The Son
Betyg 2
Svensk biopremiär 20 januari 2023
Regi Florian Zeller
Med The Father skapade Florian Zeller ett storartat kammarspel som skiftade mellan att vara plågsamt närgånget och nervpirrande otäckt. Valet att stöpa filmen som något av psykologisk thriller visade sig också vara ett genidrag. Detta skapade en oerhörd spänning som gjorde det omöjligt för publiken att ens andas. Superlativen och hyllningarna gentemot The Father kan egentligen pågå i evigheter. Förhoppningarna om ytterligare ett storverk var därmed inte obefogade när Zeller återvänder till biograferna. Tyvärr är The Son inte bara sämre än The Father utan ett rent fiasko som lämnar tittaren chockerad och förstummad av helt fel anledningar.
Följande mönster börjar bli otäckt återkommande och borde nästan undersökas med vetenskapliga metoder. Regissörer – framförallt med ursprung i Europa, som åstadkommer tidiga stordåd och som sedan sedan faller fritt ned i en rännsten av mediokra och menlösa projekt. Florian Henckel von Donnersmarck briljerade med De Andras Liv och tog sedan kål på sin framtid med kalkonen The Tourist, en film som höll Donnersmarck borta ifrån filmskapande i åtta år. Hans landsman Oliver Hirschbiegel som gjorde succé med Undergången: Hitler och Tredje Rikets Fall, följde en snarlik bana med en rad filmer som knappt går att titta på utan att drabbas av allvarlig migrän.
Vad detta syndrom beror på är svårt att säga, men nu har även Florian Zeller intagit sin plats i samma tragiska fallgrop. På pappret borde The Son vara en spirituell uppföljare till The Father. Från att ha fokuserat på relationen mellan fäder och döttrar ändras nu fokuset till förhållandet mellan fäder och söner. Men där den brokiga relationen mellan Oliva Colman och Anthony Hopkins kändes lika oändlig och outtömlig som universum självt, är familjetematiken i The Son förolämpande simpel. Att ständigt jämföra med ett tidigare projekt kan tyckas vara både trångsynt och bakåtsträvande, men i fallet med Zeller är det omöjligt att låta bli då han mycket tydligt lutar sig på framgångarna från förr. Kontrasten mellan de två projekten blir därför än mer häpnadsväckande.
Framförallt lyser bristen på någon som helst precision eller övertygelse igenom. Där Hopkins och Colman trollband biopubliken med de allra enklaste medel verkar Zeller nu tro att volym och överdrivna gester är det enda sättet att tangera den tidigare bragden. Detta leder till en rad sekvenser som känns emotionellt tondöva. Samtliga karaktärer är emotionella vrak som drabbas av gråtattacker vid minsta vindpust. Snart blir det så utstuderat, ansträngt och cyniskt att det påminner om en Hallmark-film, där rekvisitan består av hackad gullök.
Hela filmen definieras av att kännas frånstötande grovhuggen. Om The Father var skulpterad med hjälp av ömma och försiktiga händer har The Son satts ihop med hjälp av en trubbig motorsåg. Interaktioner och konversationer är stela och livlösa, livsavgörande val som borde vara lika tunga som bly är lätta som pudersnö. Zellers fina personregi är också skadeskjuten, för trots en imponerande rollista är skådespelet från samtliga inblandade – på sin höjd, tamt och sövande. Hur Hugh Jackman, Vanessa Kirby samt Laura Dern kan framstå lika levande som skyltdockor strider mot naturens alla lagar, men Zeller har lyckats med konststycket att kapsejsa sin egna utmärkta ensemble.
Överlag verkar Zeller genuint oinspirerad. The Father besatt ett sylvasst fokus och en målmedvetenhet som tycktes vara orubblig. Denna självsäkerhet förvandlade varje vändning och avslöjande till en smärre jordbävning. The Son verkar inte ha en aning om sitt dramatiska syfte eller berättelsens slutdestination. Flera sekvenser känns som rena skisser som improviserats ihop då inspelningen gått igång, något som borde vara omöjligt då filmen – likt The Father, bygger på en pjäs skriven av Zeller. Detta slarv skapar åtskilliga stunder som sänder kalla kårar nedför ryggen då det förekommer ett överflöd av skandalöst sentimentala repliker och klyschor. Dessa inslag skulle kunna accepteras i en skolpjäs skriven av en osäker tonåring, inte en rutinerad film- och teaterregissör som Zeller. Berättelsen stympas också genom att vara utan spänning eller passion, och som en sista present lämnas vi med en final som exemplifierar begreppet förutsägbarhet.
Hela The Son är som att se en världsmästare i löpning falla platt innan startskottet ens avfyrats. Florian Zeller tycks vara lika entusiastisk inför projektet som det svenska folket inför sina senaste elräkningar. En dag kanske vi kan få svar på hur saker och ting kunde gå såhär fel, men just nu lämnas vi med en besvikelse utan dess like.