Jag är Zlatan
Betyg 2
Svensk biopremiär: 14 januari
Regi: Jens Sjögren
Medverkande:,Granit Rushiti,Cedomir Glisovic,Merima Dizdarevic,
Selma Mesanovic och Linda Hazir.
Han är nationalhjälten, fotbollsproffset, divan och förortskillen. Som man säger kärt barn har många namn. Med Jens Sjögrens biografi ”Jag är Zlatan” visas flera sidor av fixstärnan Zlatan Ibrahimovic, men han spelar safe och i slutändan känns filmatiseringen både tandlös och överflödig.
Det är en klassiska underdog-historien om förortskillen som har allt emot sig. Talangen går inte att ta miste på, men ett kriminellt förflutet, en tuff uppväxt och svåra familjeförhållanden samt rasism blir som blytunga sänken som tynger honom allt djupare ner i sanken. Vi har sett historien oräkneligt antal gånger förut berättas. Skillnaden är här att det är Zlatan, fotbollsspelaren som satt Sverige på den internationella fotbollskartan, som vi talar om. Men är det bra? Nja
När regissören Jens Sjögren och manusförfattaren Jakob Beckman tar sig an David Lagercrantz bok med samma namn är det safe-mode som gäller. Det blir en biografi 1 A som följer varje regel för hur en biografisk historia ska vara uppbyggd. Klicheer som den närvarande spontana pappan och omhändertagande men stränga modern finns där. Och den hårde men rättvise läraren som tar Zlatan vidare i livet och får honom att våga satsa och tro på sig själv. Regissören följer Lagerkrantz förlaga “Jag är Zlatan” till punkt och pricka. Inget fel i det, men resultatet blir något platt och intetsägande. När film görs om legender bör man som regissör våga ta sig friheter, nyansera eller hitta nya, spännande vinklar på en uttjatad historia. Kanske var och är Zlatans pappa den där varma goda och alkoholiserade gubben vi ser på bioduken, men i filmrutan behöver han inte visas som seriefigur. Han kan få konturer men samtidigt inneha alla typiska karaktärsdrag för karikatyren den levnadsglade, oansvarige fadern.
Nyskotten Dominic Andersson Bajraktati och Granit Rushiti imponerar i sina roller som den yngre och lite äldre Zlatan. Men ett bra skådespel räcker inte för att lyfta ett sjunkande skepp. Jämfört med Ronnie Sandahls fotbollsfilm “Tigrar” porträtteras en betydligt ljusare bild av ungdomsfotbollen även om rasismen och trycket mot den som sticker ut för mycket finns där.
“Jag är Zlatan” och resan från Rosengård till den europeiska toppfotbollen är en väl utstakad trip. Alla ingredienser för en typisk biografi finns där, men ändå ekar Jens Sjögrens “Jag är Zlatan” av tomhet och tandlöshet. Kanske ska vi låta våra största legender få vara ifred. Eller som fotbollslejonet själv skulle säga – “Zlatan är Zlatan”: Enough Said.
Petter Stjernstedt