
Johanna Lillvik
The Love Hate Syndrome
3
Inspelad hos Kulturföreningen Tåget i Borås
Mix och master: Mikael Andersson – MRG Prosuctions
Producerad av Johanna Lillvik
Paraply Records
Releasedatum: 30/9 2022
The Love Hate Syndrome är en fullängdsdebut av en musikalisk kameleont, vars egna karriär har cirka fem år på nacken. Boråsaren Johanna Lillvik har studerat folkmusik och har kandidatexamen i Världsmusik. Vidare har hon arbetat som sångerska på Cirque du Soleil och ingår i framgångsrika bandet Blues Escape. Genomslaget hennes ep från 2017 rönte har jämförts med andra kvinnliga låtskrivare, exempelvis Frida Hyvönen, Laleh och Jenny Wilson. Lillviks egensinniga skiva innehåller tolv divergerande låtar, samtliga skriva av henne själv och utvalda efter att ha testats inför publik. Sammantaget lanseras de som ett känslomässigt kompromisslöst tillstånd utan nyanser. Ett slags passionerat katarsis. Hon håller sig med undantag av ett par kortare sekvenser till engelskan.
Med hundraprocentigt engagemang, finess och outtömlig kreativitet trakterar denne märkvärdiga singer songwriter piano. Medmusikerna delaktiga i att frambringa ett stort sound heter Kim Gunneriusson (trummor, gitarr plus ljudtekniker), Joakim Saaranpää (elbas), Anders Vall (trumpet), Anders Lindahl (trombon), Jonathan Larsson (dragspel), Mikael Carlsson (gitarr), Tormod Tvete Vik står för stråkarrangemang på Feels Lika Screaming och Maria Kirilov körar tillsammans med Linnéa Lindwall på Ms Crusoe.
Det första som slår en är att Lillvik verkar vara djupt påverkad av Kate Bush och hennes tonmålande mystik. Vad som i samma veva noteras är höga kvalitén på sången, vars emfatiska omfång imponerar. Hennes vokala färdigheter kan till och med te sig så omslutande och påträngande, att man stundom vill värja sig. Sången är onekligen ett trumfkort.
Därutöver är det vad som beskrivits som en hänsynslös blandning av stilar som får en att häpna. I Feels Lika Sreaming knockas jag av uppövade känslan för rytmik, förskjutningar och ett svindlande sound. Gospel Of Nut är en dramatiskt vindlande och snirklande höjdpunkt med Anders Valls trumpet i framkant. (Hans magnifika ton i I´ve Been Burned är på lika hög nivå. )Det suggestiva bidraget från rytmsektionen här och på andra ställen ska inte negligeras. Modern Woman är ett skickligt komponerat statement, vars otroligt snärtiga melodi framstår som kongenial med raseriet i sången.
På gott och ont är infallen legio. Finns något teatraliskt pretentiöst över produktionen. Som om artisten vil korsa Kate Bush med Nina Hagen. Som om hon vill öppna dörrar som vanligtvis inte står på glänt. I en vildsint låt pågår så mycket att det går att associera till grunge, hardcore, garagerock och punkattityd. Just i Busted och låten som följer studsar man inför fullständigt osannolika urladdningar. På angelägna Je suis Charlie möts vi av progressiv avantgarde med stormstyrka. Finalspåret består av andaktsfullt svävande sfäriska tongångar som gör avtryck.
Att helt genrefritt utmana lyssnaren synes vara Johanna Lillviks syfte. Omöjligt att hitta bottenplattan på denna maxade, skickligt framställda skiva. The Love Hate Syndrome hade tveklöst behövt en utomstående producent. Att Lillvik omsätter fler uppslag än vad som är sunt och hanterbart för mottagarna gör mig brydd emellanåt.
Det är som framgått enkelt att identifiera massvis med fördelaktiga enskildheter, imponerade låtbyggen. Och Lillviks vokala resurser och konstnärliga jreativitet går inte att ta miste på. Begåvningen lyser igenom och i portioner trollbinds lyssnaren. Men i längden blir jag utmattad, saknar utgångspunkt.