• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Håkan Bråkan – actionfilm för hela familjen

20 december, 2022 by Birgitta Komaki

Håkan Bråkan
Betyg 3
Svensk premiär 25 december 2022
Regi Ted Kjellson

Actionfilm för hela familjen.

Nu får Håkan Bråkan huvudrollen. Efter att ha varit den jobbiga lillebrodern är det hans tur att bli huvudperson på film. Filmen grundar sig på böckerna av Anders Jacobsson och Sören Olsson och är fylld av action och TV-spel.

När Håkan blir lämnad till barnvakten Amanda blir han tvungen att rymma för att få tag på sin dator. Det gäller en viktig tävling som ska utspelas genom TV-spel. Samtidigt härjar några inbrottstjuvar i grannskapet. För att besegra dem och för att vinna tävlingen behöver han använda all sin kunskap och påhittighet och verkligen gå in i dataspelsvärlden. Runt honom och familjen händer mycket hela tiden men den ovilliga barnvakten som motvilligt blir indragen visar sig vara TV-spelsspecialist. När de blir vänner löser sig många problem.

Håkan Bråkan spelas av Silas Strand med mycket fart och bestämd vilja. En 10-åring som vet vad han vill liksom sin roll. Hans bästa vän är Beiron (Mario Mustafa. Fredrik Hallgren och Sissela Benn är föräldrarna och Yussra El Abdouni den ovillige barnvakten. Dessutom är Eva Rydberg, Filip Berg, PerAndersson med flera med.

Filmen som innehåller mycket action och humor kommer säkert att roa många familjer. För TV-spelare i olika åldrar kan det här bli årets julfilm. Historien är inte särskilt originell . Liksom i många andra barnfilmer är bovarna klantiga och gammaldags men att bekämpa dem med dataspel är ett nytt grepp. Töntiga föräldrar är också ett stående inslag i filmer för barn. Ett lätt sätt att locka till skratt från barn och vuxna.

Om Håkan Bråkan kan charma publiken lika mycket som Sune har gjort återstår
att se. Han är i alla fall betydligt tuffare än sin storebror. Och häftig teknik som ligger rätt i tiden är något som de flesta barn känner igen och förstår. Kombinationen film och dataspel lär bli en populär combo trots det uppskruvade tempot i filmen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Dansant och sofistikerad kammarmusik med jazzig anstrykning – Variations av Tangótica

19 december, 2022 by Mats Hallberg

Omslag Ann Forslind

Tangótica

Variations

4

Inspelad, mixad och mastrad I studio Epidemin i Göteborg 2021-2022 av Johannes Lundberg

Imogena

48:37

Releasedatum: 16/11 2022

Tangótica hemmahörande i Göteborg vurmar för den argentinska tangon. Jens Lundberg på sin oundgängliga bandoneon har undervisats i Buenos Aires. Bandledaren Love Labonne Nilsson som spelar saxofoner och flöjt – arrat åtta av elva låtar på Variations – dansar tango förutom att lära ut stegen till andra. Han ingår också i West Coast Big Band (som jag hört live ett par gånger) vilket kan ses som symtomatiskt. Musikerna Nilsson samlat kring sig kommer nämligen från både klassisk bakgrund och jazz/ populärmusik. Oavsett om de tillhör Göteborgs Symfoniker eller ackompanjerat Triple & Touch uppvisas en beundransvärd passion och kunskap om musikformens stramt eleganta väsen.

Övriga medlemmar är sålunda Göteborgs Symfonikers förste violinist Cecilia Hultcrantz, kontrabasist Fredrik Bergman vars basgångar utgjort fundament i åtskilliga teve- och radioprogram samt pianisten Stefan Wingefors. Den senast nämnda har jag åtskilliga gånger haft stort utbyte av live och på skiva, både i jazziga smågrupper och med Bohuslän Big Band.

Man nöjer sig inte med att ”internt” förverkliga all arrangering, alla noter. Basistsysslan delar Bergman med Olli Rantala, en minst sagt flitig och allsidig musiker jag nog sett på scen säkert 50(!) gånger senaste åren. Batterist Göran Kroons musicerande har jag också god kännedom om från exempelvis Bohuslän Big Band. . Han medverkar på Oblivion, en av Piazzolla kärleksfull blinkning till 40-talets stråkkompletterade tangotradition På samma stycke spelar följaktligen Petra Lundin cello, Karin Claesson viola samt Tove Lund på violin; vilka till vardags återfinns i renommerade GSO. Och av någon anledning råkar det vara den med rätta högt ansedda Johannes Lundberg som trakterar basfiolen i nämnda stycke. Slutligen hörs cellisten Jonas Franke-Blom i Victima De Tango och finalnumret Después De La Tormenta, två titlar signerade samma cellist.

2013 Manifest-nominerades debuten. Sent omsider kommer nu uppföljaren. I pressutskicket talas det om att lika delikat som rått utmana tangons struktur, fast samtidigt bibehålla dess kärna genom ett okomplicerat förhållningssätt. Mestadels skrider musiken fram med elaborerad förfining i elegansens tecken. Märks att tango är något utövare ägnar sig åt helhjärtat utan leenden. Förvisso spricker attityden upp en smula i ett par saxofonsolon som skulle kunna vara sprungna ur improvisation.

foto från hemsida

Ett påfallande virtuost tonspråk utvecklas inom vidsträckta ramar. Ovana lyssnare kan behöva acklimatisera sig för att fullt ut tillgodogöra sig denna framglidande diskant-bemängda musik. Uppfriskande att jazziga inslag interfolierar ett sammanhang, där starka känslor emanerande från etniskt rotad kammarmusik överväger. Anges inte, men om inte öronen sviker mig spelar Love Labonne Nilsson ett antal träblåsinstrument: förutom flöjt sopran- ,tenor samt barytonsaxofon. Genom tenoren införlivas emellanåt doser av swing och en gnutta bopp medan barytonens dovare register blir extra verkningsfullt. Förekomsten av baryton i kombination med kontrabasen runda toner balanserar och fyller föredömligt i.

I rytmiskt avancerade Milonga Orillera av Oscar Bassil sätts musikerna på prov. vilket de löser ytterst tillfredsställande. Melodin därefter går helt i cool-jazzens tecken featuring tenorsax, trots att upphovsmannen heter Astor Piazzolla. Här och på åtskilliga andra ställen hörs ett fantastiskt fint anslag från Stefan Wingefors på flygel, antingen avmätt eller flyhänt.

Sammantaget ter sig Variations som konsekvent med autentiska anspråk, även om det handlar om sydamerikansk kultur och inte finsk. Är till yttermera visso korrekt att framhäva just momenten av variation. Ett lättsamt snabbt stycke som för den oinvigde påminner om uppspeedad vals, följs av sin totala motsats. Då banar sopransaxen väg för en snyggt tillverkad utflykt där Wingefors briljerar och smäktande stråkdrag utförs ypperligt. Som framgått vore det befängt att klaga på någon musikers insats, tvärtom låter det mycket helgjutet om dem. Att mina oinitierade öron anser att Cecilia Hultcrantz instrument ligger för högt i mixen, på bekostnad av Jens Lundbergs viktiga bandoneon kan ju inte hon lastas för.

Stillsamt dramatisk komposition av Jonas Franke-Blom avrundar dedikerad djupdykning i en musikstil som vågar uppmuntra till sentimentalitet. Uttrycket är måhända marginellt, miltals ifrån mainstream. Hängivna tangoälskare som gläds åt jazzig inblandning får definitivt sitt lystmäte, med hetta och svalka om vartannat. Ska betona att samspelet på dessa genomarbetade arr är utsökt.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Filmrecension: Skogshuggarens saga – en fantastisk poetisk saga

18 december, 2022 by Birgitta Komaki

Skogshuggarens saga
Betyg 4
Svensk premiär 25 december 2022
Regi Mikko Myllylahti

Ett drama som är skönt för själen

Pepe (Jarkko Lahti) skogshuggaren som förlorar det mesta i sitt liv men ändå ser på händelserna med förtröstan. Med vidöppen blick och förundran ser han allt som sker. I en jordnära finsk by omgiven av många starka personligheter lever han sitt liv. Trots att sågverket läggs ner, flickvännen lämnar honom och huset brinner upp behåller han sin tro på livet.

Regissören Mikko Myllylahti har tidigare gjort manus till ”Den lyckligaste dagen i
Olli Mäkinen liv” . Där spelade Jarkko Lahti huvudrollen som den lovande boxaren
som egentligen tänker mest på kärleken. Här är relationer och naturen som styr tillvaron för honom. Han är en lågmäld skådespelare med mjuk framtoning. Bästa vännen Tomas (Hanna-Pekka Björkman) är den fysiska motsatsen och mamma Irmeli
(Ulla Tapaninen) är kärvt kärleksfull.

Filmen har ett tempo som påminner om älgvandringarna på TV. I ett ordkargt Norrland med storslagen natur och granar som dignar under snön pulsar Pepe runt i den meterdjupa snön. Människan är så liten i denna vita värld. Fotot är signerat av Arsen Sarkisiant.

Historien är ett drama eller saga med absurda inslag. Övernaturliga vilddjur varvas med
kortspel i vardagsrummet och väckelsemöten. Trots att det händer mycket i filmen är den berättad i ett tempo som lämnar tid för eftertanke. En egenartad film som aldrig blir långtråkig, som vågar låta handlingen ta tid och landa utan stress. En film att njuta av med magi och verklighet i en fantastisk poetisk saga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Temps Mort – Osten tolkar Norén – jämntjockt, magin saknas

17 december, 2022 by Rosemari Södergren

Foto: Sara P Borgström

Temps Mort
Av Lars Norén
Prologen Sju besvärliga människor söker Lars Norén av Erik Uddenberg
Regi Suzanne Osten
Scenografi och kostym Annika Tosti
Ljus Torkel Blomkvist
Komposition Magdalena Eriksson och Anna Lund
Mask Linda Gonçalves
Koreograf Rasmus Ölme
Medverkande Andreas Kundler, Thora Möller Jensen, Simon Norrthon, Ann Petrén, Per Sandberg, Anna Takanen, Cilla Thorell, Rasmus Ölme
Understudy Anders Johannisson
Musiker Anna Lund och Magdalena Eriksson
Vikarierande musiker Natasja Dluzewska
Urpremiär 16 december på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern

Sju personer vaknar upp i en tillvaro som kan tolkas som döden eller dödens väntrum. De sju personerna är alla iklädda säckar med siffror på. Siffrorna verkar stämma med personens ålder, som siffran 13 på den trettonåriga flickan, 93 på den gamla damen och 49 på mannen som ska fylla 50 år. Temps Mort i denna uppsättning kan tolkas på många sätt, liksom också själv grunddramat skulle kunna sättas upp på flera andra sätt.

Just denna föreställning är en typisk Ostensk tolkning, med stark prägel av Suzanne Osten, likaså den prolog på drygt tjugo minuter, skriven av Erik Uddenberg som skildrar skådespelarna som besvärliga karaktärer som diskuterar sina känslor inför uppdraget att spela Noréns pjäs. En diskussion som samtidigt ger en återblick över Norén som dramatiker.

Jag tror att det är en föreställning behöver man se flera gånger för att kunna ta till sig. Suzanne Osten har satt sin tydliga samhällskritiska prägel på föreställningen och silat den genom sitt drama Besvärliga människor, men i botten finns ändå Noréns text som öppnar för andra tolkningar. Jag vill se den en gång till och se förbi Ostens tolkning. Känns lite tungt att erkänna då jag oftast uppskattar Ostens filmer och teateruppsättningar, men jag saknar en existentiell nerv och magi i denna uppsättning.

Jag har tyvärr inte läst Temps Mort. På scen nu är det en jämntjock gröt, där allt mal på ganska klaustrofobiskt och skrämmande. Är det vad Norén ville förmedla? Jag är tveksam till det.

Lars Norén och August Strindberg har stora likheter som dramatiker, enligt min uppfattning. Jag syftar inte på hur de skriver sina draman eller hur de levde sina liv utan jag tänker på de faser som deras dramatiska skapande har genomgått, i alla fall utifrån min erfarenhet sett utan att ha doktorerat i Strindbergs eller Noréns verk:
Fas ett är den samhällstillvända tiden då tidens problem dramatiserar och klassamhällets klyftor kommer i fokus (för övrigt skrämmande att klyftorna än idag är lika eller till och med större).
Fas två är den psykologiska skildringen där Strindberg tar upp andra problem än Norén, men båda sätter fingret på psykologisk smärta och hur svårt det kan vara med relationer.
Fas tre är den existentiella fasen där frågor om liv och död sätts på sin spets. I det facket placerar jag Strindbergs mästerverk Ett drömspel.
Det finns säkert teatervetare som inte håller med mig men det här är så jag ser på det. Och Temps Mort är en av de pjäser Lars Norén skrev under de sista åren av sitt liv och hur man än tolkar den kommer man inte förbi att den tar upp existentiella frågor.

Temps Mort i händerna på Suzanne Osten flyttar fokus från de existentiella frågorna.

Suzanne Oster är för mig en evig rebell, en regissör och filmskapare som sätter fingret på viktiga frågor och inte är rädd för att skaka om oss och hon har ett skarpt öga för orättvisor, svårigheter i livet. När hon nu tar itu med ett drama som ställer existentiella frågor om liv och död presenterar hon istället en annan möjlig tolkning: de sju personerna är alla tyngda av tragedier i livet, av djupa skuldkänslor. Kanske är platsen de möts på inte döden utan en plats där de får berätta om sig själva utan att bli dömda. När de alla berättat om sig själva har de till slut öppnat för att se in i sin djupaste smärta och accepterar sina skuldkänslor och då får de alla en dräkt av skimrande röd sammet, en symbol för kungligheter, att vara kungen i sina liv.

2001 var Suzanne Osten medregissör till filmen Besvärliga människor som handlar om regissören Suzanne Osten och hennes förmåga att sätta fingret på samtiden. Filmen bygger på teaterföreställningen Besvärliga människor 1999 på Unga Klara. Att Suzanne Osten låtit föreställningen Besvärliga människor speglas i uppsättningen av Temps Mort är uppenbart. I ensemblen ingår fyra skådespelare som medverkade i Besvärliga människor 1999 på Unga Klara, nämligen Ann Petrén, Anna Takanen, Andreas Kundler och Cilla Thorell.

Spiritualism är en religion som säger att livet fortsättet efter den fysiska döden. Att personligheten lever vidare i en annan form än den fysiska. En vän till mig som är spiritualist säger om föreställningen:
Den skildrar en norensk mardröm. Den berättar om Norens skräck inför döden. Att döden är torftig, klaustrofobisk och otäck. Spiritualismen har mycket att göra för att lyfta människor ur den vantron. Andra sidan är ljus, kärleksfull och magisk. De som dör känner stort välbehag och blir väl omhändertagna.

För mig är det uppenbart att detta drama kan tolkas på många sätt och har flera nivåer i vad den förmedlar. Jag är inte ens säker på att föreställningen förmedlar Noréns tankar och känslor om vad som händer efter döden. Om den ens handlar om det. I Ostens tolkning handlar det om livet och de stora tragedierna i livet. En nivå i föreställningen jag skulle vilja utforska mer är parallellerna till de grekiska dramerna, förmedlad via en karaktärerna som är en modern version av Oidipus. Tillsammans med prologens fokus på skådespelarnas inställningar finns här en spännande tanke kring vad kultur är och vad scenkonst kan göra för att vi ska tolka livet.

Temps Mort sätts upp med en prolog som är som en föreställning i sig. Dramatikern Erik Uddenberg som skrivit prologen säger:
– Prologen är tänkt som en introduktion och ingång till Lars Noréns värld. Att utgå från Besvärliga människor var Suzanne Ostens idé och när jag först hörde henne säga det skrattade jag högt.
I sin dramatik visar Lars Norén hur besvärliga vi människor är med vår oro, självupptagenhet, sårbarhet, tankar och behov som krockar, både med andra och i oss själva. Lars Noréns karaktärer ÄR besvärliga. Att använda sig av de besvärliga människorna från uppsättningen 1999 ger en humoristisk ingång till hans universum, vilket känns helt rätt eftersom det är mycket humor i hans dramatik.

Prologen sätter fokus på humor och skådespelarnas olika inställningar till Lars Norén. För min del hade jag gärna hoppat över den. Inte för att den är dålig, inte alls. Men olika inställningar till Norén hittar jag på många andra sätt. Ambitionen med prologen var god, att vända upp och ner på våra förväntningar och förståelse för vad skådespelarna gör, men det fungerade inte så bra. Det var ett spännande försök att bryta upp förväntningar inför vad som händer när skådespelare möter en rollkaraktär. Men det blev lite för förutsägbart. Inget överraskade mig.

I både prologen och föreställningen i sin helhet saknar jag magin. Det fanns inga toppar, inga djupa dalar, inte ens när de sju personerna äntligen fått sina röda dräkter kändes det som att något uppnåtts. Allt var ganska jämntjockt. Kanske det kan stuvas om lite i föreställningen och sätta mer fokus på vissa delar? Ämnet är fascinerande och jag vill gärna fördjupa mig i Noréns tankar.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Lars Norén, Suzanne Osten, Teaterkritik, Teaterrecension

Klok disposition på keltiskt gnistrande julalbum – Next Stop Christmas med West Of Eden

16 december, 2022 by Mats Hallberg

Steam train passing through snow covered trees – bild Martin Permer

West Of Eden

Next Stop Christmas

4

Inspelad, mixad och mastrad i Svenska Grammofonstudion sommaren 2022 i Göteborg av Hans Olsson

Producent: Martin Schaub

wm (West of Music)

Releasedatum: 25/11 2022

Sextetten från Göteborg firar sitt 25-års jubileum genom att ge ut en julskiva, något som den publik som upplevt turnéer på detta tema efterfrågat. Intill perfektion är de specialiserade på folkmusik från den gröna ön och Skottland. Navet utgörs av äkta paret Martin och Jenny Schaub vilka med ackuratess tar hand om solostämmorna, medan övriga charmant sköter bakgrundssången. I fjol skrevs här i uppskattande ordalag om gruppens storartade Taube-projekt.

Next Stop Christmas spelades in under värmebölja och visar sig vara en stor produktion. Åtskilliga gäster har rekryterats. Och i kören som fyller i på fyra spår medverkar inalles åtta personer. Vidare finns en blåssektion som består av Anders Lindström på trumpet och kornett, Eva Störholt på valthorn, Jakob Sollerman på trombon samt Kristian Karlstedt på tuba. I första släppta singeln som lämpligt nog är titellåten gästar på sång Stefan Andersson. Prominenta utländska gäster är Jon Mc Cusker (Mark Knopfler) spelandes dragspel, fiol och visselpipa på två låtar plus flöjtisten Steph Geremia känd bland annat från samarbete med Eddi Reader från Fairground Attraction.

Inklusive några korta instrumentala alster består albumet av femton spår. Bandets kreativa nav bidrar med et antal nyskrivna melodier vilka kompletteras med fem traditionella irländska och brittiska jullåtar. En av behållningarna av skivan är den föredömliga låtordningen, hur ystra tongångar avlöses av eftertänksamhet och stråk av melankoli. Kuriöst nog satt makarna Schaub på var sitt håll och skrev olika låtar döpta till just Next Stop Christmas, varför kompositionerna får binda samman denna fullängdare.

Medlemmarna i West Of Eden är multiinstrumentalister vars kunskap om andra genrer imponerar. På sistone har jag haft anledning att hissat Henning Sernhede respektive Martin Deubler Holmlund. Hur ska då genommusikaliske Martin Schaub värderas? Här agerar han producent, står för brass- och körarrangemang, skrivit musik eller arr till traditionella engelskspråkiga bitar, skrivit nytt material samt trakterar mandolin, akustisk gitarr, tenorgitarr, piano och keyboard. Nyligen var han huvudansvarig för en succéartad turné med Kate Bush-tolkningar (recenserad här). Dessutom har hans kreativa flow fått avsättning i exempelvis musikaler och Popical-produktioner där artister delar scen med symfoniker.

foto Martin Permer

Gillar verkligen blandningen av uttryck och känslosvängningarna som är så utmärkande för WOE. Ibland vaskas lika spröda som genuina sound fram, lika gärna läggs okammade kontraster in á la Pogues. Det polyfona beteendet symboliseras av hur skickligt basist, gitarrist och klaviaturspelare växlar emellan elektriska och akustiska instrument Alla bekanta med deras sound får på Next Stop Christmas sitt lystmäte, precis vad man önskat. Att förväntan slår in kan ju enbart ses som en positiv företeelse. Men att de agerar så oklanderligt och förutsägbart tillsammans gör också att de stundtals riskerar att bli lite småtråkiga.

Fäster mig vid en pådrivande, eggande öppning featuring Ola Karlevo på bodhrán, kör och Jenny Schaub som karismatisk försångare. Titelsången draperas i dansant klämmigt stuk. Som en förträfflig pendang fungerar In The Bleak Midwinter, absoluten bitterljuv fullträff. Lars Bromans klimrande fiolspel anför i flera reels och andra keltiskt influerade sånger.

Ett krön av livsberusning nås i Pogues-doftande röjiga Must Be Santa vilken avlöses av en sak som värmer ens hjärta. The Bells of St. Stephen heter en ljuvlig folkrockig triumf där Martin Schaub glänser vokalt, Christmas In Carrick av Seamus McGrath fångar ypperligt den irländska folksjälen i ett högst gångbart tillstånd av upphetsning. Julmusiken avrundas snyggt genom stämningsfullt framtuffande harmonik med drag av vemodig alt. country. Jenny Schaubs väna röst agerar lokomotiv. Det sound vi förknippar med WOE ger helt enkelt temaplattan kongenial inramning.

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 340
  • Sida 341
  • Sida 342
  • Sida 343
  • Sida 344
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in