• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Bokrecension: Förinta av Michel Houellebecq – kanske hans mest berörande roman

19 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Förinta
Författare Michel Houellebecq
Utgivningsdatum 2022-12-02
Förlag Albert Bonniers Förlag
Översättare Sara Gordan
Originaltitel Anéantir
Medarbetare Ulmaja, Nina (form)
ISBN 9789100198800

En roman där Michel Houellebecq bryter mot hur han brukar skriva. Istället för att peka på absurda företeelser i samhället skildrar han relationer mellan några vuxna syskon och dyker ner i frågor kring att åldras eller bli svårt sjuk, dessutom med en huvudkaraktär som det är möjligt att tycka om, eller i varje fall inte tycka illa om. Hans sedvanliga cyniska betraktelse är här utbytt mot en slags ömsint skildring av människors försök att hålla ihop trots allt.

Handlingen startar i Paris år 2027. Ett presidentval står för dörren. Plötsligt dyker det upp en viral film föreställande en skenavrättning av ministern och den möjlige presidentkandidaten Bruno Juge. Men det är en fejk. Bruno Juge är inte utsatt för någon skenavrättning. Bruno Juges närmaste medarbetare Paul Raison får i uppdrag att hålla kontakt med säkerhetspolisen och dess utredning av fallet. Denna virtuella filmsnutt är så välgjord att det inte verkar möjligt att hitta dess skapare. Snart dyker det upp fler fejkade filmer på olika attentat, alla lika välgjort programmerade och omöjliga att spåra ursprung till.

Den politiska följden av den första filmsnutten blir att Bruno ersätts som presidentkandidat av en tv-stjärna som är helt oerfaren av att arbeta politiskt. Den nuvarande presidenten beskrivs ironiskt och negativt och har likheter med den nuvarande presidenten Emmanuel Macron. De fejkade filmsnuttarna ersätts dock snart av verkliga terrorattacker som filmas och sprids online. Också dessa omöjliga att spåra.

Men attackerna och jakten på dem och politiken blir snart en kuliss till romanens huvudhandling. Pauls far drabbas av en stroke. Paul lämnar då sitt arbete i den stora politikens centrum i Paris och beger sig till barndomshemmet i en liten by norr om Lyon.

Stroken gör att fadern förlorar både talförmågan och det mesta av sin förmåga att röra sig. Paul och hans syskon återförenas för att finnas där för fadern tillsammans med faderns nya sambo. Fadern placeras först på ett vårdhem som är ganska bra och där faderns sambo får vara delaktig i hans skötsel, men efter ett tag börjar skötarnas fackförening att kräva att endast de får ta hand om honom. Därmed blir skötseln riktigt dålig, förstås. Här finns en tydlig kritik av samhällets och institutionernas vård av svårt sjuka. Men huvudspåren i denna roman är ändå människornas relationer.

Michel Houellebecq är en fantastisk författare. Han hittar metaforer som är unika och träffande, han har en fantasi och kreativitet i hur han berättar och en kunskap som gör att texten är en ren njutning att läsa. Han har upp existentiella frågor ur många aspekter, bland annat i skildringen av Pauls syster som är troende katolik till Pauls fru som till Wicca-rörelsen och Pauls många funderingar kring liv och död och reinkarnation.

Berättelsen om terrorattackerna och Paul och hans syskon och far länkas samman. Pauls far har arbetat för säkerhetstjänsten och Paul hittar bland pappans mappar material som kan avslöja terroristernas nästa steg. Men trots den imponerande kunskap Houellebecq har finns här en felaktighet i romanen. Bland faderns mappar som hjälper säkerhetstjänsten finns en bild från en bok av 1800-talsmagikern Eliphas Lévi. Experterna i boken drar paralleller mellan Lévi och satanister, vilket är felaktigt. Eliphas Lévi är av intresse för många Tarottolkare idag som inte alls har något med satanism att göra.

Jakten på terroristerna får dock inte någon större plats i berättelsen. Faderns mappar hjälper säkerhetspolisen men berättelsen fortsätter att fokusera på Paul, hans fru och syskon och deras relationer. Syskonen har sinsemellan helt olika politiska intällningar: systern och hennes man röstar på Le Pen medan Paul jobbar för Macron-liknande mittenpolitik. Men syskonkärlek och nära relationer är viktigare när livet möter de stora utmaningarna kring liv och död, tycks Michel Houellebecq säga. Jag har en liten fundering. Michel Houellebecq beskriver bara kvinnor som vårdar svårt sjuka män men inga män som vårdar kvinnor. Och vården blir mer kärleksfull när den sker i hemmen och inte i institutioner.

En berörande liten sidoberättelse är skildringen av Pauls syster som för att få inkomster när hennes man är arbetslös tar uppdrag att laga mat i hemmet för rika personer som har gäster på besök. Hur föraktfullt och nedlåtande hon behandlas av överklassen är en skicklig skildring av klassklyftor.

Kanske är detta den mest berörande av Michel Houellebecqs romaner när han lägger undan en del av sin cynism och mejslar fram trovärdiga människor som går att tro på och identifiera sig med.

Foto: Philippe Matsas / Flammario

Bakgrundsfakta från förlaget:
Michel Houellebecq (född 1958) är en av Frankrikes mest omsusade författare, ständigt upphov till skandalrykten och känslostormar. När hans tredje roman, Plattform, utkom i Frankrike hösten 2001 blev debatten om möjligt ännu hetsigare än den kring Elementarpartiklarna. Inför utgivningen av Refug bytte han förlag mot en rekordstor övergångssumma på 1,3 miljoner euro. Kartan och landskapet (på svenska 2011) belönades med Goncourtpriset 2010. Den fiktiva dokumentärfilmen Kidnappningen av Michel Houellebecq, i regi av Guillaume Nicloux, hade premiär 2014.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Bokrecension, Litteraturkritik, Michel Houellbecq

Filmrecension: The Son – en besvikelse

18 januari, 2023 by Elis Holmström

The Son
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 januari 2023
Regi Florian Zeller

Med The Father skapade Florian Zeller ett storartat kammarspel som skiftade mellan att vara plågsamt närgånget och nervpirrande otäckt. Valet att stöpa filmen som något av psykologisk thriller visade sig också vara ett genidrag. Detta skapade en oerhörd spänning som gjorde det omöjligt för publiken att ens andas. Superlativen och hyllningarna gentemot The Father kan egentligen pågå i evigheter. Förhoppningarna om ytterligare ett storverk var därmed inte obefogade när Zeller återvänder till biograferna. Tyvärr är The Son inte bara sämre än The Father utan ett rent fiasko som lämnar tittaren chockerad och förstummad av helt fel anledningar.

Följande mönster börjar bli otäckt återkommande och borde nästan undersökas med vetenskapliga metoder. Regissörer – framförallt med ursprung i Europa, som åstadkommer tidiga stordåd och som sedan sedan faller fritt ned i en rännsten av mediokra och menlösa projekt. Florian Henckel von Donnersmarck briljerade med De Andras Liv och tog sedan kål på sin framtid med kalkonen The Tourist, en film som höll Donnersmarck borta ifrån filmskapande i åtta år. Hans landsman Oliver Hirschbiegel som gjorde succé med Undergången: Hitler och Tredje Rikets Fall, följde en snarlik bana med en rad filmer som knappt går att titta på utan att drabbas av allvarlig migrän.

Vad detta syndrom beror på är svårt att säga, men nu har även Florian Zeller intagit sin plats i samma tragiska fallgrop. På pappret borde The Son vara en spirituell uppföljare till The Father. Från att ha fokuserat på relationen mellan fäder och döttrar ändras nu fokuset till förhållandet mellan fäder och söner. Men där den brokiga relationen mellan Oliva Colman och Anthony Hopkins kändes lika oändlig och outtömlig som universum självt, är familjetematiken i The Son förolämpande simpel. Att ständigt jämföra med ett tidigare projekt kan tyckas vara både trångsynt och bakåtsträvande, men i fallet med Zeller är det omöjligt att låta bli då han mycket tydligt lutar sig på framgångarna från förr. Kontrasten mellan de två projekten blir därför än mer häpnadsväckande.

Framförallt lyser bristen på någon som helst precision eller övertygelse igenom. Där Hopkins och Colman trollband biopubliken med de allra enklaste medel verkar Zeller nu tro att volym och överdrivna gester är det enda sättet att tangera den tidigare bragden. Detta leder till en rad sekvenser som känns emotionellt tondöva. Samtliga karaktärer är emotionella vrak som drabbas av gråtattacker vid minsta vindpust. Snart blir det så utstuderat, ansträngt och cyniskt att det påminner om en Hallmark-film, där rekvisitan består av hackad gullök.

Hela filmen definieras av att kännas frånstötande grovhuggen. Om The Father var skulpterad med hjälp av ömma och försiktiga händer har The Son satts ihop med hjälp av en trubbig motorsåg. Interaktioner och konversationer är stela och livlösa, livsavgörande val som borde vara lika tunga som bly är lätta som pudersnö. Zellers fina personregi är också skadeskjuten, för trots en imponerande rollista är skådespelet från samtliga inblandade – på sin höjd, tamt och sövande. Hur Hugh Jackman, Vanessa Kirby samt Laura Dern kan framstå lika levande som skyltdockor strider mot naturens alla lagar, men Zeller har lyckats med konststycket att kapsejsa sin egna utmärkta ensemble.

Överlag verkar Zeller genuint oinspirerad. The Father besatt ett sylvasst fokus och en målmedvetenhet som tycktes vara orubblig. Denna självsäkerhet förvandlade varje vändning och avslöjande till en smärre jordbävning. The Son verkar inte ha en aning om sitt dramatiska syfte eller berättelsens slutdestination. Flera sekvenser känns som rena skisser som improviserats ihop då inspelningen gått igång, något som borde vara omöjligt då filmen – likt The Father, bygger på en pjäs skriven av Zeller. Detta slarv skapar åtskilliga stunder som sänder kalla kårar nedför ryggen då det förekommer ett överflöd av skandalöst sentimentala repliker och klyschor. Dessa inslag skulle kunna accepteras i en skolpjäs skriven av en osäker tonåring, inte en rutinerad film- och teaterregissör som Zeller. Berättelsen stympas också genom att vara utan spänning eller passion, och som en sista present lämnas vi med en final som exemplifierar begreppet förutsägbarhet.

Hela The Son är som att se en världsmästare i löpning falla platt innan startskottet ens avfyrats. Florian Zeller tycks vara lika entusiastisk inför projektet som det svenska folket inför sina senaste elräkningar. En dag kanske vi kan få svar på hur saker och ting kunde gå såhär fel, men just nu lämnas vi med en besvikelse utan dess like.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Punk Rock Vegan Movie – tror ingen kan se den och fortsätta äta kött

18 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Punk Rock Vegan Movie
Betyg 4
Världspremiär på Slamdance Film Festival 20 januari 2023 och kommer finnas tillgänglig gratis för nedladdning och stream via Slamdance efter premiären och via alla streamingplattformar från och med 30 januari 2023.
Manus och regi Moby

Punkmusikern och djurrättsaktivisten Moby sätter näven i bordet och visar på ett övertygande sätt varför det är fel att döda djur för att äta. Moby visar hur punkrock går hand i hand med att vara vegan och stå upp för djurens rätt. Ja filmen är en aktivist-film, den är skapad för att övertyga. Och det gör den tydligt och klart. Jag undrar om någon djurägare och jägare ens klarar att se denna film.

Filmen stressar inte med förfärande bilder från djurfabriker och slakterier, men de bilder som finns är talande nog. Filmens styrka är att den är mer diskuterande, mer samtalande. Det är som att sitta ned en stund och prata med en god vän.

Med I filmen är flera av de stars namnen från punk- och rockscenen, som Dennis Lyxzén (Refused, INVSN) och Inge Johansson (The (International) Noise Conspiracy, Refused, Totalt Jävla Mörker) och också många andra kända namn som Joaquin Phoenix, Ian Mackaye, HR, Dave Navarro, Sergio Vega, Toby Morse, Davey Havok, Rob Zombie, John Joseph och många fler.

Jag är själv vegetarian och nästan vegan, sedan många, många år. Men att jag själv håller med om budskapet i en film eller teaterföreställning gör inte att jag automatiskt ger den bra kritik eller hyllar den. Tvärtom är jag oftast mer kräsen när jag bedömer något som tar upp ett ämne jag är engagerad. Jag blir blir noga och granskar med på djupet. Det är ofta tvärtom att jag blir mer kritisk när det är budskap som förmedlas som jag själv kan stå för också. Men denna aktivist-film om punkrockens och djurrättsaktivismen gemensamma historia är engagerande och har både humor, hjärta och skärpa.

Ett avsnitt visar hur omständigt det kunde vara för band med veganer som var på turné i början 1980-talet. Maten kunde bestå av pasta utan något till eller bjöd och grönsaker. Det fanns inte alls samma urval av veganska eller vegetariska alternativ som idag. Jag minns det själv när jag bodde i Göteborg. Om jag gick på restaurang med min klass var mitt enda möjliga alternativ oftast en råkosttallrik. Så mycket har hänt sedan dess.

Filmen tar upp många synpunkter kring varför människor väljer att vara vegan men grunden är inställningen till djuren. Djuren som föds upp för att slaktas har sällan värdiga liv. Slakteriernas transporter sker oftast på nätter, eftersom de inte vill visa vad de gör.
Det är rätt få av de människor som äter kött som själva skulle klara att se kon eller grisen i ögonen innan de dödar den för att få sin mat.

Ja jag håller med om filmens budskap. Men Moby genomför temat på ett engagerande sätt som jag tror många kommer att ta till sig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Fulländad liveinspelning korsar det boppiga med swing i väl valda standards – 80/ Live At The JazzCup av Jesper Thilo Quartet

18 januari, 2023 by Mats Hallberg

foto Annett Ahrends/ artwork Yellowi

Jesper Thilo Quartet

80 – Live At Jazzcup

5

Inspelad live på JazzCup i Köpenhamn 4-5/2 2022

Mix och master August Wanngren

Producent: Jesper Thilo och Sören Kristiansen

Stunt Records

76:14

Releasedatum: 14/10 2022

Vi lever i dystra tider, en hotfull tillvaro på grund av åtskilliga alarmerande händelser. Det är lätt att misströsta. Vart riktar man sin upprördhet över nuvarande situation? Musik, särskilt live, kan utgöra ett botemedel mot dystra tankar. Förmår ibland att fungera som tröst och därmed ett ljus i tunneln. Tesens giltighet konfirmeras, till och med understryks på senaste albumet från Jesper Thilo och dennes kvartett, som jag först nu hunnit sätta mig in i. Tenorsaxofonisten och klarinettisten har släppt ett dussintal plattor i eget namn. Vidare figurerar han som sideman på produktioner med exempelvis storheter som Tommy Flanagan, Hank Jones, Miles Davis och Scott Hamilton. Kuriöst nog fick jag av den vänlige jazzmusikern det på skiva dokumenterade samarbetet med instrumentkollegan Hamilton, efter att de båda högst fördelaktigt konserterat ihop 2016 i Ljungskile.

Att siffran 80 förekommer i titeln beror naturligtvis på att dansken vid tidpunkten för publika inspelningen uppnått åttioårsstrecket. Under en innehållsrik karriär noteras at åtskilliga stilar behärskas. Från dixie över swing till be bop och medverkan på Miles Davis/ Palle Mikkelborgs elektroniska konceptalbum. Att enstaka förmenta förståsigpåare vill påstå att han ägnat sig åt ”hygge-jazz” bör ignoreras. I många år var Thilo profilerad medlem i danska radions storband och i Ernie Wilkins Almost Big Band, för att därefter satsa på att fronta egna konstellationer. Han anses med rätta vara en av de främsta i Europa inom så kallad straight-ahead jazz och utsågs till förste mottagaren av Ben Webster-priset.

De två andra danskarna här tillhör också exklusiva skaran pristagare. Syftar på pianisten Sören Kristiansen (spelat länge med träblåsaren) och trumslagaren Frands Rifbjerg ( kunde höras på festival i Ystad med Carsten Dahl trio nyligen). Kompletterar kvartetten gör den i Köpenhamn boende Helsingborgssonen Daniel Franck vars instrument ju är kontrabas.(hört honom live ett par gånger på sistone).

Instämmer i skivbolagets entusiastiska beskrivning av kvartettens två kvällar, vilka tyckts äga rum på en intim motsvarighet till Jazzhus Montmartre. Allt stämde!! Kommunicerande faktorer samverkade till en konstnärlig tilldragelse av sällsam lyster. Publik och männen på scen märkte sannolikt omgående att något extraordinärt var på gång, (varje gång det händer mig skattar jag min lyckliga stjärna) vilket resulterade i vad som i talspråk går under benämningen kanonspelning. Kemin emellan kvartetten renderar i maximal närvaro., i en frihetskänsla inom melodiernas fastställda ramar. Att tenortitanen som lirar i Ben Websters och Johnny Griffins anda förlitar sig på standards skulle kunna ses som svaghetstecken. Jag föredrar att inte lägga någon vikt vid denna omständighet. Vi får istället tolv mer eller mindre välkända låtar, vilka vecklas ut i omkring fem till åtta minuter vardera.

pressfoto

Tolv takters uppfriskande blues får inleda, ett lyckosamt beslut. Följs upp med oklanderlig varm version av Body And Soul. Och Just Friends med pushande feature från Rifbjerg bakom trummorna symboliserar sannerligen det sagda om maximal närvaro. If I Had You visar hur väl huvudrollsinnehavaren behärskar sitt biinstrument klarinett. Välbehaget av att vara mitt i ett berusande nu torde ha spridit sig i lokalen. Blue `N´Boogie (D. Gillespie) är ytterligare en i raden av topprestationer, vars enastående energi och sprittande melodileverans går på knock. Tenorelegantens refererande till Ben Webster blir som mest påtagligt på smeksamma balladen Like Someone In Love. Fäster mig vid samtligas ljuvliga insatser. Pianistens löpningar är lika bedårande som briljanta. Den förtrollande stämningen bibehålls sömlöst genom efterföljande smäcker tolkning av Stardust.

Samtliga enskilda inlägg passar in i pusslet. Solon vilka i olika utsträckning bygger på improvisation, förlänger i denna inspirerade livesituation låtarna på ett förnämligt vis. Inriktningen grundas på estetik alstrad av den kemi som uppstått. I den uppmuntrande atmosfären spelas på högsta tänkbara nivå av rutinerade jazzmusiker från Norden. Pianisten Sören Kristiansen som har egen trio droppar finurligt fragment påminnande om sina förebilder Oscar Peterson och Bill Evans. Frands Rifbjerg som driver en egen kvartett ägnar sig helhjärtat åt flera konversationer med Thilo. vilka det slår gnistor om. Daniel Franck träder fram som solist i danske basikonen Hugo Rasmussens signaturmelodi.

Njuter reservationslöst av spänstigt spelglad kvartett, vars förmåga att lyfta fram essensen i standardlåtar måste betecknas som fenomenal. I högsta grad tillgängliga toner renons på plattityder gör lyssnare exalterade. Musikens vibrerande vitalitet överrumplar nästan. Snacka om att ”umgås” fullkomligt naturligt på scen. Och förunderliga metoden består i att på samma gång bete sig fokuserat och avspänt, en konst i sig. Renommerade 81-åringen och hans kvartett förvaltar med tillagda kommentarer ypperligt en mycket livskraftig tradition.. Deras skickligt utförda finalnummer utvecklas till en spektakulär fröjd, genom att alster av Charlie Parker, Lester Young (också influens för Thilo) och Oscar Pettiford mixas.

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner

Bokrecension: Lämna inga spår av Harlan Coben – spänningsroman om nättroll

17 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Lämna inga spår
Författare Harlan Coben
Utgivningsdatum 2023-01-09
Förlag Bookmark Förlag
Översättare Jan Risheden
Originaltitel The Match
Medarbetare Timrén, Anders (form)
ISBN 9789189393967

Lämna inga spår är Harlan Cobens senaste bok och uppföljaren till thrillern Pojken från skogen, där outsidern Wilde presenterades för första gången. Flera av Harlan Cobens spänningsromaner har blivit serier på streamingstjänsten Netflix och där kommer helt klart också denna thriller att överförd till framöver. I Lämna inga spår ligger fokus på onlinedrev och hur både skyldiga och oskyldiga människor kan drabbas hårt av att bli uthängda på webben och bli vidrigt förföljda.

I centrum för berättelsen står den unge mannen Wilde som hittades som barn i skogen, övergiven och utan minnen av varifrån han kom. Han är en slags hjältefigur i både denna och den tidigare romanen (Pojken från skogen). Egentligen är skildringen av honom långt ifrån realistisk. Tillsammans med sin fostersyster Rola löser han gåtor kring brott. De är superskickliga båda två, både när det gäller att fysiskt kunna slåss men också att hitta saker online. De är genomskickliga på datorer. De är lite väl perfekta för att vara trovärdiga karaktärer. De är som många hjältar i äventyrsberättelsen förväntas vara och helt klart är det ett säljande koncept. Harlan Cobens böcker säljs världen runt i stora upplagor.

Wilde växte upp utan någon kännedom om vare sig sin familj eller identitet. Allt han vet är att han som pojke hittades övergiven i skogen. Nu har hans närmaste vänner lyckas övertala honom att försöka hitta sitt ursprung och han skickar ett DNA-test till en webbplats där det går att hitta troliga släktingar, ifall de också skickat in sitt DNA. Han får två träffar och söker upp dem. Men allt är inte så glasklart som det kan verka i början. Samtidigt håller ett mystiskt medborgargarde på att straffa anonyma nättroll. Wildens sökande efter släktingar krockar med polisens och FBI:s jakt på mördare. Wilde inser att någon som har anknytning till hans anhöriga kan vara mördare.

Harlan Coben vet hur man skriver en rafflande spänningsroman. Helt klart. När jag väl började läsa den så läste jag i ett och ville inte lägga ifrån mig boken.

Om Wilde och Rola inte är särskilt realistiska karaktärer så är nättrollen, influence-världen och online-förföljelserna däremot skrämmande aktuella. Att det finns stora trollfabriker som skapar en mängd falska användare som skickar kommentarer och inlägg i sociala medier, det är fakta. I dokumentärer har jag sett trollfabriker i Saudiarabien och det talas om att det finns sådana i Ryssland och en del andra forna öststater. Vissa rykten hävdar att det förekommer i Sverige också. De jag hört talas om är framför allt politiska trollfabriker. Att det förekommer är tydligt. I denna spänningsroman dyker det upp nättroll med andra agendor och troll som av olika skäl får betalt för att smutskasta kändisar.

Lämna inga spår är en lättläst, spännande spänningsroman i äkta Harlan Coben-anda även om den inte är en realistisk verklighetskildring så ger underhållning men också saker att fundera över kring sociala medier. Framför allt ställer den frågor kring om de någonsin är rätt att ta lagen i egna händer. Är det etiskt försvarbart att döda nazister eller vidriga nättroll som förstör livet för människor?

Ett pressmeddelande berättar:
Harlan Coben förlänger samarbete med Netflix
Nu står det klart att Harlan Coben fortsätter sitt samarbete med streamingtjänsten Netflix, där författaren sedan tidigare har 14 filmer och serier baserade på sina bästsäljande böcker – bland annat de hyllade serierna The Stranger, Safe och Stay Close. Avtalet med streamingtjänsten förnyas nu med ytterligare tolv produktioner, bland annat en filmatisering av Sluta aldrig fly som släpptes på svenska i fjol.

Fakta om Harlan Coben:
Harlan Coben har utnämnts till en av vår tids skickligaste spänningsförfattare och toppar bästsäljarlistorna världen över. Harlan Coben är den första författaren som tilldelats samtliga av de tre litterära utmärkelserna Edgar Allen Poe Award, Antho ny Award och Shamus Award. Hans bok The Stranger (Främlingen) har blivit hyllad Netflix-serie.Harlan Cobens senaste romaner har alla toppat New York Times bästsäljarlista. Totalt har Cobens böcker sålts i över 75 miljoner exemplar och publicerats på 45 språk.

Arkiverad under: Bokrecension, Litteratur och konst, Recension, Toppnytt Taggad som: Harlan Coben, Nättroll, Soänningsroman, Trollfabriker, Wilde

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 333
  • Sida 334
  • Sida 335
  • Sida 336
  • Sida 337
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in