• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Brokig och meningsfull musikal med hundraprocentig lokalfärg – Bohuslän Stories på Stallebrottet

12 juli, 2022 by Mats Hallberg

Foto Ola Kjelbye

Manus: Mirja Burlin & Maria Hörnelius

Regi och cast: Mirja Burlin

Musik: av och med Fabian Kallerdahl

Koreografi: Camilo Ge Bresky

Kostymdesign och sömnad: Matilda Söderling

Maskdesign: Kerstin Olsen

Ljud: Jimmy Dahlqvist, Eventteknik Väst

Produktion: Myren Kulturproduktion med stöd av Sveriges Författarfond

Bohuslän Stories stöds av Sotenäs Kommun, Västra Götaland och Senus

I rollerna: Jesper Blomberg, Anna Lundström, Henrik Gustafsson, Caroline Gustafsson, Gustav Bloom, Hanna Holmqvist, Emil Roos Lindberg, Matilda Andreasson/ Amatörer: Carina Hansson, Rolf Asphäll, Maud Lundgren-Walther, Olivia Karlsson, Anna Rosén, Wilma Roos, Cornelia Olsson, Ruth Westholm och Karin Kjelbye.

Premiär: 9/7 2022 vid Stallebrottet på Bohus-Malmön.

Spelas till och med 23 juli (från 9 år)

Bor man i Göteborgstrakten innebär det en heldagsutflykt att ta sig hit. Värt ansträngningen att färdas på motorväg, slingriga vackra vägar, färja och slutligen ännu slingrigare (grus)vägar. Platsen med sin brant uthuggna stenvägg och trappförbindelser ligger inkilad i skydd av tre väderstreck. Möjligen har jag varit här tidigare, i så fall på lägerskola under tiden i högstadiet. Vid konserter är publikkapaciteten uppemot tusen personer. När jag för första gången besöker vad som rättmätigt lanseras som Nordens kanske vackraste utomhusscen, under söndagen dagen efter premiär, är avsevärt färre på plats. Ska poängteras att man i princip aldrig ställt in föreställningar. Pandemiåren låg givetvis verksamheten nere, vilket förhoppningsvis innebär ett ökat sug efter årets panorama-äventyr. Vi hade tur med vädret som bjöd på lagom temperatur och solsken. Goda faciliteter finns, som möjligheten att äta och dricka som uppladdning eller i paus.

2015 startades den fascinerande verksamheten med produktionen Stenriket baserad på böcker av Arne Lundgren. Då var Maria Hörnelius (intervjuades av undertecknad på rest. Kometen för cirka tio år sedan) konstnärlig drivkraft, vilket hon är än idag. Regissör och medförfattare Mirja Burlin har också åtskilliga somrar förlagt sin vistelse på Bohus-Malmön. Varken Maria eller Mirja (sett dem i flera uppsättningar på teatrar i Göteborg) har anknytning till det anrika fiskeläget.

Manus bygger på research och intervjuer. Allt som sker i Bohuslän Stories är antingen förankrat i verkligheten eller traderat i föreställningar om övernaturliga väsen. Att titeln i plural indikerar en mångfald berättelser ska man ha i åtanke. Runt den sagobetonade röda tråden tvinnas en rapsodi tvära kast bestående av dramatiska öden. Manusmakarna fäster stort avseende vid öbornas särart och relation till omvärlden, vilket ger upphov till både svärta och humor.

Foto Ola Kjelbye

Föreställningen klockar in på två och halv timme inklusive paus, vilket aldrig blir segt. Infallen trängs istället om utrymmet. Mycket matnyttig kunskap förmedlas, inramas dessutom av underhållande publikfrieri och givetvis musikaliska inslag. Manus är intelligent konstruerat såtillvida att det fungerar på flera nivåer. Somligt roar mest de yngsta åhörarna, medan deras föräldrar antagligen uppskattar andra lager, fångas in av explicita blinkningar. För den riktigt mogna publik jag samåkte med, var troligen körversionerna av Taubes visor en höjdpunkt.

I ensemblen samspelar utbildade musikalartister/ skådespelare tillsammans med erfarna amatörer. Samtliga behärskar att både agera – stundtals accentuerat av kreativ koreografi – och sjunga. Attraktionskraft uppnås utan fixstjärnor. I huvudrollerna syns atletiske Jesper Blomberg (medverkat i många musikaler, exempelvis Little Shop Of Horrors på Göteborgs Stadsteater), från teaterhögskola tämligen nyutexaminerade Anna Lundström (som jag recenserat ett antal gånger på Folkteatern) samt stockholmaren Henrik Gustafsson i rollen som domderande pamp på ön, tituleras trollet Lum Lum. Majoriteten ur ensemblen håller utan problem reda på många roller. Mycket händer när det seriösa berättandet mixas med skojerier. Fart och fläkt varvas med nödvändiga fördjupningar, dur övergår i moll och vice versa.

Foto Ola Kjelbye

Musikaler står sig slätt utan musik med substans. Detta konstnärliga uttryck inklusive sångtexter ska kunna framhäva centrala scener förutom att ge verket rätt sorts anslag. För ändamålet har mycket kapabel kompositör anlitats, en förstklassig jazzmusiker jag hört live åtskilliga gånger i år. Fabian Kallerdahl heter denne osannolikt produktive klaviaturspelare. Han sitter vid träscenens högra sida och spelar på sitt keyboard. Mannen som samarbetat med Mirja Burlin i projekt under femton år, framhåller att hans bildalstrande sound fått struktur gradvis, växt fram genom improvisationer. Och givetvis har Kallerdahl lyckats tillföra Bohuslän Stories önskvärd dimension. I lustiga rappen där stolta öbor markerar revir, låter det ”görfräckt” tack vare finurlig sampling.

Jimmy Dahlqvists ljudeffekter förtjänar beröm. Den myggförsedda ensemblens repliker respektive toner når oss utmärkt, trots att det inte är vindstilla. Ingen scenograf finns angiven. Istället utnyttjas scenen maximalt på höjden. Entréer görs från sidan i skydd av träd eller på trappa till vänster bakom fiskebod. I flera scener ruschas både upp- och nerifrån längs schaktet, på ett spännande vis. Mycket omsorg har lagts på klädedräkter, tydligt signaleras innehavarnas status. Applåder riktas till noggranna Matilda Söderström.

Foto Ola Kjelbye

I ett narrativ där öns historik skildras jämte att invånarnas kynne ventileras, utkristalliseras en framåtrörelse. Nämligen en kärlekshistoria med komplikationer i sagans tecken, mellan vilsekommen främling (Jesper Blomberg) och den ljuva, hårt tuktade Tuvstarr (Anna Lundström). Folktro interfolierar och bryter av. Vigt kringhoppande Matilda Andreasson är både katt och pytt. De grönlurviga figurer som kallas pyttar ska enligt sägnen kommit till Malmön på ett isflak från Jylland.

Föreställningen börjar subtilt efter diskret bugning med en ordlös scen. Strävsamma kvinnor i formation bär på vad som ska föreställa mast och segel. Det barnafödande könet har överhuvudtaget en framskjuten position, vilket synes vara en medveten strategi från firma Hörnelius & Burlin. En annan iakttagelse värd att upprepa är de kvicka referenserna till nutid.

Regin bemödar sig begåvat om att växla sinnesstämning. Gemenskapen lutar ibland åt rigid ideologi. Livsglädje kväses av askes påbjuden av schartauaner. Likt ett tveeggat svärd framställs sålunda invånarnas läggning, fast det hävdas att de är bra på att ta hand om varandra. Man håller fast vid traditioner i motsats till den oanständigt dekadenta befolkningen i Smögen. Kul moment uppstår när en kyrkoherde försöker introducera Duke Ellington. Anspelas på motståndet mot nazisterna, sinande sillbestånd, väderobservationer, läxförhör, komplexa relationen till förmögna sommargäster, koleraepidemi, driftiga stickerskor, stenhuggare och mycket annat.

Mirja Burlin – regissör, medförfattare och cast

Ensemblen är ett välfungerande kollektiv vars medlemmar gör rättvisa åt ett enormt ambitiöst manus. Sånginsatserna är mer än godkända utan att vara oförglömligt glänsande. Vilka prestationer/ ingredienser bör lyftas fram särskilt? Jo, underbart komiska överspelet när Gustav Bloom förvandlas till demoniske Magister Caligula, Anna Lundströms oanade röstresurser noterbart inte minst i ”frihets-arian” till avspänt groove, hur kören raffinerat tar vid efter sångsolister, elegiskt nedtonade Briggen Blue Bird vars kulmen är en utvikning av Josef Kallerdahl.

Vidare Caroline Gustafsson i prydlig och modig framtoning som den stolta diktskrivande Jeanna Oterdahl, ensemblen som nästan ger sig på breakdance framförandes fyndigt belysande rap, vokala leveransen av inbiten sommargäst och hennes belysande betraktelse med lån från jazzstandard, Fiskaren och stenhuggaren porträtterade av Rolf Asphäll respektive Gustav Bloom lakoniskt påminnande oss om slitet och yrkeskunskapen, Anna Rosén om hur stickande av koftor driftigt initierades för att hålla svälten borta, drömskt koordinerade rörelser framtagna av Camilo Ge Bresky, Hanna Holmqvist som den perfekta inkarnationen av hur sommargästers attityder, glädjen i finalnumret centrerad kring sköna Inbjudan till Bohuslän samt den nyckelscen där Carina Hansson välkomnar den förälskade yngling som i rollistan kallas ”den okände” varvid kören bryter in i en lyrisk passage.

Bohuslän Stories är dels en saga i musikalformat, dels vittnesmål om strävsam tillvaron på en karg ö. Vad som skulle kunna resultera i ett oöverskådligt myller, kan istället helhjärtat rekommenderas. Hade man bott i närheten skulle man vilja gjort ett återbesök.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Bokrecension: Det elfte manuset av Anne Holt – en riktig sommardeckare, perfekt att läsa i sommar

12 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Det elfte manuset
Författare Anne Holt
Serie Hanne Wilhelmsen (del 11)
Antal sidor 452
Utgivningsdatum 2022-06-17
Förlag Piratförlaget
Översättare Barbro Lagergren
ISBN 9789164207845

Det är begripligt att Anne Holt blivit en av de mest kända och lästa norska deckarförfattarna. Denna deckare är hennes 26:e bok och den elfte i serien om Hanne Wilhelmsen. Att tv-serier som blir en succé men sedan dras ut i hur många säsonger som helst för att mjölka pengar är vanligt. Men här, trots att det är bok nummer elva i samma serie märks ingen slentrian i berättelsen. Det är en skickligt sammanvävd spännande spänningsroman som har en hel del av puzzeldeckare i sig. Sakta benas ett mysterium upp utan att vi behöver stå ut med biljakter och action.

Det elfte manuset är lättläst, överraskande och tankeväckande. Det är en perfekt sommardeckare som knappt går att slita sig ifrån.

En pandemi har tagit över världen. Hanne Wilhelmsen, en legend inom polisen, är sedan länge pensionerad. Hon har levt isolerad i åratal. När Norge nu stängs ner vågar hon sig äntligen ut i den folktomma staden igen. Men bara efter mörkrets inbrott. Hanne är en surpuppa och rejält egofixerad och har svårt att visa känslor. En ganska rolig karaktär för bakom den sura råbarkade ytan finns det en intressant karaktär som är fokuserad på att lösa mysterier. Extra kul att den utspelas i Norge under de första månaderna av pandemin. I Norge till skillnad från i Sverige togs det många kraftiga beslut från myndigheter om nedstängning av arbetsplatser och isolering och karaktän.

Polisassistent Henrik Holme arbetar med ett mord som ingen annan bryr sig om en kvinna har hittats naken i bagageutrymmet till en bil. Hon är inte anmäld saknad, ingen vet vem hon är. Holme vänder sig till sin gamla mentor Hanne Wilhelmsen för hjälp. Samtidigt som Henrik och Hanne försöker hitta vem kvinnan är får vi följa Ebba Braut som blivit nyanställd på Norges finaste bokförlag där ett mycket värdefullt manuskript försvunnit spårlöst. Ebba från uppgifter att jaga rätt på manuset vilket blir ett mysterium. Samtidigt får vi följa en tredje berättelse om en man
som arbetar med att gräva gravar. Dessa tre olika berättelser löper parallellt och som läsare funderar jag på hur de kommer att visa sig ha något gemensamt. Detta utvecklar författaren Anne Holt på ett skickligt sätt.

Ett extra plus får deckarne för att den har en hel del roliga nutidsreferenser, speciellt om kulturvärlden och med fokus på författare och bokförlag.

Ett riktigt bra deckare att läsa i sommar. Det spelar ingen roll om man läst någon av deckarna tidigare i serien eller ej, den fungerar helt som en egen berättelse.

Fakta om författaren:
Anne Holt är författare och jurist och har utgivit 26 böcker. Det elfte manuset är den elfte boken om Hanne Wilhelmsen
Från 1996 till 1997 var Anne Holt justitieminister i Norge.
Sedan debuten med Blind gudinna har hon sålt 2,3 miljoner böcker bara i Sverige. Hon har mottagit en lång rad priser både i hemlandet Norge och utomlands.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Toppnytt

Förödande gränslöst hos krisande Norén-gestalter – Nattvarden på Tofta Sommarteater

11 juli, 2022 by Mats Hallberg

foto Per Larsson

Manus: Lars Norén

Regi: Göran Parkrud

Scenograf: Råger Johansson

Ljussättare: Beate Persdotter Löken

Maskör: Märta Gasslander

Teknik: Coppelia Bondesson

Rekvisitör/ producent: Anna Wikars

I rollerna: Susanna Helldén, Carl-Marcus Wickström, Karin Lycke och Daniel Adolfsson

Premiär: 8/7 2022

Spelas till 20/8 i magasinet vid Tofta Herrgård i Lycke (beläget mellan Kungälv och Marstrand)

Under pandemin i fjol dog Lars Norén, Sveriges främsta kulturexport i nutid (undantaget engelskspråkiga länder). Tillsammans med stratosfäriske Ingmar Bergman symboliserade hans dramatik dysfunktionella tillstånd och svenskt svårmod, ofta kryddat med absurd humor. Verksförteckningen är så omfattande att termen grafomani inte är obefogad. Fast måste förstås betonas att övervägande andelen publicerade texter äger enastående kvaliteter, vilka förmår borra sig in i kärnan till existens villkor.

Har i olika utsträckning blivit omskakad av ett antal av pjäserna som livepublik eller via teverutan. Fick under Noréns alltför korta tid på Folkteatern i Göteborg, en värdefull inblick i hans estetik. Var med på presskonferenser, recenserade uppsättningar, fick unikt nog bevittna en repetition och gjorde troligen kollegor avundsjuka genom att genomföra en timslång intervju för LO-tidningen 2009, som kommenteras knapphändigt i positiva ordalag i En dramatikers dagbok. Urpremiären på en pjäs som i princip saknar samtidsmarkörer skedde 1985 på Dramaten. I Göran Parkruds dramaturgiskt rutinerade händer har längden kortats väsentligt, vilket är ett vettigt beslut trots att vissa förklaringar till beteenden snarare antyds än belyses till fullo.

foto Per Larsson

Två bröder konfronteras med varandra och sina partners, efter att deras mamma begravts i form av kremering. Urnan tas med till storebrodern Johns hus, där kvartetten efter hustruns egenmäktiga förfarande tillbringar natten tillsammans. Under påverkan av traumatiska minnen, alkohol och trötthet uppenbaras ohållbara relationer på ett lika skoningslöst som dramatiskt tillspetsat sätt. Det blir fysiskt och utmanande situationer knepiga att hantera. En destruktiv läggning á la Vem är rädd för Virgina Woolf blottläggs hos tvenne trasiga par. Den äldre brodern försörjer sig signifikativt nog som psykiatriker, medan den lillebror han ser som en främling är verksam som byggherre, med uppdrag i Polen. Vi kan ringa in paren som välbeställd medelklass. Att de varit tillsammans i nio respektive femton framstår under dessa två akter som fullkomligt obegripligt.

Givetvis känns sönderfallet igen från åtskilliga av Noréns pjäser, av vilka denna näppeligen ingår i kategorin hans främsta även om Björn Runge frestades till en produktion på Dramaten 2014.. Däremot ligger den i absoluta toppskiktet vad beträffar utslungade fula-i-mun- repliker. Fast publiken som kan sin Norén är garvad måste ändå Nattvarden rankas som provocerande grov. Somligt om föräldrars missbruk, avståndstagande och dess konsekvenser känns igen från delvis självbiografiska genombrottspjäserna ett par år tidigare, de närmast legendariska iscensättningarna i teve under ledning av Björn Melander.

Parkrud har daterat intrigen till dags dato genom att införliva dagens mobiler. En dotter från tidigare äktenskap riskerar att fara illa, står i ständig telefonkontakt med sin pappa. Barnperspektivet återkommer flera gånger, vilket är en av pjäsen förtjänster. Tänker på nyligen avlidne författaren Per Gunnar Evander, vars största käpphäst var omsorgen om barnen, vilket han såg som helt avgörande för människors välgång . Föräldrars avkommas rätt att bli älskade och inympas självförtroende, är en förutsättning John och förmodligen också hans bror förnekats.

Karin Lycke och Carl-Marcus Wickström foto Per Larsson

Spelplatsen är en vederkvickande idyll, en oas på lagom distans från stress och larmig miljö. Halva nöjet att ta sig hit i bil är att varva ner, vistas en stund i omgivningarna. Här finns servering, försäljning av konsthantverk och möjlighet att äta gott på herrgården. Vilken paradox då att Susanna Helldén i egenskap av konstnärlig ledare, nischat in Tofta Sommarteater med motsatsen till farsartade skådespel. Grejen med Tofta är istället hudlöst berättande om tillkortakommanden och enstaka moment av lycka. Förutom förväntade ångesten hos Norén, har exempelvis Strindberg, Ibsen, Bergman och en sammanhängande svit av Parkrud satts upp. För mig blev vädermässigt ideala lördagskvällen blott tredje premiären.

Publiken sitter i fyra sektioner runt om scenen, en scen med tre utgångar som föreställer vardagsrummet hemma hos John och Charlotte. Påhälsande brodern får bekräftat att delar av möblemanget ska vara av Bruno Matsson. Mest iögonfallande är planscherna på barnen vistandes hos sin mamma samt ett par backar med vinylskivor med tillhörande skivspelare. Musik betydde mycket för Lars Norén, både civilt och i yrkesutövningen. I en tryckkokare till pjäs vars individer har nerverna utanpå, fungerar musiken som välgörande avledare alternativt markering av rådande stämning. Ett par gånger förekommer pianisten George Shearing och i finalen hörs refrängen till romantiska örhänget La Mere.

Carl-Marcus Wickström och Daniel Adolfsson foto Per Larsson

Är man ute efter katarsis får man sitt lystmäte. Nattvarden består i hög grad av vulgära elakheter. Bottnar i en katalogaria av elände som snuddar vid Norénsk toppnotering. Att de båda paren kunnat attrahera varandra verkar synnerligen ologiskt, kan eventuellt förklaras av att de roats av att positionera makt – över och underordning. Johns neurotiska hustru är ett minfält, en fladdrande figur vars handlingar framstår som extremt ologiska, särskilt mot bakgrund av revolt mot mannens nyckfulla förtryck. Och efterhand avslöjas att den andra iakttagande kvinnan står för det mest upprörande sveket, tvångsmässigt styrda impulser. Dessutom verkar hon tillfälligtvis tappa verklighetskontakt. Absurt svart humor tillför syre. Tarvliga giftstick over the top får en att hisna eller le förläget.

Hög tid att utgjuta sig över skådespeleriet som äger rum bara några meter framför mig, vilket förstås utövar en särskild lockelse. Susanna Helldén lägger, föga förvånande, beslag på den mest köttiga rollen. Agerar passionerat med nerverna utanpå, fullständigt oberäkneligt. Charlotte tar ut sin frustration genom att uppträda otåligt hetsig. Publiken tillåts aldrig slappna av när hon är i blickfånget. Samtidigt kan hävdas att Noréns porträtt är tämligen svårtolkat, i ett par scener åt det groteska hållet. Karin Lycke (oförglömlig i Folkteaterns Breaking The Waves) har som ersättare tvingats lära känna varelsen hon personifierar på endast två veckors repetitionstid. Den gåtfulla kvinnan i det andra paret. En figur mån om att vara hövlig och avläsa situationer, men i praktiken den mest gränslösa i kvartetten. Någon som totalt saknar stadga och konsekvenstänk. Starka prestationer utförs av kvinnorna på scen.

Susanna Halldén och Daniel Adolfsson foto Per Larsson

Vanskligt att entydigt värdera. Konstaterar hur som haver att närvaron hos de manliga skådespelarna imponerar kolossalt. I sina begravningskläder och till utseendet finns en viss slumpmässig likhet med Daniel Craig i dennes James Bond-persona.

Daniel Adolfsson (John) har inte tidigare ingått i ensemble på Tofta. Han fick rollen efter att ha sökt, har bland annat medverkat i Bron och i ett par internationella filmer. I smart samarbete med regissören framställs en stukad och märklig labil (är ju psykiatriker till professionen) individ, på ett rasande fängslande sätt. Metoden består i ett förbittrat resonerande. En tydlig känslokall hållning, vilket får honom att framstå som överlägsen. Briljant bravad av Adolfsson! Carl-Marcus Wickström (som sågs i mystiskt drama av Jonas Gardell på Tofta och senast i uppseendeväckande barnteater på Masthuggsteatern) gör en hal typ med psykopatiska anlag. Det är en smula otäckt och mycket skickligt. Paralleller kan dras till andra övertygande rolltolkningar i Norén-dramer från exempelvis Johan Rabaeus och Peter Andersson.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Glödheta internationella akter på Göteborgs Bluesfestival dag 2

6 juli, 2022 by Mats Hallberg

Erja Lyytinen och Iiro Laitinen foto Rustan Lefin

2/7 2022 i Slottsskogen Villa Belparc i Göteborg

Arrangör: Göteborgs Bluesförening

MIRIAM MANDIPIBA & THE SOUL FAMILY kommer från Danmark, vilket faktiskt avspeglar sig i deras repertoar. Namnet på den karismatiska sångerskan i vacker röd klänning, som vunnit flera priser, antyder annat härkomst. Mandipiba berättar att hon växte upp i Zimbabwe och den vokala traditionen från länderna på Afrikas sydligaste breddgrader har hon bevarat. Männen som ackompanjerar heter Sören Skov (keyboard), Martin Stender (gitarr), Thomas Fog (bas) och Sten ”Larm” Rasmussen på trummor. Oaktat utfallet ska bokarna harangeras för att de tänkt utanför boxen, varit vidsynta och därmed tillfört influenser utöver vad som är för genren typiskt.

Man inleder kraftfullt med gospel-vibe i klassiker signerad Etta James. Låter massivt, fast ändå upphängt på nyanser. Bandet på stora scen är helgjutet, även om de ibland förefaller en smula anonyma. Presentatören vid sångmikrofonen övertygar, äger orubblig auktoritet. Nackdelen är att hon stundom tar i för mycket, får mig då att baxna och tänka på exempelvis Lagaylia Frazier och i viss mån Whitney Houston . Till denna show har egen ljudtekniker tagits med och han har dragit upp volymen på rösten alltför högt.

foto Leif Wivatt

Utan att ha lyckats konfirmera mitt antagande, tror jag att Amy Winehouse fanns på programmet. Än mer häpnade man över den utifrån kommandes förkärlek till Kim Larsen. Således en fascinerande meny av covers och eget material. Gitarristen var anmärkningsvärt infogad i helheten medan Sören Skov präglade deras sound desto mer. För att vara uppriktig fanns stundom risk för överslag, varför det borde ha jobbats mer med dynamiska effekter. Noterar ändå flera guldkorn. En sådan var uppvisningen på elbas när distinkta rytmer skulle framställas i sången på swahili (Malaika), enligt Miriam från Tanzania. Och i ungefär fjärde låten uppstår ett stimulerande sväng, kulminerar när fuzzig gitarr matchas av ystra klanger från klaviaturspelaren.

Miriams stämma omspänner åtskilliga oktaver, vilket hon gärna visar upp när hon tar i från tårna och sjunger från djupet av sitt hjärta. Värjer mig inför detta förhållningssätt, anser att hon ibland hamnar over the top. Genuina snyftare fick vi i form av I´ll Fly Away Into The Night (tillägnad John Lennon) jämte introt till This Is My Life. Båda sångerna ju skrivna av rockikonen Kim Larsen. Inte utan att The Soul Family på upploppet påminner om Chaka Khan och Rufus, en referens som enbart ska ses som meriterande. Ojämnt får bli mitt slutliga omdöme!

foto Rustan Lefin

På publikens önskemål återkommer ERJA LYYTINEN till festivalen för tredje gången. Finländska gitarristen, kompositören och vokalisten tillsammans med sitt virtuosa band blev sannerligen en uppenbarelse. Hade hört dem i Trollhättan, men först nu inser jag varför hon är mycket högt rankad. Männen i hennes skugga, kittet som garanterar drottningen av slidegitarr total rörelsefrihet, är värda att omgående nämnas. Sättningen består av trumslagare Iiro Laitinen, basisten Tatu Back samt på keyboard Miika Aukio. Nästan enda möjligt att klaga på under denna kanonspelning, är att den sist nämnde inte kunde göra sig rättvisa på grund av undanskymd plats i mixningen.

45-åringen njuter av att ställa sig själv i centrum, med maximalt adrenalinpåslag. Just den obalansen är strängt det enda man kan invända emot, men det är att betrakta som futtig kritik. Publiken stormtrivs av kompromisslösheten och frenetiska attityden. Fingerfärdigheten och kontrollen på den blåa fender stratocastern(?) är exceptionell. Låtarna, nästan uteslutande eget material, går på knock. Och bandet vet exakt hur de ska svara på Lyytinens förehavanden. Rutinen frapperar! Framför allt Iiro Laitinen driver på genom osviklig tajming, når långt bortom förutsägbar mall. Man gillar attack och tät ljudbild utan aggressiv profil, laborerar med smärre förskjutningar av tyngdpunkt.

Lyytinens distade, schvungfulla ton förför, bejakar glädjen i att leva. Hetsande sång förstärker stämningen, fast den i jämförelse inte är lika personlig. Går att dra ett uns av paralleller till både Rory Gallagher och Lita Ford. För att kunna framför enligt henne en gammal favorit – Everything´s Fine – byts instrument. I den vävs Refräng från Summertime vävs in. Kul! Kan meddela att jag inte stod och diggade i tryckvågen, utan insuper musiken bekvämt sittandes på lagom avstånd. Mår förträffligt! Är där och då förvissad om att den supertajta konserten aldrig kommer förblekna i mitt minne. Att vidlyftiga improvisationer sprängs in är en avgörande anledning.

Rytmsektionen är som sagt enastående, mestadels kompakta men också elastiska. Nya singeln Bad Seed introduceras liksom Another World, snärtiga Snake In The Grass, vitalt studsande Wedding Day samt en riffbetonad låt som släpps i höst.

Blir euforisk av konstant sväng i olika tempon, de lagom skitiga räkorna, intuitivt samspel samt de korta pauserna á la otåligt punkband. På skiva skulle det kanske bli endimensionellt. Live är det underbart. Feedback och tonkontroll behärskas till fulländning. På slutet kunde, glädjande nog, organisten tränga igenom på sin hammond. Som extranummer serveras en finsk folkvisa med bombastiskt intro, som efterhand utvecklas till furiöst ös. Erja och bandet försätter oss strax före i fullkomlig extas. I ett hisnande medley vandrandes bland publiken närmast scen, bjuder den bjussiga stjärnan på boogie i Faces-stuk, spanska influenser, över Piafs signaturmelodi till att lira med fullt ställ med trolig referens till kollegan Bonnie Raitt. Oj vilken urladdning!!!

foto Marie Tarrach Bävholm

ERIC GALES fick tydligen ett översvallande mottagande på Sweden Rock nyligen. Han har en katalog på närmare tjugo skivor och medverkat på ännu fler. Av Blues Foundation i Memphis utsågs Gales i år till bästa gitarrist, vilket förpliktigar för en musiker vars instruments strängar den vänsterhänte individen disponerar i fel ordning. Märks omgående att det inte är några noviser som assisterar en omsusad bluesrockig sångare och låtskrivare. Vi ser Jonathan Lovett på keyboard och orgel, märklige Smoke Face på elbas, hustrun LaDonna Gales på slagverk (plus sång i ett nummer) samt bakom trummorna Nick Hayes med respektingivande cv från soul och reggae-världen.

Satt på läktaren och försökte smälta och sortera alla intryck från vad som pågick under cirka 70 minuter. Det utsträckta introt signalerar stegrad spänning. Fanns åtskilliga crescendon inlagda. Kontraster används effektfullt och stundtals utkristalliseras höjdpunkter, exempelvis i You Don´t Know The Blues vars tunggung träffar rätt tidigt i konserten. Stora doser innerlighet gör sig gällande, i vissa lägen till och med en andlig dimension. Gales ämnar spela samtliga kompositioner från senaste albumet, vars material Joe Bonamassa bidragit till. Tveksamt om så sker eftersom infallen är otaliga.

Ska understrykas att tillställningen framstod som VÄLDIGT ostrukturerad, som om huvudpersonen inte hunnit bearbeta ett smärtsamt besked. Vid ett tillfälle behövdes paus. Vidare har jag sällan upplevt något fullblodsproffs med lika sökande framtoning. Sista akten på festivalen artar sig till en eklektisk exposé utan dess like. Torde rimligen inte vara representativt för Gales live med tanke på dennes skyhöga status.

foto Leif Wivatt

Vart förde fördes jag i mina associationsbanor? I motsats till en initierad vän sammantaget snarare hos Eric Johnson och Albert Collins än stilbildaren Hendrix. The Storm gungar fram i samma härad som Bill Withers, vilket beror mycket på rytmsektionen. Ett annat medryckande, hårt groove kan kopplas till Lenny Kravitz. Frun sjunger passionerat i soulfunkiga Take Me Just As I Am (James Brown) utan att fullt ut axla Lyn Collins kapacitet. Ett sjok uppvisar essentiella drag med Minneapolis-funk, tänk Prince och The Time. Spektakuläre trumslagaren är då i sitt esse, präglar ett suggestivt beat. Ett lätt utflippat segment muterar till riktningslöst experimenterande som inte fäster, tangerar New York-avantgarde och Red Hot Chili Peppers.

Efter My Own Best Friend i extremt långsam tappning, lanseras en avdelning genomsyrad av snabb John Lee Hooker-aktig boogie. Rytmläggarna grundar på ett makalöst sofistikerat sätt. En riff-fest, eventuellt byggd på omvittnade hjältar som Stevie Ray, Robin Trower och Albert King, övergår till infernaliskt framrusande avdelning. Jonathan Lovett slår då följe med frontmannen i en virvlande duell, vars crescendo minner om Zawinul Syndicate. Min konklusion andas viss besvikelse. Motorn hackar stundtals i en underlig, nyckfull konsert som hade ändå glimtade till vid flera tillfällen.. Hade önskat att tid reserverats för det strålande medley med covers på Jimi Hendrix, Led Zeppelin och AC/ DC man kan tillägna sig på Youtube och som gjordes i Madrid härom kvällen. När merchandise packades ihop av Eric Gales efteråt, tackade jag ändå för musiken.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Downton Abbey: En ny era – en nu säsong av tv-serien hade varit bättre

5 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Downton Abbey: En ny era
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 juli 2022
Regi Simon Curtis
I rollerna Dominic West, Laura Haddock, Maggie Smith, Michelle Dockery, Hugh Bonneville, Jim Carter m fl.

Som en stor älskare av tv-serien Downton Abbey är det ett måste för mig att se långfilmerna också. Men jag kan konstatera att berättelserna om människorna i och kring Downton Abbey kommer inte till sin rätt i långfilmens format. I tv-serien är Downton Abbey helt underbar, fascinerande, mänsklig, varm och med engagemang för människors öden. Regissören kan gå in mer på djupet i karaktärerna och få oss att känna med dem i deras utmaningar i tv-serien. I långfilmens format blir berättelsen ett surfande på ytan.

Handlingen utspelas delvis på godset i England men också i Frankrike. Änkehertiginndan (Maggie Smith) har ärvt en magnifik villa i södra Frankrike och det är ett mysterium varför hon ärvt detta. En grupp av familjen och några av de anställda ger sig av dit för att besöka villa och änkan och sonen till den man som testamenterat villan. Den delen av berättelsen var för min del mest ointressant och mest ytlig och klichéartad.

På hemmaplan utspelas samtidigt ett äventyr för de som är kvar så ett filmbolag vill hyra en del av godset för en inspelning. Tjänstefolket blir begeistrade över chansen att få passa upp på kända skådespelare. Filmen som spelas in är en stumfilm och det är precis när ljudfilmen börjar slå undan stumfilmen. Det var en del skådespelare som inte klarade övergången till ljudfilm. Som filmintresserad är det ofta intresserat att få detta gestaltat.

Seriens behållning är förstås återseendet, att åter få se dessa karaktärer och dessa duktiga skådespelare även om det blir på en ytlig nivå där flera tyvärr mest får spela en slags kliché av sig själva. Den största behållningen på skådespelarsidan var nog Dominic West som dök upp i en roll som en firad skådespelare. Dominic West som många känner igen bland annat från kult-serien Wire och The Affair.

Tragiskt är det ju att kunna konstatera att trots att mer modern tid närmar sig består uppdelningen mellan överklass. Muren mellan överklassen och underklassen står kvar och nästan omöjlig att forcera. Det spelar ingen roll om underklassen för en liten stund får spela finare folk i en filminspelning, klyftan mellan klasserna består i verkligheten.

Att Tom lyckats göra en klassresa – det är ett stort undantag som på något sätt också befäster det faktum att klassklyftorna är gigantiska. Han blev förälskad i ena dottern härskarna över Downton Abbey-området. Han fick till och med gifta sig med henne och när hon dog fick han ansvaret över deras gemensamma dotter och där lyckades ju godsägarfamiljen få honom att stanna för dotterns skull och sakta men säkert han han förvandlats till en av dem. Det är intressant att det är kanske vad denna långfilm mest av allt berättar: att moderna tider må kunna med det förändrar inte hur åtskilda klasserna lever och hur stora skillnaderna är. Däremot är jag tveksam till om det är manusförfattarens och regissörens medvetna grepp. Jag får mest känslan av att de är fyllda av en slags förälskelse i själva systemet med rika och underklass. Att de mest tycker det är tjusigt. Eller så har filmens skapare så stor respekt för oss tittare att de inte vill skriva oss några slutsatser på näsan.

Mest av allt tror jag filmen skapades för att ge Downton Abbey-älskarna lite svara på vad som händer med de olika karaktärerna. Men jag hade föredragit en ny säsong av serien istället. Det hade gjort mer rättvisa åt karaktärerna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Downton Abbey

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Sida 384
  • Sida 385
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in