• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Knock At The Cabin

1 februari, 2023 by Elis Holmström

Knock At The Cabin
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 februari 2023
Regi M. Night Shyamalan

Att M. Night Shyamalan fortfarande tillåts göra film, efter historiska misslyckanden, är ett större mysterium än någon av hans numera ökänt usla twistar. Det sägs att USA är landet för andra chanser, till och med tredje chanser om det sig så vill. Men M. Night har förbrukat sina nio liv, bränt alla broar och antalet chanser går inte längre att räkna på fingrarna. Trots det tillåts han härja fritt och flera gånger om kränka filmmediet. Sedan megasuccén med Sjätte Sinnet har Shyamalan reducerats till ett tragiskt skämt. Färden mot kalkonens förlovade rike har varit det enda som kan kallas pålitligt vad gäller M. Night.

Även om det funnits en och annan strimma hopp – exempelvis Split, som innehöll en av regissörens smartare vändningar, har dessa ljusglimtar sedan släckts lika fort som de tänts. Glass, som var menad att avsluta berättelsen som började redan år 2000, var ett hopplöst magplask där M. Night nonchalant och oinspirerat slösade bort möjligheten att knyta ihop säcken. När det verkar som att allting är på väg att vända till det bättre verkar Shyamalans instinkt vara att aktivt förstöra sitt filmskapande.

Knock At The Cabin är dock inte ett skamlöst fiasko. Det är en potentiellt intressant och laddad thriller som aldrig når sin fulla potential på grund av katastrofala kreativa beslut och genuint amatörmässig regi från Shyamalans sida.

En heminvasion hör till det mest obehagliga och skräckinjagande som kan föreställas. Det är ett skräckscenario som knappt går att föreställa sig och flera filmskapare har skapat storslagna skapelser runt detta tema. Michael Hanekes Funny Games exemplifierar detta och är fortfarande en rysare utan dess like som bokstavligen torterar biopubliken med sin hänsynslöshet och kompromisslöshet. Den gastkramande tematiken borde vara en enkelbiljett till framgång, även om genomförandet inte skulle vara lika lysande som i Hanekes klassiker. Men inte ens ett gyllene tillfälle som detta lyckas Shyamalan göra någonting av. Även om denna invasion inte är avsedd att fullkomligt paralysera publiken av skräck och obehag saknas all form av spänning och nerv. Flera scener försöker skapa intensitet genom extrema närbilder och krypande musik men Shyamalan verkar regissera allting utan något som helst intresse.

Då det handlat om rena travestier som The Happening eller After Earth har denna slapphänta regi inte spelat någon större roll. För när hela huset står i brand är det faktum att en destruktiv galning slår sönder möblerna i samma hus inte särskilt relevant. Men vad gäller Knock At The Cabin blir denna slöa inställning lika irriterande som en sten i skon under långpromenaden. För det finns nämligen flera inslag som kunde lett till en mångsidig film. Ett antal komponenter som blixtrar förbi hade kunnat ge biopubliken gott om stoff för diskussion.

Men dessa tydliga öppningar för en mer nyanserad och klurig slutprodukt förkastas. Istället för att göra en gedigen och ambitiös anrättning ränner Shyamalan till närmsta snabbköp för fryspizza. Alla intressanta inslag avhandlas med så lite ansträngning som möjligt. Den homosexuella romansen som inledningsvis lovar gott, genom att framstå alldaglig och inte det minsta exhibitionistisk, demoleras av en rad hopplöst melodramatiska tillbakablickar. De inte bara förtar spänningen i den isolerade stugan, utan visar också Shyamalans numera ruinerade personregi och usla dramatik. Att Shyamalan fortfarande inte kan skilja på den fina linjen mellan allvar och pekoral är skrattretande.

En rad scener närmar sig samma komiska proportioner som Saturday Night Live och dess mest ansträngda sketcher, där skådespelare agerar med genuin desperation och hopplöshet, och inte i någon positiv mening. Konstigt nog är den före detta brottaren och MMA-kämpen Dave Bautista den enda aktören som klarar sig med hedern i behåll. Detta genom en roll som lämpar sig utmärkt för hans aningen begränsade skådespelarförmåga.

Knock At The Cabin är den största paradoxen jag sett på bio under de senaste åren. Det är M. Night Shyamalans mest stabila film på länge, därmed är det också hans sämsta då hans icke-fungerade regi förtar ett projekt med god potential. Även om film inte är en enmansshow är det omöjligt att inte lägga skulden på Shyamalan. Särskilt då en lovande premiss, samt en spännande berättelse, massakreras av en regissör som förlorat både förmågan att göra film och sitt sunda förnuft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Whale – väldigt hjärtskärande och drabbande film

1 februari, 2023 by Linou Gertz

The Whale
Betyg 5
Visas under Göteborgs filmfestival, ordinär biopremiär 10 Mars
Regi Darren Aronofsky

De senaste tio åren har A24 seglat upp som ett av de stilsäkraste, kvalitativa och kreativa produktionsbolagen på marknaden. Först främst för skräckfilm, men sen också även för komedier och djupare draman. Därför känns de som en match made in heaven när de nu jobbat med Darren Aronofsky som tidigare skildrat drogberoende och allmän misär i Requiem for a Dream, renodlade religiösa skildringen i Noah och sen något öppnare och galnare Mother! som var ett språng ned i kaninhålet där berättartekniska och filmiska ramar raserades för att istället skildra ett skört inre – och sinne. Med religiösa undertoner. Darren har visserligen flera andra filmer på sin meritlista, mest noterbara kanske debuten Pi och balettmästerverket Black Swan som även de verkar kring psykisk sjukdom, men just de känns igen och återvänder i The Whale extra tydligt.

Baserad på en pjäs av Samuel D. Hunter, som också hjälpt till att bearbeta pjäsen till filmmanus, får vi här stiga in hos en collageprofessor i Engelska som lär ut uppsatsskrivande online till elever genom videochatt. Formatet känns som hämtat ur senaste tidens Corona-anpassning för skolor och elever som genom teknik ändå kunnat närvara trots restriktioner och samhällsanpassningar. Men läraren, Charlie – eller The Whale, har endast ljudet påslaget och inte kameran – han skyller på att den är trasig, men egentligen är det bara för att han inte vill synnas. Han skäms nämligen över sin grova övervikt och vill inte känna sig dömd av eleverna. Vilket ändå tycks vara hans minsta bekymmer, hans enorma fettmassa gör det nämligen svårt för honom att resa sig från soffan och röra sig runt i lägenheten. Det är dessutom helt i lägenheten som filmen utspelar sig. Vilket visserligen inte är första gången, det är en begränsning som använts både innan och under corona-pandemin, men här känns det som en inramning som används som en fördel snarare än en begränsning – och dessutom inte som någon desperat Corona-anpassning.

Charlie har en dotter, fint men motsträvigt gestaltad av Sadie Sink som kanske är mest känd som Max i Netflix-serien Stranger Things, som egentligen inte vill veta av honom men som ändå nappar när han kontakter henne. Han lovar henne stor summa pengar mot att hon hälsar på och låter honom rätta – eller snarare skriva – hennes skoluppsatser så att hon inte kuggar hennes kurser. Men det är en komplicerad familjehistoria som står mellan dem och hennes aversion gentemot sin pappa är fullt förståelig. Han har nämligen legat med en elev som han lämnade sin dåvarande fru för – och även om det kan låta lite kliché kommer i alla fall mina fördomar på prov då jag bara utgick från att det var en yngre kvinna men visar sig vara en manlig elev, vilket blir en ganska unik coming out story snarare än en klyschig lärarromans som skildrats in absurdum. Elevens romans blir också förklaringen till varför Charlie, med en otroligt mästerlig skådespelarinsats från Brendan Fraser, blivit så överviktig på gränsen till dödsgränsen.

Det är nämligen inte bara rummet som är den filmiska begränsningen, utan även tidsramen. Att använda tid, oftast nedräkning till något, är ett klassiskt grepp för att röra upp till dramatik och spänning och här används det på ett väldigt gripande och sorgligt sätt. För trots sin skötares, starkt spelat av Hong Chau, uppmaning så vägrar han bege sig till sjukhus. Han skyller på att han inte har råd med vare sig ambulansfärd eller sjukhusvistelse. Visserligen en stark kommentar om hur sjukt det är att sådant ska stå mellan en människas hälsa och eventuell död, att ett hälsosamt liv i värdighet ska vara en klassfråga, men å andra sidan ljuger han bara och har egentligen pengarna. Men han vill inte använda dem själv, utan låta dottern få ärva dem. Detta konfronteras av modern Mary, skickligt spelat av Samantha Morton, och deras bråkande är väldigt drabbande för oss tittare. Och varandra, såklart. Som deras oenigheter inte vore nog är det även ytterligare en karaktär inblandad i all dramatik – Thomas, något mildare och oskyldigare gestaltad av Ty Simpkins – som är från någon slags kult och försöker rädda Charlie genom Gud. Det blir som en kommentar på det moderna samhället och medicin versus Gud, där tro och tvivel blir lika användbart som läkarvård, men skötaren har sämre erfarenhet och motsäger sig Thomas hjälp.

Allt som allt är det en väldigt hjärtskärande och drabbande film som inte räcker med överanvända begrepp som ”ett slag i solar plexus” utan drabbar en djupare än så och fick mig med flera i salongen att gråta okontrollerat för det starka dramat. Bland annat är den uppgivna dotter som mest vill ha en pappa i familjen, men också för pappans oförmåga att kommunicera sin läggning och behov av att jaga den egna lyckan snarare än att vara fast i ett heteronormativt förhållande bara för att. Att bara sticka var trots allt inte det bästa valet, heller inte att hålla sig borta från dottern – även om det helt förståeligt kan vara slutsatsen en drar. Att vara oönskad och fördömd. Vilket bara infekterar hela deras liv och relationer till varandra och hur de bara rasar ner i misär, om än på olika vis, på grund av allt det. Livet skonar ingen och låter ingen komma oskadd ur det, vilket blir väldigt tydligt här. En skör påminnelse om hur viktigt det är med kommunikation, relationer och hantering av psykisk ohälsa. Vilket gör det till en av årets starkaste och mest drabbande cineastiska upplevelse. För även om filmspråket är sparsmakat och skralt och bildytan smal är ändå känslorna stora – för att inte säga enorma – liksom skådespelarinsatserna. Det stora i det lilla, om en så vill.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: En dag kommer allt det här bli ditt

1 februari, 2023 by Birgitta Komaki

En dag kommer allt det här bli ditt
Betyg 3
Svensk premiär 3 februari 2023
Regi Andreas Öhman

Tre syskon kommer hem till föräldrarna i norra Sverige där fadern driver sågverk och skogsbruk. En verksamhet som har varit i släkten i generationer. Föräldrarna börjar bli äldre och nu vill de ha svar på frågan: Vem ska ärva gården och driva verksamheten vidare? Enda villkoret är att egendomen inte ska splittras och att den måste drivas på plats. Och vem ska ta hand om föräldrarna när de blir äldre?

Alla barn har sina liv i storstaden och det är inget lätt beslut att flytta tillbaka till landet de kom ifrån. Serietecknare Lisa är singel, fixerad vid ord om sex och har en bra karriär i stan som tecknare. De andra syskonen har barn och har också svårt att flytta.

Skildringen av familjelivet är realistiskt. En pappa som hör lite dåligt så mamman upprepar allt som sägs, syskon som gnabbas och oroar sig för arvet. Lite avundsjuka på varandra men som också stödjer varandra. Någon säger :Vi håller ihop men vi håller också käften. Vi pratar ju aldrig. Och hemligheter finns och ligger kvar och skaver.

Peter Hagberg och Suzanne Reuter som föräldrar kan sitt hantverk . Karin Franz Körlof som Lisa står för de stora utspelen medan syskonen är Liv Mjönes och Mattias Fransson. Filip Berg som Johnny är underbart charmig som allvarlig miljöfantast i skogen och uppvaktande kavaljer.

Det är en intressant frågeställning i filmen. Vem ska ärva gården? Vill någon ärva gården? Kanske den tiden är förbi när barnen vill överta föräldrarnas verksamhet?
Sedan kan man ju fråga sig om folk på landet alltid är så olika mot stadsbor som det visas på film. Och varför ska träd, burkar tala och potatis sjunga? Det känns som en onödig konstruktion i en film som är intressant ändå. Filmen lämnar inget svar på frågan vad som händer med landsbygden. Men det är en genuin skildring av en familj och en äkta gemenskap som finns kvar fast tiden gått.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Sockerexperimentet – Hjärteknipande och upprörande

31 januari, 2023 by Rosemari Södergren

Sockerexperimentet
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 februari 2023
Regi John Thornblad
Manus Helena Johansson, John Thornblad, Johan Fågelström
Medverkande Amanda Malmberg, Isak Bruno, Elisabeth Ehde Torbjörnsdotter, Henrik Norman, Sandra Redlaff, Tony Lundgren, Per Ragnar, Hanna Ullerstam, Emanuel Blom, Emil Roos, Magnus af Sandeberg, Åsa Sjöblom, Cia Bosse

Hjärteknipande och upprörande. Filmen bygger på verkliga händelser där forskare i Sverige för sjuttio år sedan utsatte personer med intellektuell funktionsnedsättning för plågsamma experiment utan att alls bli tillfrågade. Föraktet för människor med intellektuell funktionsnedsättning var stort. Forskarna som genomförde experimentet motiverade det med att resultatet gjorde att folkhälsan kunde höjas – och att personer som ändå inte förväntades kunna höja produktionen i landet kunde offras.

Vi får följa patienter och personal på Vipeholms Sjukhus där hundratals av de inlagda fick äta socker i mängder utan att borsta tänder. Kunskapen om vad som orsakade karies var låg och vetenskapsmännen ville bevisa hur kolhydrater och socker i synnerhet kunde bryta ner tänderna. Det var oerhört plågsamt för många av de intagna som utsattes. De tappade tänder och drabbades av blodförgiftning.

Handlingen utspelas år 1948. Johanna är en ung kvinna som bor på Vipeholms Sjukhus tillsammans med andra personer med funktionsnedsättningar. En dag kommer det en ny intagen, Vilgot, som sjunger så vackert. Johanna blir förälskad. Deras kärleksberättelse är vackert och ömt skildrad. Vid den tiden var det vanligt att människor med intellektuella funktionsnedsättningar placerades på anstalt. Men Johanna är smart trots sin lägre intellektuella kapacitet. Hon lyssnar i smyg på personal och hon drar sina slutsatser. När sockerexperimentet börjar blir Vilgot sjuk av allt socker och karies-attackerna som bryter ned hans tänder. Johanna förstår att sockret är farligt och försöker sätta igång ett uppror.

Personalen agerar olika, en del är skeptiska till experimentet medan andra vill göra karriär. En bra och trovärdig skildring av hur människor agerar. Men det surfar mest på ytan eftersom den stora huvudhandlingen förutom experimenten är kärlekshistorien mellan Johanna och Vilgot.

Två stora stjärnor i filmen är Amanda Malmberg som har rollen som Johanna och Isak Bruno som Vilgot. De är genuina och äkta.

Personal och alla vuxna har ett ålderdomligt tal och språk som känns lite tillgjort. Förmodligen är tanken att få oss att känna att det hände under fyrtiotalet då moral och etik var annorlunda än idag och barriärerna mellan högre uppsatta och lägre personal var knivskarpa. Filmen berättar om sockerexperimentet men berör samtidigt också andra övergrepp som tvångssterilisering.

Sveriges Radio berättar:
Forskarna valde ut 400 av de som bodde på Vipeholm. De tvingades alltså äta mängder av socker, men fick inte borsta tänderna. Även barn utsattes.
Barnen fick äta mycket socker utan att borsta tänderna så att deras tänder förstördes.

Det är skrämmande att detta experiment överhuvudtaget fick genomföras, det fanns trots allt regler mot att använda människor som försöksdjur redan då. Det är otäckt att ingen tycks fått stå till svars för att människor utsattes för dessa försök. Wikipedia berättar att försöken genomfördes efter beslut av riksdagen som hade den högsta beslutanderätten innan, många år senare, etiska kommittéer inrättades.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Rörelsebaserat kryptiskt kammarspel med förförisk nerv – Jag är vinden på Teater Trixter

30 januari, 2023 by Mats Hallberg

foto Mio Sperling

Manus: Jon Fosse

Regi: Cecilia Milocco

Scenografi, ljusdesign: Carina Backman

Komposition, ljuddesign: Lisen Rylander Löve

Tekniskt ansvarig: Ger Olde Monnikhof

På scen: Kristin Falksten och Daniel Adolfsson

Premiär: 28/1 2023

Spelas till och med 12/3 hos Teater Trixter Andréegatan 13 (vid Danmarksterminalen) i Göteborg

Av Jon Fosse har jag nog endast sett Vinter på Folkteatern. Därtill läst om hans person i Knausgårds gigantiska dagboksprojekt och tagit del av någon intervju. I övrigt är han nästan en vit fläck. Antagligen sämsta tänkbara början på en recension att blotta så graverande okunskap. Särskilt skämmigt med tanke på att ansedde norrmannen jag nästan är jämnårig med, betraktas av vissa som värdig Nobelpriset i litteratur. Fosses verksförteckning är enorm, inskränker man sig till pjäser och bearbetningar kommer man ändå upp i drygt femtio dramatiska verk. Han ses som en minimalistisk postmodernist vars hemvist på samma gång är universell och lokalt förankrad i norska Vesterlandet, vilket blir påtagligt i Jag är vinden. Pågår som enaktare i cirka 70 minuter.

När Stockholms Stadsteater satte upp pjäsen 2013 gjordes rollerna av två män, två mycket namnkunniga skådespelare. Eftersom figurerna förblir namnlösa och att förhållandet dem emellan inte klarläggs, tillåter sig regissör Cecilia Milocco att ändra könsfördelningen. I en lika märkvärdig som fascinerande produktion tar istället en man och en kvinna, scenen i anspråk under gemensamma ansträngningar. Vad jag kan erinra mig första gången i min åsyn Trixters publika utrymmen förvandlas till en gemensam enhet. Ridå saknas, istället existerar ett spektakulärt djup ovanligt för en frigrupp med begränsade resurser. Om avsikten är att samtliga replikskiften ska uppfattas, borde Daniel Aldolfsson och Kristin Falksten utrustats med myggor, åtminstone i de inledande scenerna då duon befinner sig längst bort. Frustration uppstår när repliker studsar dem emellan, utan att tillräckligt mycket uppfattas.

foto Johan Karlsson

I närtid har jag lidit mig igenom två uppsättningar på Folkteatern en spårvagnshållplats bort. Släppte omgående taget om dessa meningslöst vaga, torra och osammanhängande pjäser. Underlät lätt utmattad att i skrift formulera mina invändningar. Vilken skillnad på när Jon Fosse väljer att vara diffus, inga nycklar men ger åskådaren antydningar om förlopp. För här finns en poetisk laddning parat med dramatisk nerv som gör att det diffusa draget inte alls kantrar. Man sugs in i ett märkligt tillstånd, långt ifrån entydiga besked. Ett par dygn efteråt framstår uppsättningen i ett förtrollat skimmer.

I händerna på Milocco förkroppsligas manuset av Daniel Adolfsson som den handlingskraftige, den som konstant uppehåller sig kring sin anklagelse: ”Varför gjorde du det?”, en återkommande konfrontation utifrån att ta onödiga risker. Den som gåtfullt styr handlingen (Kristin Falksten) flyttar hellre fokus än redovisar sina skäl. Olika personligheter stångas mot varandra till havs, försöker ändå tillsammans lösa uppkomna faror. Vidare verkar mannen vara förtjust i att inte bara älta, utan också att påtala för henne, ”du tycker att livet inte är så tokigt ändå”.

Regiarbetet tar fasta på förhöjning av vardagen och rollfigurernas utsatthet. Förmår begåvat att bibehålla greppet. Otroligt rutinerade Carina Backman skapar skuggor och laborerar med ljuskällor, sveper in dramat i ett gåtfullt dunkel, ett förlopp i dimma och halvmörker som mystifierande ramar in. Blir oerhört förtätat och njutbart att tillägna sig dessa skiftningar. I princip enda normalbelysning används i den till att börja med realistiska öppningsscenen, på avstånd i kök och intilliggande rum. Bakom genomskinliga vikväggar träder kroppar fram som kreativt uttrycksfulla skuggfigurer.

Också öronen stimuleras. Saxofonisten och elektronikkompositören Lisen Rylander Löve (hört live ett antal gånger) står för ljuddesign och komposition. Ett par gånger låter hon toner från tenorsaxen effektfullt och mjukt bryta igenom. I övrigt betonas vindens susande och rytande, höga vågor och skriande fåglar.

foto Johan Karlsson

Teknisk ansvarige Ger Olde Monnikhof har förmodligen utformat den sinnrika konstruktion som hänger från ramp i taket. Arrangemanget med vajrar och kättingar med krok påminner om redskap stuvare jobbar med. På denna hopkombinerade anordning utför Daniel Adolfsson akrobatiska balansakter, vilka bland annat skildrar manövrar på båt i besvärlig sjögång. Sannerligen en bedrift! Scenografin är sparsmakad. Mest anmärkningsvärd är vad som kan vara en inplastad bordsskiva, vilken bland annat föreställer en rank liten båt.

Daniel Adolfsson har medverkat i teve-serier och i otaliga uppsättningar runt om i Norden. Såg honom agera invärtes skadad terrier i Norén-uppgörelse hos Tofta Teater i somras. Han matar gärna på med repliker jämte att exponera sårbarhet Praktiserar här, förhållandevis nedtonad, ett specifikt tonfall som gör honom lika lätt att identifiera som Sven Wollter eller Rolf Lassgård. I Jag är vinden måste extra stilpoäng delas ut för hans viga och naturliga rörelseschema. Motspelaren Kristin Falksten var 2020 Artist In Residence på Trixter. Har vidare haft uppdrag hos frigrupper och på Folkteatern. I fjol kunde hon ses vibrera på samma scen i Blue Air. Anmärkningsvärt nog fäller också hon repliker på ett utmärkande vis. Skådespelaren känns igen genom sin bevekande och trovärdiga röst. Och koreografin synkad med motspelare utförs galant.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 329
  • Sida 330
  • Sida 331
  • Sida 332
  • Sida 333
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in