• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Vortex

11 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Vortex
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi Gaspar Noé

En gripande berättelse om att åldras och den obönhörliga tidens spår. En film om livets oundvikliga väg till ålderdom, svaghet och ibland hjälplöshet. Vi får följa ett äldre par, Lui och Elle., som båda börjat bli skruttiga. Mannen, Lui (spelas av kultregissören Dario Argento) har en oroväckande kände hosta med hans fru Elle (spelas så trovärdigt och äkta av Françoise Lebrun) är dement i hög grad.

De bor i en trång lägenhet i Paris, lägenheten belamrad med böcker, tavlor, affischer – som allt vittnar om ett aktivt och fascinerande liv. Men ingen undgår tiden. Vi blir alla äldre såvida vi inte dör som unga.

Det äldre paret Lui och Elle har båda börjat bli skruttiga. Lui, spelad av kultregissören Dario Argento, hostar oroväckande, men Elle (franska proffset Françoise Lebrun) har börjat bli rejält dement. Skildringen känns som om vi får titta in i ett stycke verklighet. Det är berättar så realistiskt. Frun, Elle, är pensionerad psykolog och psykiatriker och inser emellanåt hur hennes hjärna faller ihop, vilket gör henne djupt deprimerad. Maken flyr in i ett skrivprojekt om sambandet mellan drömmar och film och han kan på så sätt undvika att se verkligheten. Sonen dyker upp med sin son och måste bli förälder åt sina föräldrar.

Det är en berättelse som många kan känna igen sig i, men samtidigt får den mig att få ont i magen när jag ser hur hjälplösa de är, hur okunniga de är om hur demens och andra sjukdomar påverkar en människa. Jag känner kvinnan desperation där hon går runt, runt i lägenheten och inte känner igen sig och emellanåt inte heller känner igen sin man eller son eller barnbarn.

Filmmässigt mycket speciell där handling, regissören är ofta experimentell i formen. I Vortex rullar berättelsen fram i en split screen, ett sätt att visuellt visa klyftan mellan huvudpersonerna. Men att vara proffsigt experimentell i filmberättandet räcker inte för de högsta betygen. En av filmens styrkor är hur den kryper under huden och berör och är svår att skaka av sig. Men den är lite för lång, för övertydlig. Den är nästan två och en halv timme lång, vilket på ett sätt stryker under filmens budskap och ger en känsla av hur långsamt dagarna känns för huvudkaraktärerna men samtidigt gör filmens längd att den slutar att överraska, den är övertydlig och lite seg. Samtidigt går den inte att skaka av sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

En mycket viktig liten bok om en stor sak: ”Demokrati” av Sofia Näsström

11 oktober, 2022 by Anastasia Bark

Demokrati
Författare Sofia Näsström
Utgivningsdatum 2021-03-15
Förlag Historiska Media
ISBN 9789177894759

Världen brinner. Ja, visst brinner världen ibland, och när den väl brinner är det kanske inte så konstigt att en hel del människor får panik. Andra står fullständigt stilla, förvirrat undrar de hur de ens hamnade i branden. Barn skriker, en grupp skyller på en annan grupp för att ha startat branden, folk springer hit och dit – det är kaos. Mitt i detta kaos tar Sofia Näsström ett djupt andetag, och börjar sansat och metodiskt skriva på ett litet manuskript, som så småningom blir ”en liten bok om en stor sak”. En stor sak som bör diskuteras mer i dessa brinnande tider.

Om det är någonting Näsström lyckats med så är det just det att hon skrivit en liten bok om en stor sak. En bok som är lättillgängligare, mer lättläst och framför allt mycket mer koncis än andra böcker inom samma ämne. ”Demokrati” är visserligen inte den mest djupgående boken inom ämnet, men den blir en stadig bas för den som i fortsättningen vill läsa tjocka, mer djupgående böcker med nyckelordet ”demokrati”. Själv skulle jag gärna inkluderat denna bok i läroplanen. 

                      En annan viktig aspekt till varför denna lilla bok lyckats förmedla ett klart och tydligt budskap är att Näsström inte tar sina läsare förgivet. ”Demokrati” är en inte en redogörelse om vad demokrati är, utan snarare ett argumenterande verk som diskuterar de starkare motargumenten seriöst, genomgripande. Näsström utgår inte ifrån ett färdigt demokratiskt hus där det bara gäller att förklara de olika funktionerna. I stället river Näsström ned det gamla huset, och bygger sedan ett nytt hållfast fundament som ska ge läsaren en förståelse för vad demokrati är, för vad det inte är och framför allt, varför demokrati är någonting eftersträvansvärt. I en värld som ibland brinner behövs Näsströms tydliga och sansade röst. 

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: demokrati, Sofia Näsström

Förvirrat och framhärdande försvar tar åhörare i besittning – K på Folkteatern

11 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Lina Ikse

Efter en bok av Katarina Frostensson

Ide: Ylva Olaison och Kristian Hallberg (dramatiker)

Dramaturg: Magnus Lindman

Regissör, scenografi och ljusdesign: Tobias Hagström Ståhl

Kostym- och maskdesign: Jenny Ljungberg

Kompositör: Lovisa Samuelsson

Medverkande: Ylva Olaison (K) och Lovisa Samuelsson

Urpremiär 8/10 2022 på Folkteatern i Göteborg, Lilla scen

Spelas till och med 24/11

Har man läst Klubben och Renegater eller reportagen i DN baserade på både anonyma vittnesmål och namngivna källor, är det oundvikligt att man frågar sig varför denna uppsättning kom till stånd. Fann den på förhand såpass osmaklig att jag var tveksam till om jag ville se K. Från sin uppburna ställning blev fallet hårt för Katarina Frostenson genom domen mot hennes man, den så kallade Kulturprofilen, plus uppgifter om läckta Nobelpristagare. I Klubben avslöjas parets maktmissbruk, jämte makens över decennier manipulativa och i många fall brottsliga beteende. Ekonomiska oegentligheterna som framkommer, delvis finansierade av Svenska Akademien ska inte negligeras i sammanhanget. Är ärevördiga sammanslutningens skamfilade anseende redan återupprättat, är i och för sig en fråga bortom denna tonsatta monolog.

I monologen på halvannan timme, inklusive ett par sånger, förnekas alla anklagelser ihärdigt. Underrubriken lyder: Skriver jag sjunker jag inte. Även efter att ha varit med om iscensättningen av hennes allt annat än klarsynta kommentarer, förblir Frostenson en gåta helt i avsaknad av självinsikt. Verklighetens realiteter ter sig futtiga i hennes ögon.

Solipsism gör prisade poeten, dramatikern och översättaren oförmögen att bry sig om andra, om de inte vistats på parnassen. Denna psykologiska defekt tar teamet och idégivare Olaison framgångsrikt fasta på, när exempelvis begreppen skuld och skam dryftas ur ett filosofiskt perspektiv. Att maken med sitt osunda inflytande i svensk kulturelit inte varit sanningsenlig om sina meriter, bekommer inte K det minsta. Istället viftas fakta bort som förtal. En trotsig hållning som speglas suveränt i uppsättningen, när avståndstagandet till ständige sekreteraren jämte ”skämmiga Sverige” indignerat markeras.

foto Lina Ikse

Mig veterligen premiär på Lilla scen för publik utplacerade på svarta plaststolar på golvet. några med runda bord intill. Scenografin ska föreställa badrummet i den lilla lägenhet i Paris tillhörande Svenska Akademien, vilken beryktade paret generöst kunnat disponera. Och det är om flykten dit K handlar om. Dessutom om Frostenssons syn på vad som skrivits i media och om rättegången, i vars förhör somliga svar ges kryptiskt genom att dikt(er) framförs av poeten. Då används mikrofonstativet placerat alldeles framför första raden. Att badkar och vattnets symbolik är centralt i handlingen både här och i Vildanden (spelas samtidigt på Göteborgs Stadsteater) är knappast någon slump, eftersom Tobias Hagström-Ståhl är scenograf/ regissör för bägge uppsättningar.

På sidorna om badkaret syns bilder och fragmentarisk svartvit film, öde landskap sett från tågfönster. I en hög ligger representanter för den goda litteraturen utspridda. I K citeras Celan, Strindberg, Dagerman och saknaden efter fränden Birgitta Trotzig uttrycks med emfas. En bok av H.C Andersen verkar stå för trygghet när invanda tillvaron rämnar, liksom ett par referenser till filmscener (maria Callas mm). I scenens riktning i ena hörnet finns ytterligare en upphöjning. Där huserar multiinstrumentalisten Lovisa Samuelsson.

foto Lina Ikse

Förvånade att Lovisa Samuelssons musik var konstant närvarande under monologen. Dess franska prägel fungerade som medskaparare, hade rollen av förmedlare av stämningar. Överraskande ljudkällan påverkade hörbarheten. I och med att skådespelare och regissör inte garanterade tillräcklig artikulation, borde Ylva Olaison utrustats med mygga. Kan skjuta in att musiken inte bara var nyskriven. Somliga kompositioner hade hämtats från egna hyllade skivor, varav jag kuriöst nog recenserat senaste betitlad STAD/ DIS.

Inte nog med denna musikaliska påfyllning till utläggningarna från K. Som ett inofficiellt förspel när baren i salongen var öppen, hördes Samuelssons stilsäkra röst i åtskilliga chansons (några gjorda med pianoackompanjemang av medarbetare på Folkteatern). Samuelsson trakterade piano, keyboard, akustisk gitarr, cello och i finalen dragspel. Enstaka gånger förstärktes livemusiken med förinspelat sound. Sångerna multiinstrumentalisten (hördes med Ane Brun på WOW) sjöng med ackuratess ,själv eller i duettform med Olaison, låg kompositören bakom. Fick veta att texten till bakkarssången och finalen delvis kom från Frostenson respektive Brel.

Onekligen en bedrift av Ylva Olaison att behålla greppet om publiken, särskilt mot bakgrund av att yttre dramatik saknas. Är istället musiken som kombinerar vemod med dramatik. Förnuftigt nog bryts det mer eller mindre upprörda orerandet av flera gånger av finstämda vokala inslag. Olaison svala, rena stämma imponerar. Den röda tråden i K, den förorättade tonen, behärskas med fullkomlig auktoritet. Jaget kostar på sig att slunga ut frågor till ”auditoriet”. Skickligt mejslas också humörsvängningar och paranoid läggning fram för en gynnad individ, en gestalt vars tillvaro slagits i spillror. Monologens kanske mest centrala och magstarka tes framställs ruggigt övertygande. Nämligen påståendet om att inte passa i grupp, efter att i flera decennier åtnjutit förmåner och förtroende som en av de aderton.

Med högburet huvud tyr K sig krampaktigt till litteraturens eviga värden. Trots åldersskillnad på drygt trettio år noteras frilansande skådespelerskan för frapperande likhet utseendemässigt, Kvinnorna på scen hade klätts kongenialt. För aktören skedde skifte från trenchcoat till rustning och ett par illröda högklackade skor var också inskrivna i manus.

Förvisso en fascinerande föreställning som väcker visst obehag. Men faktum kvarstår. Förstår inte vitsen med partsinlagan. Vad vill man förmedla? Varför tillmäta dessa tankar och utfall sådan tyngd? Har nog sett uppemot ett tiotal produktioner som någon av de tre huvudkreatörerna (Olaison, Hagström-Ståhl och Kristian Hallberg) varit involverade i, med behållning i princip varje gång. K utstrålar visserligen stark aktualitet ( lite pikant att en prominent ledamot i SA som tog ställning plus författare som skrivit om domen bevistade premiären) Dock, K framstår som det minst meningsfulla verk jag sett med någon ur trion som avsändare..

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Stålande sång på överväldigande händelserik produktion – The Love Hate Syndrome av Johanna Lillvik

7 oktober, 2022 by Mats Hallberg

foto Lisa Pilsmedh

Johanna Lillvik

The Love Hate Syndrome

3

Inspelad hos Kulturföreningen Tåget i Borås

Mix och master: Mikael Andersson – MRG Prosuctions

Producerad av Johanna Lillvik

Paraply Records

Releasedatum: 30/9 2022

The Love Hate Syndrome är en fullängdsdebut av en musikalisk kameleont, vars egna karriär har cirka fem år på nacken. Boråsaren Johanna Lillvik har studerat folkmusik och har kandidatexamen i Världsmusik. Vidare har hon arbetat som sångerska på Cirque du Soleil och ingår i framgångsrika bandet Blues Escape. Genomslaget hennes ep från 2017 rönte har jämförts med andra kvinnliga låtskrivare, exempelvis Frida Hyvönen, Laleh och Jenny Wilson. Lillviks egensinniga skiva innehåller tolv divergerande låtar, samtliga skriva av henne själv och utvalda efter att ha testats inför publik. Sammantaget lanseras de som ett känslomässigt kompromisslöst tillstånd utan nyanser. Ett slags passionerat katarsis. Hon håller sig med undantag av ett par kortare sekvenser till engelskan.

Med hundraprocentigt engagemang, finess och outtömlig kreativitet trakterar denne märkvärdiga singer songwriter piano. Medmusikerna delaktiga i att frambringa ett stort sound heter Kim Gunneriusson (trummor, gitarr plus ljudtekniker), Joakim Saaranpää (elbas), Anders Vall (trumpet), Anders Lindahl (trombon), Jonathan Larsson (dragspel), Mikael Carlsson (gitarr), Tormod Tvete Vik står för stråkarrangemang på Feels Lika Screaming och Maria Kirilov körar tillsammans med Linnéa Lindwall på Ms Crusoe.

Det första som slår en är att Lillvik verkar vara djupt påverkad av Kate Bush och hennes tonmålande mystik. Vad som i samma veva noteras är höga kvalitén på sången, vars emfatiska omfång imponerar. Hennes vokala färdigheter kan till och med te sig så omslutande och påträngande, att man stundom vill värja sig. Sången är onekligen ett trumfkort.

Därutöver är det vad som beskrivits som en hänsynslös blandning av stilar som får en att häpna. I Feels Lika Sreaming knockas jag av uppövade känslan för rytmik, förskjutningar och ett svindlande sound. Gospel Of Nut är en dramatiskt vindlande och snirklande höjdpunkt med Anders Valls trumpet i framkant. (Hans magnifika ton i I´ve Been Burned är på lika hög nivå. )Det suggestiva bidraget från rytmsektionen här och på andra ställen ska inte negligeras. Modern Woman är ett skickligt komponerat statement, vars otroligt snärtiga melodi framstår som kongenial med raseriet i sången.

På gott och ont är infallen legio. Finns något teatraliskt pretentiöst över produktionen. Som om artisten vil korsa Kate Bush med Nina Hagen. Som om hon vill öppna dörrar som vanligtvis inte står på glänt. I en vildsint låt pågår så mycket att det går att associera till grunge, hardcore, garagerock och punkattityd. Just i Busted och låten som följer studsar man inför fullständigt osannolika urladdningar. På angelägna Je suis Charlie möts vi av progressiv avantgarde med stormstyrka. Finalspåret består av andaktsfullt svävande sfäriska tongångar som gör avtryck.

Att helt genrefritt utmana lyssnaren synes vara Johanna Lillviks syfte. Omöjligt att hitta bottenplattan på denna maxade, skickligt framställda skiva. The Love Hate Syndrome hade tveklöst behövt en utomstående producent. Att Lillvik omsätter fler uppslag än vad som är sunt och hanterbart för mottagarna gör mig brydd emellanåt.

Det är som framgått enkelt att identifiera massvis med fördelaktiga enskildheter, imponerade låtbyggen. Och Lillviks vokala resurser och konstnärliga jreativitet går inte att ta miste på. Begåvningen lyser igenom och i portioner trollbinds lyssnaren. Men i längden blir jag utmattad, saknar utgångspunkt.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Tankar om Gubbvarning Live 2.0 med Lennie Norman – retsam, rolig, vass och proffsig men lite ytlig ibland

6 oktober, 2022 by Rosemari Södergren

Lennie Norman
Foto: Peter Knutson

Tankar om Gubbvarning Live 2.0 med Lennie Norman
Turnéstart på Intiman i Stockholm, 5 oktober 2022

En proffsig humorshow, in i minsta detalj med en vass artist. Ofta skrattade jag gott och emellanåt tänkte jag att ”där har Lennie missuppfattat det totalt”. Det är precis så som en stand-up-föreställning ska fungera, tycker jag. Igenkännande och inspirerande till att prata mer. Retsam och rolig.

Under valrörelsen var det kanske en och annan politiker som pratade om vad de ville göra för pensionärer. Men annars är det sällan något görs med tanke på människor med livserfarenhet, årsrika människor som också är ett bra uttryck. Lennie Norman bjuder på en humorshow på en och en halvtimme som ger en stund av underhållning och ger saker att fundera på och diskutera med vänner och bekanta. Men för att vara ärlig: ibland, i vissa ämnen är han lättviktig och tycks inte ha särskilt djup kunskap.

Jag tänker till exempel på hans skämt om religoner. Där har inte någon djup kunskap. För att inte tala om skämtet om att Churchill drack alkohol hela dagarna och rökte som en borstbindare medan Hitler var vegetarian och nykterist. Det är gammalt och välkänt och säger egentligen ingenting. Att alkoholism kan ge många tragedier är ett faktum, så särskilt roligt är det inte med hyllningar till alkoholister. Tankarna på att Churchill skulle ha varit en god person finns det mycket kritik mot. Engelsmännen var inte särskilt snälla när de tog slavar och hur de behandlade Indien. Fast å andra sidan är väl själva formatet på en humorshow byggd på stand-up inte gjord för fördjupade tankar.

Lennie Normans humorshow ”Gubbvarning Live 2.0” är på turné runt om i landet och premiärshowen var på Intiman i Stockholm. Turnén är på väg runtom i landet till 21 orter med final i Skövde på Kulturhuset hösten 2022. Lennie skärskådar tiden vi lever i och tar tempen på samtiden, både pandemin och politiker och relationer till familj finns med. Ibland håller jag med och ibland inte. Han är inte rädd för att ta ut svängarna, vilket en stand-up-komiker måste kunna göra.

Har du läst böckerna i hans serie Gubbarning så känner du igen en del. Så allt är inte nytt. Men trots det är jag imponerad. Han är proffsig. Lennie Norman står där rakt upp och ned på scenen med jeans och kavaj och pratar tydligt och helt avspänt, som om det vore helt improviserat. Vilket det givetvis inte är. Det är bara ett proffs som kan förmedla den känslan av naturlighet. Han är scenvan och naturlig på scen, i princip uppväxt på och runt scenen. Som son till en av de svenska stora musikerna, Charlie Norman, har Lennie en hel del roligt att berätta om kändisar från förr. Lennie Norman ingick som basist i sin pappas trio och spelade redan på 1960-talet i olika popband.

Titeln på showen gav mig förhands-aningar om att det skulle vara fokus på hur det är att åldras i dagens Sverige, kanske med osmaklig drift av gamla människor. Mina aningar var inte rätt ute, det gubbiga är med men på ett positivt sätt som bygger på igenkännande, att den som är årsrik känner till ord, saker och situationer som var kända för fyrtio-femtio år sedan. Helt enkelt en stand-up-komiker som talar till oss som hunnit leva några år.

Lennie Norman om showen:
– Nu är det dags att förlänga livet med ett gott skratt! Man brukar säga att man kan vila sig i form och nu är jag utvilad i en farlig form och med första ronden Gubbvarning i bagaget blev det 111 föreställningar! Nu kommer jag tillbaka med helt nytt material och genuin lust i nya ”Gubbvarning Live 2,0”, säger Lennie Norman.

Bakgrund om Lennie Norman:
Norman har senare främst varit verksam som ståuppkomiker och syntes som sådan runt 1990 i TV-programmet Stina med Sven.[2] Åren 1996–2000 var han bisittare i Kanal 5-programmet Måndagsklubben. Senare har han samarbetat med Claes Malmberg som var en kollega i Måndagsklubben,[3] bland annat i revyer på Gunnebo slottsteater.
Föreställningen bygger vidare på böckerna och tidigare humorshowen ”Gubbvarning live” som spelats för fullsatta hus.

Arkiverad under: Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Humorshow, Intiman, Lennie Norman, Stand-up

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 359
  • Sida 360
  • Sida 361
  • Sida 362
  • Sida 363
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in