Döda huset
Utgivningsdatum 2021-02-12
Förlag Modernista
Översättare Hjalmar Dahl
Originaltitel Записки из Мёртвого дома
ISBN 978-91-8662-914-4 [inb]
Vad är frihet? Filosofer har nog redan diskuterat den frågan mycket ingående. Med tanke på att jag varken är filosof eller ens studerar filosofi planerar jag inte att beskriva vad frihet är i särskilt komplicerade termer. För mig är det rätt enkelt. Jag vet inte vad frihet i sig är. Ingen är väl fri egentligen, antar jag. I och för sig beror det vad man är fri från, men att vara fullständigt fri framstår inte som särskilt enkelt. Däremot tror jag att det går att känna frihet, om än för endast ett ögonblick. Att vandra runt i värmen och mörkret i en främmande stad. Att dyka ner i iskallt vatten efter en bastu. Att dansa i regnet till löjlig musik. I de ögonblicken känner jag någonting som jag skulle kunna kalla för en sorts frihet. Det finns en hel del exempel på vad som får mig och dig att känna denna frihetskänsla. För huvudkaraktären Aleksandr Petrovitj (egentligen är boken främstadels baserad på Dostojevskis egna erfarenheter) i ”Döda huset” (originaltiteln på ryska är ”anteckningar ur det döda huset”)måste det väl ändå ha känts som frihet när hans handbojor hamrades loss efter flera år på tukthuset? Inte bara som frihet, utan till och med som en nyfödelse, en uppståndelse.
”Döda huset” är en aning underlig på det sättet. Kanske går det att vänja sig vid det mesta, kanske kan även ’döden’ bli ens vardag: för handlingen i ”Döda huset” är på många sätt och vis beskriven som mycket vardaglig. Till och med Dostojevski skriver det, alltså att ”människan är en varelse som vänjer sig vid allt…”. Boken är uppdelad i olika berättelser och beskrivningar om den ena och den andra delen av tukthuset, om den ena och den andra fången, om det ena och det andra ödet. Det är fortfarande ett sorts dött hus det handlar om, utan någon vidare kontakt med resten av världen, och med sina egna regler; men till och med för mig som läsare blir alla dessa kortare snuttar blandade med längre mycket ärliga beskrivningar av livet i tukthuset just vardagliga. Dostojevski beskriver allt från den hemskt kvava och trånga bastun till de värsta mördarna som befinner sig på tukthuset och om det är någonting som Dostojevski alltid lyckas väl med så är det just det här – att beskriva väldigt komplicerade mänskliga tillstånd i alla sorters situationer. Allting började med upplevelserna på tukthuset – allting Dostojevski är känd för.
Förutom det ena och det andra stavfelet här och där är denna nyutgåva av ”Döda huset” väl översatt, klar och tydlig. Referenserna till specifika ryska termer är också hjälpsamma för den som inte är ryskspråkig. Det här är – trots att boken utspelar sig i ett tukthus, och trots titeln – nog den ljusaste boken jag läst av Dostojevski. I och för sig är det tillräckligt med ljus i Dostojevskis andra romaner, men just ”Döda huset” påminner på sätt och vis om det där ljuset i slutet av tunneln (och nej, i det här fallet är det verkligen ett ljus och inte ett tåg som kommer). Ljuset som kommer är förresten det ljus som tar form i de böckerna som Dostojevski skrev efter sina egna erfarenheter på tukthuset; alltså blev hans upplevelsers resultat de romaner som Dostojevski är mer känd för. Vare sig dessa romaner är ljusa i sig eller inte så är de i alla fall färgstarka, och för mig personligen minnesvärda. Sist men inte minst älskar jag bokomslaget (Egon Schiele, »Selbstporträt mit an die Brust gelegten Händen«).