• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Miss Marx

11 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Miss Marx
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 januari 2022

En träffande berättelse om hur svårt det kan vara att följa sin övertygelse när kärleken slår till. Karl Marx yngsta dotter, Eleanor, är smart, temperamentsfull och deltar med full kraft i kampen för jämställdhet och förbud mot barnarbete – och inte minst lika rättigheter för kvinnor. Så möter hon och blir förälskad i författaren Edward Aveling. Eftersom hans fru vägrar att skilja sig måste Eleanor leva tillsammans med honom utan att vara gift. Det var, givetvis, en utmaning under den tiden, det var ett radikalt långfinger till normer i det samhälle hon kämpade för att förändra.

Men tyvärr var Edward Aveling en lurig man. Han bedrog Eleanor många gånger och ibland gav han sig iväg i flera veckor och hörde inte av sig. Han var hopplös med att hålla i pengar och slösade. Det var tufft för Eleanor att hålla ihop med honom. Hon kunde samtidigt hålla tal där hon talade för kvinnors rättigheter medan hon samtidigt levde förtryckt av sin man som lurade henne på många sätt. Det var långt ifrån ett jämställt förhållande mellan dem.

Att säga en sak, att stå för en sak men sedan i sitt liv inte leva som man lär, ja det är inget nytt. Just när detta skrivs har det visat sig att den svenska socialdemokratiska statsministern anlitat en städfirma som inte har kollektivavtal. Kollektivavtal är en grundläggande del i den socialdemokratiska ideologin. Huruvida statsministern blivit lurad av städfirman eller slarvat med att ta reda på fakta, det kan jag inte avgöra – och det är inte mitt uppdrag att ta reda på heller. Det är bara ett av så många exempel på hur svårt det är att förena det man lär med hur kan lever.

Filmen bygger på verkliga händelser och tyvärr har regissören valt att hoppa lite för snabbt mellan årtalen – och han lämnar en del lösa trådar. Eleanors ena syster dog ung och systerns son bodde hos Karl Marx och Eleanor. Men när Eleanor flyttade ihop med Edward övergav hon systersonen, fast hon stod honom så nära. Hon mer eller mindre tvingades till det eftersom hennes sambo inte kom överens med systersonen. Vi får inte se hur det går för systersonen eller Eleanors relation med honom. Jag tror filmen hade vunnit på att ta ett steg från att följa verkligheten och satsar lite mer på att dramatisera händelserna.

Ett extra plus har filmen för att det är intressant att se dessa historiska giganter som Karl Marx och Friedrich Engels gestaltade. Engels var välbärgad och under de år vi får följa Eleanor Marx lever hon ett relativt tryggt medelklassliv och har själv aldrig levt som den arbetarklass hon kämpar för. Det finns några scener som förmedlar det kluvna med att arbetarrörelsens kamp drevs av en välbärgad övre medelklass.

Vid sin dödsbädd avslöjade Friedrich Engels att Karl Marx hade en oäkta son, det vill säga Eleanor fick en vuxen halvbror. Först när hon fick reda på det blev hon helt förstörd. Hon talade ju ändå ofta om att hon ville bryta med traditionella könsroller och att äktenskapet som institution var föråldrat. Men när det gäller en själv och sina närmaste är det inte alltid lätt att se förbi traditionens makt.

Jag tycker det är intressant att få veta mer om Eleanor Marx. Filmen är absolut värd att se, speciellt för alla som är intresserade av politik och samhällsutveckling. Men den kunde ha gjorts med som drama och inte följt verkligheten lika stenhård. Det hade filmen vunnit en hel del på.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Litet storband utforskar oförutsägbara och föränderliga tillstånd – Music Outside Boxes av Thymeshift United

11 januari, 2022 by Mats Hallberg

foto Thomas Gunillasson

Thymeshift United

Music Outside Boxes

4

Inspelad i Svenska Grammofonstudion i Göteborg oktober 2020 (pålägg, editering med mera i Studio Eternal Darkness)

Mixad i Studio Zen

Imogena

Digital release 29/10 2021

I våras recenserade jag spännande Thymeshift som gjort ett par plattor i avantgardistisk anda. De håller till i gränslandet mellan fusion, electronica, progressive och ambient. Kvartettens samlande kraft och kontaktperson heter Johan Björklund, ett förhållande som är oförändrat i föreliggande storbandsupplaga. Om den dynamiske trumslagaren därutöver är producent framgår inte. Music outside Boxes uppstod under en turné som blev av trots restriktioner. Materialet förevigades live i studio. Albumet består av låtar skrivna av grunduppställningen (sådana som redan fanns på repertoaren), vilka kompletteras av nya, fritt hållna kompositioner signerade fem av de nytillkomna. Thymeshift United säger sig utvidga och utmana storbandskonceptet, om än i förhållandevis liten numerär jämfört med sedvanliga storband. ”För att skapa tänkande och kraftfull musik” har gästmusiker/ kompositörer noga valts ut. 2019 väcktes idén om att utveckla gruppens, enligt egen utsago, säregna sound i ett större format genom att bjuda in flera favoritmusiker.

Kvartettens kvarvarande medlemmar består förutom Björklund av Thomas Backman på saxofon, Thomas Gunillasson vars medverkan på gitarr inskränker sig till tre spår medan Katrine Amsler ansvarar för sampling på Moonday. (T. Gunillasson). De inbjudnas skara utgörs av Johan Lönnmyr på keyboards, gitarristerna Mats Eriksson och Anders Augustsson, Anne Marte Eggen på elbas samt saxofonisterna Malin Wättring och Lisen Rylander Löve. Kan parentetiskt flika in att jag träffat, flyktigt eller vid upprepade tillfällen, sju av instrumentalisterna. Flera av dem leder egna grupper och egna projekt.

Hör till ovanligheterna att jag recenserar enbart via länk på datorn. Har avsevärt bättre ljud i hörlurar kopplade till stereon. Och vill dessutom gärna ha en produkt att hålla i. Men ibland är man frestad att göra undantag. I det här fallet grundas beslutet på lusten att utsätta sig för en hybrid av komplext jazzspråk och rockbeat. Betygssiffran är inte självklar. Somligt är svårtillgängligt och smalt, svävande och spräckligt. Sammantaget finns emellertid mycket att uppskatta. Fäster mig vid deras kreativa ådra, vars utfall ett antal gånger hittar fram till mig.

Ann Marte Eggens noter är först ut i vad som förefaller vara en slags signatur. United bärs fram av ett skönt, optimistiskt beat. Elegant tema framförs med uppfriskande drag. Saxarna korresponderar sömlöst med rytmsektionen. Läckert outro! I Indian Beats (M. Wättring) tas svängar ut maximalt. Saxofonernas pådrivande hook blir avlöst av snirkligt gitarrsolo, levererat med öppna spjäll. Och dynamon bakom trumsetet markerar ihärdigt kompositörens komplexa rytmer. Minst av Johan Björklund uppfyller definitivt kriterierna för hyperintressant, atmosfärisk ambient.

Det groovigt medryckande mixas som framgått med stökiga sekvenser, vilka stundtals glider över och blir atonala mönster. Saxofoner röjer runt, troligen med upphovsmannen Thomas Backman i spetsen i Tygmannen. Vill vara vidsynt, men det spåret är svårsmält. Registrerar taktfast komp som bottenplatta, vilket i och för sig underlättar något. Vild bångstyrighet ställer till det för mig. Spräcklig, svårtuggad dominans förekommer på fler ställen.

Tycker om skiftande faserna i Moonday. Hör luftigt lugn låt stegras till ett kompakt utbrott på saxofoner, i en låt som beroendeframkallande kretsar kring suggestiv slinga. Går igång på blåsfunkigt, avigt beat där återigen saxofonisterna breder ut sig. Fräckt otyglat spel som gungar friskt bakom spretande blås. Riffbaserad musik som får mig att associera till Gil Evans & The Monday Night Orchestra, särskilt Live At Sweet Basil. Lisen Rylander Löves drygt tolv minuter långa stycke tar en lång omväg över snårskog när kaos frambringas, för att sent om sider hitta en glänta. Där går man ner i varv för att därpå släppa fram ett inspirerat, minnesvärt solo av Anders ”Agge” Augustsson. Långt avsnitt indränkt i kakafoni upplöses majestätiskt.

Trenne duktiga saxofonister dominerar onekligen på en lika händelserik som brokig skiva där det prydligt polerade står sig slätt mot innovativa strömningar och dissonanser. Och gitarrinslagen färgar och bygger på på ett fascinerande sätt. Samtidigt känns det som rytmläggare Björklund anför utan att hela tiden befinna sig i framkant. Varje oborstad låt ( undantag existerar), varje lanserat sound präglat av helhjärtade solon, framstår som en egen enhet, ett verk i sig.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Jag är Zlatan – Tandlös filmatisering av vår tids stora fixstjärna

10 januari, 2022 by Petter Stjernstedt


Jag är Zlatan
Betyg 2
Svensk biopremiär: 14 januari
Regi: Jens Sjögren
Medverkande:,Granit Rushiti,Cedomir Glisovic,Merima Dizdarevic,
Selma Mesanovic och Linda Hazir.

Han är nationalhjälten, fotbollsproffset, divan och förortskillen. Som man säger kärt barn har många namn. Med Jens Sjögrens biografi ”Jag är Zlatan” visas flera sidor av fixstärnan Zlatan Ibrahimovic, men han spelar safe och i slutändan känns filmatiseringen både tandlös och överflödig.

Det är en klassiska underdog-historien om förortskillen som har allt emot sig. Talangen går inte att ta miste på, men ett kriminellt förflutet, en tuff uppväxt och svåra familjeförhållanden samt rasism blir som blytunga sänken som tynger honom allt djupare ner i sanken. Vi har sett historien oräkneligt antal gånger förut berättas. Skillnaden är här att det är Zlatan, fotbollsspelaren som satt Sverige på den internationella fotbollskartan, som vi talar om. Men är det bra? Nja

När regissören Jens Sjögren och manusförfattaren Jakob Beckman tar sig an David Lagercrantz bok med samma namn är det safe-mode som gäller. Det blir en biografi 1 A som följer varje regel för hur en biografisk historia ska vara uppbyggd. Klicheer som den närvarande spontana pappan och omhändertagande men stränga modern finns där. Och den hårde men rättvise läraren som tar Zlatan vidare i livet och får honom att våga satsa och tro på sig själv. Regissören följer Lagerkrantz förlaga “Jag är Zlatan” till punkt och pricka. Inget fel i det, men resultatet blir något platt och intetsägande. När film görs om legender bör man som regissör våga ta sig friheter, nyansera eller hitta nya, spännande vinklar på en uttjatad historia. Kanske var och är Zlatans pappa den där varma goda och alkoholiserade gubben vi ser på bioduken, men i filmrutan behöver han inte visas som seriefigur. Han kan få konturer men samtidigt inneha alla typiska karaktärsdrag för karikatyren den levnadsglade, oansvarige fadern.

Nyskotten Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti imponerar i sina roller som den yngre och lite äldre Zlatan. Men ett bra skådespel räcker inte för att lyfta ett sjunkande skepp. Jämfört med Ronnie Sandahls fotbollsfilm “Tigrar” porträtteras en betydligt ljusare bild av ungdomsfotbollen även om rasismen och trycket mot den som sticker ut för mycket finns där.

“Jag är Zlatan” och resan från Rosengård till den europeiska toppfotbollen är en väl utstakad trip. Alla ingredienser för en typisk biografi finns där, men ändå ekar Jens Sjögrens “Jag är Zlatan” av tomhet och tandlöshet. Kanske ska vi låta våra största legender få vara ifred. Eller som fotbollslejonet själv skulle säga – “Zlatan är Zlatan”: Enough Said.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Garvat gäng har publiken i sin hand – Nyårsbubbel på Aftonstjärnan

10 januari, 2022 by Mats Hallberg

foto Fredrik Aremyr

Aftonstjärnan på Lindholmen i Göteborg

7-8/1 2022

Nyårsrevy med Ert lilla gäng

Manus/ texter: Ensemblen, Kent Andersson, Povel Ramel, Barbro Hörberg, Hasse & Tage, Bengt Linder, Björn & Benny…

Regi: Pierre Hagman

Ljusdesign/ teknik: Emma-Kara Nilsson

Ljuddesign: Simmel Åslund

Producent: Emelie N. Hagman

Pianist: David Timonen

Medverkande: Robin Rösehag, Sonny Enell, Sara Axelsson, Pernilla Karlsson, Emelie N. Hagman, Sebastian Hagman

Ert lilla gäng bildades 2012. Består av erfarna musikalartister som haft många uppdrag i Falkenberg, vilka fungerat som språngbräda för fler roller runt om i landet, inklusive Sveriges tre största städer. På egen hand har flera konserter genomförts. Nyårsbubbel är deras premiär vad beträffar revy. Presentationer sker kärnfullt med glimten i ögat av revyns konferencier Sebastian Hagman. Gick undan för att få till rätt rytm. Lyckligtvis har jag fått tillgång till medlemmarnas cv. Framgår att de hunnit åstadkomma väldigt mycket inom åtskilliga stilar och verkat på många orter. Eftersom Aftonstjärnan är något av helig mark för Kent Andersson-följare, förekommer han självfallet i föreställningen. Vi får veta att ensemblens medlemmar är för unga för att ha upplevt honom live.

Septetten på scen är minst sagt välutbildad. Somliga har gått på Balettakademin eller andra musikalutbildningar., David Timonen på Performing Arts School, Sebastian Hagman på kulturvetarlinje etc. Idag jobbar flera av dem, vid sidan av sin artistkarriär, som producenter, sångpedagoger och musiklärare. Kupletter verkar finnas i Robin Rösehags dna som dessutom har spetskompetens på Astrid Lindgren-uppsättningar. Sonny Enell har kunnat glänsa i Kristina från Duvemåla i Malmö som Robert och haft rollen som Eddie i produktion av Blodsbröder i Göteborg. Pernilla Karlsson driver showgruppen GRACE samt musikteatergruppen Dagnys döttrar. Hennes stoltaste ögonblick bör rimligen ha varit då Benny Andersson gav henne jobbet som Ulrika ( Kristina från Duvemåla).

Sebastian och Emelie n Hagman – foto Fredrik Aremyr

Många populära musikaler har Sara Axelsson spelat. Därutöver undervisar hon, underhåller pensionärer och skolungdomar och ingått i Arrival, en ABBA-tributkonstellation. Efter att ha fängslats av FAME beslöt Emelie N. Hagman att satsa på musikalkarriär. Drömmen infriades för en person som utöver scenbakgrunden är kulturprojektledare och producent ( var Emelie som först fick erbjudande om att sätta upp revy) samt haft kreativ anställning på Liseberg. Hennes man Sebastian är bland annat kulturpedagog, manusförfattare samt före detta kanin, gast och tomte på Liseberg.

Sebastian Hagman är idealisk som nav utöver medverkan i ett antal nummer, bortsett från de med avancerad stämsång. Märks en uppövad talang för rätt tilltal och tajming, nödvändiga komponenter för en driven katalysator. Efter en inledningssång om förhoppningar på det nya året, med sina möjligheter och faror, ges vi förutsättningarna. Osedvanliga sådana såtillvida eftersom varken röd tråd eller politisk underton ingår. Istället hävdas att revyn kvalar in som hållbar, då merparten material tillhör kategorin återbruk. Somliga av de ej introducerade texterna kändes igen. Två och halv timme med paus håller man på. Det sparas inte på glittriga scenkläder eller sprudlande stämsång. Salongen är uppskattningsvis belagd till två tredjedelar, varav majoriteten låter som om de vore Ert lilla gängs fanclub.

foto Fredrik Aremyr

. En avgörande omständighet kring ”projektets” tillkomst föranleder omvärdering i bedömningen. Syftar på att ensemblen ska ha repat in revyn under endast tre intensiva dagar. I och med att den uppgiften nådde mig, blir jag avsevärt imponerad. Tajmingen sitter som den ska. Och samtliga har memorerat sina delar utan att någonsin komma av sig, vilket också är en bedrift. Tungvrickar-klassikern Jag diggar dig av Povel Ramel förmedlas helt fenomenalt av Emelie N Hagman och (om jag minns rätt) Robin Rösehag. Inser till fullo varför önskvärd fördjupning, det där extra som letar sig in under huden, ibland saknas. Har helt enkelt inte funnit tillräcklig tid att finkalibrera varje moment.

De tillfällen när musiken får andas och den eftersträvade tonträffen (tänker på talscener) infinner sig ,vilket faktiskt inträffar ett par gånger,, då visar ensemblen sin mångsidiga bakgrund. Att de har sin naturliga styrka i skickligt utförd stämsång, synkad koreografi och vokala soloinsatser framstår omgående som uppenbart. Frejdig, unison sång sprider glädje i salongen, lyfter Nyårsbubbel till extasens höjder. Samtidigt triggar musikalartisterna varandra med stundtals nästan vådlig estetik. Ett förhållningssätt som kulminerar i positiv mening, när man med kul koreografi river av ett spektakulärt ABBA-potpurri till musik ur högtalarna. Teknisk briljans i form av höga toner i all ära. Några gånger är det som sagt på vippen att bli för mycket av det goda, för oss som suktar efter emotionell substans. Sonny Enells version av Jag vill ha en egen måne sittandes på scenkanten utgör en av ett par välgörande kontraster.

foto Fredrik Avemyr

Slås mynt av att vi befinner oss i humorns huvudstad. I ett nummer haglar göteborgsvitsiga ordlekar jämte välbekanta visor med lokalfärg. Som mysig bonus i ett nummer om roliga hattar och dylika attribut visas ett unikt klädesplagg upp. Nämligen Lasse Brandebys brunrandiga Kurt Olsson-kavaj som tydligen hittats i huset. Ett avsiktligt taffligt svensktopps-medley framfört med två ukuleles av firma Axelsson & Karlsson tillhör lustifikationerna i första akten.

Hör till i revyer att skratt gärna utlöses av torr humor. Innehållet kan med fördel vara lika osannolikt som intetsägande. Redan uppvärmd publik skrattar ändå. I Nyårsbubbel står Sonny Enell för detta återkommande inslag på temat felringare efterlyser. En närmast ikonisk sketch från teves barndom ges nytt blod. Syftar på Skattkammarön (featuring Lars Ekborg/ Margareta Krook…) med två kivande par inbegripna i anklagelser om fusk, när de roar sig med sällskapsspel. Ytterligare en komisk klassiker återanvänds, möjligen med egna tillägg. Utspelas på hemma-fest när män med för stort ego ska få ljud i en stereo med ett virrvarr av sladdar. Utan sina respektives metodiska lösningar hade de gått bet, vilket de så klart vägrar medge.

Sonny Enell – foto Fredrik Avemyr

Pernilla Karlsson har skrivit smart text till sin ”aria” Diva´s Lament ur musikalen Spamalot (Eric Idle) och hon sjunger den förbittrade divans klagosång med bravur. ”Vad hände med min karriär?” Snacka om röstresurser! Ett annat originellt lån som jag hörde Amanda Andreas göra i somras, var Får jag bli din soptipp av Barbro Hörberg. Den passerar mer obemärkt. I ett tonalt Göteborgs-medley sammanställt av Robin Rösehag frodas gemyt. Ensemblen glittrar ikapp med publiken som stortrivs. Man rör sig ledigt i ett spektrum från Låt hjärtat va med till Håkan Hellströms genombrottslåt.

Glömmer aldrig att jag köade för biljett till Kent Andersson på Gillestugan. Blev fullsatt alldeles före jag nådde entrén. Fick vända i trappan och ett par dagar senare dog han. Som kompensation har jag sett minst fyra minnesföreställningar, oftast under ledning av Maria Hörnelius. Inhandlade hans texter, sålde KAL:s cd, läste Anders Wällheds biografi med stor behållning och skrev ett porträtt i facklig tidning. På avskedsparty på jobbet lästes två sista verserna ur Vingen. Den fantastiska dikten om stukat självförtroende på grund av jantelag, framförs avskalat tankeväckande av Emelie N Hagman. I en alldeles för sällan hörd dikt betitlad Kärlek kretsar Kent Andersson – i nivå med Bo Bergman, Hjalmar Gullberg och Ferlin – om det mest meningsfulla i vår tillvaro i så där sjutton verser. Ensemblen turas om att deklamera vad som kan uppfattas som mästerligt kåserande. Tiden stannar upp ett slag. Vi innesluts i humanistens formuleringar. Den glittriga och underhållande showen har transformerats till visdomsord. Ert lilla gäng bevisar vilken samtrimmad scennärvaro de äger när allt stämmer. Noterar storstilad avrundning!

foto fredrik Avemyr

Robin Rösehag gör en svensk version av en smäktande melankolisk sång som kommit att förknippas med Wenche Myre. Hans välfunna refräng lyder: Så länge hjärtat bultar inom oss. En av flera musikaliska höjdpunkter. Sara Axelsson demonstrerar också sin utomordentliga vokala förmåga separat, inte minst i Änglamark.. Den skönsjungande ensemblen triumferar i finalen i en stärkande tröstevisa, centrerad kring Auld Lang Syne i ett arrangemang av Pernilla Karlsson. Blev dubbla guldstjärnor i min anteckningsbok.

Scenografin var inbjudande utan att kännas särskilt omsorgsfullt planerad. Då var klädbytena desto mer iögonfallande temperaturhöjare. Har heller inte kommenterat David Timonens insats, vilket någon som nyligen bevakat pianofestival borde ha gjort. Han verkade i skymundan, utförde oklanderligt sin understödjande funktion. Värt att ånyo betona vilken exceptionell respons man erhöll. Publiken var helt med på noterna, inte minst när rörelser och sång skulle koordineras på temat ringdans kring granen vid julgransplundring á la Fanny och Alexander. Teamet ansvariga för Nyårsbubbel förtjänade publikens bifall, de omfattande applåder de inhöstade.

Arkiverad under: Recension, Scen

Filmrecension: The Alpinist – betyg 5 av 5

9 januari, 2022 by Birgitta Komaki

The Alpinist
Betyg 5
Svensk premiär 13 januari 2022
Regi Peter Mortimer/Nick Rosen

Under 90 gastkramande minuter följer jag med förundran och skräck Marc-André Leclerc på klippväggar av sten eller täckta av snö och is. Ibland i sällskap med andra alpinister men oftast som soloalpinist på de brantaste och mest otillgängliga väggarna.

Vad driver en människa att utsätta sig för något där minsta felgrepp ger en säker död? Svaren är många från alla vänner i klättrarvärlden. Friheten , att vara ett med berget, att bara koncentrera sig på nuet eller äran är några av svaren. Själv säger Marc-André:
”Den coolaste känslan en människa kan erfara är att känna sig så liten i en värld som är så stor.”

Bilden av den spexande 23-åringen som flamsat och inte kan koncentrera sig någon längre stund och den kille som klättrar på bergväggen är motsägelsefull. Kampen mot allt svårare väggar är målet i sig och soloklättring den totala friheten. Filmen speglar fint hans barndom och stödet från mamman. Likaså flickvännens kärlek och deras gemensamma passion för klättring.

Porträttet av Marc-André är gjort med stor respekt för honom som klättrare men också som ung kille. Han som älskar att gå över gränsen, som spexar och inte kan sitta still, som prövar droger men hittar ett bättre sätt att få kickar. Trots inlägg från andra så är det han själv som stiger fram och verkligen tar huvudrollen i filmen. Som visar att allt är möjligt om man vill det tillräckligt mycket. En dokumentär man sent kommer att glömma där avvägningen mellan andras omdöme och Marc-Andrés integritet och personlighet är perfekt avvägt. Och där visionen om den ultimata klättringen ständigt är närvarande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bergsklättring, Dokumentär, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 419
  • Sida 420
  • Sida 421
  • Sida 422
  • Sida 423
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in