• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Göta kanal 4 – Vinna eller försvinna – finns inte så mycket att skratta åt

28 juli, 2022 by Birgitta Komaki

Göta kanal 4 – Vinna eller försvinna
Betyg 2
Premiär 29 juli 2022
Regi Emma Molin

Petra (Eva Röse) och Emil (Per Andersson) skall skiljas. Nu ligger bodelningen framför dem och båda vill ha båtvarvet som Petra ärvt av sin far. De kommer överens om att de ska tävla om varvet genom ett race på Göta kanal. Påhejade av barnen, farmor, nya flickvännen och omgivningen startar de. En kamp där alla knep är tillåtna.

I bästa buskisstil kör filmen igång. Tyvärr finns inte mycket att skratta åt. Skämten om slussning har vi sett många gånger förr, skilsmässor är ju inte så kul och den knäppa Emil är bara för mycket med sina skådespelardrömmar. Parallellt med tävlingen får vi se två tvistande systrar på katastrofal paddelsemester. Roligast är egentligen damerna på Rosa bussen som protesterar mot att bara bli serverade Ett glas champagne av den luttrade chauffören (Ralph Carlsson).

Med så många bra skådespelare och komiker kunde det ha blivit en rolig film
att se i sommarvärmen. Med ett bättre manus och fler igenkänningsfaktorer för att skratta åt sig själv eller andra. Det är dags att byta resor på vattnet mot resor på land.
Göta kanal klarar inte fler turer. Kanske sällskapsresor med Rosa bussarna kan vara inspirerande. För skådespelarna kan sitt jobb och den svenska sommaren är alltid vacker. Och svensk publik tycker om sin nostalgiska sommardröm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Evolution – en film som inte går att skaka av sig

28 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Recension: Evolution
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regi Kornél Mundruczó
Manus Kata Wéber

En film som inte går att skaka av sig, den gräver sig in och gör bitvis ont. Vi får följa tre människor i olika tidslinjer som alla har anknytning till varandra och till förintelsen, då nazister dödade miljoner judar. Tidningen Wrap skrev om filmen: Sätter djupa spår känslomässigt. Ja det skriver jag under på. Bitvis vill jag sätta lägre betyg då filmen mittersta del är mer teaterdialog än film. Men som helhet är filmen och dess berättelse så stark att den sitter kvar i både huvud och känslor länge.

Denna triptyk av historier utspelar sig under olika tidsepoker men alla i skuggan av andra världskriget och förintelsen. Vi får följa flera generationer överlevare och deras sätt att hantera sitt tunga arv. I dagens värld där det finns flera andra grymheter utförda av människor kan berättelserna säga något om många olika människors öden och hur de försöker leva efter att ha upplevt djupa tragedier och utsatts för hat. I den tredje delen får vi möta en tonårig pojke som inte vill vara jude och som i skolan, i högstadiet, blir utsatt av ungdomar med rötter i Mellanöstern. Detta hat mellan olika grupper från Mellanöstern finns också i svenska skolor. Många kan säkert relatera till stora delar av filmens handling.

I filmens tre sammanlänkande historier får vi först följa några män som städar upp på en dödens plats och gör en mycket oväntad upptäckt. Den delen känns i hela kroppen, den är nästan filmad utan någon dialog alls. I mellersta delen får vi se en mor och dotter med sårig relation som har ett svårt möte i en Budapestlägenhet. Den skulle passa mycket bättre på en teater, den är delvis alldeles för seg och övertydlig för filmens format. Den känns också som en dialog vi både sett och hört i oändliga olika format i både film och teater och i litteratur tidigare. I den tredje och avslutande delen lyfter filmen då vi får följa en tonårig pojke i Berlin som försöker navigera på minerad mark i en högstadieskola med olika grupper från Mellanöstern.

Filmiskt är speciellt den första tredjedelen helt suveränt berättad där bilder berättar mer än vad som skulle kunna sägas med ord. Några män städar upp på en dödens plats och gör en mycket oväntad upptäckt. I den delen utnyttjas filmens sätt att berätta starkt, professionellt och imponerande med några mäktiga långtagningar mästerligt fotograferade av Yorick Le Saux (Only Lovers Left Alive, Little Women).

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, förintelsen

Filmrecension: Belle – en av de bättre coming-to-age-filmerna

26 juli, 2022 by Rosemari Södergren

Belle
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 juli 2022
Regissör Mamoru Hosoda

En vacker japansk anime med både romantik, spänning och som tar upp frågor om vänskap och existentiella frågor. Huvudpersonen Suzu är en skolflicka som bär en djup sorg och är mobbad. Barn och ungdomar kan verkligen vara oerhört grymma och elaka när de är i stora grupper.

När Suzu var liten dog hennes mamma. Mamman hoppade i en strömmande flod för att rädda en liten flicka från att drunkna. Den lilla flickan räddades men Suzus mamma dog. Skolbarnen mobbar Suzu och retar henne för att hennes mamma hellre räddade ett annat barn än överlevde för att ta hand om Suzu. Det är en tung för Suzu att bära. Suzu lever med sin pappa men de har svårt att nå varandra, båda är tyngda av sin sorg.

En av alla dessa trista dagar då Suzu känner sig ensam, mobbad och övergiven blir hon inbjuden till U, en värld online. I den virtuella världen U kan man bli den man egentligen är. Suzu kastar sig in i U och där blir hon Belle, en hyllad vacker sångerska. I början är allt underbart och som Belle blir hon hyllad och älskad av många. Vem man är i det verkliga livet vet ingen.

Självklart dyker det upp problem och farligheter i den virtuella världen också. Där finns Odjuret, en skrämmande varelse som skapar kalabalik. Men det är något med Odjuret som Belle dras till.

Jag kan bli trött på hur hysteriskt blyg Suzu är emellanåt och hur de unga inte vågar visa känslor. Om det är mer japansk kultur eller att jag glömt bort den delan av hur det vara att vara ung, det vet jag inte.

Visst har filmen en del förutsägbara delar men berättelsen har också överraskande vändningar.
Jag tillhör inte filmens målgrupp. Den är tydligt riktad mot ungdomar och framför till yngre tonåren. Problemet är väl att personerna pratar japanska så publiken måste kunna läsa undertexterna, om de inte kan japanska, förstås. Hoppas verkligen inte filmen dubbas.

Det är en form av ”coming-to-age-film” och den är en av de bättre i denna genre. Romantik, vänskap, svårigheter och att våga stå upp för vem man är – en bra blandning och inte helt förutsägbar i alla delar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Filmkritik

Bokrecension: Mannen som dog två gånger av Richard Osman – spännande, rolig, överraskande

24 juli, 2022 by Rosemari Södergren

https://www.adlibris.com/se/bok/mannen-som-dog-tva-ganger-9789100188962

Mannen som dog två gånger
Författare Richard Osman
Serie Torsdagsmordklubben (del 2)
Utgivningsdatum 2021-09-17
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Ing-Britt Björklund
Originaltitel The Man Who Died Twice
ISBN 9789100188962

Del 2 i berättelsen om Torsdagsmordklubben är minst lika rolig att läsa som den första, som Kulturbloggen recenserade här. Jag tycker nästan att författaren vuxit in i rollen som författare och låter berättelsen fördjupas. På ytan är det en trevlig berättelse som puttrar på i mysig engelsk landsorts-miljö men under ytan är det både en roman som tar upp existentiella frågor kring att åldras och om vänskap.

Författaren Richard Osman visar att en gammal människa har livserfarenheter och kan bidra med något till världen och samhället och inte bara bör placerar på äldreboende för att inte vara i vägen i samhället. I Sverige i synnerhet råder ett stort förakt för äldre och en stor åldersdiskriminering. Frågan är om en kriminalroman som denna ens skulle kunna slå i Sverige om den gavs ut här först. I Sverige finns som väl de flesta vet ett stort förakt för äldre människor och svenska kvällstidningar skulle inte ens anställa någon som fyllt fyrtio år. För att då inte tala om människor som är 75 år eller 80 år, som i denna deckarserie är med och löser mordgåtor. Till och med de som fått demens-diagnos kan ha sina stunder då de är klara och kan bidra. Denna deckarserie har i hög grad något att lära och förmedla till makthavare på svenska arbetsplatser.

En människa som fyllt 75 år har ett förflutet och i torsdagsmordklubben visar det sig vara till stor nytta. En av dessa äldre är före detta agent inom MI6. En annan av kärngängen i Torsdagsmordklubben har varit rebellisk välkänd facklig ledare som vet hur man vinner en strid.

I denna bok nummer två i serien råkar Ibrahim, en av de fyra i Torsdagsmordklubben på Cooper Chase, illa ut vid ett rån. Förövaren är en 16-årig pojke med band till den lokala knarkdrottningen Connie. Elizabeth, Ron och Joyce bestämmer sig omedelbart för att sätta fast den skyldige. När det visar sig svårt att få fram bevis bestämmer det sig för en hämndaktion. Samtidigt dyker en person från Elizabeths förflutna upp och vill ha hennes hjälp i en kamp där både spioner och maffian är inblandade och diamanter för ett värda av många miljoner pund.

Ibland kan jag tycka att karaktärerna blir lite ytligt skissade och förenklade, speciellt en del av de ständiga birollerna som poliserna Donna och Chris. Men bokens syfte är inte att dyka djupt in i personligheterna psykologi, så jag tycker det är OK för mig ändå. Berättelsen är både spännande, rolig, överraskande och utspelas i en mysig brittisk miljö.

Bok nummer tre i serien, The Bullet That Missed: A Thursday Murder Club Mystery, ges ut på engelska i september 2022. Steven Spielberg har köpt rättigheterna att filmatisera berättelserna och det ser jag fram emot.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Brittisk deckare, Kriminalroman, Torsdagsmordklubben

Fasching in Bloom: Joel Lyssarides Trio

24 juli, 2022 by Pernilla Wiechel

Joel Lyssarides Trio – 23 juli 2022 – Fasching in Bloom
Trummor – Rasmus Blix
Bas – Niklas Fernqvist
Piano – Joel Lyssarides
Foto – Leo Ahmed

Att jazzpianisten Lyssarides känner det nordiska soundet, vår älskade melankoliska klara
enkelhet, råder det ingen tvekan om. Av många har han redan nu som 30-åring givits en
plats i ledet från Jan Johansson och Bengt Hallberg till Esbjörn Svensson. Hans egna
komponerade musik är redan bland de mest lyssnade inom europeisk jazz och har under de
senaste åren spelats över 50 miljoner gånger på Spotify. Tidigt på musikhögskolan fick
Lyssarides många priser, däribland Svenska Tonsättarföreningens pris och 2019 blev
han framröstad som årets musiker av Sveriges Radio.
Hans spel, denna duggvåta svenska sommarkväll som ändå dragit publik, får tankarna
att vandra till den flyhänthet som Michael Nyman har. Tangentslagen kommer snabbt,
snabbt som ett pärlband. Men där Nyman är rytmiskt repetitiv är Lyssarides mer
svävande, kretsande i mjuka looper. Att den samspelta trions sound, framförs märkbart
lyhört, lyftande sfäriskt, märks i att omgivningen tycks stanna upp för att kunna höra
minsta knäpp.
Lyssarides som undviker att tala den första delen av konserten, riktar istället blicken bort
ovanför tangenterna och ut över bandet för att alltid ha kontakt. Han ser också ut i
sommarkvällen för att notera alla plötsliga ljud. Allt tas in, en dörr som slår igen i parken,
ett flygplan. Han känner sin karaktäristiska basist, sin timade trummis. Visparna snuddar
snabbt vid cymbalen, man hör rappa tysta slag av trumpinnar mot kanten och basistens
dova markeringar förankrar tonerna i rummet. Inget i ljudväg går dem förbi.
Kvällen konsert, som också blir en ljudupptagning i Sveriges Radio, verkar vara en
anhalt efter en Europaturne trion just gjort. Under kvällen, där intensiteten i låtarna
stegras, framförs nyskrivna verk från de tre senaste albumen, varav Free at last,
Coldberry hill, Walking tune, Self portrait var några. Lyssarides bjuder också,
undantagsvis säger han, på en cover. Han spelar sin idol kontrabasisten Charlie Hadens
låt Our spanish love song, från albumet Beyond the Missouri Sky med Pat Metheny. Det
är de enkla tydliga melodierna, och klarheten han gillar, berättar han om Haden.
På sin hemsida beskriver Lyssarides att jazz för honom inte är en stilistisk korsett, utan
snarare ett språk, ett ordförråd, ett sätt att skapa personliga uttryck. Han avslöjar också att
han bor i ett avlägset hus i skogen, en dryg halvtimme utanför Stockholm och att han
föredrar att komponera på natten, i tysthet, utan distraktion.
Efter denna poetiska, melankoliska och rytmiskt vänliga konsert, låter detta mycket sant.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 379
  • Sida 380
  • Sida 381
  • Sida 382
  • Sida 383
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in