Av Charlie Chaplin i fri bearbetning av Erik Holmström och Pontus Lundkvist
Dramatiker: Erik Holmström, Pontus Lundkvist
Regi: Erik Holmström
Scenografi och kostymdesign: Maja Kall
Ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl
Mask- och perukdesign: Suz Åberg
Kompositörer/ musiker: Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén
Medverkande: Andrea Paddington Edwards, Ruben Lopez, Sanna Hultman, Malin Morgan, Pelle Grytt, Anna Lundström
Premiär: 5/3 2022 på Stora Scenen, Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 29/4
Erik Holmström är kanske mest känd för sin tid på Turteatern och uppståndelsen kring SCUM-manifestet (debatterades i SVT). Han har regisserat på flera teatrar, driver Malmö Dockteater och vände på perspektiv i Scener ur ett vuxenliv genom att låta femteklassare agera, i manus löst baserad på Bergmans ur ett äktenskap. Hade stort utbyte av den intensiva period härom året, då han på Folkteatern låg bakom sju sätt att tackla Don Quijote under strikta konstnärliga villkor. Vidare var jag definitivt positivt inställd till hans sätt att göra dockteater baserad på Marlowes Doktor Faustus. Hade ändå en befogad invändning gentemot uppsättningen. Texten skulle behövt bantats åtskilligt.
Samma visa upprepar sig i hans senaste mycket fria bearbetning, vars tänkta premiär omintetgjordes av pandemin . Holmström vidgår att han körde fast. För att komma över tröskeln bildades manusgrupp med honom, serietecknaren och regissören Pontus Lundkvist samt dramaturg Eva-Maria Benavente Dahlin. Ändå känns Moderna tider (saknar uppgift om huruvida detta är första gången en scenisk bearbetning görs) på Folkteatern som regissörens baby. Och nyttiga rådet ”kill your darlings” verkar han vägra att praktisera.
Eftersom förvecklingarna pågår i omkring tre timmar och en kvart inklusive paus, hinner pjäsen proppas full av på tok för många infall. Sista scen före paus är exempelvis så fatalt utformad, att vi i andra delen träder in i en konstruerad drömvärld. Maskinålderns förtryck av utbytbar arbetskraft må vara motivkretsen Moderna tider utgår från. Men lusten till tidsresor och spekulationer om döden, jämte olika sätt att avlida på (alla upptänkliga cancerdiagnoser räknas upp), blir efterhand viktigaste byggklossen i Holmström/ Lundkvists uppdaterade bearbetning.
Borde absolut ha sovrats bland alla uppslag, varav somliga är geniala var för sig. Självklart finns mycket att skratta hjärtligt åt. Roas av drivet agerande, interaktioner och anhopningen av intelligenta utvikningar. Men det blir så utdraget att jag inte förmår upprätthålla koncentrationen.
En märklig omständighet med Chaplins ikoniska stumfilm från 1936 är att man tveklöst bäst erinrar sig den tidiga scen där skruvåtdragaren hamnar ur fas på löpande bandet, löper amok och tvångsintas på mentalsjukhus. Sedan händer ju en rad incidenter slag i slag för figuren kallad den lille luffaren. Hans klantiga kamp för att livnära sig, framkallar ideligen skratt även om publiken är medveten om dess underliggande, tragiska konsekvenser.
Vi stiftar således till att börja med bekantskap med ursprungs-luffaren. Hans slit på löpande bandet med kolossal skiftnyckel. Därefter droppar hans kopior in, en efter en från andra tidszoner, andra epoker . Förvirringen som uppstår får den luffare Andrea Paddington Edwards spelar, att likna förhållandet vid en förväxlingskomedi, fast man bara kan förväxlas med sina likar. Maktlösheten breder ut sig bland de utseendemässigt klonade gestalterna. Och somliga missnöjda med situationen önskar företa en tidsresa, vill skicka bud med den utvalde. Tidslinjen kollapsar! En detalj från stumfilmen man spinner på, handlar om vad som står på den borttappade manschetten. Den återkommande klurigheten symboliserar inte bara en manual för pjäsens intrig, utan i överförd mening en diskussion om livets mening.
För att krångla till tillvaron ytterligare för scenens alla luffare, är inte musikerna bara några som river av sina komponerade stycken på distade gitarrer, marimba, cittra och syntar. De utgör också kör som i rimmade sentenser kommenterar, vad rollerna nedanför deras podium har för sig, vilket gör luffarna i Chaplin-utstyrsel rasande. En oväntat rolig dimension av musikerduons sång är att de sjunger på bred skånska. Efter paus ser de dessutom ut som motvalls rockstjärnor med maxad attityd. Då har de abdikerat i sin funktion som pjäsens pådrivare. Kul grepp!
Det är lätt att grotta ner sig i enskilda finurligheter i manus. Ofta går det aningen för fort för att man ska hinna uppfatta alla kvicka repliker. En av dem lyder i alla fall: ”Vi lever inte på upplysningstiden, därför ser det så mörkt ut”. Att man genom skyltar och andra påpekanden, inledningsvis alluderar på att Chaplins mästerverk saknar tal, blir till en tacksam lustifikation. Publikfriande slapstick! Draget av delvis utflippat beteende går också igen i korsandet av tänkvärdheter med tramsig toalett-humor. Allt förmedlat i samma förpackning. Vidare avhandlas desinformation och nostalgi, liksom att gruppen luffare saknar ledning. Sist nämnda brist får mig att associera till att jag i över trettio år verkställde arbetsorder på min arbetsplats.
Det bollas med massvis av låttexter och titlar, av vilka Tusen bitar framhålls särskilt. Inte minst för att gemene man kreddar Björn Afzelius för originalet av Anne Linnet. Vad man studsar mest inför när olika tidsåldrars lilla luffare jämför. är påståendet att ”på min tid fick vi kapitalism istället för koncentrationsläger.” Till avdelningen smarta infall hör också ett desperat efterlysande av den dramaturgiska kurvan.
Ett annat tema direkt hämtat från källan handlar om den skräckblandade förtjusningen att hamna i ett gigantiskt kugghjul, på så vis få uppenbaras i en ny, oformlig, och djurlik kropp. Rekvisitaansvariga har låtit fantasin flöda när attiraljer kommer flygande från sidan. Mycket av det underhållande spektaklet kretsar av naturliga skäl kring dröm kontra verklighet.
Bortsett från Ruben Lopez (också regissör samt aktuell i Netflixserie och filmen Karl-bertil Jonssons julafton) hade regissören med samtliga medverkande i framgångsrika, snabbproducerade projektet Don Quijote. Innebär att förutsättningar för gott samarbete redan etablerats, vilket märks. Någon koreograf finns inte angiven. Dock, ensemblen har perfekt under Holmströms styrning, utforskat metoder att imitera Chaplins kroppsspråk och mimik. Beundransvärd tajming tillför mervärde. Apropå Lopez ska poängteras att han i tätt intillsittande monologer firar triumfer. Utmaningen att visa sig på styva linan klaras med glans.
Vore fel att i övrigt framhålla någon på andras bekostnad. Cecilia Nordlund & Lotta Wenglén har fått bredda sitt register. Här är de som framgått inte bara påhittiga musiker som ackompanjerar sin funktionella sång. Minutiöst synkroniserade likt robotröster framför de sina kommenterande repliker, vilket imponerar. Efter att ha sett samma kvintett agera i Don Quijote x 7 känns skådespelarnas tonfall igen. Deras distinkta röster urskiljs, även om Pelle Grytts stämma är förhållandevis snarlik Lopez, vars premiär det sannolikt är på Folkteatern. Ensemblen gör ett strålande jobb! Man kan absolut inte skylla på dem för att regissören inte renodlat och rensat bland alla idéer han sått i den sceniska myllan. Suz Åberg ska hyllas för hur hon lyckats kreera sex så likformiga varianter av den lille luffaren.