
Aftonstjärnan på Lindholmen i Göteborg
7-8/1 2022
Nyårsrevy med Ert lilla gäng
Manus/ texter: Ensemblen, Kent Andersson, Povel Ramel, Barbro Hörberg, Hasse & Tage, Bengt Linder, Björn & Benny…
Regi: Pierre Hagman
Ljusdesign/ teknik: Emma-Kara Nilsson
Ljuddesign: Simmel Åslund
Producent: Emelie N. Hagman
Pianist: David Timonen
Medverkande: Robin Rösehag, Sonny Enell, Sara Axelsson, Pernilla Karlsson, Emelie N. Hagman, Sebastian Hagman
Ert lilla gäng bildades 2012. Består av erfarna musikalartister som haft många uppdrag i Falkenberg, vilka fungerat som språngbräda för fler roller runt om i landet, inklusive Sveriges tre största städer. På egen hand har flera konserter genomförts. Nyårsbubbel är deras premiär vad beträffar revy. Presentationer sker kärnfullt med glimten i ögat av revyns konferencier Sebastian Hagman. Gick undan för att få till rätt rytm. Lyckligtvis har jag fått tillgång till medlemmarnas cv. Framgår att de hunnit åstadkomma väldigt mycket inom åtskilliga stilar och verkat på många orter. Eftersom Aftonstjärnan är något av helig mark för Kent Andersson-följare, förekommer han självfallet i föreställningen. Vi får veta att ensemblens medlemmar är för unga för att ha upplevt honom live.
Septetten på scen är minst sagt välutbildad. Somliga har gått på Balettakademin eller andra musikalutbildningar., David Timonen på Performing Arts School, Sebastian Hagman på kulturvetarlinje etc. Idag jobbar flera av dem, vid sidan av sin artistkarriär, som producenter, sångpedagoger och musiklärare. Kupletter verkar finnas i Robin Rösehags dna som dessutom har spetskompetens på Astrid Lindgren-uppsättningar. Sonny Enell har kunnat glänsa i Kristina från Duvemåla i Malmö som Robert och haft rollen som Eddie i produktion av Blodsbröder i Göteborg. Pernilla Karlsson driver showgruppen GRACE samt musikteatergruppen Dagnys döttrar. Hennes stoltaste ögonblick bör rimligen ha varit då Benny Andersson gav henne jobbet som Ulrika ( Kristina från Duvemåla).

Många populära musikaler har Sara Axelsson spelat. Därutöver undervisar hon, underhåller pensionärer och skolungdomar och ingått i Arrival, en ABBA-tributkonstellation. Efter att ha fängslats av FAME beslöt Emelie N. Hagman att satsa på musikalkarriär. Drömmen infriades för en person som utöver scenbakgrunden är kulturprojektledare och producent ( var Emelie som först fick erbjudande om att sätta upp revy) samt haft kreativ anställning på Liseberg. Hennes man Sebastian är bland annat kulturpedagog, manusförfattare samt före detta kanin, gast och tomte på Liseberg.
Sebastian Hagman är idealisk som nav utöver medverkan i ett antal nummer, bortsett från de med avancerad stämsång. Märks en uppövad talang för rätt tilltal och tajming, nödvändiga komponenter för en driven katalysator. Efter en inledningssång om förhoppningar på det nya året, med sina möjligheter och faror, ges vi förutsättningarna. Osedvanliga sådana såtillvida eftersom varken röd tråd eller politisk underton ingår. Istället hävdas att revyn kvalar in som hållbar, då merparten material tillhör kategorin återbruk. Somliga av de ej introducerade texterna kändes igen. Två och halv timme med paus håller man på. Det sparas inte på glittriga scenkläder eller sprudlande stämsång. Salongen är uppskattningsvis belagd till två tredjedelar, varav majoriteten låter som om de vore Ert lilla gängs fanclub.

. En avgörande omständighet kring ”projektets” tillkomst föranleder omvärdering i bedömningen. Syftar på att ensemblen ska ha repat in revyn under endast tre intensiva dagar. I och med att den uppgiften nådde mig, blir jag avsevärt imponerad. Tajmingen sitter som den ska. Och samtliga har memorerat sina delar utan att någonsin komma av sig, vilket också är en bedrift. Tungvrickar-klassikern Jag diggar dig av Povel Ramel förmedlas helt fenomenalt av Emelie N Hagman och (om jag minns rätt) Robin Rösehag. Inser till fullo varför önskvärd fördjupning, det där extra som letar sig in under huden, ibland saknas. Har helt enkelt inte funnit tillräcklig tid att finkalibrera varje moment.
De tillfällen när musiken får andas och den eftersträvade tonträffen (tänker på talscener) infinner sig ,vilket faktiskt inträffar ett par gånger,, då visar ensemblen sin mångsidiga bakgrund. Att de har sin naturliga styrka i skickligt utförd stämsång, synkad koreografi och vokala soloinsatser framstår omgående som uppenbart. Frejdig, unison sång sprider glädje i salongen, lyfter Nyårsbubbel till extasens höjder. Samtidigt triggar musikalartisterna varandra med stundtals nästan vådlig estetik. Ett förhållningssätt som kulminerar i positiv mening, när man med kul koreografi river av ett spektakulärt ABBA-potpurri till musik ur högtalarna. Teknisk briljans i form av höga toner i all ära. Några gånger är det som sagt på vippen att bli för mycket av det goda, för oss som suktar efter emotionell substans. Sonny Enells version av Jag vill ha en egen måne sittandes på scenkanten utgör en av ett par välgörande kontraster.

Slås mynt av att vi befinner oss i humorns huvudstad. I ett nummer haglar göteborgsvitsiga ordlekar jämte välbekanta visor med lokalfärg. Som mysig bonus i ett nummer om roliga hattar och dylika attribut visas ett unikt klädesplagg upp. Nämligen Lasse Brandebys brunrandiga Kurt Olsson-kavaj som tydligen hittats i huset. Ett avsiktligt taffligt svensktopps-medley framfört med två ukuleles av firma Axelsson & Karlsson tillhör lustifikationerna i första akten.
Hör till i revyer att skratt gärna utlöses av torr humor. Innehållet kan med fördel vara lika osannolikt som intetsägande. Redan uppvärmd publik skrattar ändå. I Nyårsbubbel står Sonny Enell för detta återkommande inslag på temat felringare efterlyser. En närmast ikonisk sketch från teves barndom ges nytt blod. Syftar på Skattkammarön (featuring Lars Ekborg/ Margareta Krook…) med två kivande par inbegripna i anklagelser om fusk, när de roar sig med sällskapsspel. Ytterligare en komisk klassiker återanvänds, möjligen med egna tillägg. Utspelas på hemma-fest när män med för stort ego ska få ljud i en stereo med ett virrvarr av sladdar. Utan sina respektives metodiska lösningar hade de gått bet, vilket de så klart vägrar medge.

Pernilla Karlsson har skrivit smart text till sin ”aria” Diva´s Lament ur musikalen Spamalot (Eric Idle) och hon sjunger den förbittrade divans klagosång med bravur. ”Vad hände med min karriär?” Snacka om röstresurser! Ett annat originellt lån som jag hörde Amanda Andreas göra i somras, var Får jag bli din soptipp av Barbro Hörberg. Den passerar mer obemärkt. I ett tonalt Göteborgs-medley sammanställt av Robin Rösehag frodas gemyt. Ensemblen glittrar ikapp med publiken som stortrivs. Man rör sig ledigt i ett spektrum från Låt hjärtat va med till Håkan Hellströms genombrottslåt.
Glömmer aldrig att jag köade för biljett till Kent Andersson på Gillestugan. Blev fullsatt alldeles före jag nådde entrén. Fick vända i trappan och ett par dagar senare dog han. Som kompensation har jag sett minst fyra minnesföreställningar, oftast under ledning av Maria Hörnelius. Inhandlade hans texter, sålde KAL:s cd, läste Anders Wällheds biografi med stor behållning och skrev ett porträtt i facklig tidning. På avskedsparty på jobbet lästes två sista verserna ur Vingen. Den fantastiska dikten om stukat självförtroende på grund av jantelag, framförs avskalat tankeväckande av Emelie N Hagman. I en alldeles för sällan hörd dikt betitlad Kärlek kretsar Kent Andersson – i nivå med Bo Bergman, Hjalmar Gullberg och Ferlin – om det mest meningsfulla i vår tillvaro i så där sjutton verser. Ensemblen turas om att deklamera vad som kan uppfattas som mästerligt kåserande. Tiden stannar upp ett slag. Vi innesluts i humanistens formuleringar. Den glittriga och underhållande showen har transformerats till visdomsord. Ert lilla gäng bevisar vilken samtrimmad scennärvaro de äger när allt stämmer. Noterar storstilad avrundning!

Robin Rösehag gör en svensk version av en smäktande melankolisk sång som kommit att förknippas med Wenche Myre. Hans välfunna refräng lyder: Så länge hjärtat bultar inom oss. En av flera musikaliska höjdpunkter. Sara Axelsson demonstrerar också sin utomordentliga vokala förmåga separat, inte minst i Änglamark.. Den skönsjungande ensemblen triumferar i finalen i en stärkande tröstevisa, centrerad kring Auld Lang Syne i ett arrangemang av Pernilla Karlsson. Blev dubbla guldstjärnor i min anteckningsbok.
Scenografin var inbjudande utan att kännas särskilt omsorgsfullt planerad. Då var klädbytena desto mer iögonfallande temperaturhöjare. Har heller inte kommenterat David Timonens insats, vilket någon som nyligen bevakat pianofestival borde ha gjort. Han verkade i skymundan, utförde oklanderligt sin understödjande funktion. Värt att ånyo betona vilken exceptionell respons man erhöll. Publiken var helt med på noterna, inte minst när rörelser och sång skulle koordineras på temat ringdans kring granen vid julgransplundring á la Fanny och Alexander. Teamet ansvariga för Nyårsbubbel förtjänade publikens bifall, de omfattande applåder de inhöstade.