• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Musikalen Cats på Scandinavium

18 november, 2022 by Redaktionen

Cats på Scandinavium
Betyg: 5 av 5
Föreställning som recenseras 17 november 2022

Jag har fått sittplats på parketten till vänster, rad 22, plats 50. Innan jag kom in var det ett visst besvär att hitta biljetten på Onedrive. Konserten är tre timmar med paus. Den börjar 19.30 och slutar 22.00. Sedan 1970-talet har Scandinavium varit göteborgarnas musikalarena. I morgon fredag och övermorgon lördag spelas den också.

Det är knökat på parketten. Spritt med folk på läktarna.

Katterna är underbara balettdansörer. Eftersom de blir pensionerade vid 45 års ålder (balettdansörer) gör jag uteslutningen att ingen av de medverkande är över 45 år.
Musikalen Cats började spelas 1981 i London. TIll idag har de haft 9 000 föreställningar i West End. Orkestern – och vilken orkester sedan – sitter till vänster.
Melodin “Memory” hörs i slutet på första akten, i början av andra akten och i slutscenen.
“Every street lamp seems to beat a fatalistic warning.” “Someone mutters and the street lamps gutters and soon it will be morning.”
Kvinnan som sjunger Memory (Grizabella) är svensk och heter Gunilla Backman. Den Londonbaserade musikaltruppen kompletteras med hyllade musikalveteranen Gunilla Backman i stjärnrollen som Grizabella. Gunilla Backman har stått på musikalscener runt hela världen och medverkat i stora musikaler som “Les Miserables”, “Miss Saigon”, “Jesus Christ Superstar” och inte minst “MAMMA MIA”. För första gången i sin karriär tar hon sig an Grizabella i en storslagen och samtidigt intim föreställning av “CATS”.

Den morska katten bjuder upp en kvinna från publiken. Kvinnan sätter sig snabbt tillbaka.

CATS är baserad på T.S Eliots Old Possum’s of Practical Cats och tonsatt av Andrew Lloyd Webber. Det är en av de föreställningarna som spelats längst i West Ends och Broadways historia och firade 40-årsjubileum i maj 2021. CATS hade världspremiär på New London Theatre (nu känt som Gillian Lynne) där den sedan framfördes i hela 21 år med nästan 9000 föreställningar. Sedan dess har CATS spelats i över 40 länder, översatts till 15 språk och setts av över 73 miljoner personer världen över.

Tjugotre låtar i konserten och bland annat Memory och Bustopher Jones och The Overture och the prologue: Jellicle Songs for Jellicle Cats.

Text: Katarina Bredberg

Arkiverad under: Recension

Filmrecension:  Good Luck To You, Leo Grande – Finstämd komedi om åldrande och sexuell frigörelse

17 november, 2022 by Petter Stjernstedt


Good Luck To You Leo Grande
Betyg 3
Svensk DVD-premiär 12 december

Emma Thompson imponerar som den sexuellt oerfarne sextioplusaren Nancy.
Good Luck Leo Grande är en varm film om kvinnlig sexuell frigörelse och intimitet. 

Nancy Stokes har en dröm och det är att få första orgasmen. Hennes bortgångne man tillhörde föga i sexet, var frånvarande i sänghalmen och gav aldrig Nancy mersmak inför “den förbjudna frukten”. Som änka vill Nancy utforska sin sexualitet och bjuder in den snygga, vältränade sexarbetaren Leo Grande till sitt hotellrum. Han är charmig och har en kropp som få. Ändå vågar inte Nancy ge sig hän. Det finns spärrar, osäkerhet och kontrollbehov hos henne som aldrig verkar vilja släppa.I stället blir mötet ett självutlämnande samtal om saknad, sorg och rädsla.

Emma Thompson briljerar i rollen som Nancy, den äldre osäkra kvinnan som bara vill få sig ett ligg. Pressen och stressen hos henne är påtaglig och Emma får oss att känna desperationen hos en vilsen själ. 

Daryl McCormack gör en habil tolkning av sexarbetaren Leo Grande som mest av allt vill få sin mammas bekräftelse, som tvingas ljuga om sitt yrke och säger till modern att han arbetar på  oljerigg.  

Leo Grande är en fin film om ånger, sorg och sex. Och trots att sexarbete är ett bärande tema i filmen hör vi aldrig nån moral-predikan eka i bakgrunden. 

I sin allvarsamma tematik är Leo Grande en rolig film. Humorn används som ett sätt att berätta. Det är skickligt hur man lyckas gestalta i det lilla med två skådespelare och hotellrummet som enda spelplats. Det krävs ett skarpt manus för att få filmen att lyfta. Visst finns här förutsägbsra och schablonartade stunder och karaktärernani filmen kan uppfattas som tillyxade, kantiga.  Exempelvis har Leo Grande alla egenskaper en typisk homosexuell prostituerad man ska ha i en film. Men bristerna kompenseras upp av den oerhörda charm och humor Leo Grande bjuder på.

Good Luck To Your, Leo Grande är en stor film i det lilla, ett drama om det oerhörda i att våga närma sig en annan människa och att visa sig svag. Det är en skön och välbehövlig paus från uppsjön av deprimerande blytunga dramer på årets festival.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Existentiella språng i fantasifulla och rörande episoder – Dream Quijote på Teater Trixter

17 november, 2022 by Mats Hallberg

foto Ines Kjelbye

Regi: Lycke Claesson

Devising/ Ensemble: Sara Ahlberg, David Speling Bolander, Ingvar Örner

Medskapare: Joel Heirås

Mask- och dockmakare: Alison Duddle

Ljus- och ljudtekniker: Martin Nilsson

Kostym/ producent: Anna Sefve

Projektledare: David Sperling Bolander

Samproduktion mellan Teater Trixter & Panjal Scenstudio

Premiär: 11/11 2022

Spelas hos Teater Trixter i Göteborg till och med 27/11

Tänker ibland på hur mycket som ska stämma för att en uppsättning ska gå hem hos åskådaren. Räcker inte med engagerande manus, övertygande skådespelare och inbjudande audiovisuell inramning. Krävs också att svårpåverkade parametrar slår in. Vilket humör är jag på och finns en balans i tillvaron som gör mig mottaglig? Har jag samma livssyn och därför kan kugga i i vad som verkar vara det man vill förmedla? Om inte, förmår jag ändå att associera teamets sceniska ambition och berättelse?

Dylika tankar uppstod efter att Dream Quijote – en vanföreställning direkt klickade och fortsatte stimulera under den timma uppsättningen pågick. Manus med alla referenser och infall har de medverkande spånat fram genom devising. Någon vecka före premiär nåddes tydligen den kreativa punkt då scener fladdrande som höstlöv i vinden fogades samman. Lycke Claesson, som under resans gång utkristalliseras som regissör kan sannolikt tillskrivas en icke obetydlig del i framgången.

foto Ines Kjelbye

Till saken hör att i början av året var jag hos Panjal Scenstudio i Majorna och recenserade Sara Ahlberg i en märklig monolog som utspelades i Jämtländsk fjällmiljö. Hade den gången problem att känna mig delaktig trots intressant ingång om betydelsen av att vara rotad. Helt annorlunda mot den hejdlöst inkluderande, i närmare två månader kontinuerliga teaterfest, som lektes fram i kreativt rus av Erik Holmström och hans ensemble under pandemins restriktioner. Om deras Don Quijote-happening skrev jag entusiastiskt omfattande recensioner. Därför är det ju en lustig slump att samarbetet hos Trixter också utgår från mannen som under tidigt 1600-tal förläst sig på riddarromaner och genom inbillning förvandlar sin oansenliga tillvaro.

I ett lyckat collage om artificiell intelligens härförleden använde sig frigruppen av så gott som hela sin lokal i ett sinnrikt utvecklat stationssystem. Denna gång sker inte motsvarande procedur. Däremot får publiken vistas på båda sidor om ridån. Under vad som visar sig vara preludium får publiken hålla till i foajén. Då ges av de tre aktörerna mycket lustfyllt de litterära förutsättningarna. Cervantes epokgörande digra roman med sina komiska huvudkaraktärer presenteras med några förklarande penseldrag. Trixters trotjänare Ingvar Örner är förstås gjuten som den stolte riddaren av den sorgliga skepnaden. Men det gycklande draget medför så klart att illusionen bryts, vilket får oss att skratta hjärtligt. Roas också av hur Sara Ahlberg och Davis Sperling Bolander laborerar med sina röster, framställer spansk brytning etc.

Mio Sperling

När introduktionen är över dras ridån undan och vi får sätta oss bekvämt. Vi får följa förvirrade Lennarts tankegångar och hur han likt barn som kan föreställa sig en drömvärld, glider in och ur rollen som Don Quijote. Han tycks ibland drabbad av afasi eller senilitet , vilket klokt nog spär på osäkerhetsfaktorn. Somligt lämnas åt publiken att fundera vidare på.

Eskapaderna inleds i till synes avlidet tillstånd liggandes på rygg, i vita kläder och med relik i form av gaffel hållen mot magen. Den fantastiska historien om besticket påstås vara självbiografisk, symboliserar finurligt uppsättningens fundament. Dess projektledare utövar lika vällustigt som skickligt sina omsorger kring den mångfasetterade mannen i centrum. Med eftertänksam bravur växlar han från präst till vårdare. Sara Ahlberg gestaltar den åtrådda Dulcinea, andra inte lika specificerade figurer och inte minst enligt egen utsago drömrollen som häst.

affisch Mio Sperling

Uttryckssätten blandas begåvat. Dramatiska och komiska situationer gestaltas genomgående med glimten i ögat trosvisst eller med spelad förundran Kul koreografi med sopborstar företas till mjuksvängig trancemusik. I strålande sekvenser filosoferar de båda dockorna djupsinnigt om nutidens hot och bekymmer. Sperling Bolander och Ahlberg nyttjar sina stämband på förbluffande vis. Av hur de behärskas framgår vilka röstkonstnärer de är. Därigenom uppstår sinnrikt dubbel effekt.

Musik förekommer förstås. Stämningsmättat spel på piano levereras. Vad som etsar sig fast särskilt är trions gemensamma sång till ackompanjemang av Örners toner på banjo. Vackra visan om kärlek och kamp kändes vagt igen, kommer från låt av Ted Ström och Norrbottens Järn från det obevekliga 70-talet då förhållanden kunde te sig naivt självklara. Den görs ömsint med ackuratess!

foto Ines Kjelbye

Texter av två förhållandevis ganska okända konstnärer/ textmakare ingår, varav en av dessa förekommer som excentriskt hållen allsång. Fler lätt absurda inslag florerar i Dream Quijote utan att det varken blir forcerat eller som helhet fånigt. Naturmystik á la Dan Andersson passerar förbi och variant på Shakespeares ikoniska dödskalle-monolog återkommer i en fyndig mix av absurdism och tankegods. En poetisk förhöjning uppstår i och med att paradoxalt koncis och abstrakt dikt av Bruno K Öijer från 2001 deklameras.

Ensemblens och teamets devisingprocess har som framgått skördat frukt. Skådespelarna interagerar smidigt och bekräftar lyhört. varandra. Föredömligt exponeras trosvisshet, förundran och klarsyn och reaktioner på dylika tillstånd. Många infallsvinklar hinns med på en timma utan att det blir forcerat. Humorn går sida vid sida med reflektioner kring existensen. Pålitlige Ingvar Örner bottnar som förväntat i omväxlande beteenden. Multikonstnären David Sperling Bolander alternerar framgångsrikt mellan att vara underhållande och trovärdig. Sara Ahlbergs mimik och tajming är exemplarisk, svävar omkring som uppsättningens clou. Bor ni i Göteborgs-regionen eller ska hit närmsta tiden se till att skaffa biljett.

OBS Vare upptagen på premiären och föreställningen därpå blev inställd på grund av sjukdom. Jag såg föreställningen 16 november.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: Skalv

17 november, 2022 by Rosemari Södergren

Skalv
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 november 2022
Regi Tinna Hrafnsdóttir

Ett isländska drama som Saga, en kvinna som drabbas av ett epilepsianfall och en del av hennes minnen försvinner. Filmen bygger på en Roma av Audur Jonsdóttir.

Saga promenerar genom en park med sin åttaårige son Ívar då hon får anfallet. Ívar blir rätt och springer ut på vägen. Som tur är stoppar bilen och han får hjälp att kalla på ambulans till mamman, Saga, som är medvetslös.

Sakta börjar minnen bubbla upp. Saga (spelas mycket bra av Anita Briem) blir både rädd och frustrerad av att inte minnas sin barndom. De minnen som bubblar upp är skrämmande. Läkarna undersöker Saga och säger att det inte finns något fysiskt fel som ger epilepsin. Det måste vara något psykiskt, något mentalt, menar det. Den delen av filmen som skildrar hur hemskt Saga upplever sin situation är väl fångad.

Men det som är svårt är att ha sympati för henne. Hon har en son som går i lågstadiet och hon vägrar förstå att det är jobbigt och skrämmande för honom att bo med henne när hon kan drabbas av epilepsi när som helst. Ívars pappa bestämmer tillsammans med Sagas mamma att pojken ska bo hos honom till Saga blivit ordentligt återställd. Det kan Saga inte acceptera. Hon hämtar hem Ívar från skolan, hem till sig, fast Ívar är rädd. Hon ska laga varm choklad åt honom och de ska mysa, säger hon. Men hon lyckas tända eld på grytan, brandlarmet går och hon slänger brandlarmet i toaletten.

Det är så svårt att sympatisera med någon som inte kan se till barnets bästa. Det gör filmen ännu mer obehaglig och jag får tvinga mig att se den. Det är bra skildrat men otäckt och sorgligt.

Filmdistributören skriver om filmen:
Välrenommerade regissören och skådespelaren Tinna Hrafnsdóttir (Drottning Margrete, The Valhalla Murders) ger oss en drabbande historia om en kvinna på gränsen till totalt sammanbrott. Vår självuppfattning byggs upp av minnen. Så vad finns kvar när de försvinner?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Bread and Salt

17 november, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Bread and Salt
Betyg 3
Visas på Stockholms filmfestival 2022
Manus och regi Damian Kocur

En återhållsam film där mycket sägs under ytan – det är både filmens styrka och dess stora svaghet.

Berättelsen handlar om två bröder i Polen. Tymek (spelas avTymoteusz Bies) kommer hem för sommarlov från sina universtitetsstudier till pianist i Warszawa. Han tillbringar sommaren i betongförorten tillsammans med sin yngre bror Jacek och dennes kamratgäng. De två bröderna spelas för övrigt av två skådespelare som är bröder.

Tymek och Jacek samlas ofta tillsammans med kompisgänget i förortens nyöppnade kebabställe. Det är många scener där de käkar kebab och många scener där de sitter med en öl i handen. De flesta i gånget är fast i samma banor som sina föräldrar, tyngda av sin klasstillhörighet och ingen dröm om att ta sig vidare. Tymeks yngre bror som också är duktig på att spela piano tycks ha tappat tron och viljan till att ta sig därifrån.

Det är mycket destruktivitet, hopplöshet och frustration. Regissören har valt att filma som om det vore en dokumentär. Många långsamma fotoutsnitt med närbilder på de unga, ofta skalliga unga män och öl och tatueringar. Jag känner mig klaustrofobisk av fotot, som om jag sitter fast och allt är hopplöst. Ett av filmens teman är den rasism som flödar mellan de polska underklassungdomarna och araberna som öppnat kebabställen.

Ett annat av filmens teman är undertryckt homosexualitet, ett tema som skildras utan ord men genom musiken och genom vad som inte sägs.

En av filmens stora plus är musiken, både de fantastiska pianospelet av klassiska melodier och raplåtar, ibland i spännande kombinationer. Pianospelet och hiphoplåtar är en av filmens styrkor. Musiken blir ett sätt att berätta mer än vad bilderna berättar.

Att göra film som har mycket under ytan är skickligt men också en utmaning. Jag känner mig lite tveksam till hur väl det fungerar i Bread and Salt. När ett ödesdigert bråket bryter ut är det svårt att tro på, det känns inte realistiskt. Det är synd på ett film som skulle kunna bli ett mästerverk annars. Men den är absolut värd att se och det är tydligt att regissören är skicklig och säkert kommer att skapa ännu starkare filmer framöver.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 348
  • Sida 349
  • Sida 350
  • Sida 351
  • Sida 352
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in