Thymeshift United
Music Outside Boxes
4
Inspelad i Svenska Grammofonstudion i Göteborg oktober 2020 (pålägg, editering med mera i Studio Eternal Darkness)
Mixad i Studio Zen
Imogena
Digital release 29/10 2021
I våras recenserade jag spännande Thymeshift som gjort ett par plattor i avantgardistisk anda. De håller till i gränslandet mellan fusion, electronica, progressive och ambient. Kvartettens samlande kraft och kontaktperson heter Johan Björklund, ett förhållande som är oförändrat i föreliggande storbandsupplaga. Om den dynamiske trumslagaren därutöver är producent framgår inte. Music outside Boxes uppstod under en turné som blev av trots restriktioner. Materialet förevigades live i studio. Albumet består av låtar skrivna av grunduppställningen (sådana som redan fanns på repertoaren), vilka kompletteras av nya, fritt hållna kompositioner signerade fem av de nytillkomna. Thymeshift United säger sig utvidga och utmana storbandskonceptet, om än i förhållandevis liten numerär jämfört med sedvanliga storband. ”För att skapa tänkande och kraftfull musik” har gästmusiker/ kompositörer noga valts ut. 2019 väcktes idén om att utveckla gruppens, enligt egen utsago, säregna sound i ett större format genom att bjuda in flera favoritmusiker.
Kvartettens kvarvarande medlemmar består förutom Björklund av Thomas Backman på saxofon, Thomas Gunillasson vars medverkan på gitarr inskränker sig till tre spår medan Katrine Amsler ansvarar för sampling på Moonday. (T. Gunillasson). De inbjudnas skara utgörs av Johan Lönnmyr på keyboards, gitarristerna Mats Eriksson och Anders Augustsson, Anne Marte Eggen på elbas samt saxofonisterna Malin Wättring och Lisen Rylander Löve. Kan parentetiskt flika in att jag träffat, flyktigt eller vid upprepade tillfällen, sju av instrumentalisterna. Flera av dem leder egna grupper och egna projekt.
Hör till ovanligheterna att jag recenserar enbart via länk på datorn. Har avsevärt bättre ljud i hörlurar kopplade till stereon. Och vill dessutom gärna ha en produkt att hålla i. Men ibland är man frestad att göra undantag. I det här fallet grundas beslutet på lusten att utsätta sig för en hybrid av komplext jazzspråk och rockbeat. Betygssiffran är inte självklar. Somligt är svårtillgängligt och smalt, svävande och spräckligt. Sammantaget finns emellertid mycket att uppskatta. Fäster mig vid deras kreativa ådra, vars utfall ett antal gånger hittar fram till mig.
Ann Marte Eggens noter är först ut i vad som förefaller vara en slags signatur. United bärs fram av ett skönt, optimistiskt beat. Elegant tema framförs med uppfriskande drag. Saxarna korresponderar sömlöst med rytmsektionen. Läckert outro! I Indian Beats (M. Wättring) tas svängar ut maximalt. Saxofonernas pådrivande hook blir avlöst av snirkligt gitarrsolo, levererat med öppna spjäll. Och dynamon bakom trumsetet markerar ihärdigt kompositörens komplexa rytmer. Minst av Johan Björklund uppfyller definitivt kriterierna för hyperintressant, atmosfärisk ambient.
Det groovigt medryckande mixas som framgått med stökiga sekvenser, vilka stundtals glider över och blir atonala mönster. Saxofoner röjer runt, troligen med upphovsmannen Thomas Backman i spetsen i Tygmannen. Vill vara vidsynt, men det spåret är svårsmält. Registrerar taktfast komp som bottenplatta, vilket i och för sig underlättar något. Vild bångstyrighet ställer till det för mig. Spräcklig, svårtuggad dominans förekommer på fler ställen.
Tycker om skiftande faserna i Moonday. Hör luftigt lugn låt stegras till ett kompakt utbrott på saxofoner, i en låt som beroendeframkallande kretsar kring suggestiv slinga. Går igång på blåsfunkigt, avigt beat där återigen saxofonisterna breder ut sig. Fräckt otyglat spel som gungar friskt bakom spretande blås. Riffbaserad musik som får mig att associera till Gil Evans & The Monday Night Orchestra, särskilt Live At Sweet Basil. Lisen Rylander Löves drygt tolv minuter långa stycke tar en lång omväg över snårskog när kaos frambringas, för att sent om sider hitta en glänta. Där går man ner i varv för att därpå släppa fram ett inspirerat, minnesvärt solo av Anders ”Agge” Augustsson. Långt avsnitt indränkt i kakafoni upplöses majestätiskt.
Trenne duktiga saxofonister dominerar onekligen på en lika händelserik som brokig skiva där det prydligt polerade står sig slätt mot innovativa strömningar och dissonanser. Och gitarrinslagen färgar och bygger på på ett fascinerande sätt. Samtidigt känns det som rytmläggare Björklund anför utan att hela tiden befinna sig i framkant. Varje oborstad låt ( undantag existerar), varje lanserat sound präglat av helhjärtade solon, framstår som en egen enhet, ett verk i sig.