Moonfall
Betyg 1
Svensk biopremiär 4 februari 2022
Regi: Roland Emmerich
Roland Emmerichs senaste film lämnar tittaren helt mållös, men av helt fel anledning. Det är faktiskt svårt att skriva om Moonfall. Ingen förväntade sig att Emmerich skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp och börja producera genomtänkta och intellektuellt skarpa filmer. Men en gång i tiden så kunde Emmerich imponera på biopubliken genom storslagen förstörelse som åstadkommits med dyra specialeffekter som – för sin tid, var i den absoluta framkanten. Efter att ha ödelagt jorden i The Day After Tomorrow så har dock Emmerich varit fastfrusen i gamla och hälsofarliga vanor som orsakat oåterkallelig skada gentemot sin egen karriär, biopubliken och filmmediet.
För tre år sedan bestämde sig Emmerich för att iscensätta slaget om Midway. Med tanke på slagets historiska betydelse och dess otroliga potential för häpnadsväckande actionscener så borde lägstanivån varit en någorlunda bra film. Vad som rullades ut var dock så pass anskrämligt att det kändes som en släkting till Steven Spielbergs första – och enda, riktiga superfiasko, 1941.
Att sänka nivån ytterligare borde vara lika omöjligt som att ändra på tyngdlagen. Men Emmerich har kontakt med mörka makter och den tyska regissören har här skapat en film som spräcker alla gränser vad uselhet anbelangar.
Det tar inte mer än tio sekunder innan hela filmen börjar rämna. Intrigen är omöjlig att följa då den kastar sig mellan karaktärer som är lika spännande som restskatt. Skådespeleriet som erbjuds är så pass desperat att man kan undra om Emmerich har övertalat Patrick Wilson och Halle Berry att medverka med hjälp av vapenhot. Wilson som alltid har varit underskattad som skådespelare – och sällan fått de roller han förtjänar, ser ut att vara redo för en lång semester långt bort från allt som har med film att göra. Berry ser lika chockerad och bestört ut som då hon mottog sin Razzie för Catwoman, en film som i jämförelse med Moonfall framstår som både genialisk och missförstådd.
Men att kritisera skådespelet är inte resonligt. Materialet som ensemblen måste jobba med är lika gemytligt som radioaktivt avfall. Inte ens giganter som Ingrid Bergman, Laurence Olivier och Sidney Poitier i samlad trupp hade kunnat göra något av denna mardröm.
Ingen förväntade sig väl något berättarmässigt stordåd av Emmerich. En underhållande B-film hade varit en klar förbättring i kontrast till det han erbjudit de senaste tio åren. Tyvärr så har Moonfall satt siktet på avgrundens botten. Actionscenerna som rullas ut är helt impotenta och känns som borttagna och ofärdiga scener från 2012. Allt som visas upp är helt befriat från passion och entusiasm.
Plågan, värken och smärtan vägrar dock att försvinna. När allting ser lika eländigt och tragiskt ut som i efterspelet av invasionen av Normandie i Rädda Menige Ryan så drar Emmerich fram en sista jättekalkon ur rockärmen. Filmens final begår intellektuell harakiri och cementerar hela infernot som en av historiens sämsta filmer.
Det finns faktiskt inga ord för vad som just presenterats. 2022 har knappt börjat men det är svårt att föreställa sig en värre start för filmåret.