Jesper Thilo Quartet
80 – Live At Jazzcup
5
Inspelad live på JazzCup i Köpenhamn 4-5/2 2022
Mix och master August Wanngren
Producent: Jesper Thilo och Sören Kristiansen
Stunt Records
76:14
Releasedatum: 14/10 2022
Vi lever i dystra tider, en hotfull tillvaro på grund av åtskilliga alarmerande händelser. Det är lätt att misströsta. Vart riktar man sin upprördhet över nuvarande situation? Musik, särskilt live, kan utgöra ett botemedel mot dystra tankar. Förmår ibland att fungera som tröst och därmed ett ljus i tunneln. Tesens giltighet konfirmeras, till och med understryks på senaste albumet från Jesper Thilo och dennes kvartett, som jag först nu hunnit sätta mig in i. Tenorsaxofonisten och klarinettisten har släppt ett dussintal plattor i eget namn. Vidare figurerar han som sideman på produktioner med exempelvis storheter som Tommy Flanagan, Hank Jones, Miles Davis och Scott Hamilton. Kuriöst nog fick jag av den vänlige jazzmusikern det på skiva dokumenterade samarbetet med instrumentkollegan Hamilton, efter att de båda högst fördelaktigt konserterat ihop 2016 i Ljungskile.
Att siffran 80 förekommer i titeln beror naturligtvis på att dansken vid tidpunkten för publika inspelningen uppnått åttioårsstrecket. Under en innehållsrik karriär noteras at åtskilliga stilar behärskas. Från dixie över swing till be bop och medverkan på Miles Davis/ Palle Mikkelborgs elektroniska konceptalbum. Att enstaka förmenta förståsigpåare vill påstå att han ägnat sig åt ”hygge-jazz” bör ignoreras. I många år var Thilo profilerad medlem i danska radions storband och i Ernie Wilkins Almost Big Band, för att därefter satsa på att fronta egna konstellationer. Han anses med rätta vara en av de främsta i Europa inom så kallad straight-ahead jazz och utsågs till förste mottagaren av Ben Webster-priset.
De två andra danskarna här tillhör också exklusiva skaran pristagare. Syftar på pianisten Sören Kristiansen (spelat länge med träblåsaren) och trumslagaren Frands Rifbjerg ( kunde höras på festival i Ystad med Carsten Dahl trio nyligen). Kompletterar kvartetten gör den i Köpenhamn boende Helsingborgssonen Daniel Franck vars instrument ju är kontrabas.(hört honom live ett par gånger på sistone).
Instämmer i skivbolagets entusiastiska beskrivning av kvartettens två kvällar, vilka tyckts äga rum på en intim motsvarighet till Jazzhus Montmartre. Allt stämde!! Kommunicerande faktorer samverkade till en konstnärlig tilldragelse av sällsam lyster. Publik och männen på scen märkte sannolikt omgående att något extraordinärt var på gång, (varje gång det händer mig skattar jag min lyckliga stjärna) vilket resulterade i vad som i talspråk går under benämningen kanonspelning. Kemin emellan kvartetten renderar i maximal närvaro., i en frihetskänsla inom melodiernas fastställda ramar. Att tenortitanen som lirar i Ben Websters och Johnny Griffins anda förlitar sig på standards skulle kunna ses som svaghetstecken. Jag föredrar att inte lägga någon vikt vid denna omständighet. Vi får istället tolv mer eller mindre välkända låtar, vilka vecklas ut i omkring fem till åtta minuter vardera.
Tolv takters uppfriskande blues får inleda, ett lyckosamt beslut. Följs upp med oklanderlig varm version av Body And Soul. Och Just Friends med pushande feature från Rifbjerg bakom trummorna symboliserar sannerligen det sagda om maximal närvaro. If I Had You visar hur väl huvudrollsinnehavaren behärskar sitt biinstrument klarinett. Välbehaget av att vara mitt i ett berusande nu torde ha spridit sig i lokalen. Blue `N´Boogie (D. Gillespie) är ytterligare en i raden av topprestationer, vars enastående energi och sprittande melodileverans går på knock. Tenorelegantens refererande till Ben Webster blir som mest påtagligt på smeksamma balladen Like Someone In Love. Fäster mig vid samtligas ljuvliga insatser. Pianistens löpningar är lika bedårande som briljanta. Den förtrollande stämningen bibehålls sömlöst genom efterföljande smäcker tolkning av Stardust.
Samtliga enskilda inlägg passar in i pusslet. Solon vilka i olika utsträckning bygger på improvisation, förlänger i denna inspirerade livesituation låtarna på ett förnämligt vis. Inriktningen grundas på estetik alstrad av den kemi som uppstått. I den uppmuntrande atmosfären spelas på högsta tänkbara nivå av rutinerade jazzmusiker från Norden. Pianisten Sören Kristiansen som har egen trio droppar finurligt fragment påminnande om sina förebilder Oscar Peterson och Bill Evans. Frands Rifbjerg som driver en egen kvartett ägnar sig helhjärtat åt flera konversationer med Thilo. vilka det slår gnistor om. Daniel Franck träder fram som solist i danske basikonen Hugo Rasmussens signaturmelodi.
Njuter reservationslöst av spänstigt spelglad kvartett, vars förmåga att lyfta fram essensen i standardlåtar måste betecknas som fenomenal. I högsta grad tillgängliga toner renons på plattityder gör lyssnare exalterade. Musikens vibrerande vitalitet överrumplar nästan. Snacka om att ”umgås” fullkomligt naturligt på scen. Och förunderliga metoden består i att på samma gång bete sig fokuserat och avspänt, en konst i sig. Renommerade 81-åringen och hans kvartett förvaltar med tillagda kommentarer ypperligt en mycket livskraftig tradition.. Deras skickligt utförda finalnummer utvecklas till en spektakulär fröjd, genom att alster av Charlie Parker, Lester Young (också influens för Thilo) och Oscar Pettiford mixas.