• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Drivhuset – ett tidlöst drama om maktens tyranni

6 februari, 2022 by Birgitta Komaki

Sören Vilks
Bildtext Ann-Sofie Rase och Peter Andersson i Drivhuset av Harold Pinter. Sverigepremiär 4 februari på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Drivhuset
Av Harold Pinter
Regi Stefan Metz
Scenografi och kostym Peder Freij
Ljus Max Mitle
Mask Maria Reis
Ljud Camilla Näsström
Sverigepremiär 4 februari 2022 på Klarascenen Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Roote: Peter Andersson, Gibbs: Per Sandberg, Lamb: Shebly Niavarani, Fröken Cutts: Ann-Sofie Rase, Lush: Henrik Norlén, Tubb och Lubb: Peter Perski.

Ett tidlöst drama som beskriver maktens tyranni. När Harold Pinter skapade den här historien 1950 var det en annan tid än 2022. Ändå är historien lika aktuell nu och kanske än mer i framtiden.

Den despotiska chefen styr från sitt skrivbord över sin personal och inte minst över sina patienter. Patienter så anonyma att de inte har namn utan nummer som sin identitet.

Roote (Peter Andersson) är den delegerade chefen. Uppfylld av sin egen betydelse och obegränsade makt. Ibland pompös och rasande och däremellan gemytlig eller självömkande. Hans närmaste man är Gibbs (Per Sandberg) som rapporterar allt som sker. Underdånigt bugande stryker han chefen medhårs men tar däremellan varje chans att påpeka fel. Övriga i personalen är Miss Cutts (Ann-Sofie Rase) älskarinna, Lush (Henrik Norlén) och Lamb (Shebly Niavarani) som offras för verksamheten.
Någonstans i bakgrunden finns ett anonymt Ministerie som utfärdar föreskrifter att följa.

Att makt korrumperar är sant och oinskränkt makt blir en fara. När ingen kontroll finns kan makten bli godtycklig och egoistisk. Pinter fångar maktstrukturen mellan chefen och personalen. Undergivenhet som ibland bryts mot ilska eller när trycket uppifrån minskar till lismande vänskapsförsök. Men makten är ingen envägskommunikation. Den kräver hela tiden att de underställda spelar sina roller och godtar maktens agerande. Dialogen flyter fram och tillbaka. Snurrig ibland men också genial och den för historien framåt. Patienterna finns med hela tiden som en anonym massa.

Scenrummet är uppbyggt som ett gammaldags kontor med fikarum och testrum ovanpå. Skådespelarna är klädda i rejäla kostymer och miljön är långt från flashiga It-kontor. Det känns befriande att pjäsen inte har moderniserats till nutid vad gäller kläder och interiör. Problematiken och frågorna är inte tidsbundna utan eviga.

Ett välspelat tragikomiskt drama där speciellt samspelet mellan Peter Andersson och Per Sandberg är fascinerande. Pers Sandbergs luggslitna figur med stor närvaro matchar Peter Anderssons utbrott. Skrattet åt det komiska fastnar dock ofta i halsen när det tragiska tar över.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Parallella mödrar – helt fantastisk

4 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Parallella mödrar
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi och manus Pedro Almodóvar
I rollerna Penélope Cruz, Milena Smit, Israel Elejalde, Aitana Sánchez-Gijón, Julieta Serrano, Rossy De Palma

En helt fantastisk film med mycket kärlek som vågar gå utanför traditionella normer och om att hitta försoning med det förflutna. Om att vara människa. En unik underbar film som överraskar, som ger hopp om mänskligheten.

Penélope Cruz är så bra i rollen som Janis, en fotograf som börjar närmar sig 40-årsåldern och oplanerat blir gravid med en gift man. Janis bestämmer sig för att behålla barnet eftersom hon vet att hon närmar sig den ålder då hon inte längre kan få barn. Barnets pappa vill att hon ska göra abort eftersom hans fru går på behandling för cancer. Penélope Cruz utsågs till bästa kvinnliga skådespelare på filmfestivalen i Venedig för sin tolkning av denna roll. Milena Smit i rollen som den unga singelmamman Ana är också imponerande. Henne hoppas jag se mer av i fler filmer.

På BB lär Janis känna Ana, en ung kvinna som också väntar barn och också är ensamstående. De två blivande mödrarna är sinsemellan väldigt olika. De får barn samtidigt och kommer överens om att hålla kontakten. Janis är mitt uppe i livet, har en strålande karriär som fotograf och ångrar ingenting och ser fram mot barnets ankomst. Tonåriga Ana är rädd och osäker men vill inte behöva förlita sig på sina upptagna föräldrars hjälp.

En dag kommer Arturo och ringer på hos Janis. Arturo är babys pappa. Arturo blir konfunderad och inte tycker sig känna ingen något från vare sig själv eller sina anhöriga och han ber Janis att ta dna-test. Han tror inte att han är pappan. Janis blir rasande, hon är helt säker på att han är pappan. Under den tid de var tillsammans hade hon inte sex med någon annan. Detta sätter en oväntad händelsekedja, som jag inte ska gå in på mer för att avslöja för mycket av handlingen.

Filmen handlar om mödraskap och släktskap på flera sätt. Den unga Ana har mest erfarenhet av föräldrar som sviker. Hennes mamma Teresa ville egentligen aldrig ha något barn. Hon ville vara skådespelerska och när hon fick chansen till en stor roll samtidigt som hennes dotter fick barn – då valde hon karriären istället för att ge dottern det stöd hon skulle behöva.

– Jag berättar om mödrar som på flera sätt är ensamma, inte bara för att de är singelföräldrar. Det känns som första gången jag verkligen fokuserat på den ensamheten, har Pedro Almodóvar berättat i en intervju.

En parallell handling i filmen ihop med den spanska historien under Francos diktatur då tusentals spanska medborgare hämtades av soldater och avrättades utan att deras kroppar hittades. Janis farmorsfar försvann på det sättet och hon har länge tillsammans med andra bybor efter möjlighet att gräva upp ett fält där de misstänker att de försvunna männen begravts. Denna berättelse i berättelsen tar inte bara upp Spaniens förflutna utan berör aspekter av filmens tema om familj och samhörighet.

Parallella mödrar är kanske Pedro Almodóvar bästa film hittills. Hur som helst är den helt fantastisk, den är vacker, den är engagerande, den har oväntade vändningar, den är berörande och får mig att tänka och fundera kring frågor om mödraskap och barn och familj och tillhörighet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mödraskap, Pedro Almodóvar, Spanien

Filmrecension: Moonfall – suck, sämre än förväntat

3 februari, 2022 by Elis Holmström

Moonfall
Betyg 1
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi: Roland Emmerich

Roland Emmerichs senaste film lämnar tittaren helt mållös, men av helt fel anledning. Det är faktiskt svårt att skriva om Moonfall. Ingen förväntade sig att Emmerich skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp och börja producera genomtänkta och intellektuellt skarpa filmer. Men en gång i tiden så kunde Emmerich imponera på biopubliken genom storslagen förstörelse som åstadkommits med dyra specialeffekter som – för sin tid, var i den absoluta framkanten. Efter att ha ödelagt jorden i The Day After Tomorrow så har dock Emmerich varit fastfrusen i gamla och hälsofarliga vanor som orsakat oåterkallelig skada gentemot sin egen karriär, biopubliken och filmmediet.

För tre år sedan bestämde sig Emmerich för att iscensätta slaget om Midway. Med tanke på slagets historiska betydelse och dess otroliga potential för häpnadsväckande actionscener så borde lägstanivån varit en någorlunda bra film. Vad som rullades ut var dock så pass anskrämligt att det kändes som en släkting till Steven Spielbergs första – och enda, riktiga superfiasko, 1941.

Att sänka nivån ytterligare borde vara lika omöjligt som att ändra på tyngdlagen. Men Emmerich har kontakt med mörka makter och den tyska regissören har här skapat en film som spräcker alla gränser vad uselhet anbelangar.

Det tar inte mer än tio sekunder innan hela filmen börjar rämna. Intrigen är omöjlig att följa då den kastar sig mellan karaktärer som är lika spännande som restskatt. Skådespeleriet som erbjuds är så pass desperat att man kan undra om Emmerich har övertalat Patrick Wilson och Halle Berry att medverka med hjälp av vapenhot. Wilson som alltid har varit underskattad som skådespelare – och sällan fått de roller han förtjänar, ser ut att vara redo för en lång semester långt bort från allt som har med film att göra. Berry ser lika chockerad och bestört ut som då hon mottog sin Razzie för Catwoman, en film som i jämförelse med Moonfall framstår som både genialisk och missförstådd.

Men att kritisera skådespelet är inte resonligt. Materialet som ensemblen måste jobba med är lika gemytligt som radioaktivt avfall. Inte ens giganter som Ingrid Bergman, Laurence Olivier och Sidney Poitier i samlad trupp hade kunnat göra något av denna mardröm.

Ingen förväntade sig väl något berättarmässigt stordåd av Emmerich. En underhållande B-film hade varit en klar förbättring i kontrast till det han erbjudit de senaste tio åren. Tyvärr så har Moonfall satt siktet på avgrundens botten. Actionscenerna som rullas ut är helt impotenta och känns som borttagna och ofärdiga scener från 2012. Allt som visas upp är helt befriat från passion och entusiasm.

Plågan, värken och smärtan vägrar dock att försvinna. När allting ser lika eländigt och tragiskt ut som i efterspelet av invasionen av Normandie i Rädda Menige Ryan så drar Emmerich fram en sista jättekalkon ur rockärmen. Filmens final begår intellektuell harakiri och cementerar hela infernot som en av historiens sämsta filmer.

Det finns faktiskt inga ord för vad som just presenterats. 2022 har knappt börjat men det är svårt att föreställa sig en värre start för filmåret.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Drömmannen – Tysklands Oscarsbidrag

3 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Drömmannen
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 februari 2022
Regi Maria Schrader
Medverkande Maren Eggert, Dan Stevens, Sandra Hüller, med flera.

Finns det någon som är vårt livs drömpartner? Vad gör att två personer får en djup kärleksrelation? Är kärlek ens möjlig? Är den bästa partner den som svarar alltid hyllar oss eller är det bästa en partner som utmanar oss? I Drömmannen får vi följa när forskaren Alma får erbjudande att testa en humanoid, en robot som är programmerad att motsvara allt hon drömt om hos en partner.

In i Almas upptagna liv kliver den artificiella svärmorsdrömmen Tom. Han kan världens alla dikter och vet att 93 procent av alla tyska kvinnor drömmer om ett badrum fullt av rosor och tända ljus. Alma har blivit ombedd att testa och utvärdera. I denna fantasyskildring av Berlin har ett företag tagit fram robotar som ser ut som människor och som kan bete sig som människor fast med tillgång till oändligt mycket datakraft och information. Samhället behöver utvärdera huruvida dessa robotar ska kunna få medborgarskap och om det ska vara möjligt att ingå äktenskap med en humanoid.

Filmen är engagerande. Det går inte att slita sig och många tankar sätter igång. Humanoiden Tom är verkligen som ett ideal. Han är snygg, han beter sig oerhört gentlemannamässigt, han har humor och är superintelligent och sätter alltid Alma i främsta rummet. Men Alma är skeptisk. Mycket skeptisk. Tom är programmerad för att vara perfekt för henne. Men han är ju bara algoritmer. Eller? Att umgås med honom är det att umgås med en varelse eller en maskin? Är han rentav en slags spegel av hennes drömmar bara? Vad är han?

Dan Stevens som spelar Tom gör det så bra. Han har tidigare bland annat spelar Matthew Crawley i Downton Abbey. Andra duktiga skådespelare i Drömmanen är Maren Eggert som Alma och Sandra Hüller som en av Almas medarbetar i forsknings-teamet.

Det är en välgjord tragikomisk fundering kring vad kärlek och relationer är och vad som är mänskligt.

Filmen är regisserad av den Emmy-vinnande regissören Maria Schrader (som ligger bakom den populära Netflix serien Unorthodox).

Drömmannen hade världspremiär i Berlins tävlingssektion där Eggert fick ta emot Silverbjörnen för bästa skådespelarinsats och är Tysklands Oscarsbidrag.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De oskyldiga – en skräckfylld barndomsskildring med många nivåer

3 februari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: De oskyldiga
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 februari 2022
Visades på Göteborgs filmfestival
Regi Eskil Vogt

En skräckfylld barndomsskildring, så långt från Bullebybarnen det går att komma. Eskil Vogts mörka thriller är skickligt berättad där bild och ljud tillsammans med fantastiska barnskådespelare som samtidigt som den är skrämmande får mig att minnas hur jag och mina vänner som barn kunde se världen som både fantastisk, magisk och farlig. Och att barn inte bara är oskyldiga änglavarelser, det kan jag hålla med om. Vad som gör att en del barn kan vara så grymma, det är däremot något vi alla kan fundera över.

I centrum för handlingen är nioåriga Isa som tillsammans med sina föräldrar och en gravt autistisk storasyster, Anna, flyttar in i en höghus-förort. Ida tröttnar på att vara med sin syster som inte kan prata och som är i sin egen värld. Dessutom upplever Ida hur mamman ägnar nästan all tid åt den autistiske systern och låter Ida gå mycket vind för våg. När Ida mer eller mindre tvingats ta med sig Anna ut på gården lämnar hon sin syster för att hänga med den jämnårige Ben.

Ben har en magisk förmåga. Han kan flytta på saker med tankekraft. Ganska snart upptäcker Ida att ett annat barn, Aisha, också har magiska krafter och storasyster Anna också. Ja alla barn, också Ida, har viss magisk kraft även om Ben och Aisha har mycket kraftigare förmågor. I början har barnen jättekul med de magiska krafterna men oroväckande saker händer som sakta blir värre och till slut mynnar ut i en full storm av hämnd och grymheter.

Vad handlar filmen om? Den kan förstås och tolkas på flera sätt. Som alla bra filmer har det flera möjliga tolkningar. Är barnen övergivna? Är det de vuxna som inte lyssnar på barnen som är ansvariga för vad som händer? Eller kan barn utföra ondskefulla handlingar utan att någon vuxen är skyldig? Är barn oskyldiga varelser som påverkas av miljö och vuxna eller finns det onda förmågor i barn ändå? Var och en kommer att tolka på sitt sätt och ha sina tankar kring vad filmen säger.

Ett minus har filmen dock. Det finns en händelse som hänger i luften och som jag som tittare undrar vad som hände. Utan att avslöja för mycket eller ge en spoiler har det som missas att följas med Benjamins mamma att göra.

Eskil Vogt har tidigare regisserat Thelma (2017) och Blind (2014) men är också känd inom filmbranschen för att han skrivit manus tillsammans med Joachim Trier för filmer som Repris från 2006, för vilken han fick Amandapriset för bästa manus. Han har fortsatt att samarbeta med Trier med manus för Oslo, 31 augusti och Världens värsta människa. För sin första långfilm som regissör, Blind från 2014, fick Eskil Vogt manuspriset vid Sundance Film Festival och Amandapriset för bästa regi.[4][5]

Ett pressmeddelande berättar att De oskyldiga visades i den officiella sektionen Un certain regard vid Cannes filmfestival 2021 och möttes av stående ovationer och lysande kritik.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 414
  • Sida 415
  • Sida 416
  • Sida 417
  • Sida 418
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in