• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter av Lena Einhorn – en bok alla politiker och journalister borde läsa

4 april, 2022 by Rosemari Södergren

Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter – En resa genom pandemins Sverige
Författare Lena Einhorn
Utgivningsdatum 2022-01-25
Förlag Norstedts
ISBN 9789113123332

Denna redogörelse och dagbok över hur pandemin drabbade Sverige och hur regeringen lämnade makten över till Folkhälsomyndigheten och hur en stor del av svenska medier tappade all förmåga att granska makten borde läsas av varenda journalist, varenda politiker, varenda anställd inom någon myndighet och för delen egentligen varenda människa i Sverige som vill att vi lär oss av stora misstag.

När häxor brändes i Sverige samlades stora skaror av svensk pöbel och applåderade. Idag säger säger många att de aldrig skulle följa med den stora massan på det sättet. Sorgligt nog har vi under pandemin av covid-19 fått se en stor skara svenska medborgare bete sig på samma sätt. De har försvarat den svenska strategin med näbbar och klor och har också hånat varenda en som framfört kritik, också de har hånats som haft högre utbildning och ner kunskap än Folkhälsomyndighetens två stora representanter Anders Tegnell och Johan Carlson. Det har varit oerhört skrämmande hur svårt det varit att vara kritisk mot den strategi som Sverige hade som gjort att våra dödssiffror i covid är många gånger högre jämfört med våra grannländer.

I början av pandemin försäkrade dessa två män att pandemin inte skulle nå Sverige. Det finns filmklipp från SVT som visar detta. Jag kände hundra procent på mig att de hade fel och jag råkade nämna det på Facebook och genast blev jag idiotförklarad av några socialdemokrater. Jag undrar varför just socialdemokrater hade så svårt att se att myndigheterna tog en del dåliga beslut? Hur kommer det sig att socialdemokrater glömt versen i Internationalen som säger att också stat kan oss förtrycka? Nu kan ju inte oppositionspartierna direkt ta åt sig någon ära åt att de var kritiska. De små uttalanden av kritik som någon gång kom, främst från Moderatledaren och Sverigedemokraterna var rätt harmlösa.

Jag önskar att jag hade tagit skärmdumpar och skrivit dagbok om alla påhopp jag och andra som tänkte ett steg längre fick av FHM:s försvarare. Lena Eihorn är författare och vetenskapligt utbildad och drogs i början av pandemin med i en grupp högutbildade forskare och vetenskapsmän som framförde konstruktiv kunnig kritik gentemot den svenska strategin. Hon har har fört en dagbok över vad som skedde och vad som framfördes av myndigheter och regering under pandemin. Denna bok är viktig, oerhört viktig. Jag hoppas alla politiker och alla anställda inom myndigheter läser den. Och alla som arbetar inom journalistisk. För det var rätt bedrövligt hur förblindade en stor majoritet av svenska journalister var och hur i synnerhet Aftonbladets journalister blev husbondens röst och som megafoner spred vidare regeringens och Folkhälsomyndigheternas gemensamma uttalanden.

Att den svenska hanteringen av pandemin på flera sätt var katastrofal, det tror jag alla som vågar se och lyssna kan konstatera. Lena Einhorn har noga följt och redogjort för vad som hände och vilka uttalanden regering och myndigheten gjorde. Det är väldigt obehagligt att den svenska regeringen med Stefan Löfven lämnade över makten så stort till myndigheten. Det är en sak att lyssna på myndigheter men att låta tjänstemän och generaldirektör ta rent politiska beslut är skrämmande. Politiker kan vi välja bort men inte myndigheternas anställda.

Boken kom i slutet av januari och jag har läst den om och om igen och känner att den är så viktig och så avslöjande.

Coronakommissionen kom med svidande kritik men det försvann från mediebevakningen eftersom den ryska presidenten Putin lät sin armé invadera Ukraina. Och som vi vet, svenska medier klarar sällan av att bevaka mer än en händelse. Jag funderar på hur det hade blivit om den svenska regeringschefen hade gjort likadant som Löfven gjorde under pandemin och lämnat över de stora politiska besluten till myndigheter – hade det varit svensk militär som fått ta alla beslut nu? Som tur är har den svenska nuvarande statsministern agerat mycket bättre under denna nya fruktansvärda utmaning för Sverige och världen.

Men åter till pandemin. Det lär komma andra utmaningar för samhället, kanske fler pandemier. Alla borde lära sig av de misstag som gjordes.

Det skruvade är att de som försvarar FHM och Löfven handfallenhet inför myndigheterna tar bara upp att lockdown inte är bra. Men det som var de stora misstagen är inte framför allt frånvaron av lockdown. Misstagen är att personal på äldreboenden och hemtjänst inte rekommenderades att ha skydd. Snarare tvärtom så hånade Tegnell munskydd och andra skydd. Att Tegnell och FHM inte alls litade på vad WHO och internationell forskning visade är så illa. Tegnell sade sig vara helt säker på att covid-19-viruset inte kunde spridas i luften och om man var utan symptom kunde man inte sprida det. Det är också sådant som det bevisats att han hade fel om. När det gäller lockdown kanske en kortare locksdown i början kunde stoppat en hel del spridning. Det är inte alls omöjligt. Stora misstag var förstås att inte smittspåra, att inte sätta personen i karaktän som kom från högriskområden.

Läs denna bok. Det är mycket lättläst och samtidigt avslöjande och fakta.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Covid-19, Hobbyepidemiooger, Lena Einhorn, Pandemi, Politik

Filmrecension: Nitram – Trovärdigt och omskakande om Australiens värsta massmördare

4 april, 2022 by Petter Stjernstedt


Nitram
Betyg 5
Svensk biopremiär. 8 april
Regissör: Jusin Kurzel
Medverkande: Annabel Marshall-Roth, Anthony LaPaglia, Caleb Landry Jones, Conrad Brandt, Essie Davis, Ethan Cook, Jessie Ward, Judy Davis, Kyan Hugh Mana Walters, Phoebe Taylor, Rick James, Sean Keenan, Zaidee Ward.

Justin Kurzels mästerliga Nitram borrar sig djupt ner i psyket på en massmördare. Med ypperligt skådespel och flertalet laddade scener kan inte detta inte bli annat än full pott.

Det är kufen, autisten, den förvuxna barnet som älskar sina smällare, att leka med elden till de snälla grannarnas förtret. Och skolpersonalen tvingas ständigt rycka in när Nitram smäller sina pjäser alldeles utanför skolan med risk att skada barnen som samlas runt honom som en svärm. Förutom lek med eld gillar han surfbrädor. Nitram drömmer om att en dag få  rutscha fram bland höga vågsvall. Vid ett första ögonkast kan mannen framstå som en oskyldig själ, speciell men ofarlig. Men så fel en kan ha.

Justin Kurzels Nitram blir i sitt fokus som tvillingbrodern till det amerikanska skoldramat Mass om föräldrarnas relation till mördaren. Här är blickfånget inställt mot marodören. Vi får en omfattande bakgrund  och serveras en trovärdig förklaring till hur en människa kan hamna i denna karusell av destruktiva mönster, hur han snabbt tappar det och plötsligt går bärsärkargång på en strandpromenad och pepprar ner allt som rör sig med laddat vapen.

Förklaringsmodellen stavas bristande stöd där hemma, utfrysning och mobbning som i sig leder till isolering och inneboende ilska som växer och gror. Bit för bit får vi pusselbitarna på plats. Det är flera avgörande incidenter i hans liv som involverad de allra närmaste – vännen Helen och Nitrams pappa- som får bägaren att rinna över. Filmskaparen Justin Kurzel ( Assassin Creed, Macbeth och Snow Town) sätter sig på höga hästar i sin vilja att förklara det komplexa, svåra. Till trots den stora utmaning hålls trovärdighet och autenticitet intakt filmen igenom.

Nitram som är ensammast i världen träffar en dag Helen, en rikemansdam och ägare av ett kråkslott och ett tiotal hundar. Helen, som är minst lika kufig som Nitram, fascineras av hans persona. Hon börjar uppmärksamma mannen genom att ge honom allt han pekar på. Det är en fin Harold-and-Maud liknande historia som målas upp , men rätt snabbt vänder det från – puttinuttigt till destruktiv och plågsam tragik. Mannens fascination för vapen leder honom rakt ner till helvetet.

Nitram är en sann berättelse baserad på en av Australiens värsta massaker. År 1996 i Port Arthur på Tasmanien sköts 35 människor ihjäl av en man med skarpladdat vapen. För illdådet fick han 35 livstidsdomar.

Kurzels tolkning är från början till slut en fascinerande studie av ett mänskligt och tragiskt människoöde om en enstöring som hamnar snett. Det är en nyanserad historia som aldrig svartmålar utan erbjuder publiken en djupare förståelse som delvis förklarar hur dessa destruktiva handlingarna kan bli verklighet. Skådespelet med en lysande Anthony LaPaglia som pappan och en Judy Davis som den stränge och nedbrutne mamman gör sitt till att lyfta Nitram ytterligare på betygsstegen.  Framförallt imponerar vår huvudrollsinnehavare. Caleb Landry Jones har vi sett i Three Billboards Outside Ebbing, Missouri i rollen som försäljaren Red Welby. Som Nitram är han ständigt övertygande och trovärdig och vi köper hans omvandling från förvuxet barn till monster. Nitram är omskakande, berörande och har alla ingredienser som krävs för att nå högsta betyg.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Barnteater speglar trauma med nervig intensitet – Kråkan på Masthuggsteatern

3 april, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Av Karl Ekdahl baserad på Den fräcka kråkan av Ulf Nilsson (ill. Eva Eriksson)

Regi: Karl Ekdahl

Scenografi & kostym: Råger Johansson

Ljusdesign: My Persson

Ljuddesign & komposition: Jonas Franke-B

Mask & Peruk: Kerstin Olsen

Medverkande: Helen Hansson och Carl-Markus Wickström

Premiär: 1/4 2022

Spelas till och med 23/4 Mashuggsterrassen i Göteborg (+ turné)

Tänkt för åldrarna 4-7 år

Tycker det är en utmaning att recensera uppsättningar gjorda för helt annan målgrupp, det vill säga ung publik. I detta fall teater ämnad för så små människor som de i förskoleåldern. Gäller att föreställa sig en annan begreppsapparat, ett osofistikerat sätt att tolka sin omvärld. Med nödvändighet måste det få vara barnsligt med tydliga övertoner, annars tappas fokus på vad som händer. Krav på trovärdighet existerar inte, däremot bör fantasifull approach bejakas. Tidigare i år såg jag sf-fars med metaperspektiv, inriktad på högstadieelever på Teater Jaguar. Otroligt fånigt anslag resulterade i noll motivation att lägga energi på recensionsskrivande. Duktig ensemble med Emil Klingvall i spetsen gjorde sitt bästa för att få fason på ett helsnurrigt manus författat av Anders ”Ankan” Johansson.

Tack och lov fann jag Kråkan fantasifull utan tendenser till fjantig hållning. Tippar att uppsättningen som delvis handlar om att bete sig modigt, snarare kan framstå som lite läskig. Karl Ekdahl har utgått från en illustrerad bok från 1985 av älskade barnboksförfattaren Ulf Nilsson som dog ifjol. Enligt Masthuggsteatern breder stora känslor ut sig i ett intimt format där vänskap och förändring är parametrar. Enligt uppgift en sann berättelse som bearbetats.

Bevistade kvällspremiären då fler vuxna än barn närvarade. Efter att skådespelarna kommit ut i foajén och presenterat sig med sina riktiga namn, får vi ta plats. Antingen direkt på golvet eller på låga bänkar ser vi en föreställning uppmätt till 42 minuter. I taket hänger ett lakan, fastspänt likt en segelduk till för att projicera konturen av en kraxande kråka. I övrigt är scenografin sparsam. Den gamla damen har rollator medan den hörselskadade, senile mannen sitter i rullstol.

foto Lina Ikse

Konflikten lanseras omgående. Skuldbördan för något livsavgörande ska fördelas, en incident från kusinernas lekar i barndomen. Visar sig röra sig om en rolig aktivitet. Man mumsade på bär från ett ståtligt körsbärsträd, vilket försvårades av en kalasande kråka. Kråkan jagas iväg för att sedermera fångas in av de mänskliga fågelskrämmorna Ulf och Cilla. Kul blir det när fågeln ska skrämmas iväg. Ramsa á la hejaklack skanderas. Utvecklas till publikfriande rap. Den gången var han fyra och kusinen fyra år äldre, vilket innebar att hon vågade klättra upp trädet. Ljudet från det flaxande hotet framställs realistiskt.

Vems felet var till att det blev som det blev, ältas i denna märkvärdiga teaterlek, utgör drivkraften. Traumat reproduceras sinnrikt när den förvirrade gamlingen i rullstol sätter i halsen, efter att ha svalt kärnor och istället spottat ut det saftiga köttet. Rollfigurerna befinner sig i trädgården på ett äldreboende, båda snarstuckna men tyr sig ändå till varandras sällskap. Viss obalans råder i och med att hon har förståndet i behåll, medan han regredierat. När de likt Proust´s Madeleinekaka hamnat i sina minnesschakt rullas dramatiken upp. Hon som vi får veta heter Cilla Axelsson har med sig en transistorradio. Glimt av Trädgårdsdags och framför allt Moonlight Serenade från Melodikrysset hörs. Smart att ta fram nostalgifaktorn med en oslagbar evergreen.

Uppenbart att regissören slipat på tilltal, skruvat in fungerande våglängd att sända på. Enligt mitt förmenande lyckas han och skådespelarna i sin föresats. Man är djärva nog att inte gulla med sin publik. Istället inriktade på att berätta om ett omtumlande minne. Omformandet av gosedjur till massakrerad fågel, illustrerar hur raffinerat teamet förhållit sig till de gamla människornas humörsvängningar. Ett hastigt vredesutbrott som kan uppfattas som lite otäckt och skapa otrygghet, avlöses av en fint sammanbindande duett. Ytterligare en omständighet sticker ut. Den avser språket. Föräldrar kan bli upprörda över att ett sjok förekommer, där karaktärerna vältar sig i svordomar. Slutklämmen är genial i sin tvetydighet. Man vill ta reda på om den är hämtad från boken Den fräcka kråkan eller tillagd. Skänker föräldrar utrustade med känslosprön vemodiga tankar.

Helen Hansson är veteran vad beträffar att spela för barn, vilket märks. Hennes omedelbara tilltal fångar uppmärksamheten när hon får frossa i att vara beskäftigt skärpt och argumentera emot. Carl-Marcus Wickström är betydligt yngre och har mestadels sysslat med andra genrer. Har sett honom på Tofta sommarteater (Människor i solen) i Vår tid är nu och på Stadsteatern. In i pjäsen har skådespelaren tagit med sig dialekten från Blekinge, vilket ger hans lätt läspande och oberäknelige gestalt ett lika lustigt som gåtfullt drag. Stort plus utdelas till skådespelarna och extra guldstjärna till Wickström. Samspelet är tätt med lysande resultat! Kerstin Olsens fantastiska peruker bidrar också till att duon med full kapacitet kunnat gå in i rollfigurernas tonfall och manér.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Excess Will Save Us – lovande men en besvikelse

31 mars, 2022 by Rosemari Södergren

Excess Will Save Us
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Morgane Dziurla-Petit

Morgane Dziurla-Petit är en skicklig ung lovande regissör. Trots att jag blev besviken på denna långfilm, som bygger på en oerhört hyllad kortfilm som vann Guldbagge, ser jag tydligt att det är ett verk av en begåvad regissör. Hennes sätt att välja foton och berätta en historia är intressant och jag vill gärna se mer film från henne. Film där hon tar steget bort från sin egen släkt och familj och släpper lös dramatiken helt.

Excess Will Save Us är en dramadokumentär och har representerats på dokumentärfilmfestivaler. De som medverkar i filmen spelar sig själva men spelar ändå upp en mer absurd version av sig själva, det är jag övertygad om. De kan inte vara så utflippade som de är.

Morgane återvänder till sin släkt i den lilla nordfranska byn Villereau för att göra sin första långfilm. Hennes farbror, som är vuxen medelålders, bor hemma hos sin åldrade pappa. Det verkar vara flera som bor hemma hos sina föräldrar fast det är långt över tonåren. Då de flesta mest lever på sina små gårdar är det ett liv långt från det liv de flesta av oss i Sverige lever. Lön, skatt och spara till pension är begrepp som är viktiga i vårt samhälle. Inte så långt från oss ligger Frankrike med byn Villereau. Det är som att uppleva en helt annan värld där ingen tycks fundera på vad de ska leva på när de blir pensionärer. Det är fascinerande, tycker jag, hur olika liv vi kan leva och ändå tillhör vi Europa.

I fokus för filmens händelser står framför allt hennes pappa, hennes farbror och den gamla bittra farfadern. Morganes plan var från början att fokusera på sin kusin och hennes längtan efter att byta åker mot asfalt. Hennes kusin har en pojkvän som bor i stan. Men de tre männen tar över showen, definitivt. Till en början är det roligt och absurt och galet. Det är bara så svårt att riktigt engagera sig i personer som framställer sig själv som löjligare än de förmodligen är. Också den unga kvinnliga kusinen framställer sig som rätt dum.

Denna hybridfilm mellan dokumentär och dramakomedi är bitvis komisk, excentrisk och unik men någonstans i mitten av filmen snubblar den på sig själv, i samband med scenerna vi får se från kortfilmsfestivalen där kortfilmen Excess Will Save Us visas och farbrodern tillsammans med sin flickvän beter sig oerhört löjligt, som en parodi på landsortsbor. Meta-berättande där filmen ännu mer betonar att den handlar om sig själv.

Fakta om regissören
Morgane Dziurla-Petit är född 1996 i Frankrike och är bosatt i Sverige sedan 2017. Med flera prisbelönade kortfilmer bakom sig, gör hon nu sin långfilmsdebut. Excess Will Save Us belönades med juryns specialpris i Rotterdam tidigare i år och var uttagen till tävlan för Dragon Award på årets filmfestival i Göteborg.

Morgane Dziurla-Petit berättar om sina tanker om titeln på filmen:
– Med titeln vill jag säga att för att överleva måste man ibland förvanska historien. Det är ett sätt att skapa någonting stort på en plats där ingenting händer. Utom i människornas fantasi.

Delar av filmen är mästerliga och berättar något mer än att skildra några udda personer i en liten nästan bortglömd by. Då vi kan se hur människors rädsla och paranoia skapar problem och skräck, som när någon sköt duvor och en dam larmade och polisen kom till byn för att jaga terrorister. Men för min smak dras skämten för många barn och karaktärerna framställer karikatyrer av sig själva och när två av dessa män i fyllan en natt slog ihjäl gårdens hönor med hammare, då fick jag nog. Jag undrar: har regissören på allvar låtit dem döda hönor för filmen eller är det låtsashönor vi ser? Jag vet inte, men jag mår dåligt av den scenen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Fjodor Dostojevskij • Döda huset

31 mars, 2022 by Anastasia Bark

Egon Schiele, »Selbstporträt mit an die Brust gelegten Händen«,

Döda huset
Utgivningsdatum 2021-02-12
Förlag Modernista
Översättare Hjalmar Dahl
Originaltitel Записки из Мёртвого дома
ISBN 978-91-8662-914-4 [inb]

Vad är frihet? Filosofer har nog redan diskuterat den frågan mycket ingående. Med tanke på att jag varken är filosof eller ens studerar filosofi planerar jag inte att beskriva vad frihet är i särskilt komplicerade termer. För mig är det rätt enkelt. Jag vet inte vad frihet i sig är. Ingen är väl fri egentligen, antar jag. I och för sig beror det vad man är fri från, men att vara fullständigt fri framstår inte som särskilt enkelt. Däremot  tror jag att det går att känna frihet, om än för endast ett ögonblick. Att vandra runt i värmen och mörkret i en främmande stad. Att dyka ner i iskallt vatten efter en bastu. Att dansa i regnet till löjlig musik. I de ögonblicken känner jag någonting som jag skulle kunna kalla för en sorts frihet. Det finns en hel del exempel på vad som får mig och dig att känna denna frihetskänsla. För huvudkaraktären Aleksandr Petrovitj (egentligen är boken främstadels baserad på Dostojevskis egna erfarenheter) i ”Döda huset” (originaltiteln på ryska är ”anteckningar ur det döda huset”)måste det väl ändå ha känts som frihet när hans handbojor hamrades loss efter flera år på tukthuset? Inte bara som frihet, utan till och med som en nyfödelse, en uppståndelse.

”Döda huset” är en aning underlig på det sättet. Kanske går det att vänja sig vid det mesta, kanske kan även ’döden’ bli ens vardag: för handlingen i ”Döda huset” är på många sätt och vis beskriven som mycket vardaglig. Till och med Dostojevski skriver det, alltså att ”människan är en varelse som vänjer sig vid allt…”. Boken är uppdelad i olika berättelser och beskrivningar om den ena och den andra delen av tukthuset, om den ena och den andra fången, om det ena och det andra ödet. Det är fortfarande ett sorts dött hus det handlar om, utan någon vidare kontakt med resten av världen, och med sina egna regler; men till och med för mig som läsare blir alla dessa kortare snuttar blandade med längre mycket ärliga beskrivningar av livet i tukthuset just vardagliga. Dostojevski beskriver allt från den hemskt kvava och trånga bastun till de värsta mördarna som befinner sig på tukthuset och om det är någonting som Dostojevski alltid lyckas väl med så är det just det här – att beskriva väldigt komplicerade mänskliga tillstånd i alla sorters situationer. Allting började med upplevelserna på tukthuset – allting Dostojevski är känd för.

Förutom det ena och det andra stavfelet här och där är denna nyutgåva av ”Döda huset” väl översatt, klar och tydlig. Referenserna till specifika ryska termer är också hjälpsamma för den som inte är ryskspråkig. Det här är – trots att boken utspelar sig i ett tukthus, och trots titeln – nog den ljusaste boken jag läst av Dostojevski. I och för sig är det tillräckligt med ljus i Dostojevskis andra romaner, men just ”Döda huset” påminner på sätt och vis om det där ljuset i slutet av tunneln (och nej, i det här fallet är det verkligen ett ljus och inte ett tåg som kommer). Ljuset som kommer är förresten det ljus som tar form i de böckerna som Dostojevski skrev efter sina egna erfarenheter på tukthuset; alltså blev hans upplevelsers resultat de romaner som Dostojevski är mer känd för. Vare sig dessa romaner är ljusa i sig eller inte så är de i alla fall färgstarka, och för mig personligen minnesvärda. Sist men inte minst älskar jag bokomslaget (Egon Schiele, »Selbstporträt mit an die Brust gelegten Händen«).

Arkiverad under: Bokrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Döda huset, Fjodor Dostojevskij

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 399
  • Sida 400
  • Sida 401
  • Sida 402
  • Sida 403
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in