
Cosi fan tutte
Team
Dirigent Henrik Schaefer/Gunvald Ottesen
Regi Ulrike Schwab
Scenografi och kostym Rebekka Dornhege Reyes
Ljus Åsa Frankenberg
Mask och Peruk Therésia Frisk
Dramaturg Jürgen Otten
Upphovsmakare Musik Wolfgang Amadeus Mozart
Libretto Lorenzo da Ponte
Svensk översättning Carin Bartosch Edström
Musikaliskt arrangemang Henrik Schaefer, Fredrik Högberg
Det är något med Mozarts opera Cosi fan tutte som regissörer ständigt tycks stångas med. Hur mycket man än älskar musiken så kommer på köpet librettot om kvinnans nyckfullhet och ack så bristande karaktär. På det pryda 1800-talet ansågs librettot för omoraliskt, idag är det förstås för politiskt inkorrekt.
Originalhandlingen för den som inte känner till den är i korthet: Två systrar är förlovade med varsin tjusig officer. Soldaterna träffar en äldre, luttrad man, Alfonso, som talar om för dem att alla kvinnor kan frestas till otrohet, även deras fästmör. Mannen och officerarna ingår ett vad som officerarna är säkra på att vinna, de vet ju att deras fästmör bara älskar dem! Ett villkor är att officerarna måste lyda Alfonsos order under det närmaste dygnet. Alfonso lurar kvinnorna att deras fästmän måste dra ut i krig, och strax efter att de tagit ett smäktande avsked, dyker det upp två män (misstänkt lika fästmännen, fast med stora mustascher) som gör allt för att charma och förföra de bägge systrarna. Systrarna är ståndaktiga, men efter träget uppvaktande faller först den ena och till slut den andra (och de faller till råga på allt för den andras fästman in disguise). När de är i färd att skriva äktenskapskontrakt hörs plötsligt trumvirvlar, kriget är slut, officerarna kommer lägligt tillbaka (samtidigt som de två friarna jagas iväg) och ser med förskräckelse vad som är på gång. Men som den opera buffa den nu är, försonas de alla ändå, även om slutet är ovisst. Ingen vet om det blir några giftermål eller inte.

Sensmoralen är att kvinnorna är nyckfulla och svaga, men att man ändå kan välja försoning och till och med kärlek.
När den tyska, prisbelönta regissören Ulrike Schwab nu sätter upp Cosi fan tutte på Folkoperan, tacklar hon det förmenta librettoproblemet genom att helt enkelt att skriva om handlingen. Ulrike skippar den här delen med förvecklingarna och gör Alfonsos vad till ett slags experiment som alla fyra medvetet går in i och som handlar om att vrida och vända på konceptet evig trohet och kärlek genom att prova nya roller och partners.

Det hela utspelar sig i nutid, ibland på en drömsk, bedagad lekplats med symboliska element som ett gigantiskt clounhuvud och en 1800-talsgunghäst, ibland på ett sjavigt fiskeläger där stora plastsjok och diverse skrot flutit i land. Det är i de här miljöerna som Despina, Alfonsos kvinnliga motsvarighet och partner in crime regerar, hon som i originaluppsättningen är en piga, men som här är något slags slug trixter-fe. Slutet är även här oklart, men överraskande nog är att det är de dessa båda cyniker som går till altaret på slutet. Lärdomen, i alla fall enligt programbladet, är att kärlek alltid är ett beslut.
Librettot i all ära, men det är ju musiken som är huvudpoängen. Och hur lät nu den? Bra, generellt. Sångarna var gjorde mycket fina insatser var för sig och de lät ljuvligt tillsammans. Det jag saknade var orkesterklangen. Orkestern var decimerad till det yttersta och bestod faktiskt bara av 15 personer, en på varje instrument, och det var tyvärr för lite. Men uppvägde gjorde den lek med främmande instrument som ackordeon och vibrafon som suggestiv stämningsförmedlare.
Och helheten? Bra! Själva handlingen vet jag ärligt talat inte om den funkar i den här tappningen heller. Man det gör faktiskt ingenting. Jag tror att Ulrike Schwab har lyckats fånga själva nerven i operan med sin uppsättning. Föreställningen är en härlig och upplyftande happening med en slags apokalyptisk skönhet som hon lyckas kombinera med humor, charm, nerv, närhet och folklighet. Sångarna är med oss i publiken. Rummet utnyttjas maximalt och de kommunicerar direkt med oss. Vi har roligt och vi ser att de har roligt. Kanske är det precis så som man upplevde opera på Mozarts dagar när den var underhållning för folket och inte hade stelnat till finkultur. Så även om handlingen har glidit långt från Lorenzo da Pontes originallibretto, är ligger den nog den här uppsättningen närmare originalet i själva känslan än många andra uppsättningar lyckats med.
Bra jobbat, gå och se den! säger jag.
Ensemble
Fiordiligi: Sanna Gibbs
Dorabella: Ann-Kristin Jones
Ferrando: Wiktor Sundqvist
Guglielmo: Richard Hamrin
Don Alfonso: Joa Helgesson
Despina: Micaela Sjöstedt
Orkester: Folkoperans orkester








Kulla-Gulla handlar till stor del om en moralisk grundfråga som politiken försöker svara på: Vem har rätt till vad och hur ska världens resurser fördelas? Men jag tycker föreställningen också angriper den amerikanske framgångsillusionen om att livets mening är att individuellt hitta rikedom och framgång. I den amerikanska framgångssagan handlar allt alltid om att var och en ska skapa sin individuella välfärd. Denna filosofi bankas in i dagens unga från många håll: Att just du kan lyckas, antingen genom hårt arbete eller stor intelligens eller genom att vinna på lotteri. Kulla-Gulla står upp för en helt annan inställning. En filosofi som säger att vi kan fördela världens resurser mer jämlikt och vi blir inte lyckligare om vi som enskilda individer blir stormrika om andra samtidigt lider och svälter.
Att göra teater av böcker är en stor utmaning. Jag tycker regissör med sitt team har förvaltat berättelsen bra. Regissören Maria Sid har tidigare regisserat en annan bokserie, nämligen Elena Ferrantes Min fantastiska väninna på Kulturhuset Stadsteatern.
En styrka i både böckerna och föreställningen är att de flesta karaktärerna har både ljus och mörker i sig. Patronen tillhör de konservativa som tror att det är guds mening att de rika ska fostra de fattiga. Men han kan ändå lyssna på Kulla-Gulla och ta till sig andra tankar. Kulla-Gulla är en ljus människa men hon ställer inte alltid upp på de rätta, hon har också funderingar kring hur hon ska agera. Det går givetvis inte att fördjupa det realistiska på en scen på två och en halv timme där samtidigt ganska många händelser ska berättas. Jag tycker regissören med sitt team har förvaltat Kulla-Gulla mycket väl och jag tror många barnfamiljer kommer att ha stor glädje av att se den och att sedan prata om den. Duktiga skådespelare, fantastiska dansare, snygg scenlösning och spännande ljussättning. En helhetsupplevelse på många sätt.