
Livet är kort konsten lång
Betyg 4
Biopremiär på Bio Roy i Göteborg 14 april 2023 och kommer att visas på SVT hösten 2023
Regi Pontus Hjorthén
Skildringen av Göteborgs-konstnären Åke Göransson är ett måste att uppleva för alla konstintresserade. Självklart. Denna film för med oss på en djupdykning i hans konst där vi får se många av hans konstverk. Men som med riktigt bra dokumentärer berättar den om mycket mer än historien om den människa eller händelse som är filmens ämne. Klassklyftorna som styr inom konsten och alla kulturverksamhet är tydligt skildrade utan att det skrivs oss på fingrarna. Vi förstår det så väl ändå. För den som är född i fattigare omständigheter är det näst intill omöjligt att ta sig fram inom konstens eller kulturens värld. Då under 1900-talets första hälft liksom nu, idag. Dokumentären tar oss också med på en undersökning av färg och form och vad konst kan berätta.
Åke Göransson växte upp med sin mamma, tre bröder och en inneboende i en enrumslägenhet i gamla Landala. I denna totala fattigdom målade Åke tavlor som är tidlösa och gripande. Under sin utbildning på konstskolan Valand måste han försörja sig genom att jobba på eftermiddagarna som frisör. När det var sommarlov reste han klasskamrater till Europa för att uppleva konst från olika länder. En resa som var omöjlig för Åke Göransson. Han var alldeles för fattig. Periodvis fick hans mamma ta extrajobb för att kunna köpa färg till honom så han kunde måla.
Denna enorma uppförsbacke som den fattige har för att ta sig fram inom kultur eller det akademiska är nästan lika omöjlig att ta sig fram på fortfarande. Då jobbmöjligheterna är få och många måste ta obetalda praktikplatser för att ta sig fram är vägen i stort bara öppen för den som har välbärgade föräldrar eller rika släktingar.
Åke Göransson dog 1942 endast fyrtio år gammal i sviterna efter turbekulos. Han var under lång tid inlagd på mentalsjukhuset Lillhagen i Göteborg. Han hade mentala problem och periodvis åt han knappt något, det enda han intog var kaffe och cigaretter. Filmen berättar om hans omöjliga kärlekshistoria med Inga från Dalsland och om miraklet när flera av hans konstverk hittades i mammans kökssoffa.
När ett urval av hans målningar visades upp på ett galleri i Stockholm såldes många av tavlorna. För en tid fick hans mamma en något förbättrad ekonomi. Nu kunde hon ett tag hälsa på honom på Lillhagen dagligen istället för tidigare en gång i månaden. Men som så ofta kvävdes detta av myndigheterna som snabbt såg till att kräva betalt för hans långa vistelse på Lillhagen. Det är så sorgligt att utsatta människor aldrig får en chans.
Men denna dokumentär är mycket mer än en berättelse om hans liv. Filmen berättar också om hans sökande efter färg och form och ställer många spännande frågor om vad vi ser och vad vi känner när vi möter konst. Något jag gärna skulle se ännu mer om.
Lars Lerin, konstnären och författaren, är en av flera som berättar om Åke Göranssons konst. Lars Lerin är starkt berörd av Åke Göransson konst och har köpt flera av hans verk.
Livet är kort konsten lång en fantastisk dokumentär om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär.

Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.
En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.


Med några få spännande undantag framförs kompositörens original. Stilmässigt är de knepiga att definiera, vilket bör ses som en styrka. Vi ”utsätts” för instrumentalmusik på ett sätt som återkommande för tankarna till fusion light. Efter första halvan associerar jag till Stefan Nilssons tonspråk och i viss mån Hörselmat som Lindvall lirat med, medan fotografen tycker klanger stundtals påminner om Pat Metheny/ Lyle Mays. Ska påpekas att kyrkan har en speciell akustik, skapar markant efterklang och rymd. Bandets ljudtekniker hade förhinder varför kunnig man hos arrangören fick rycka in.
Darelid ”kompenserar” för de enbart instrumentala tongångarna genom att informera och ymnigt delge underhållande trivia. Till avdelningen information hörde att berätta hur låtskrivande kan skilja sig åt, samt att tala om att kvartetten spelat in ytterligare fyra låtar i studio i Kungssten. Först i fjärde låten träder en riffande Henrik Jansson fram i helfigur, uppbackad av pådrivande Per Lindvall. Låter delikat! Den inbrytningen broderas snyggt ut i balladform. Arazzo tillägnad Darelids mamma framskrider i skön lunk, svänger uppfriskande i slutfasen. Måste medge att somliga låtar före paus förblir något anonyma, saknar förmågan att stanna kvar i ens medvetande. Att skriva låtar med självklar substans som sätter sig hos mottagaren direkt är en grannlaga syssla Med det sagt infaller i första set vad som skulle kunna utses till konsertens höjdpunkt. Hänförs då av ballad dedikerad till kompositörens barns mamma. Introt på piano, gitarrackorden i sluttonerna och konstruktion däremellan var ljuvligt hopfogad.
I Three Years of a Miracle, en lite svårdansad vals enligt upphovsmannen, flyttar högstatus-batteristen fram sin position, glänser utan att brisera i svettigt solo. En av melodierna med extra lyster visar sig vara titellåten från Quite So, vars angenäma framåtrörelse förstärks av snygg gitarrslinga. Kompositören är meddelsam, avslöjar att fraser från an Englishman in New York (Sting) smugits in. Boccia Afternoons lanseras genom att det berättas om betydelsen av boogie i C-dur under uppväxten. I denna muntert medryckande dänga sprids rundade, sjungande bastoner av kvartettens yngste musiker. Utsökt feature! Vidare tar Henrik Jansson tillfället i akt och riffar, vilket uppskattas. Efter att musikerna avtackats går de entusiastiska åhörare till mötes. Extranumret är en pärla, lyfter genom stråk av vackert reflekterande melankoli. Leonardo´s Nocturne som också avrundar skivan man uppehållit sig kring, har tillägnats kompositörens far.

