• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Crimes Of The Future – en trött och förvirrad sörja

6 oktober, 2022 by Elis Holmström

Crimes Of The Future
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi David Cronenberg

En gång i tiden kunde David Cronenberg chockera med magstarka scener som dränkte biopubliken i kroppsvätskor, men också med oväntat medryckande berättelser. Hans obehagliga och minnesvärda version av Flugan är kanske det bästa exemplet på denna besynnerliga kombination.

Men under hela 2000-talet har Cronenberg slirat runt i en drös av förvirrade och mållösa projekt. Endast den – oväntat, enkelspåriga A History Of Violence har stuckit ut som energisk i en hop av ointressanta filmer. Trots att det gått hela åtta år sedan Cronenbergs senaste film verkar det inte har lett till någon nyvunnen skaparglädje eller ens måttligt intresse.

Denna gång hoppas Cronenberg på två saker. Dels att han fortfarande kan chockera som få, göra biopubliken knäsvag och illamående och dels att skapa paralleller till dagens dödliga exhibitionism och hysterika konsumtionsberoende.

Den första ambitionen rämnar dock som ett korthus i en svensk vinterstorm. Trots flera blodiga scener, där Cronenberg pressar in kameran i öppna sår och gör åkningar kring blodiga organ, är chockvärdet obefintligt. Inte ens då filmen – forcerat, försöker introducera lite ’’hederlig’’ sadomasochism blir det något utslag på chocktermometern. Inte ens i sina mest motbjudande stunder kan Crimes Of The Future tävla med de tamaste scenerna från bloddrypande TV-serier som Game Of Thrones eller The Boys.

Vad gäller de sociala allegorierna är dessa – inledningsvis, bättre. Cronenbergs uppenbara avsky inför dagens mediekultur och mänsklighetens brist på empati, återkommer i filmens introduktion. Om det funnits en vilja, framförallt en påtaglig inspiration, hade dessa vassa gliringar kunnat rädda projektet. Men samhällskritiken blir enbart en tunn fernissa som snabbt känns pliktskyldig. Jag kan uppskatta artistiska chockangrepp på moderna företeelser, men det måste göras mer inlevelsefullt än såhär. Det är som att Cronenberg har en fin deg som han vägrar låta jäsa. Istället kastar han in den ugnen och serverar en hopsjunken och osmaklig limpa som definierar idén om slöseri med tid och resurser.

Den visuella framställningen av ett samhälle i förfall kan – paradoxalt nog, vara både intressant och uppfinningsrik, men även här tar sig Cronenberg an utmaningen med en gäspning. Att mycket av filmen har spelats in i ett lager gör sig ständigt påmint med mördande fula kulisser som får IKEAs hämtningshyllor att framstå som arkitektoniska mästerverk. Förutom snygg rekvisita, som kunde ritats av Alien-designern H.R Giger, finns det inte något av visuellt värde.

Allt det här förvärras då Cronenberg valt att inkludera kolsvart humor, som rör sig mellan cynisk satir och det rent bisarra. För att understryka sin allegori, vad gäller ett känslolöst och kallt samhälle‚ har han tagit det ödesdigra beslutet att regissera samtliga aktörer som om de inte hade muskler i ansiktet – eller några mänskliga känslor. Att framställa apati på film är sannerligen inte lätt, men att låta Viggo Mortensen och Léa Seydoux stirra in i betongväggar, med ögon som är lika livfulla som stenkulor, är under all kritik. Inte blir det bättre av att den eminent usla Kristen Stewart medverkar. Det tveksamma skådespeleriet i kombination med Cronenbergs trötta hållning får alla försök till skruvad komik att framstå lika lyckade som en blodig biff på en vegan-middag.

Ambitionerna att ifrågasätta samhället är det enda som skänker projektet någon substans. Men inte ens detta kan Cronenberg bevara. Istället för att bestämt göra en renodlad samhällssatir irrar han bort sig i ett hopplöst och fåfängt försök att göra filmen till en mörk thriller. Berättelsen är så pass ointressant och förvirrad att det inte går att skapa någon spänning eller mystik. Hela avslutningen blir en fasansfullt rörig och tråkig betongkloss som kulminerar i ett slut som lämnar tittaren mållös, av helt fel anledningar.

Crimes of The Future är en trött och förvirrad sörja. Utan försöker till samhällskritik hade detta behövt åka till soptippens avdelning för miljöfarligt avfall.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Spännande storbandskoncept gästades av superb saxofonsolist – Göteborg Jazz Orchestra med Rick Margitza

5 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Ellen Meueller

3/10 2022

Jazzklubben Vauxhall – Contrast Public House i Göteborg

I samarbete med Bellevue Jazz

Att första måndagen i varje månad ta sig till krogen Conrast i Linnéområdet har utvecklats till en synnerligen trevlig vana. Har skrivit om dessa evenemang tidigare. Måndagsaftnar är sedan gammalt (Village Vanguard på 60-talet) inmutad veckodag för storbandsmusik. Har kunnat följa med den resa Göteborg Jazz Orchestra gjort sedan starten för närmare fyra år sedan. Varje konsert är unik, ägnas delvis nya teman och inkluderar nya gäster.

Och nyligen släpptes ljuvliga Slow digitalt, en ep med musik av Georg Riedel (specialskriven för GJO) och Erik Weissglas. Samarbete med Musikhögskolan i Göteborg pågår, vilket bland annat kan innebära att studerande vikarierar eller att studerandes verk spelas under deras ledning. Vidare sysslar välklingande orkestern med att lyfta fram svenska jazzhjältar (Gullin, Jan Johansson, Lars Färnlöf, Erik Norström, Bengt Hallberg med flera) och sin speciella idol Dizzy Gillespie, synlig på GJO:s t-shirt.

foto Marianne Skoglund

Denna måndag frontade en celeber gäst och dennes kvintett vilka under helgen lirat på hippa Utopia i Majorna. Jag syftar på tenorsaxofonisten Rick Margitza som jag träffade förra gången han var på Utopia. Amerikanen Margitza bor numera i Paris, har gjort tretton plattor i eget namn och samarbetat med storheter som exempelvis Lou Rawls, Maria Schneider, Meynard Fergusson, Burt Bacharach, Eddie Gomez och flera nordiska stjärnor. Berömd blev saxofonisten redan för drygt trettio år sedan när Miles Davis rekryterade honom.

På Vauxhall spelade han i några nummer med Olli Rantala på kontrabas och danskarna Anders Mogensen bakom trummorna och Carl Winther vid elpianot. I den konstellationen ingår också sångerskan Vanessa Liftig, vars far jazzmusikern Eric såg till att kontakt etablerades med Margitza. Till saken hör att hon som barn blev trollbunden av en av hans låtar, varvid hon kom att skriva text till den. Merparten låtar denna givande konsert spelades av både ett extra inspirerat GJO, nämnda musiker och solist. Ett antal melodier tolkades vokalt av Vanessa Liftig, ibland ordlöst.

foto Ellen Meuller

Som sig bör när någon förknippad med sista årgången av Miles-musiker gästar var krogen knökad. I publiken syntes flera välkända musiker. Ska sägas att jag satt bekvämt, fast utan att se vad som hände på scen. Mycket behövde styras upp varför starten försenades något, vilket inte påverkade stämningen. Rivig inledning á la Basie med fullödigt drag av GJO i Blues In My Shoes (P. Herbolzheimer), en låt jag råkar ha på skiva med kompositören.

Uppenbart att Rick Margitza gillar att växla uttryck, vilket uppskattas. Spelar smooth när det passar men botaniserar också bland böjda, otyglade toner. I solon märks att Michael Breckers fraserande utgjort en källa till inspiration, liksom Coltrane i balladspelet. Under konserten spelas övervägande Margitzas original vars fräschör gör intryck.

foto Jesse Moore

Låtlistan är därutöver självklart anpassad till Vanessa Liftigs medverkan. Tack vare gemensam kärlek till Burt Bacharach framförs ömsinta balladen The Look Of Love med sin karaktäristiska refräng. Some Time I Had Rythm visar sig vara en kvick komposition som Margitza kallar ”break-away-tune” och har baserat på Gershwin. Ett kul uppslag med spännande improvisationer där rytmsektionen får ligga i och blåsets avdelningar glänser.

Den timide stjärnans Cheap Thrills görs med polyfonisk finess. Margitza tar för sig, leverear korus på korus med stor auktoritet. vi serveras glimrande gitarrsolo och i avslutande takter uppstår oemotståndlig densitet. Första sprakande set innehåller också Vanessa Liftigs text Game Change,( inspelad med Home Collective) upprinnelsen till samarbetet med Margitza då hennes vackert personliga sångteknik färgar melodin The Princess (R. Margizta).

foto Ellen Meuller

Andra set kickstartar med Seven Steps To Heaven. Olli Rantalas basgångar driver denna snärtiga standard, medan extatisk orkester når stratosfäriska höjder. Strålande solon från bland andra Patrik Jansson, Björn Cedergren och Carl Winther. Följs upp med ytterligare höjdpunkt i form av Guidelines (E. Weissglas). Helt enkelt en väldigt bra komposition, ett påstående som det med besked framgår att taggade musiker instämmer i. GJO och danska instrumentalisterna är definitivt på hugget. Finns en enastående kemi mellan musikerna och amerikanske tenoristen, vars blandning av prydligt stretchande och småstökiga fraser stimulerar, gör mig hänryckt.

Vanessa Liftig ger röst åt ytterligare en egen text till melodi av Margitza. Och hennes scattande samverkar också sömlöst med orkestern featuring Margizta. Danske pianisten som jag hört flera gånger hamnar i framkant med sitt eleganta inpass. I ett sprudlande boppigt alster idkas ”hårdkörning” av amerikanske solisten när hans grupp går loss på egen hand. Fräckt beat uppstår. Märks att de spelat sig samman, blivit en skicklig enhet. I den uppsluppna fasen får Anders Mogensen feeling, blir i konkurrens med affischnamnet aftonens allra främsta behållning. Margitza väljer att tolka låt av sin brasilianske favoritkompositör Ivan Lins, varvid alltför utdraget intro blir enda inslag under konserten som kändes aningen knepigt.

foto Mats Eklund

Vanessa Liftig berättar om och framför Killer Ballerina, en mäktig snyggt arrad melodi. I extranumrets latin-vibe träder percussionist Vanja Holm fram. Tar täten när det gungar friskt och melodin njutbart stävar framåt. GJO garnerar minst sagt vitalt. Lyckobubblan till konsert avrundas på Vauxhall med ett så kallat battle mellan rytmläggarna Vanja Holm och Anders Mogensen, en ”envig” med två segrare. Göteborg Jazz Orchestra som denna gång hade ung musikutbildad kvinna i trumpetsektionen, bevisar gång på gång vilken hög nivå de uppnått.

Arkiverad under: Musik, Recension

Extatisk publik tillskansar sig extranummer – Azymuth på Nefertiti

2 oktober, 2022 by Mats Hallberg

Nefertiti i Göteborg

30/9 2022

Ska erkänna att närmare koll på Azymuth från Brasilien saknades. Hade deras namn i bakhuvudet då trions musik är mäkta populär hos dj:s. Var inte första gången Nef besöktes, eftersom trumslagaren Ivan Conti betonade att här kände man sig hemma. Under en närmare femtioårig karriär har cirka trettio plattor släppts, många på ett skivbolag i London. Funkfusion-bandet består denna kokande kväll av grundaren Ivan Conti, Kiko Continentino på allehanda keyboards samt snabbinkallade Moyses Dos Santos på elbas, härstammande från Sau Paolo och firad studiomusiker bosatt i London. Musikerna uttryckte flera gånger sin beundran för varandra. Och Dos Santos som hann repa med Azymuth, sa att hans dröm blivit verklighet.

Konserten denna regniga kväll börjar på utsatt tid utan varken presentation eller välkomstapplåder. Den kommer pågå i omkring två timmar exklusive paus, vilket trevligt nog är längre än planerat beroende på översvallande respons. Är inte fullsatt, även om det köpts skapligt med biljetter. Sitter på lagom avstånd och njuter av böljande tongångar där inslag av brasilianska varianten av samba, tillhör det som gör gruppen unik. Trion visar sig vara mästerliga på behagliga sound, samtidigt som en virtuos läggning omgående exponeras.

pressfoto från officiella hemsidan för Aymuth

Ett repetitivt mönster på synt utgör inledande intro. Succén grundläggs redan i andra funkfusion-doftande låten med dess utmejslade drag av Headhunters i sig. Vocoder och slapbass-teknik används effektfullt. Läckert sväng, hela tiden med intakt dynamik. Ljudet är perfekt, spejsigt luftigt vilket ställets berömde ljudtekniker ska harangeras för. Moog, synt och keyboard som vant hanteras med händer över flera klaviaturer samtidigt, är de ljudkällor som ligger högst utan att obalans uppstår. Uppdelningen bas – diskant är föredömlig.

Ballad från senaste skivan spelas, ger dem möjlighet att pusta ut. Låter sfäriskt groovy i mjukt rundade tongångar. Sjungs ofta smeksamt ordlöst, ibland på portugisiska från främst Conti. Attraheras av en funkig smooth samba färgad av vinande tema från Continentino. Trion känns väldigt sammansvetsad trots vikarie på bas. Agerar coolt avspända och verkar genuint lyckliga över att vara på scen. Virtuosa färdigheter förefaller inte vara något självändamål, fast det otvetydigt existerar i deras DNA. Goda stämningen tilltar än mer när Azymuth uppmanar till allsång i form av nynnande, i gungande låt från 1973 som toppas av ett par fräcka övergångar.

Foto från officiella hemsidan

Andra set sätts igång med sugande Headhunters-vibe. Taktfast pumpande och infallsrikt beat. Nestorn bakom trumsetet matar på med sin vägvinnande teknik. Skenbart självgående sväng uppstår när hans medmusiker hakar på. Utan att lättheten överges märks avancerat samspel. Eggande harmonik får mig att vilja följa med in, i för mig icke tidigare utforskad värld. Även om teman etsar sig fast mer än specifika låtar undviks ytlighet. Blir istället emellanåt intrikat groovy utan att hamna i snårig terräng.

Likt landsmannen Airto Moreira tar Ivan Conti fram tamburinen och lanserar perkussiva elementen i samba. Ett inslag som röner stor uppskattning förstås. Mannen med alla klaviaturer tar vid med sitt lysande funkiga tonmåleri. Blixtinkallad basisten är en gigant, någon jag också borde haft koll på kan tyckas. I ett segment blir musiken intensivare vilket basgitarren bidrar till i högsta grad. Conti återkommer med ett dramatiskt, polyrytmiskt trumsolo.

Montage Mattias Lundin

I ett euforiskt gig, avspänt och ändå fokuserat, sägs att ”we´re gonna do some seroius music”, vilket råkar vara liktydigt med att med spela komposition av Chick Corea. Med fenomenalt skickligt understöd broderas friskt av Kiko Continentiono. Ett intro bestående av feta basgångar får publiken att jubla. När övriga kuggar i uppstår äkta ”brasse-funk”. Med benäget bistånd av exalterat nynnande publik surfas på en jättevåg av glädje.

I planerade extranumret görs deras främsta hit Jazz Carnival . Lycksaliga fans vill inte låta sig nöjas. Ser till att Azymuth stannar kvar på scen, genom att ihållande sjunga ramsa som sprider extas. Efter melodin med sin lättsinnigt lunkande refräng, ges på begäran två låtar till som plöjer i liknande fåror. En exceptionellt upplyftande konsert avrundas således spänstigt med ett fyrverkeri av snabbt musicerande.

Arkiverad under: Musik, Recension, Scen

Teaterkritik: Adressat okänd – stark, dramatisk, absorberar mig totalt

1 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sören Vilks

Adressat okänd
Av Kathrine Kressmann Taylor
Regi Natalie Ringler
Översättning Hanna Axén
Scenografi och ljus Jens Sethzman
Kostym Elin Hallberg
Komposition Mikael Nilzén
Ljud Evelina Kyrk
Mask Maria Lindstedt
I rollerna Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson
Premiär på Klarascenen, Stockholms stadsteater 30 september 2022

En stark och dramatisk berättelse om vänskap, lojalitet och svek under svåra tider, då samhället och de mänskliga rättigheterna står under attack. Vad är vi beredd att göra när vi fruktar för våra liv? Hur mycket är våra löften till våra bästa vänner värda när det kan kosta en del att hålla fast vid vad vi lovat? Strax under ytan lurar hela tiden det mänskliga behovet (efter mat och sömn) att höra till, bli förstådd och älskad.


Handlingen utspelas 1932 och bygger på en brevväxling mellan två vänner, Martin och Max som driver ett konstgalleri tillsammans i USA. Martin har precis flyttat tillbaka till Tyskland tillsammans med sin familj och hans judiska vän Max bor kvar i Californien.

Martin får det bra i Tyskland. Han har gott om pengar och kan köpa en stor herrgård och ha en stor personalstyrka som passar upp familj och hus. Fattigdomen i Tyskland är stor i efterverkningarna av förlusten i andra världskriget. Martin blir då ett föredöme för bygden och inbjuden till borgmästaren och alla mäktiga i bygden. Hitler är på väg mot makten och erbjuder de fattiga människorna ett hopp om bättre välstånd för hela landet. För Max som bor är jude och bor i USA blir nyheterna från Tyskland alltmer skrämmande.

De två skådespelarna gestaltar de två vännerna och handlingen förs fram genom att de läser upp breven de skrivit. Att det kan bli dramatiskt och så spännande och engagerande att lyssna på brev som läses upp, det är imponerande. Det blir minst lika dramatisk som om det hade spelats upp i olika scener. Berättelsen griper tag i mig och handlingen känns lika aktuell idag, den ställer ständigt aktuella frågor om etik och moral, om vänskap och kärlek, om lojalitet och svek.

Scenlösningen är mycket enkel men oerhört effektiv scen med i stort sett endast de två skådespelarna och några fristående genomskinliga väggavskiljare där datum för brevet målades med vit målarfärg för varje brev som lästes. Denna enkla scenlösning blir verkningsfull, mycket tack vare att de två skådespelarna, Sven Ahlström och Fredrik Gunnarson, har sådan närvaro på scenen.

”Adressat okänd” är en dramatiserad brevroman från 1938 av amerikanska Katherine Kressman Taylor. Även om pjäsen har en historisk kontext är den tidlös och säger något till oss alla också i dagens värld. Den har, som alla riktigt bra föreställningar, flera nivåer i hur vi kan tolka och förstå vad som sägs och berättas. Sällan har en timme och tio minuter försvunnit så snabbt. Jag går och tänker på föreställningen hela tiden. Den träffar rakt i hjärtat och absorberar mig totalt. Kanske det bästa som visas på scen just nu.

Bakgrundsfakta:
Regissören Natalie Ringler tilldelades SvD:s Thaliapris 2021 för pjäserna Irakisk Kristus och Är det krig än? på Teater Galeasen. Hon har även regisserat NomNomNom på Dramaten och En enkel historia på Radioteatern.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern

Filmrecension: Born To Fly – Bångstyrig dokumentär om pojken som nådde oanade höjder

1 oktober, 2022 by Petter Stjernstedt

Born to fly
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2022
Regi: Brennan Robideaux

Born to Fly är berättelsen om pojken som aldrig gav upp, som ständigt pushade sig själv och till slut vann guld och gröna skogar. Vi har hört den förut, men det hindrar inte regissör Brennan Robideaux från att beröra.

Armand Duplantis har väl knappast gått någon sportintresserad förbi. Han är stavhopparen från Louisiana som sedan barnsben lagt all vaken tid på sporten. En engagerad pappa gjorde allt för sin son, tränade honom och byggde i trädgården en enkel konstruktion med ribba med två stolpar emellan. Det blev Mondos huvudsäte för att kunna utveckla sina kunskaper inom stavhoppandets ädla konst. Han excellerade och snart blir istället de stora arenorna hans hemort.

Med en mamma från Sverige var det svenska traditionerna nära förbundet med familjens seder och värderingar. Därför var steget inte långt att välja Sverige före USA som värdland. En blott sjuttonårig Mondo kommer till Sverige och inser först inte den extrema konkurrensen som råder på den elitnivå där han befinner sig. Nerver och omognad blir hinder på vägen att nå de riktigt stora pokalerna. För Mondo finns bara ett mål. Världsrekordet på 6.16 meter har varit i sikte enda sedan han började tävla som fyraåring hemma i trädgården.

Brennan har gjort en berörande men ofokuserad film om stavhoppslegenden Armand Duplantis där familjen är kitet – ankare som får honom att flyta trots upprepade motgångar. Dynamiken pappan och sonen emellan är stark.  Oftast är den varm och kärleksfull men ibland skärv och hård. Engagerade föräldrar pushar honom till oanade höjder.

Effektivt illustrerar Born To fly hur tufft det kan vara som elitidrottare, vad som krävs för att nå sina mål och hur en världsrekordhållare också ibland kan tappa det. Även om Mondo är fascinerande sammanbiten.

Trots att Born To Fly har hjärtat på rätt ställe är det en ojämn film med ett spretigt manus, som att regissören inte vet vad han vill säga. Är det den klassiska berättelsen om hur allt är möjligt bara man ger sig fan på det? Eller handlar det om att konkurrensen där uppe bland höjdare är stenhård eller att familjen är allt för att man ska lyckas här i världen? Det är oklart vad fokus ligger om inte på Armand.

Han är en udda fågel som oväntat drar mattan över fötterna på giganterna. Stavhopparen Hendricks beskriver Mondo som en idrottare som inte fyller något klassisk manus för hur en stavhoppare ska vara. Det är fräsch oväntad vinkel att få höra de andra idrottarnas perspektiv med avundsjuka och frustration som naturliga ingredienser. Born To Fly är  enkelspårig och redovisade utifrån mall 1A. Det är en bångstyrig dokumentär som kunde varit så mycket mera om man bara vågat välja väg.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 360
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Sida 363
  • Sida 364
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in