• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension: Livet är kort konsten lång – om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär

24 april, 2023 by Rosemari Södergren

Livet är kort konsten lång
Betyg 4
Biopremiär på Bio Roy i Göteborg 14 april 2023 och kommer att visas på SVT hösten 2023
Regi Pontus Hjorthén

Skildringen av Göteborgs-konstnären Åke Göransson är ett måste att uppleva för alla konstintresserade. Självklart. Denna film för med oss på en djupdykning i hans konst där vi får se många av hans konstverk. Men som med riktigt bra dokumentärer berättar den om mycket mer än historien om den människa eller händelse som är filmens ämne. Klassklyftorna som styr inom konsten och alla kulturverksamhet är tydligt skildrade utan att det skrivs oss på fingrarna. Vi förstår det så väl ändå. För den som är född i fattigare omständigheter är det näst intill omöjligt att ta sig fram inom konstens eller kulturens värld. Då under 1900-talets första hälft liksom nu, idag. Dokumentären tar oss också med på en undersökning av färg och form och vad konst kan berätta.

Åke Göransson växte upp med sin mamma, tre bröder och en inneboende i en enrumslägenhet i gamla Landala. I denna totala fattigdom målade Åke tavlor som är tidlösa och gripande. Under sin utbildning på konstskolan Valand måste han försörja sig genom att jobba på eftermiddagarna som frisör. När det var sommarlov reste han klasskamrater till Europa för att uppleva konst från olika länder. En resa som var omöjlig för Åke Göransson. Han var alldeles för fattig. Periodvis fick hans mamma ta extrajobb för att kunna köpa färg till honom så han kunde måla.

Denna enorma uppförsbacke som den fattige har för att ta sig fram inom kultur eller det akademiska är nästan lika omöjlig att ta sig fram på fortfarande. Då jobbmöjligheterna är få och många måste ta obetalda praktikplatser för att ta sig fram är vägen i stort bara öppen för den som har välbärgade föräldrar eller rika släktingar.

Åke Göransson dog 1942 endast fyrtio år gammal i sviterna efter turbekulos. Han var under lång tid inlagd på mentalsjukhuset Lillhagen i Göteborg. Han hade mentala problem och periodvis åt han knappt något, det enda han intog var kaffe och cigaretter. Filmen berättar om hans omöjliga kärlekshistoria med Inga från Dalsland och om miraklet när flera av hans konstverk hittades i mammans kökssoffa.

När ett urval av hans målningar visades upp på ett galleri i Stockholm såldes många av tavlorna. För en tid fick hans mamma en något förbättrad ekonomi. Nu kunde hon ett tag hälsa på honom på Lillhagen dagligen istället för tidigare en gång i månaden. Men som så ofta kvävdes detta av myndigheterna som snabbt såg till att kräva betalt för hans långa vistelse på Lillhagen. Det är så sorgligt att utsatta människor aldrig får en chans.

Men denna dokumentär är mycket mer än en berättelse om hans liv. Filmen berättar också om hans sökande efter färg och form och ställer många spännande frågor om vad vi ser och vad vi känner när vi möter konst. Något jag gärna skulle se ännu mer om.

Lars Lerin, konstnären och författaren, är en av flera som berättar om Åke Göranssons konst. Lars Lerin är starkt berörd av Åke Göransson konst och har köpt flera av hans verk.

Livet är kort konsten lång en fantastisk dokumentär om konsten, livet, samhället och en fascinerande konstnär.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Åke Göransson, Dokumentär, Dokumentärfilm, Konst, Lars Lerin

Dansrecension: Change – för oss ut på en resa djupt in i vårt inre och långt ut i universum

22 april, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: José Figueroa

Change
Koreografi och kostym Virpi Pahkinen
Ljusdesign Tobias Hallgren
Mask Susanne von Platen
Medverkande dansare Virpi Pahkinen, Pontus Sundset Granat, Sofia Sangregorio, Vanessa Lindblom, Victor Persson och Hanna Blomqvist
Konferencier Leif Andrée
Kompositörer:
Palace Birds av Jukka Rintamäki
Ynn av Mika Takehara
Change 12:58 av Mattias Petersson
Taqsim – Trance – Blue av Kari Ikonen
Subito Infinito av Gunnar Idenstam och Jonas Sjöblom.
En samproduktion med Virpi Pahkinen Dance Company
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern 21 april 2023

Change bjuder in till en djup meditation, nej ännu mer än en meditation: Vi förs ut på en resa långt in i vårt inre och genom tid och rum och ut i universum. Dansarnas rörelser och former de bildar av sina kroppar, musik, ljussättning och färg talar till oss på många nivåer. Dansarnas fingrar, ben och kroppar bildar mönster och figurer som samverkar med ljusets trianglar och kvadrater och musikens rytm, ibland vilsamt, ibland skorrande uppmanande.

Sex dansare, fem musikstycken och fem färger – det är utgångspunkten för denna magiska och mystiska färd till något vi inte kan nå med det logiska tänkandet. Kropparnas positioner, rörelser, ljud och ljus väcker myter som finns djupt inne i varje människa. Kanske är det Jungs kollektiva undermedvetna som släpps lös?

Ingen föreställning kommer att vara den andra lik av denna uppsättning. Koreografen Virpi Pahkinen låter slumpen avgöra genom att Leif Andrée, som är konferencier, låter personer ur publiken dra lappar ur en hatt. Lapparna bestämmer vilken ordning musikstyckena ska spelas och till vilken färgsättning. Slumpen avgör hur koreografi, musik och ljus ska kombineras. Varje dansföreställning blir helt unik.

Koreografen Virpi Pahkinen berättar i ett pressmeddelande:
– Jag repeterar ofta i tystnad och insåg när jag tog tid på styckena att de är väldigt exakta och blir lika långa varje gång, säger koreografen och dansaren Virpi Pahkinen. Då föddes idén att låta dansens tid utsättas för de två parametrarna ljus och musik utan att kärnan går förlorad. Dansen förblir kvar i sitt eget tempo, men fraseras så det passar in ännu bättre i helheten.

I premiärföreställningen blev första scenen ett solo framförd av Virpi Pahkinen till den japanske slagverkaren Mika Takehara: Ynn. Färgen för ljuset var blå. Virpi Pahkinen inleddes solot som en skarp siluett där armar och ben sakta sträcktes mot en blå rymd. Musiken talade tillsammans med rörelserna och gav en känsla av universums begynnelse återspeglad i varje nyfödd varelse.

Solot var för mig en mäktig resa genom krig och fred, genom universum som en dansare framförde. Jag tror varenda åskådare upplever de scenerna på olika sätt beroende på vem man är och vilka erfarenheter man har och vilka drömmar man har, vad man tänker på.

En av flera ingredienser i min tolkning är numerologi. Första scenen är ett solo, det andra en duett, det tredje en trio, det fjärde en kvartett och den femte en kvintett som mot slutet bildar en sextett. I numerologi är siffran 1 begynnelsen, allt, medan siffran 2 handlar om att någon möter något. En blir två, samarbete, opposition, konflikt, enighet – allt det förmedlade duetten. Trion, siffran 3, två blir tre – något utökas och det blir fördjupning av relationer men också olika idéer som spretar åt olika håll. Sedan kommer kvartetten, fyran, det stabila som mycket bygger på. Att vara en del av det stabila, precis som en bil måste ha fyra hjul, men det kan också handla om att kastas ut från det kvadratiska skyddet. Kvintetten, siffran 5, innebär en förändring av det trygga stabila, något bryter sig ut, det blir spretigare, mindre tryggt, mer fantasi och för att gjuta lugn på oron blir kvintetten mot slutet den lugnare sextetten där samarbetet förfinats.

Det finns minst lika många sätt att tolka detta mästerverk till föreställning som åskådare. Lite drygt en timme och tio minuter för ut oss på en resa långt bortom det logiska tänkandet.

Virpi Pahkinen uttrycker det så bra i pressmeddelandet:
– Jag tänker på det som ett koreografiskt spel, där precision möter osäkerhet och mystik möter matematik.

Skådespelaren Leif Andrée som presentatör av föreställningen blev ett perfekt intro. Hans skämtsamma allvar blev en perfekt kontrast till det starka känslorna som dansarna, musik och ljussättning förmedlade.

Fakta om musiken:
Musiken sträcker sig från tv-spelsmusik till intrikata slagverk och vibrerande electro, alla stycken är specialskrivna. Ljuset designas i olika färgtoner: lila, gult, blått, vitt och rosa. Det går att kombinera på 125 olika sätt.

I premiärföreställningen spelades musiken i följande ordning:
Mika Takehara: Ynn – med färgen blå
Gunnar Idenstam / Jonas Sjöblom: Subito Infinito – med färgen rosa
Jukka Rintamäki: Palace Birds – med färgen lila
Mattias Petersson: Change 12:58 – med färgen vit
Kari Ikonen: Taqsim-Trance-Blue – med färgen gul

Arkiverad under: Dans, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Danskritik, Dansrecension, Klarascenen, Kulturhuset stadsteatern, Virpi Pahkinen

Sammantaget sprids skön och värmande känsla – Thomas Darelid i Lerum

22 april, 2023 by Mats Hallberg

Foton Christer Åkerlund

Equmeniakyrkan i Lerum

16/4 2023

Arrangör: Musik i Lerum

Blev hektiskt i helgen. Även om uppdragen varken var påtvingade eller betungande blev det mycket att smälta. Först nu finns ro till dokumentation av vad som hände senaste söndagseftermiddagen. Trots flödande sol fylldes Equmeniakyrkan av nyfiken publik ur flera generationer. Konsert anordnades med kompositören och pianisten Thomas Darelid tillsammans med namnkunnig kvartett. Församlingen upplåter lokalen till arrangörerna meddelar Qlaez Wennberg, som därtill talar om vilka organisationer och sponsorer som gjort konsertverksamheten möjlig.

Darelid är förmodligen en doldis för många. Har gett ut sex album i eget namn, inklusive ett sprillans färskt med titeln Quite So.( Det såldes i anslutning till konserten efter ihärdig marknadsföring från scen.) Under drygt ett decennium var han knuten till SVT i egenskap av kapellmästare. I sex säsonger kunde han ses som musikaliskt ansvarig på Gunnebo Sommarteater och han ingick i gruppen Salt. De tre gånger jag spontant erinrar mig ha hört honom live härrör från Gunnebo Slott tillsammans med Björn J:son Lindh för 30 år sedan, Kajskjul 8 och eminenta kapellmästarsysslan i krogshow med Claes Malmberg, Jan Malmsjö och Elena Paparizou samt nyligen samma uppdrag (plus låtskriveri) på Göteborgs Stadsteater i uppsättningen av En död komikers liv.

Spelar tillsammans med låtskrivaren gör samma manskap som på nämnda skiva. Henrik Jansson sitter och lirar elgitarr. Denne erfarne musiker, producent och arrangör som också engagerats av internationella stjärnor har jag hört med bland andra Mats Ronander, Lisa Nilsson och Magnus Lindgren. Bakom trumsetet skådar vi Per Lindvall som nyligen var på samma scen med Ida Sand. Osviklig precision och groove har gjort honom oerhört eftertraktad och uppskattad i branschen.. Har inte alls koll på hur många gånger jag hört hans rytmiska tillförsel. Dessa superproffs sedan cirka fyra decennier kompletteras med den en generation yngre Jenny Kristoffersson, vars basgångar jag hört hos exempelvis Amanda Andreas, Teresa Indebetou och Bohuslän Big Band.

Med några få spännande undantag framförs kompositörens original. Stilmässigt är de knepiga att definiera, vilket bör ses som en styrka. Vi ”utsätts” för instrumentalmusik på ett sätt som återkommande för tankarna till fusion light. Efter första halvan associerar jag till Stefan Nilssons tonspråk och i viss mån Hörselmat som Lindvall lirat med, medan fotografen tycker klanger stundtals påminner om Pat Metheny/ Lyle Mays. Ska påpekas att kyrkan har en speciell akustik, skapar markant efterklang och rymd. Bandets ljudtekniker hade förhinder varför kunnig man hos arrangören fick rycka in.

Inledning i förväntad optimistisk anda avlöses av lugnare melodi, vars titel Little Swing alluderar på ikonisk Hendrix-låt. Musiken böljar som en välansad, prydlig variant av fusion. Avslöjas att den amerikanskt influerade Birds of Passage går i 100 bpm. Kristofferssons kontrabas ligger anmärkningsvärt högt i mixen utan att dränka andra instrument. Inte sällan uppstår hos mig en förtjusning i visst sound live. Vid sidan av ledarens position hamnar mitt fokus definitivt på denne kvinnlige motsvarighet till Patrik Boman. Förmedlar med sina basgångar synnerligen stimulerande tajming.

Darelid ”kompenserar” för de enbart instrumentala tongångarna genom att informera och ymnigt delge underhållande trivia. Till avdelningen information hörde att berätta hur låtskrivande kan skilja sig åt, samt att tala om att kvartetten spelat in ytterligare fyra låtar i studio i Kungssten. Först i fjärde låten träder en riffande Henrik Jansson fram i helfigur, uppbackad av pådrivande Per Lindvall. Låter delikat! Den inbrytningen broderas snyggt ut i balladform. Arazzo tillägnad Darelids mamma framskrider i skön lunk, svänger uppfriskande i slutfasen. Måste medge att somliga låtar före paus förblir något anonyma, saknar förmågan att stanna kvar i ens medvetande. Att skriva låtar med självklar substans som sätter sig hos mottagaren direkt är en grannlaga syssla Med det sagt infaller i första set vad som skulle kunna utses till konsertens höjdpunkt. Hänförs då av ballad dedikerad till kompositörens barns mamma. Introt på piano, gitarrackorden i sluttonerna och konstruktion däremellan var ljuvligt hopfogad.

I andra halvan märks en än ledigare attityd, mer eller mindre ofrånkomligt när samspelet flyter ännu smidigare. Poängteras att ackordföljder i Rockie Lee knyckts från just Rickie Lee Jones, vars konsert i Stenhammarsalen 2016 både jag och Thomas Darelid bevistade. Därefter följer två covers vilka designats för gig på jazzklubb i Jönköping. Dels ett attraktivt groove med inbyggt ”häng” komponerat av Frank Zappa/ George Duke, dels en lika avslappnad som svindlande version av I´m Not In Love (udda val utan originalets mästerliga trickinspelning av röster). Darelids anslag magnifikt, liksom Lindvalls vispspel och Janssons ”knåpande”.

I Three Years of a Miracle, en lite svårdansad vals enligt upphovsmannen, flyttar högstatus-batteristen fram sin position, glänser utan att brisera i svettigt solo. En av melodierna med extra lyster visar sig vara titellåten från Quite So, vars angenäma framåtrörelse förstärks av snygg gitarrslinga. Kompositören är meddelsam, avslöjar att fraser från an Englishman in New York (Sting) smugits in. Boccia Afternoons lanseras genom att det berättas om betydelsen av boogie i C-dur under uppväxten. I denna muntert medryckande dänga sprids rundade, sjungande bastoner av kvartettens yngste musiker. Utsökt feature! Vidare tar Henrik Jansson tillfället i akt och riffar, vilket uppskattas. Efter att musikerna avtackats går de entusiastiska åhörare till mötes. Extranumret är en pärla, lyfter genom stråk av vackert reflekterande melankoli. Leonardo´s Nocturne som också avrundar skivan man uppehållit sig kring, har tillägnats kompositörens far.

Foton: Christer Åkerlund

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Medryckande vackra klanger formade till praktfull helhet – Inside looking Out av Horncraft

21 april, 2023 by Mats Hallberg

omslagsfoto Jan Peter Lahall

Horncraft

Inside Looking Out

5

Inspelad i Atlantis Studios i Sthlm oktober 2021 och 2/2 2022

Prophone

Releasedatum: 21/4 2023

2002 släpptes skiva betitlad Horncraft. Nu kommer sent omsider uppföljaren för en projektbaserad grupp med originell sättning. Initiativtagaren heter Håkan Nyqvist, en musiker med femtio års professionell verksamhet bakom sig, vilket borde göra Stockholmaren som flyttat till Nora till kändis i musikerkretsar. Det borde skrivas och entusiastisk pratas oftare om valthornisten (tidigare också trumpet/ flygelhorn), kompositören och arrangören. Tillhör istället skaran underskattade storheter. Noterat medverkan på påkostade produktioner från 80-talet som jag äger. Och 2018 hörde jag hans grupp live på Jazzfestivalen i vår huvudstad. Hemkommen efter konserten blev jag så pass verbalt begeistrad, att Nyqvist valde att publicera ett par av meningarna på sin hemsida, vilket jag varit ovetande om fram tills nu. Fint att se vad ens formuleringar kan betyda.

Av hemsidan framgår att han förekommer på betydligt fler skivor än jag hade klart för mig. För att sätta in Nyqvist i sin vida kontext droppas några samarbeten: Gugge Hedrenius Big Blues Band, Monica Z, Janne Schaffer, Mikael Ramel, Rune Gustafsson, Thad Jones, Lars Gullin, Lena Nyman, George Russell, Bernt Rosengren Big Band, Eje Thelin, Lennart Åberg, Monica Dominique, Nils Lindberg, Kent, Anders Widmark och Rebecka Törnqvist. Han har ingått i Radiojazzgruppen och varit på turné med James Last och då umgåtts med Kenny Wheeler. Den sist nämnde har tillsammans med Bernt Rosengren och Per Henrik Wallin (var en nära vän) förmodligen utgjort de främsta inspirationskällorna.

Allt material på Inside Looking Out kommer från Nyqvist bortsett från två ikoniska ballader. Han står dessutom som arrangör för samtliga kompositioner. Utgår från att han därtill varit producent fast det inte framgår. På releasespelningen ska det vara tre valthorn. På skivan spelas valthorn av oktettens ledare och Eva-Tea Lundberg. Övriga blåsare är Erik Palmberg på trumpet/ flygelhorn (vars senaste album i eget namn jag recenserade i JAZZ/ OJ), Örjan Hultén på tenor- och sopransaxofon (recenserade hans senaste alster här i K-bloggen), trombonisten Sven Berggren som undervisat på KMH. Vid flygeln sitter Torbjörn Gulz medan rytmsektionen består av basklippan Filip Augustsson och unga stjärnskottet Henrik Jäderberg bakom trummorna. Lundberg är etablerad orkester- och kammarmusiker medan övriga medlemmar i Horncraft är synnerligen renommerade jazzmusiker med gedigna cv:n. Har hört flera av dem åtskilliga gånger live och i några fal har vi träffats.

Torde vara unikt att två valthorn färgar klangen i en jazzgrupp av idag. Ska framhållas att det fylligt draperade soundet känns fullkomligt tidlöst med sina uppenbara referenser till kompositörens tid i inflytelserika storband. Den kanske enskilt största influensen skymtar redan i ett förnämligt öppningsspår. Syftar på Gil Evans samarbete med Miles. Första tonerna i New View förmedlar rent av Steches Of Spain-vibbar. Soundet i Horncraft präglas av lika innehållsrik som välljudande klangbild, pregnanta solon och växelvis svängiga och lyriskt färgade ingångar. Nyqvists vidunderliga arr påminner om musik från Birth of Cool och framåt samtidigt som de står på egna ben.

Albumets öppning följs upp med bedårande komposition, vars integrerade stämmor raffinerat utvecklar temat. Kännetecknas av Henrik Jäderbergs metronom-artade kantslag och fabulösa solon på trombon och piano. Fantastisk låt! I Coltranes Naima kännetecknas av böljande fraser från Örjan Hulténs sopransax. Spel på högsta nivå! Osäker på om man avhållit sig från att ge den berömda balladen djupare andlig anstrykning. Utan att bli överlastat pågår kontinuerligt spännande ting i bakgrunden. Förträffliga solister backas upp av utsökt komp. En av solisterna, Erik Palmberg på trumpet och flygelhorn, hörde jag live nyligen på ett par meters avstånd på Utopia. Här konfirmeras vilken enastående teknik han förfogar över, parat med en varm ton. Egenskaper mest fördelaktigt exponerade i ljuvliga Episodes.

Filip Augustsson är en riktpunkt, har under 2000-talket varit en central injektion i svenskt musikliv lika hemma i det tillgängliga som i avantgardistisk kontext. I Atlantis-studions magnifikt skiktade akustik som gynnat låtskrivarens arrangemang, framgår vilken stadga och spänst Augustsson tillför i rytmsektionen tillsammans med talangfulle Jäderberg. Torbjörn Gulz vid flygeln( som vi minns från åren i Kullhammars kvartett) lägger i inplanerade mellanrum välavvägda, vackra ackord.

Två låtar placerade mitt i har påtagligt likartad struktur. Vet inte om det beror på oväntad idétorka, eller om vad som leder in i titelmelodin ska ses som utförlig introduktion. Melodierna framstår hur som helst som friare organiserade genom musikernas, vad det verkar, obundna inriktning. Njuter av stegrad puls. En odiskutabel höjdpunkt inträffar på Lars Gullins lyriska pärla I´ve Seen. Erik Palmberg tar sig an temat – som i det stråkförsedda originalet förstås framförs på barytonsaxofon – med en respekt och kunnande som golvar mig. Världsklass!

Vackert insvepta och sofistiskerade klanger laddade med dramatiska övergångar avrundas ståtligt på Seagulls. Stretchas avslappnat med stor finess. Gulz anslag är ljuvligt och Sven Berggrens trombonsolo förtjänar också extra lovord. Alldeles strålande Inside Looking Out borde uppmärksammas också av kräsna musikälskare utanför den upplöjda jazzfåran.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: One More Time – en slags remake av Måndag hela veckan

21 april, 2023 by Rosemari Södergren

One More Time
Betyg 3
Premiär på Netflix 21 april 2023
Regi Jonatan Etzler

40-åriga Amelia (Hedda Stiernstedt) fyller fyrtio år. Hon är rätt ångestfylld inför födelsedagen. Tiden har flytt iväg och hon känner att livet inte blev det hon hade förväntat sig som artonåring. I gymnasiet var hon populär, hade en av de snyggaste killarna som pojkvän och var eftertraktad både som flickvän och som kompis. Nu har hon inte lika många vänner och hon är singel och jobbet går inte särskilt bra heller. Hennes gamla vänner tycks alla ha lyckats mycket bättre i livet. Hon säger till en av sina få vänner att hon önskar hon kunde bli arton år igen.

Ibland kan det vara farligt att önska sig saker. Önskningarna kan gå in och det kanske inte är så kul som man trodde. Natten till sin födelsedag blir hon påkörd av en lastbil och när öppnar ögonen vaknar hon upp i sitt flickrum, hos sina föräldrar år 2002 på sin 18-årsdag. Först kanske det känns spännande och att hon får chansen att återuppleva sitt livs bästa dag och skapa livet som hon vill att det ska vara. Det är bara det att denna dag upprepar sig. I ett, hela tiden. Vad hon tar för beslut och vilka val hon är gör på sin födelsedag vaknar hon upp igen och igen av sina föräldrars falsksång när de uppvaktar henne på 18-årsdagen. Ja det är en slags remake av den klassiska filmen Måndag hela veckan med Bill Murray.

Helt klart är denna film inspirerad och influerad av Måndag hela veckan. I en scen tittar Amelia till och med på Måndag hela veckan tillsammans med en vän för att klura ut hur hon ska ta sig ur loopen som hon tycks ha fastnat i.

Det är framför allt en komedi och som många svenska komedier är karaktärerna inte helt realistiska utan något skruvade. Det tillhör själv formatet. Det fungerar godkänt och är väl nästa enda sättet att låta rollerna spelas. Förstås är det lite kluvet att inspireras så tydligt av en klassisk film. One More Time är rolig och underhållande men också väldigt förutsägbar. Måndag hela veckan är ändå klassikern och ett betyg högre.

Hedda Stiernstedt är en av senare års svenska skådespelare som är på väg uppåt i karriären. Hon slog framför allt igenom för den stora svenska publiken i tv-serien Vår tid är nu. Jag tycker att hon var mycket bra i den serien. Komedier kanske inte är hennes starkaste kort. Fast man vet aldrig, förstås.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 303
  • Sida 304
  • Sida 305
  • Sida 306
  • Sida 307
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in