het ”holmgång”, svänger kopiöst. Jazz på svenska får nytt blod utan att originalen förvanskas, en beundransvärd bedrift.
Fem stycken från Jazz på ryska introduceras. Visar sig efter bejublad turné till Ukraina att flera av visorna härstammar därifrån. Attraktivt anslag från samtliga på scen, agerar fullständigt koordinerat som en gemensam kropp. Örhänget Kvällar i Moskvas förstäder broderas ut. Gripande och mångfasetterat! Noterar läckert basintro. Majoriteten av låtarna är impregnerade i moll, appellerar till vår folksjäl i den mån sådan abstrakt företeelse existerar och förenar oss Ska poängteras att det absolut inte finns något stelt musealt över deras Jan Johansson-tribut. Det är i högsta grad ett vitalt sound vi förförs av, kammarjazz med folkmusik i botten som tar sig frihetliga språng.
Stråkkvartetten tog förtjänstfullt hand om första halvan i en av folkmelodierna. Registrerar raffinerat samspel emellan maestro Lundgren och violinist Dickbauer respektive violaspelande kanadensiska. Det går en kosack framkallar gåshud. Framförandet har den sällsynta kvalitén. I omsorgsfulla versioner behandlas två melodier ur postumt utgivna Jazz på ungerska. Mattias Svensson glänser i Det snöar medan Det vore synd att dö än draperas i flärdfull Pustan-kostym. Stråkarna är på hugget, minst sagt. En avvikelse beträffande upphovsman består i Jan Lundgrens hyllning till geniet från Söderhamn. Hans Lycklig resa syresätts av fjäderlätt eftertänksamhet. En ytterst angenämt exekverad låt. Visa från Utanmyra förses med blåtonade adderingar och Lundgrens eget välfunna intro.
Temat till Pippi Långstrump ska ha varit det sista Jan Johansson hann skriva innan han omkom i bilolycka 1968. Tilltalas av en otroligt lekfull, stolt melodi. Ekvilibristiska löpningar från Lundgren i högform, sprittande stadiga basgångar av Svensson och stråkkvartetten från Wien hänger på i storstilat manér.. Efter stormande applåder vidtar extranummer, vilket blir en sak ur Musik genom fyra sekler. kallad Klara stjärnor. Fantastiskt vackert stycke vars sammanbindande harmonik gör en gråtmild.
obs del II kommer lika subjektivt att redovisa konserterna på Ystad Saltsjöbad 28/12!