Joel Lyssarides Trio – 23 juli 2022 – Fasching in Bloom
Trummor – Rasmus Blix
Bas – Niklas Fernqvist
Piano – Joel Lyssarides
Foto – Leo Ahmed
Att jazzpianisten Lyssarides känner det nordiska soundet, vår älskade melankoliska klara
enkelhet, råder det ingen tvekan om. Av många har han redan nu som 30-åring givits en
plats i ledet från Jan Johansson och Bengt Hallberg till Esbjörn Svensson. Hans egna
komponerade musik är redan bland de mest lyssnade inom europeisk jazz och har under de
senaste åren spelats över 50 miljoner gånger på Spotify. Tidigt på musikhögskolan fick
Lyssarides många priser, däribland Svenska Tonsättarföreningens pris och 2019 blev
han framröstad som årets musiker av Sveriges Radio.
Hans spel, denna duggvåta svenska sommarkväll som ändå dragit publik, får tankarna
att vandra till den flyhänthet som Michael Nyman har. Tangentslagen kommer snabbt,
snabbt som ett pärlband. Men där Nyman är rytmiskt repetitiv är Lyssarides mer
svävande, kretsande i mjuka looper. Att den samspelta trions sound, framförs märkbart
lyhört, lyftande sfäriskt, märks i att omgivningen tycks stanna upp för att kunna höra
minsta knäpp.
Lyssarides som undviker att tala den första delen av konserten, riktar istället blicken bort
ovanför tangenterna och ut över bandet för att alltid ha kontakt. Han ser också ut i
sommarkvällen för att notera alla plötsliga ljud. Allt tas in, en dörr som slår igen i parken,
ett flygplan. Han känner sin karaktäristiska basist, sin timade trummis. Visparna snuddar
snabbt vid cymbalen, man hör rappa tysta slag av trumpinnar mot kanten och basistens
dova markeringar förankrar tonerna i rummet. Inget i ljudväg går dem förbi.
Kvällen konsert, som också blir en ljudupptagning i Sveriges Radio, verkar vara en
anhalt efter en Europaturne trion just gjort. Under kvällen, där intensiteten i låtarna
stegras, framförs nyskrivna verk från de tre senaste albumen, varav Free at last,
Coldberry hill, Walking tune, Self portrait var några. Lyssarides bjuder också,
undantagsvis säger han, på en cover. Han spelar sin idol kontrabasisten Charlie Hadens
låt Our spanish love song, från albumet Beyond the Missouri Sky med Pat Metheny. Det
är de enkla tydliga melodierna, och klarheten han gillar, berättar han om Haden.
På sin hemsida beskriver Lyssarides att jazz för honom inte är en stilistisk korsett, utan
snarare ett språk, ett ordförråd, ett sätt att skapa personliga uttryck. Han avslöjar också att
han bor i ett avlägset hus i skogen, en dryg halvtimme utanför Stockholm och att han
föredrar att komponera på natten, i tysthet, utan distraktion.
Efter denna poetiska, melankoliska och rytmiskt vänliga konsert, låter detta mycket sant.