• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Operarecension: Cosi fan tutte – så nära originalet man kan komma?

10 mars, 2022 by Ulrika Sandhill

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Cosi fan tutte
Team
Dirigent Henrik Schaefer/Gunvald Ottesen
Regi Ulrike Schwab
Scenografi och kostym Rebekka Dornhege Reyes
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och Peruk Therésia Frisk
Dramaturg Jürgen Otten
Upphovsmakare Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo da Ponte
Svensk översättning Carin Bartosch Edström
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer, Fredrik Högberg

Det är något med Mozarts opera Cosi fan tutte som regissörer ständigt tycks stångas med. Hur mycket man än älskar musiken så kommer på köpet librettot om kvinnans nyckfullhet och ack så bristande karaktär. På det pryda 1800-talet ansågs librettot för omoraliskt, idag är det förstås för politiskt inkorrekt.

Originalhandlingen för den som inte känner till den är i korthet: Två systrar är förlovade med varsin tjusig officer. Soldaterna träffar en äldre, luttrad man, Alfonso, som talar om för dem att alla kvinnor kan frestas till otrohet, även deras fästmör. Mannen och officerarna ingår ett vad som officerarna är säkra på att vinna, de vet ju att deras fästmör bara älskar dem! Ett villkor är att officerarna måste lyda Alfonsos order under det närmaste dygnet. Alfonso lurar kvinnorna att deras fästmän måste dra ut i krig, och strax efter att de tagit ett smäktande avsked, dyker det upp två män (misstänkt lika fästmännen, fast med stora mustascher) som gör allt för att charma och förföra de bägge systrarna. Systrarna är ståndaktiga, men efter träget uppvaktande faller först den ena och till slut den andra (och de faller till råga på allt för den andras fästman in disguise). När de är i färd att skriva äktenskapskontrakt hörs plötsligt trumvirvlar, kriget är slut, officerarna kommer lägligt tillbaka (samtidigt som de två friarna jagas iväg) och ser med förskräckelse vad som är på gång. Men som den opera buffa den nu är, försonas de alla ändå, även om slutet är ovisst. Ingen vet om det blir några giftermål eller inte.

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Sensmoralen är att kvinnorna är nyckfulla och svaga, men att man ändå kan välja försoning och till och med kärlek.

När den tyska, prisbelönta regissören Ulrike Schwab nu sätter upp Cosi fan tutte på Folkoperan, tacklar hon det förmenta librettoproblemet genom att helt enkelt att skriva om handlingen. Ulrike skippar den här delen med förvecklingarna och gör Alfonsos vad till ett slags experiment som alla fyra medvetet går in i och som handlar om att vrida och vända på konceptet evig trohet och kärlek genom att prova nya roller och partners.

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Det hela utspelar sig i nutid, ibland på en drömsk, bedagad lekplats med symboliska element som ett gigantiskt clounhuvud och en 1800-talsgunghäst, ibland på ett sjavigt fiskeläger där stora plastsjok och diverse skrot flutit i land. Det är i de här miljöerna som Despina, Alfonsos kvinnliga motsvarighet och partner in crime regerar, hon som i originaluppsättningen är en piga, men som här är något slags slug trixter-fe. Slutet är även här oklart, men överraskande nog är att det är de dessa båda cyniker som går till altaret på slutet. Lärdomen, i alla fall enligt programbladet, är att kärlek alltid är ett beslut.

Librettot i all ära, men det är ju musiken som är huvudpoängen. Och hur lät nu den? Bra, generellt. Sångarna var gjorde mycket fina insatser var för sig och de lät ljuvligt tillsammans. Det jag saknade var orkesterklangen. Orkestern var decimerad till det yttersta och bestod faktiskt bara av 15 personer, en på varje instrument, och det var tyvärr för lite. Men uppvägde gjorde den lek med främmande instrument som ackordeon och vibrafon som suggestiv stämningsförmedlare.
Och helheten? Bra! Själva handlingen vet jag ärligt talat inte om den funkar i den här tappningen heller. Man det gör faktiskt ingenting. Jag tror att Ulrike Schwab har lyckats fånga själva nerven i operan med sin uppsättning. Föreställningen är en härlig och upplyftande happening med en slags apokalyptisk skönhet som hon lyckas kombinera med humor, charm, nerv, närhet och folklighet. Sångarna är med oss i publiken. Rummet utnyttjas maximalt och de kommunicerar direkt med oss. Vi har roligt och vi ser att de har roligt. Kanske är det precis så som man upplevde opera på Mozarts dagar när den var underhållning för folket och inte hade stelnat till finkultur. Så även om handlingen har glidit långt från Lorenzo da Pontes originallibretto, är ligger den nog den här uppsättningen närmare originalet i själva känslan än många andra uppsättningar lyckats med.
Bra jobbat, gå och se den! säger jag.

Ensemble
Fiordiligi: Sanna Gibbs
Dorabella: Ann-Kristin Jones
Ferrando: Wiktor Sundqvist
Guglielmo: Richard Hamrin
Don Alfonso: Joa Helgesson
Despina: Micaela Sjöstedt
Orkester: Folkoperans orkester

Foto: Mats Bäcker & Nadja Sjöström

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Folkoperan, Opera, Operarecension

Filmrecension: Snöleoparden – en fantastisk djurfilm och en kontemplativ resa

9 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Snöleoparden
Betyg 4
Svensk biopremiär 11 mars 2022
Regi Marie Amiguet

En fantastisk resa i otämjd natur – står det i marknadsföringen av denna underbara dokumentär. Men filmen är mycket mer än så. Det är en film som öppnar våra ögon för allt liv som finns omkring oss och är en filosofisk betraktelse över våra liv och hur vi ser på oss själva och omgivningen. Filmen är en meditation över vad det är att leva och den pekar på det viktiga i att kunna vänta. Att vi inte behöver rusa jämt och ständigt, vi behöver inte packa in så mycket aktiviteter som möjlighet i den tid vi har. Ge livet tid att bara vara.

Dokumentärfilmaren Marie Amiguet följer med Vincent Munier, en av världens främsta naturfotografer, och författaren Sylvain Tesson högt upp bland Tibets bergsmassiv för att med egna ögon få se samt fotografera snöleoparden, ett av världens mest sällsynta kattdjur. Men i denna oländiga kalla trakt finns ett djurliv som få har sett och dokumenterat. Filmfotografen har kommit nära massor av olika djur. Det är helt enkelt underbart fantastiskt. Det är stort att få se dessa djur, en del arter jag inte ens kände till.

Men filmen är mycket mer än en inspelning av djur, i samtalen mellan fotografen och författaren får vi höra tankar kring vad stadslivet är och vad naturen är och hur viktigt det är att kunna sitta still och vänta. För att kunna fånga sällsynta eller skygga djur på foto är det en förutsättning att kunna hålla sig dold och ha tålamod och vänta. Men det är väl också en metafor för mycket annat i livet. Om vi har tålamod och kan vänta in saker kan vi få uppleva stora ting. Det är vad filmen förmedlar.

Ytterligare ett stort plus för musiken, som skapats av Warren Ellis i samarbete med Nick Cave.

Fakta om de som medverkar i filmen;
Kärlek till naturen är något som genomsyrat tillvaron för trion bakom SNÖLEOPARDEN. Fotografen Vincent Munier, trefaldig vinnare av BBC Wildlife Photographer of the Year och Nikon European Ambassador, har fotograferat djurlivet runtomkring sig sedan han var tolv. Regissören Marie Amiguet har tidigare tjänstgjort som fotograf på The Valley of the Wolves. Ursprungligen tog hon kandidatexamen i biologi men lusten att göra dokumentärer om djur och natur drev henne snabbt in på den bana hon följt sedan dess. Författaren Sylvain Tesson skrev i början av tiotalet prisbelönta vildmarks-skildringen The Consolations of the Forest: Alone in a Cabin on the Siberian Taiga, filmatiserad under titeln In the Forests of Siberia.

Snöleoparden har lockat en storpublik till biograferna i Frankrike, hittills närmare 500.000 besökare. Den har deltagit i flera festivaler och vunnit priser i Cannes och i Santa Fe Film Festival bland annat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Snöleoparden

I längden stjälps spetsfundigheter och lysande ensemble av överdrivet omständligt manus – Moderna tider på Folkteatern

8 mars, 2022 by Mats Hallberg

foto Mats Bäcker

Av Charlie Chaplin i fri bearbetning av Erik Holmström och Pontus Lundkvist

Dramatiker: Erik Holmström, Pontus Lundkvist

Regi: Erik Holmström

Scenografi och kostymdesign: Maja Kall

Ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl

Mask- och perukdesign: Suz Åberg

Kompositörer/ musiker: Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén

Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Ruben Lopez, Sanna Hultman, Malin Morgan, Pelle Grytt, Anna Lundström

Premiär: 5/3 2022 på Stora Scenen, Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 29/4

Erik Holmström är kanske mest känd för sin tid på Turteatern och uppståndelsen kring SCUM-manifestet (debatterades i SVT). Han har regisserat på flera teatrar, driver Malmö Dockteater och vände på perspektiv i Scener ur ett vuxenliv genom att låta femteklassare agera, i manus löst baserad på Bergmans ur ett äktenskap. Hade stort utbyte av den intensiva period härom året, då han på Folkteatern låg bakom sju sätt att tackla Don Quijote under strikta konstnärliga villkor. Vidare var jag definitivt positivt inställd till hans sätt att göra dockteater baserad på Marlowes Doktor Faustus. Hade ändå en befogad invändning gentemot uppsättningen. Texten skulle behövt bantats åtskilligt.

Samma visa upprepar sig i hans senaste mycket fria bearbetning, vars tänkta premiär omintetgjordes av pandemin . Holmström vidgår att han körde fast. För att komma över tröskeln bildades manusgrupp med honom, serietecknaren och regissören Pontus Lundkvist samt dramaturg Eva-Maria Benavente Dahlin. Ändå känns Moderna tider (saknar uppgift om huruvida detta är första gången en scenisk bearbetning görs) på Folkteatern som regissörens baby. Och nyttiga rådet ”kill your darlings” verkar han vägra att praktisera.

Eftersom förvecklingarna pågår i omkring tre timmar och en kvart inklusive paus, hinner pjäsen proppas full av på tok för många infall. Sista scen före paus är exempelvis så fatalt utformad, att vi i andra delen träder in i en konstruerad drömvärld. Maskinålderns förtryck av utbytbar arbetskraft må vara motivkretsen Moderna tider utgår från. Men lusten till tidsresor och spekulationer om döden, jämte olika sätt att avlida på (alla upptänkliga cancerdiagnoser räknas upp), blir efterhand viktigaste byggklossen i Holmström/ Lundkvists uppdaterade bearbetning.

Borde absolut ha sovrats bland alla uppslag, varav somliga är geniala var för sig. Självklart finns mycket att skratta hjärtligt åt. Roas av drivet agerande, interaktioner och anhopningen av intelligenta utvikningar. Men det blir så utdraget att jag inte förmår upprätthålla koncentrationen.

foto Mats Bäcker

En märklig omständighet med Chaplins ikoniska stumfilm från 1936 är att man tveklöst bäst erinrar sig den tidiga scen där skruvåtdragaren hamnar ur fas på löpande bandet, löper amok och tvångsintas på mentalsjukhus. Sedan händer ju en rad incidenter slag i slag för figuren kallad den lille luffaren. Hans klantiga kamp för att livnära sig, framkallar ideligen skratt även om publiken är medveten om dess underliggande, tragiska konsekvenser.

Vi stiftar således till att börja med bekantskap med ursprungs-luffaren. Hans slit på löpande bandet med kolossal skiftnyckel. Därefter droppar hans kopior in, en efter en från andra tidszoner, andra epoker . Förvirringen som uppstår får den luffare Andrea Paddington Edwards spelar, att likna förhållandet vid en förväxlingskomedi, fast man bara kan förväxlas med sina likar. Maktlösheten breder ut sig bland de utseendemässigt klonade gestalterna. Och somliga missnöjda med situationen önskar företa en tidsresa, vill skicka bud med den utvalde. Tidslinjen kollapsar! En detalj från stumfilmen man spinner på, handlar om vad som står på den borttappade manschetten. Den återkommande klurigheten symboliserar inte bara en manual för pjäsens intrig, utan i överförd mening en diskussion om livets mening.

För att krångla till tillvaron ytterligare för scenens alla luffare, är inte musikerna bara några som river av sina komponerade stycken på distade gitarrer, marimba, cittra och syntar. De utgör också kör som i rimmade sentenser kommenterar, vad rollerna nedanför deras podium har för sig, vilket gör luffarna i Chaplin-utstyrsel rasande. En oväntat rolig dimension av musikerduons sång är att de sjunger på bred skånska. Efter paus ser de dessutom ut som motvalls rockstjärnor med maxad attityd. Då har de abdikerat i sin funktion som pjäsens pådrivare. Kul grepp!

foto Mats Bäcker

Det är lätt att grotta ner sig i enskilda finurligheter i manus. Ofta går det aningen för fort för att man ska hinna uppfatta alla kvicka repliker. En av dem lyder i alla fall: ”Vi lever inte på upplysningstiden, därför ser det så mörkt ut”. Att man genom skyltar och andra påpekanden, inledningsvis alluderar på att Chaplins mästerverk saknar tal, blir till en tacksam lustifikation. Publikfriande slapstick! Draget av delvis utflippat beteende går också igen i korsandet av tänkvärdheter med tramsig toalett-humor. Allt förmedlat i samma förpackning. Vidare avhandlas desinformation och nostalgi, liksom att gruppen luffare saknar ledning. Sist nämnda brist får mig att associera till att jag i över trettio år verkställde arbetsorder på min arbetsplats.

Det bollas med massvis av låttexter och titlar, av vilka Tusen bitar framhålls särskilt. Inte minst för att gemene man kreddar Björn Afzelius för originalet av Anne Linnet. Vad man studsar mest inför när olika tidsåldrars lilla luffare jämför. är påståendet att ”på min tid fick vi kapitalism istället för koncentrationsläger.” Till avdelningen smarta infall hör också ett desperat efterlysande av den dramaturgiska kurvan.

Ett annat tema direkt hämtat från källan handlar om den skräckblandade förtjusningen att hamna i ett gigantiskt kugghjul, på så vis få uppenbaras i en ny, oformlig, och djurlik kropp. Rekvisitaansvariga har låtit fantasin flöda när attiraljer kommer flygande från sidan. Mycket av det underhållande spektaklet kretsar av naturliga skäl kring dröm kontra verklighet.

foto Mats Bäcker

Bortsett från Ruben Lopez (också regissör samt aktuell i Netflixserie och filmen Karl-bertil Jonssons julafton) hade regissören med samtliga medverkande i framgångsrika, snabbproducerade projektet Don Quijote. Innebär att förutsättningar för gott samarbete redan etablerats, vilket märks. Någon koreograf finns inte angiven. Dock, ensemblen har perfekt under Holmströms styrning, utforskat metoder att imitera Chaplins kroppsspråk och mimik. Beundransvärd tajming tillför mervärde. Apropå Lopez ska poängteras att han i tätt intillsittande monologer firar triumfer. Utmaningen att visa sig på styva linan klaras med glans.

Vore fel att i övrigt framhålla någon på andras bekostnad. Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén har fått bredda sitt register. Här är de som framgått inte bara påhittiga musiker som ackompanjerar sin funktionella sång. Minutiöst synkroniserade likt robotröster framför de sina kommenterande repliker, vilket imponerar. Efter att ha sett samma kvintett agera i Don Quijote x 7 känns skådespelarnas tonfall igen. Deras distinkta röster urskiljs, även om Pelle Grytts stämma är förhållandevis snarlik Lopez, vars premiär det sannolikt är på Folkteatern. Ensemblen gör ett strålande jobb! Man kan absolut inte skylla på dem för att regissören inte renodlat och rensat bland alla idéer han sått i den sceniska myllan. Suz Åberg ska hyllas för hur hon lyckats kreera sex så likformiga varianter av den lille luffaren.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Filmrecension: Paris 13:e Arrondissement

6 mars, 2022 by Birgitta Komaki

Paris 13:e Arrondissement
Betyg 3
Svensk premiär 11 mars 2022
Regi Jacques Audiard

Sökande ungdomar i ett svartvitt Paris

Stadsdelen Les Olympiad i Paris är ett miljonprogram med ung befolkning. Där bor Emilie (Lucie Zhang) i sin mormors lägenhet. När hon skall skaffa en inneboende kommer Camille (Makita Samba) och flyttar in. De inleder genast en sexuell relation men den tar snart slut när Camille träffar den vackra Nora (Noemie Meriant). Nora har ett ovanligt förflutet som förföljer henne och hon blir intresserad av Amber ( Jenny Beth).

Filmen är gjord i svartvitt och grundar sig på amerikanska serietecknaren Adrian Tomines berättelser , fast här är de flyttade till Paris. Det är ingen vanlig kärleksfilm
utom en film som ger en bild av ungdom i Paris. Alla har olika personligheter och olika bakgrund men ras och religion känns oviktigt här. Alla söker efter en framtid och mål i livet. Och naturligtvis är sex och kärlek viktigt.

Utan att ha en särskild historia är det en bra och realistisk film. Dialogen är naturlig och ungdomarna och deras handlingar och samspel är både roligt och dramatiskt.
Berättelsen om livet i Paris för några unga känns verklighetstroget och äkta. Korta och långa möten och relationer som växlar är fräscht berättat. De unga skådespelarna bidrar också till att filmen är lätt att tycka om och det svartvita fotot är vackert.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Kulla-Gulla på Kulturhuset Stadsteatern – en helhetsupplevelse

5 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Markus Gårder

Kulla-Gulla

Av Martha Sandwall-Bergström
Dramatisering Åsa Lindholm
Regi Maria Sid
Scenografi Zofi Lagerman
Kostym Kersti Vitali Rudolfsson
Ljus och bild Joonas Tikkanen
Musik och komposition Iiro Rantala
Ljud Magnus Ericsson
Mask Katrin Wahlberg
Koreografi Catharina Allvin
Dockmakare Jenny Bjärkstedt
Urpremiär 4 mars 2022, Stora scenen, Kulturhuset Stadsteatern
Medverkande Maja Rung, Eva Stenson, Odile Nunes, Ludde Hagberg, Sandra Medina, Manuela Gotskozik Bjelke, Matilda Ragnerstam, Tove Edfeldt, Simon Edenroth, Carlos Romer Cruz, Yngve Dahlberg, Lars Göran Persson, Robert Noack, Karim Rahali, Rebecca Seward, Björn Vårsjö, Oscar Karlsson.

Ibland är samhället så orättvist att det är moraliskt rätt att bryta mot den lag som makten förtrycker med. Det är ett grundläggande tema i Martha Sandwall-Bergström bokserie om Kulla-Gulla. När denna berättelse nu tar gestalt på en teatescenr presenterar dramatikern Åsa Lindholm och regissören Maria Sid med sitt team en överväldigande och engagerande föreställning. Premiären fick stående ovationer, vilket den är väl värd. Skådespelarna agerar som ett sammansvetsat team och scenografin med en stor gunga i mitten som får föreställa både tåg och skog är en smart och fantasifull lösning.

Salongen var fylld av många familjer med barn. Det var roligt att gå på en teaterföreställning som inte i första hand vänder sig till barn men ändå fungerar utmärkt för de yngre samtidigt som den talar till de vuxna. Kulla-Gulla är en stark berättelse där den unga föräldralösa flickan som kallas Kulla-Gulla är en hjälte som kan inspirera i denna skildring av ett Sverige i brytningstiden då torpare och statare började bryta sig fria från slavliknande förhållanden.

Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.

Kulla-Gulla behövs nu, idag då stora själviska, giriga makthavare ställer till krig. Det är aldrig de mäktiga, de rika, som drabbas av krig eller följderna av naturkatastrofer eller pandemier. Det är alltid de fattiga, de maktlösa som blir värst drabbade och utsatta. I berättelsen om Kulla-Gulla möter vi fattiga människor som blir utsugna av de rika markägarna. En pojke som stulit ägg för att hans mamma är sjuk och de inte har någon mat blir straffad med sju slag med en linjal på sin hand för att minnas de sjunde budordet: du skall inte stjäla. Men vi som läser berättelsen eller ser föreställningen känner att här är det tjuven som har den moraliska rätten och patron som bestraffar gör moraliskt fel.

Föreställningen är drygt två och en halv timme med paus – och de två akterna skildrar två helt olika faser i berättelsen om Kulla-Gulla. I den första får vi följa när hon som föräldralös auktioneras ut bland torpare och bönder för att bli gratis arbetskraft. Hon får slita hos hårt och när torparmor dör tar Kulla-Gulla, fast hon själv är ett tolvårigt barn, över ansvaret för torparens barnen. Mannen arbetar men super  mycket och tar långt ifrån det ansvar en förälder förväntas ta.

I den andra akten har Kulla-Gulla hamnat hos sin rika morfar, patronen, och hon får fina kläder, massor av mat och ska utbildas till en fin dam. Den delen är av och till väldigt rolig och publiken skrattar gott. Maja Rung som är duktig i första akten växer ännu mer i sin roll i den andra akten, där vi kan känna med Kulla-Gullas nyfikenhet inför de unga kvinnorna i den rika världen.

Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.

Att baka in en bokserie på nio böcker i en teaterföreställning måste självklart föra med sig att några händelser och karaktärers utveckling i böckerna tas bort. Men det finns några små missar i överföring från böckerna till scenen, några lösa trådar som inte följs upp. Framför allt tänker jag på Johannis som klagar på att han inte hör i första akten. Vi som läst böckerna vet varför. Men det får vi aldrig reda på i andra akten då han dyker upp och tycks vara fullt hörande. Det kanske vore bättre att ta bort den delen helt?

En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulla-Gulla, Kulturhuset stadsteatern, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 406
  • Sida 407
  • Sida 408
  • Sida 409
  • Sida 410
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in