• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Den makalöse Maurice – en förförande hyllning till fantasin

20 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Den makalöse Maurice
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 februari 2023
Regi Toby Genkel, Florian Westermann
Svenska röster: Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Jankell, Anton Körberg m fl.
Censur 7 år

En spännande och rolig animerad historia om kraften i berättelser, om litteraturens styrka – en förförande hyllning till fantasin och det magiska. En film som passar bra att gå på för alla åldrar. Men då filmen består av flera berättelser som vävs samman kan det vara lite svår att hänga med i för de allra minsta. Den släpps med svenskt tal med flera duktiga skådespelare som Dan Ekborg, Edvin Ryding, Happy Mankell och Anton Körberg, vilket är ett stort plus.

Huvudpersonen är Maurice, en stor orange katt som kan tala. Maurice reser från stad till stad och tar betalt för att hjälpa städernas invånare att bli av med råttor. Maurice är en magisk katt, inte bara det att han kan tala utan han kan också locka fram en pojke med flöjt som går genom staden och får med sig alla råttor. Det är bara det att egentligen samarbetar pojken med flöjt, råttorna och Maurice.

Att vara lurendrejare håller ofta inte i längden. En dag kommer det till en stad där de träffar bokmalen Malicia, som genomskådar dem. Men hon avslöjar inte att de är lurendrejare utan får istället med dem på att undersöka de mystiska fenomen som plågar staden.

Maurice är en rolig huvudperson. Han har de egenskaper som en katt brukar anses ha – och han är både individualistisk och ändå kärleksfull bakom ytan. Det går inte att låta bli att älska Maurice.

Den ena berättelsen är det som händer med Maurice och hans vänner och samtidigt får vi paralleller till en bok som Alicia läser ur och förstås finns det paralleller till den berömda sagan om råttfångaren i Hameln. Genom inspirationen från råttfångaren i Hameln och den bok om Bunny kanin som Malicia läger ur blir berättelsen om Maurice och hans vänner en meta-berättelse. Film blir en skildring av hur viktiga sagor och berättelser är för att vi ska förstå våra liv och vad som händer. Det går att denna familjefilm passar lika bra för vuxna som för barn.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Animation, Familjefilm, Filmkritik, Filmrecension, Magiskt

Spektakulärt inramat tonalt idédrama en fröjd att skåda – Caligula på Göteborgs Stadsteater

20 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Av Albert Camus

Översättning: Eyvind Johnson

Regi och bearbetning: Ildikó Gáspár

Scenografi: Lili Izsák

Koreografi: Veronika Szabó

Kostym- och maskdesign: Luca Szabados

Kompositör: Flora Lili Matisz

Ljusdesign: Tamás Bányai

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen, Niki Gkonou

Videodesign: András Juhász

Medverkande: Andrea Edwards, Hans Brorson, Anna Bjelkerud,Marta Andersson-Larsson, Emil Ljungestig, Benjamin Moliner, Lasse Carlsson, Lukas Feurst, Per-Anders Ericsson och Jonas Franke-Blom

Premiär 17/2 2023

Spelas till och med 18/3 på Stora scen Göteborgs Stadsteater’

Finns all anledning att ventilera en oro över vilka som sitter på styrande positioner. Makt korrumperar, idag likväl som genom historien. Otroligt illavarslande att många av FN:s största medlemsstater är diktaturer, enligt Aron Flam en majoritet. Andra är demokraturer eller så pass bräckliga att de är solkade av demokratiskt underskott.

Mot den bakgrunden inser man att en nytolkning av Camus Caligula ( urpremiär 1946), fyller ett oavvisligt behov. Förvisso får vi i essä i uppsättningens program reda på att den existentiellt inriktade författaren, menade att alla människor kan härbärgera liknande perverterad mentalitet som ”ställde till det” för den romerske kejsaren. Lika nyckfulla som förödande beslut banade väg för avrättningen av honom och hustrun, efter knappt fyra år på tronen. Förvånas över att inga nutida motsvarigheter pekas ut och att samtidsmarkörer i princip saknas. Något som inte måste ses som en nackdel, särskilt med tanke på att sådana frestande hänvisningar medfört att ett par uppsättningar på Stora scen kantrat senaste åren.

Samma regissör som på Göteborgs Stadsteater låg bakom minst sagt märkliga produktionen Vem är Schmitz? återvänder nu till Göteborg, med ett ännu större team från Ungern. Har från välunderrättad källa uppgift om att Ildikó Gáspár och hennes medarbetare varit så pass bestämda med scenanvisningar, att en vid premiären stimulerande uppsättning kommer förbättras över tid. Att just Ingmar Bergman gjorde Caligula här 1946 är värt att framhålla, inte minst vid beaktande av vad han döpte sadistiske läraren till i Hets. Annars förekommer pjäsen nog inte speciellt ofta på landets scener. Pontus Stenshäll gjorde den dock i Helsingborg, också ett sammanträffande. Inte utan att en undrar vilka episoder/ tankegångar Gáspár skalat bort från ursprungliga fyra akterna. Vad som tillförts är mycket humor och ett knippe sånger, vilka överlag framställs i samma skepnad. En estetik som tjänar uppsättningen väl, även om det lättillgängliga tilltalet på randen till buskis riskerar att ta udden ur Camus otäcka tes.

foto Ola Kjelbye

Ligger nära till hands att anta att dramaturg tillsammans med Teaterns konstnärlige ledare satt samman truppen av skådespelare efter godkännande från ungerska teamet. Mixen av frilansare och (några) aktörer ur fasta ensemblen skapar den friktion regin eftersträvar. Oavsett vilken grupp man tillhör i dramat – medlöpare, intrigerande krafter eller allmänt räddhågsna vilka fruktar för sina liv – utvinns med eftertryck karaktärernas respektive personlighet.

Benjam Moliner är som skattmästare anslående imposant i ett par korta sekvenser. Hans Brorson (setts på bland annat Masthuggsteatern och Teater Trixter) kan tacksamt bre på genom ömkligt roliga rörelser och tafatta repliker. Adderar ytterligare valhänthet när han tvingas framföra Sånt är livet, den första i raden av ganska komiska sånginsatser. Anna Wallander och Marta Andersson-Larsson är båda involverade i hetsiga uppgörelser det slår gnistor om. Det fullkomligt synkade Helicon-paret Anna Bjelkerud & Emil Ljungestig i sina havsblå kostymer försedda med jojos utstrålar total kontroll. Ljuddesignern understryker fräckt vilken betydelse de tillmäter sig. Allra mest komik uppstår hos de musikaliskt inriktade Patricier-figurerna. Här återfinns för Stadsteatern bekanta ansikten så som Per-Anders Ericsson med gitarr på magen och Lasse Carlsson vars trumpettoner tillför nytt blod. Kan svårligen föreställa mig att det existerar något skrattframkallande i originalmanus. Fast högst begripligt att den dimensionen tillförts i nytolkningen.

foto Ola Kjelbye

Att allvarliga budskapet överlag paketeras i en underhållande skrud, innebär dock att vi inte engageras, inte tillräckligt känner för de varelser som vistas i despotens närhet. Även om denna version av Caligula – smeknamnet ”den lille stöveln” på Gaius Julius Caesar – samtidigt roar och upplyser måste det betecknas som en brist. Sammantaget faller ändå uppsättningen i god jord. Noterar tillräckligt med kvaliteter.

Överdådiga scenografin är en plusfaktor. Fantasifulla konstruktionen med de gigantiska, gyllenfärgade tråddraperierna vertikalt justerbara blir till visuell grannlåt. Det samma kan sägas om det klot (ska möjligen symbolisera den måne Caligula vill åt) vars högsta punkt Andrea Edwards är fastselad vid under större delen av föreställningen. Är kanske inte jätteradikalt att låta henne domdera i huvudrollen, eftersom romerske kejsaren som mördades år 41 e.Kr. ibland bar kvinnokläder. Hajade ändå till när den excentriske galningen omnämns som ”hon”, skulle kunna ses som en feministisk hämnare.

foto Ola Kjelbye

Osäker på om Edwards i sin karriär tidigare stått på samma scen. Vi teaterpublik i Göteborg har istället senaste åren kunnat se henne i ett antal livliga uppsättningar på Folkteatern. Edwards insats förtjänar respekt. Här firas triumfer vad beträffar fokuseringen på att förnedra i bitskt kompromisslösa replikväxlingar. Framgår med ackuratess vilken grotesk person hon gestaltar. Någon som offrar folket för sin märkvärdiga frihetsideologi, beklagar sin ensamhet excesserande mörkrets lycka, och framhärdar i att makten måste utövas intill fullbordan. Utan att det åskådliggörs berättas om illdåd. Edwards behärskar till fullo haranger med upprört tonfall. Har hon kapacitet nog för att rösten inte ska spricka? Enda som eventuellt kan ligga henne till last är att hon ofta framställt liknande figurer. Viss mättnad inför begåvad skådespelares passionerade register, finns med i bedömningen.

Otvivelaktigt är tajmingen stor tillgång hos Andrea Edwards, antagligen finslipad genom uppmärksamt regiarbete. I scenerna där en hysterisk Caligula kör med stackarna på scengolvet är hon lysande. Vid flera låtars framförande kräver den enväldige otaliga omtagningar och allt snabbare tempo. Sound of Silence och framför allt behandlingen av mästerlig text signerad Björn Afzelius resulterar i crazy humor. Också ungerska teamet har komponerat. Hotfulla stämningar frammanas skickligt av ljuddesignern/ kompositören. Vad beträffar musikinslag ska nämnas att Jonas Franke-Blom står för en kortare pregnant cellosekvens. För ordningens skull bör också nämnas att det spelas en del ute i salongen och framför ridån. Fungerar nöjaktigt även om det kändes aningen långsökt ibland.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Buster Keaton på månen – En lekfull Suzanne Osten tar siktet mot månen

19 februari, 2023 by Petter Stjernstedt


Buster Keaton på månen
Av: Gunilla Linn Persson
Regi: Suzanne Osten
Medverkande: Gustav Deinoff, Siri Hamari,
Parwin Hoseinia, Maria Johansson, Klas Lagerlund, Dijle Yigitbas.
Dramaturg: Erik Uddenberg
Scenografi och kostymdesign: Rikke Juellund och Annika Tosti
Maskdesign: Linda Gonçalves
Musik: Maria Johansson Josephsson
Ljusdesign: Torkel Blomkvist
Koreografi: Rickard Hasslinger
Ljuddesign: Robin af Ekenstam
Regiassistent: Josefin Wulff
Urpremiär på Unga Klara 20 augusti 2021.

Ångest, misshandel och förtryck med barnet i centrum. Bara Suzanne Osten kan måla med så mörka penslar och samtidigt framkalla hysteriska skratt. Bara hon kan kombinera cirkuskonst med musik, sång, pantomim, slapstick och teater och träffa rätt i alla åldersgrupper. Detta gör Buster Keaton på månen till sann teaterkonst.

Familjen Keaton är inte som andra familjer. Med cirkusdräkter som vardagsklädsel, ett husdjur stor som en häst och ett hem på hjul sticker de ut i mängden. Men framförallt bryter de normer kring hur man får bete sig. En tidigare cirkuskarriär som gått i stöpet har gjort föräldrarna olyckliga. Bitterheten äter upp dem inifrån. Med en migränsjuk mamma och en virrpanna till pappa med ständiga vredesutbrott befinner sig syskonen Buster och Harpo i en obekväm sits. Efter en okänd incident i barndomen har Harpo slutat att prata. Han har gett upp hoppet om en dräglig tillvaro. Dagligdags utmanar han den alkoholstinna fadersgestalten genom att sno grejer och röra om i grytan där hemma. Men i Pappan Joe Keatons skottglugg befinner sig Buster, det äldsta av deras två barn, en lillgammal ”farbror” finklädd i topphatt och sidenrock.

Blåmärken och bulor är resultatet av faders konstanta vredesutbrott. Drömmen om att ta sig vidare, att få lämna familjen och ta sig dit ingen annan människa varit- ”på månens baksida” lever starkt inuti Buster. För att undfly vardagen flyr syskonen tillsammans in i fantasins  värld.  Här träffar de Harry Houdini, en reslig och kraftfull operasångerska, som tar sig ton och blir barnets enda ljus i tunneln.
På samma vis som utbrytarkungen Houdini ( Den verkliga Buster Keatons gudfader) omringades av tunga kedjor omsluts Buster av faderns tunga bojor. De kontrollerar och begränsar hen. Hur ska Buster lyckas kravla sig ur pappans hårda grepp om familjen?

Buster Keaton är dramatiken Gunilla Linn Perssons stora idol. Filmkomikern tränades från barnsben till att bli akrobat. Slap-stick var den luft han andades och farsen hans levebröd. Keatons favör för cirkuskonst och humor har Gunilla Linn Persson och regissör Suzanne Osten tagit med sin in i teaterns värld. Det är dans, musik, trumpetblås och cirkuskonster. Buster Keaton på månen är lekfull och fantasieggande, en från början till slut njutningsfull teaterupplevelse. Hela atmosfären; miljöerna, attiraljerna från de gamla cirkusaffischerna till den enorma zebrastatyn; är genomtänkt. Men vad som imponerar främst är bredden, att berätta något så pass allvarsamt som alkoholismens grepp om den lilla människan och samtidigt nå ut till de allra yngsta i publiken. Att fånga alla åldersgrupper i ett enda andetag. Medans åttaåringen garvar åt Harpos roliga upptåg ler 40-åringen åt de ironiska rockplattityderna och filmreferenserna till Marx och dansmannen Buster Keaton.

Det är ett fruktsamt möte när regissör Suzanne Osten, pjäsförfattare Gunilla Linn Persson och dramaturg Erik Uddenberg ses och slår sina påsar ihop. Här tematiseras det frånvarande föräldraskapet med stor lekfullhet. Vi har flertalet gånger i såväl böcker som pjäser som filmer signerade Suzanne Osten sett ämnet manglas. Men aldrig i så lekfull kostym. Med sprudlande energi sjungs lovsången om självömkan och missundsamhet. Skådespelet förstärker bara känslan. Inte minst briljerar Siri Hamari som Buster ett barn alldeles för smart för föräldrarna att hantera, måhända är provokationen baserad på klass där Buster befinner sig högre upp i hierarkin än sina föräldrar. Även Gustav Deinoff är perfekt rollsatt som virrpannan Joe. På scen är han bångstyrig, dansant och hysteriskt rolig. Svårglömd är scenen där Joe river av sig tröjan och vi får skönja hans håriga brynja. Där och då släpps djuret löst. Temperaturen stiger för var minut som går. Samtidigt finns försök till ömhet hos fadern, men den dammiga mansrollen tvingar honom ständigt tillbaka i utvecklingen.

Harpo rockar loss i familjens hem på fyra hjul

Musiken, en mix av rockballader, opera och skönsång, är maffig och scenografin med alla dess detaljer är likt Pettsons vedbod en plats att gå vilse i. I Suzanne Ostens universum är ingenting omöjligt. Hennes unika öga för barnets persektiv, icke-moraliserande och kreativitet gör att allt hon tar i blir till guld. Och med Gunillas träffsäkra berättande skapas ren magi, en drömkombo som gör Buster Keaton till en månlandning vi sent ska glömma.

Petter stjernstedt

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Genomlidet undantagstillstånd skildrat inifrån i angeläget collage – Ängel? med Stollar Bollar

17 februari, 2023 by Mats Hallberg

foto Jarle Hammer

Av Karin Blixt

Regi: Karin Blixt, Stollar Bollar och ensemblen

Scen/ljus: Diblik Rabia Leon

Koreograf: Minna Elif Wendin

Musik: Björn Knutsson

Dramaturg: Petra Revenue

I rollerna: Karin Blixt, Anette Sevreus och Emeli Jansson

Premiär 9/2 på Cinnober Teater (Masthuggsterrasen) i Göteborg

Spelas till och med 2/3

Minns ni pandemin? Den retoriska frågan ställdes nyligen av Tomas Forssell under en musikföreställning i Kungsbacka. En mardrömslik tillvaro som ingen på jorden kunde undgå, avsevärt mer långdragen och oförutsägbar än expertis förutspådde. Även om pandemin hos oss inte orsakade någon överdödlighet, generade covid ofantligt mycket lidande och sorg. Och förfärande många plågas än idag av svårartad post-covid. Mina anhöriga och vänner var lyckligt lottade. Och själv slapp jag lindrigt undan trots att jag smittades två gånger och hade en sjukdomsperiod. Tvärtemot den fasa många vittnat om, inte minst alla som inte fick ta farväl av sina föräldrar, vilka tvingades dö på ett ovärdigt sätt i isolering.

. Det inträffade skulle troligen ha stämplats som en fantasiprodukt, behäftad med bristande trovärdighet, om det lagts fram som synopsis. Mänskliga naturens överlevnadsinstinkt verkar vara så funtad att förträngningsmekanismer jobbar för högtryck för att vi ska vilja gå vidare. För första gången backas på en teaterscen, bandet till hur det var när utbrottet drabbade Sverige våren 2020. Givetvis en enormt värdefull dokumentation i dramatiserad form.

Manus bygger på minnen och berättelser förmedlade i intervjuer av omsorgspersonal, framför allt medlemmar i fackförbundet Kommunal. Bearbetningens dramatiska båge är finkänsligt uppspänd, genomförd med ackuratess. Karin Blixt vet precis vilka reaktioner och tillkortakommanden som bäst representerar periodens kaotiska, stundtals förtvivlade läge. Ängel? präglas av sitt sensitiva manus vars skiftningar mellan absurda situationer, komiska ventiler och känslan av otillräcklighet gör enaktaren på cirka sjuttiofem minuter gripande. Mitt i all vrede, desperation och mörker bereds också plats åt exempelvis lustfyllda imitationer av tävlande Mello-bidrag. Intelligenta manus är en bristvara varför detta förtjänar extra applåder.

Och just för att Blixt varligt pendlar i känsloregistret, undviker pjäsen att låsa fast sig i en outhärdlig litania, något man annars kunnat frukta. I några scener uppstår komiska situationer som en sorts nödvändig ventil för att stå ut. Samtidigt noteras en verkningsfull anklagelseakt gentemot ansvariga, vars försummelser och inkompetens försätter personalen för akut fara och orsakar utmattningssyndrom.

Bild från Stollar Bollars fb-sida från premiären

De tre skådespelarna hugger passionerat in på en diger rollista av fragmentariskt framställda, tillika ytterst berörande människoöden. Skildringarna görs till en utvärdering av mer eller mindre ohållbara förhållanden. Blir lite av en smart metaeffekt när rollspel genomgående används som redovisningsmetod. Med emfatisk energi porträtterar Blixt den som övertalar och igångsätter belysande scener. Hennes kollegor Anette Sevreus och Emeli Jansson är lysande på att ta fram essensen i viktiga vittnesmål. De agerar med svärta i repliker och flexibla kroppar som uppvisar ömsom styrka, ohanterligt stresspåslag.

Sparsamma scenografin med sjukhussäng på hjul i centrum ger med små medel publiken välbehövlig atmosfär, visar slående på försöken att bringa reda i en närmast omöjlig situation. Nästan hela tiden får man föreställa sig patienter eller brukare, eftersom fokus är på personalens förutsättningar och behov. Det vänds och vrids på begreppet omsorg, termen betraktas som en abstraktion.

Ska sägas att jag bevistade den andra föreställningen, en föreställning som filmades. Hade på intima läktaren i detta black box-utrymme sällskap av uppskattningsvis ett dussintal personer. Att komma en scenisk gestaltning så här nära ökar förstås chansen att sugas in i vad som pågår, något som duktiga skådespelare tar in i sitt kommunikativa spel. Sittgympan var underhållande rörelsebaserad teater, där man uppmanades att deltaga.

bild från repetitionerna (från Stollar Bollars fb-sida)

Kanske just för att Ängel? framförs i storytelling-format, inte som sammanhängande berättelse, införlivas sinnrik koreografi jämte musik av Björn Knutsson och kongeniala ljudillustrationer. Kanske mest minnesvärda episoden speglar orimlig arbetsmiljö. Mer specifikt om att i hysterisk ljudnivå jobba i icke ändamålsenlig skyddsutrustning. Vidare om kreativa privata initiativ rörande munskydd når sådana inte fanns tillgängliga.

Blir som framgått upplyst och engagerad av en värdefull uppsättning, vars skådespelare uträttar exceptionellt övertygande insatser. Somliga har säkerligen egna erfarenheter av att vara anställda inom omsorgen under pandemin.

OBS Göteborgsbaserade Stollar Bollar är en konstnärlig grupp centrerad kring Petra Revenue, Karin Blixt och Björn Knutsson. Flera av personerna i kollektivet – startade som pod 2021- har en bakgrund i teater Trixter. Kärnan i verksamheten utgörs av berättelser och ett korsbefruktande av konst och vetenskap. Man ägnar sig åt exempelvis podcasts, scenkonst, föreläsningar och manus-retreats.

Arkiverad under: Teaterkritik

Teaterkritik: Mefisto på Dramaten – makalöst bra

17 februari, 2023 by Rosemari Södergren

Foto Sören Vilks

Mefisto
Av Ariane Mnouchkine efter Klaus Manns roman
Översättning Laura Buttler
Revideras översättning Lucas Svensson
Regi Natalie Ringler
Scenografi/ljus Lars Östbergh
SKostym Elin Hallberg
Musik och ljud Mikael Nilzén
Koreografi Roger Lybeck
Peruk och mask Johan Lundström, Anne-Charlotte Reinhold
Dramaturg Irena Kraus
Medverkande Danilo Bejarano, Magnus Erhner, Hamadi Khemiri, Melinda Kinnaman, Elin Klinga, Hulda Lind Jóhannsdóttir, Göran Martling, Hannes Meidal, Elias Wahldén, Pierre Wilkner.
Premiär på Dramatens stora scen 16 februari 2023

Mefisto är ett drama om en människa och ett teatersällskap som försöker orientera sig i en kaotisk och hotfull tid. Om små kompromisser som gör att man helt plötsligt befinner sig på andra sidan.
När onda saker händer och människor tiger och reagerar: är de medskyldiga eller kan de deklarera att de bara var en vanlig maktlös människa som ville överleva? Mefisto undersöker den frågan.

Huvudkaraktären är skådespelaren Hendrik Höfgen är en uppskattad skådespelare på den lokala teatern i Hamburg, men han längtar desperat efter det stora genombrottet och att få spela på teatrar Berlin. Just som hans egen karriär börjar få luft under vingarna och han fått vänner med kulturell status och till och med gift in sig i en författarfamilj tar Hitler makten och samhällsklimatet förändras över en natt.

Berättelsen bygger på en bok av Klaus Mann (son till författaren Thomas Mann). Klaus Mann tar tydlig ställning och menar att den som inte står emot förtrycket är en del av förtrycket.
Mefisto utspelar sig i Tyskland under sent 1920-tal. Klaus Mann lämnade Tyskland när nazisterna tog över 1933. Mefisto gavs ut 1936 och huvudkaraktären bygger på Klaus Manns tidigare vän, skådespelaren Gustaf Gründgens, som var Hermann Görings favorit och intendent för Preussisches Staatstheater i Berlin.

Vi får följa Hendrik som från början är socialist och vill slänga ut teatergruppens nazistsympatisör. Men när han får framgång spelar han för nazisterna.

Tiden känns igen, trots att det som skildras hände under 1920-talet fram till mitten av 1930-talet. I dagens värld med stora hot från både islamister och högerextrema som drivs av ideologier som vill ta bort vår demokrati kan vi se likheter. Små steg som rustar ned vår demokrati och yttrandefrihet har redan tagits. Att bränna en koran är ett uselt sätt att få igång en diskussion om kvinnoförtrycket i Iran och för den delen också i Sverige där Expressen i veckan avslöjade att muslimska kvinnor i Sverige inte kan gifta sig muslimskt om de inte har en man i släkten som godkänner hennes giftemål, en slag förmyndare. Men samtidigt är det skrämmande att på grund av rädsla för terrorister dras demonstrationsrätten in.

1920-talet i Berlin är känt för att vara en epok med mycket sexuellt utlevande, med bejakande av transsexualitet. Tiden präglades också av att arbetarklassen hade det svårt och tungt medan de rika bara blev rikare. Vi kan känna igen mycket av det. Också i vår tid just nu, mitt under inflation, blir det så tydligt att det är de rika som inte blir påverkade av sina beslut är de som sitter med makten i exempelvis Riksbanken. Så faran att högerextrema krafter eller islamistiska krafter spränger sig fram är inte helt otrolig i dagens samhälle.

Fenomenet att människor är medlöpare och inte vågar stå upp mot förtryck finns också i andra sammanhang. Det sker på arbetsplatser, i idrottsföreningar, i kyrkor och olika föreningar och organisationer. Det kan börja redan i skolan vid mobbning. Det dyker upp i sammanhang där det finns någon med makt som trycker ned personal eller elever. I sådana sammanhang tror jag de flesta någon gång fått ta ställning om de ska våga stå upp mot förtryckaren eller bara flyta med, hålla med för att inte själv råka ut för förtryckarens åtgärder.

Natalie Ringler, uppsättningen regissör säger:
– Det som händer politiskt i vårt land just nu finns hela tiden i bakhuvudet när jag jobbar med denna pjäs. Mefisto utspelar sig i en mycket speciell tid i vår historia. Jag tror att de som levde där och då upplevde att något var på väg att förändras för alltid. Den känslan delar vi med dem idag.

Berättelsen lyfts av en fantastisk ensemble. Det strålar av energi från skådespelarna. De flesta alternerar mellan två eller tre roller, vilket fungerar väl. Det var premiär men ändå kändes det väldigt samkört. Jag tycker de alla var strålande så jag lyfter inte fram någon, alla var helt enastående.

Teatergruppen i Hamburg där Höfgen är medlem i spelar cabaré, komedier där de driver med makthavarna som roffar åt sig med arbetarna knappt har mat på bordet. Det har fått sätta prägel på föreställningen, speciellt i första delen före paus, som emellanåt drar åt komedi. Jag tycker det fungerar. Det går att ta upp allvarliga saker och samtidigt ha humor och glimt i ögat. Lite saknar jag dock en förankring i Hendriks känslor och tankar när han tog steget till Berlin och när han såg vad som hände vänner till honom.

Ett stort plus för föreställningen också för att den inte förenklar allt. I teatergruppen finns en skådespelare som stöder nazisterna men som blir besviken när nazismen fått makt och inte verkar göra samhället bättre. Han trodde att nazism skulle få bort de gigantiska klyftorna mellan fattiga och rika, att kapitalister inte skulle kunna fortsätta öka sin rikedom. Om alla som stödde nazismen bara beskrivs som onda kommer vi aldrig att kunna hindra att något liknande sker igen.

Ett annat stort plus går till scenografi och ljussättning som tillsammans med ljudet är helt makalös. Måste ses helt enkelt.

Fakta om regissören:
Regissören Natalie Ringler har haft stora framgångar på Teater Galeasen med uppsättningar som Vår klass och Irakisk Kristus. 2021 tilldelades hon Svenska Dagbladets Thaliapris.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Mefisto, Teaterkritik, Teaterrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 323
  • Sida 324
  • Sida 325
  • Sida 326
  • Sida 327
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in