• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Som en magisk föreläsning om det icke greppbara i trollbindande ljussättning – Skönheten i kaos på Folkteatern

2 maj, 2023 by Mats Hallberg

pressfoton Mats Bäcker

Av Julia Ravanis (+ texter ur Alfabet av Inger Christensen i översättning av Marie Silkeberg och Ida Linde)

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman

Regi: Frida Röhl

Scenografi och kostymdesigner. Charlotta Nylund

Ljusdesigner: Carina Backman

Mask och perukdesigner: Suz Backman

Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson

På scen: Andrea Edwards Paddington, Anna Lundström, Sara Wikström, Isidor Olsbjörk (magiker) och Joel Igor Hammad Magnusson

Urpremiär 29/4 2023 Lilla Scen Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 3/6

2021 utkom Julia Ravais populärvetenskapliga debut vars titel sammanfaller med föreliggande uppsättning, som påstås vara ”en pjäs du absolut inte sett i ett parallellt universum”.. Hon har en fil. mag. i idé- och lärdomshistoria, examen i civilingenjörsexamen i teknisk fysik och är doktorand i teknikhistoria på Chalmers. Hennes avhandling utforskar Sveriges datorhistoria. Vidare intresserar sig för Ravais genusfrågor och skiljelinjerna mellan humaniora och naturvetenskap . Hon ingår i redaktionen för tidskriften Glänta och i nationell kommitté för teknik- och vetenskapshistoria. Således en hisnande meriterad 90-talist.

För att hennes utsagor om kvantfysik – delvis kopplade till våra liv – ska fungera under en exemplifierande produktion på halvannan timme, har det konstnärligt inarbetade paret Magnus Lindman & Frida Röhl slagit sina kloka huvuden ihop. Av vetenskapliga kunskapsläget inklusive fysikaliska lagar har det blivit en märklig föreställning att kliva in i, ett avbrott från tillvaron som vi känner den. Tre skådespelare levererar massvis av information, frågeställningar och ibland centrallyrik. Det sker i form av rappa repliker eller i monologform. Mikrofoner i midjehöjd justeras metodiskt på ett gåtfullt, lite omständligt sätt. Då och då försvinner någon av de medverkande off-stage till kontrollrummet våningen ovanför. Dessutom förenas de med musikern Joel Igor Hammad Magnusson i ett par sånger, vilket ska ses som en trevlig bonus.

Och som grädde på moset skiftas scener med fingerknäpp av en lockig man i ljusblå kostym. Det är den främsta behållningen av i kaos, nämligen Isidor Olsbjörk vars svenska mästerskap i magi illustreras med emfas ett antal gånger. Han är helt fenomenal och hans sätt att trolla fram och bort föremål får en att baxna.

Äventyret tar sin början med ett självspelande piano och en kungörelse om att relativitetsteorin ska förklaras. Inneslutna i denna black box är publiken med om en egendomlig variant av korsbefruktning, emellan naturvetenskaps rationalitet och dess motsats symboliserad av variabler som slump, tvetydighet och konstnärliga uttryck. Varför människor attraheras av varandra och hur förälskelse uppstår går ju inte att logiskt förklara, vilket blir till en återkommande tankefigur. Annat som behandlas är exempelvis ofattbara avstånd, atomer, mörk materia, osäkerhetsprincipen samt termodynamiska begreppet entropi (minns ordet från roman av Thomas Pynchon läst på universitet).

Som antytts är det minst sagt fascinerande. I programhäftet citeras textleverantören. I sin bok skriver Julia Ravanis om en besvikelse att inte ha förstått hur världen hänger ihop, trots idoga studier av tiden, rummet och universum. Matematisk förståelsen inbegripen i kvantfysikens terminologi blev inte vändpunkten, gav inte svaren på någon övergripande mening. När inget narrativ lanseras bortsett från överskridandet av gränser mellan det absoluta och det slumpmässiga, borde regissör Röhl (tillika Folkteaterns konstnärlige ledare) ha gallrat bland alla frestande uppslag. Skönheten i kaos skulle ha varit vassare om den reducerats med cirka 20 minuter. Det går lite på tomgång på sluttampen.

Inklusive ljudtekniker Allan Anttila får ensemblen i applådtacket sällskap av hela fem scentekniker, vilket indikerar att produktionen varit resurskrävande. Konstigt nog har regissör bestämt att dessa inte ska rådda i ordning inför varje scen, utan att det uppdraget vilar på kvintetten vi beskådar. På så vis skapas en speciell rytm, ett antal pauser där publiken kan kontemplera över vad de bevittnat och påståenden som fällts. Ansvariga för mask och kostym har också haft fullt upp. Anna Lundström byter mitt i till en fantastisk fågelliknande konstruktion i gult. Sara Wikströms uppburrade klänning signalerar också karaktär hemmahörande i samma djurrike medan Andrea Edwards Paddington mestadels verkar agera alter ego till författaren och vars kropp fantasifullt draperats i svarta snören.

Skådespelarna är på den höga nivå man förväntar sig., Mycket text har memorerats, ofta abstrakta resonemang. Det frossas i filosofiskt vändande och vridande, stundtals alltför vällustigt.. Vad vill teamet egentligen få fram? Anna Lundström är en begåvad rookie som tar för sig, genomför med bravur en ansträngande monolog, växlar med emfas från balanserat tonläge till forcerat orerande. Värt att ånyo understryka hur vansinnigt skicklig illusionisten är (recenserade för övrigt Häckners senaste show på Aftonstjärnan). Slutligen ska framhållas vikten av intelligent ljussättning. Carina Backmans enorma yrkeskunskap är här en mycket stor tillgång, som en visuell konfektask.

foton Mats Bäcker

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Filmrecension: The Great Silence – stark och berörande och trovärdig

1 maj, 2023 by Rosemari Södergren

The Great Silence
Betyg 4
Premiär för digitalköp den 3 april 2023 och digital hyra den 17 april
Regi Katrine Brocks

I lugn takt närmar vi oss svåra frågor om skuld och förlåtelse, om lögn och sanning. En film som tar upp frågor om religionens eller andlighetens innersta väsen eller mening. Om att hänge sig åt en religion eller ideologi inte är värd någonting om engagemanget inte medför omsorg och medkänsla för människor som behöver oss.

Alma (spelas av Kristine Kujath Thorp från Ninjababy) är en ung kvinna som är novis på ett kloster för nunnor i Danmark. Hon ska snart avlägga sina löften för att bli nunna efter prövotiden. Då dyker hennes äldre bror Erik upp (spelas av Elliott Crosset Hove). Erik har nyligen kommit ut från rehab då han har svåra alkoholproblem. Han vill ha sin del av arvet från deras far. Alma ärvde allt och har skänkt hela summan till klostret.

Egentligen handlar Eriks kontaktförsök med Alma om något annat än arvet. Det finns en händelse i det förflutna, något tragiskt som inträffat för många år sedan och som båda bär med sig inom sig och som påverkar deras liv.

Kristine Kujath Thorp spelar så bra. I första delen av filmen utstrålar hon den självgodhet som inte så sällan återfinns hos människor som hängivet följer någon religion eller ideologi. Men bakom den fernissade ytan ser vi spår av den ångest som bubblar och vill komma fram. De kval och den sanning hon gör allt för att dölja, både för sig själv och omgivningen.

Det är många duktiga skådespelare i rollerna och inget eller ingen är bara svart eller vitt, ingen är ängel eller djävul – alla är mänskliga på gott och ont. Det är välgjort och trovärdigt. Debutanten Katrine Brocks som har regisserat detta drama vill jag se mer filmer av.

Det är en stark och berörande film men den är inte något för den som vill att berättelsen ska springa fram i galopp. Den tar sin tid och låter oss förstå på flera nivåer. För att ta till sig filmen behöver man inte vara intresserad av religion. Sättet att hantera situationer och livet återfinns i många andra sammanhang. Samtidigt är det en engagerande film för den som är intresserad av religion eller andligt sökande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Nunnekloster, Relgion

Filmrecension: Tenor – vidunderligt vacker och hoppingivande film

30 april, 2023 by Rosemari Södergren

Tenor
Betyg 5
Tenor finns tillgänglig för digitalköp den 1 maj och digital hyra den 15 maj
Regi Claude Zidi Jr
I huvudrollerna ses Michèle Laroque och Mohamed Belkhir (som i verkliga livet är känd under artistnamnet MB14).

Wow. Alltså. Jag är helt tagen. Vilken otroligt, särklassigt vacker och helt vidunderlig film. En film som ger hopp och dessutom fylld av storslagen musik.

Antoine bor tillsammans med sin bror som är en gängledare i en förort i Paris. Antoine studerar ekonomi/bokföring på universitet och försörjer sig genom att köra ut färdigmat, speciellt sushi. Han är också en bra rappare som ställer upp i rap-tävlingar mot medlemmar i konkurrerande gäng. Tävlingarna går ut på att lyckas förolämpa den andra mest.

En dag lämnar han en leverans till en av landets mest framstående sångpedagoger, madame Loyseau, som undervisar några elever på operan. Madame Loyseau inser att Antoine är en naturbegåvning vars röst med rätt träning kan bli en enastående operasångare.

Antoine upptäcker till sin egen förvåning att han dras till operans musik. Han får chansen att bli antagen till utbildning till operasångare. Han hamnar i ett gränsland mellan överklasskretsarna i operavärlden och den råa halvkriminella förortsvärlden han lever i. Han håller det hemligt för sin bror och sina vänner i förorten att han lär sig sjunga opera.

De två huvudrollerna, Madame Loyseau som spelas av Michèle Laroque och Antoine Zerkaoui som spelas av Mohammed Belkhir är så uttrycksfulla och bär filmen. Överlag är det bra skådespelare som känns så äkta i alla roller. Filmen har så många styrkor. Musiken är en pelare förstår och de duktiga skådespelarna men också att berättelsen skildrar människor utan att kategorisera dem. Ingen är bara god eller bara ond, alla är mänskliga.

Det var länge sedan en film gjorde mig så varm inuti och så glad och hoppfull.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Opera, tenor

Recension av tv-serie: The Diplomat – suck

30 april, 2023 by Rosemari Södergren

The Diplomat
Betyg 1
Premiär Netflick 20 april 2023
Regi Debora Cahn
Medverkande Keri Russell, Rufus Sewell, David Gyasi, Ato Essandoh, Ali Ahn, Rory Kinnear

Suck.

Kate Wyler har fått jobb som amerikansk ambassadör i Kabul. Hon brinner för att hjälp. stödja och kämpa för kvinnors och flickors rättigheter i Afghanistan. Men när hon är på väg till Afghanistan blir hon kallad till Vita huset och den amerikanska presidenten som ger henne order att istället ta över som ambassadör i London. Kate Wyler är inte glad åt det men order från en president är en order. Seriens största problem är Kate Wyler, som spelas av Keri Russell som inte gör något större intryck i den rollen. Hon pendlar mest mellan att vara jättearg och undrande. Hon är en högst obehagligt person men jag tror att skaparen av serien har tänkt sig att hon är hjälten, att hon ska vara den mänskliga och minst byråkratiska personen. Det fungerar inte. Hon är hysterisk, skriker, blir arg och upprörd för minsta grej utan att tänka sig för. Hon borde lära sig att andas några djupa andetag innan hon misstänker värsta konspirationen.

Kates man, Hal Wyler (spelas av Rufus Sewell som är betydligt bättre i sin rolltolkning) följer med hennes som hennes make. Han har tidigare varit en framstående ambassadör och Kate har du jobbat strax under honom, servat honom och hjälpt till. Nu är rollerna ombytta och Hal ska agera support till henne. Ett problem är att han är betydligt mer erfaren och duktigare än Kate. Han måste ingripa ibland för att det inte ska gå rakt åt skogen.

Kate och Hal hinner knappt komma till London då en internationell kris slår till. Ett brittiskt tankfartyg har blivit attackerat i havet en bit utanför Irans kust. Minst 40 brittiska soldater för i sprängningen av fartyget. Ingen tar på sig attacken och den brittiske premiärministern Nicol Trowbridge (spelas av Rory Kinnear) utser Iran som ansvariga och är beredd att börja bomba Iran.

Kate och Hal är osäkra på att det verkligen är Iran som ligger bakom. Tack vare Hals kontakter kan de få kontakt med en högt uppsatt minister i Iran som kan bekräfta att Iran inte ligger bakom.

Förmodligen är det meningar att serien dels ska vara lite spännande, lite av en thriller men också vara lite kritisk till hur världen styrs. Speciellt den brittiske premiärministern skildras som både dum och redo att starta ett krig. Jag tror inte att de som har makten i nationer som USA och Storbritannien är fullt så puckade som Trowbridge och jag har svårt att tro på att besluten tas under så röriga omständigheter och under sådan panik som serien framställer det. Kanske är det tänkt som en slags parodi, men det fungerar inte. Kanske är det tänkt att Kate ska ses som en mänsklig varm person mitt i det diplomatiska byråkratiska stela spelet. Men det fungerar inte efter Kate är så fruktansvärt omogen och barnslig och hetsar upp sig för allt. I en scen till och med misshandlar hon sin man. Det är inte kul.

Bedrövligt nog lär det komma en säsong 2.

Arkiverad under: Recension, Recension av TV-serier, Scen, Toppnytt, TV

Filmrecension: Guardians Of The Galaxy Vol. 3 – en fest där allt summeras, bearbetas och där något nytt väntar bortom horisonten

30 april, 2023 by Elis Holmström

Guardians Of The Galaxy Vol. 3
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 maj 2023
Regi James Gunn

Att avsluta en berättelse är kanske den svåraste uppgiften för en berättare, oavsett vilket medium det än är brukar det sluta i storslagna kontroverser. I de värsta och mest motbjudande fallen blir skaparen hotade till livet av rabiata galningar på internet. I andra fall blir finalen endast en axelryckning. En av anledningarna till att den sista akten oftast stapplar är en återkommande tanke om att högre insatser leder till en bättre slutkläm. Men regissören James Gunn och hans filmer om galaxens väktare har alltid spelat spratt och brutit mot reglerna. Sedan den första filmen hade premiär – för snart tio år sedan, har serien alltid valt att gå sin egen väg. Domedagsliknande skurkar som förnedras genom dans och humorn är det primära vapnet, inte de många laserkanonerna eller superkrafterna som karaktärerna besitter.

Även denna gång har James Gunn hittat ett sätt att vända upp och ned på konventionerna. Detta genom att inte låta Vol. 3 handla om att rädda universum, istället går han tillbaka till de älskade huvudpersonerna och låter deras trauman stå i centrum, detta blir därefter drivet för hela filmen. Detta skapar en oväntat rak film som inte alls är bekymrad över att bli en plattform för fortsatta Marvel-narrativ, även om det – givetvis, finns kopplingar till det som förflutit. Men det finns inget krampaktigt tvång att skapa ett slut som försöker vrida om tårkanalen på de mest artificiella och manipulativa sätt. Allt som sker och refereras bygger på noga valda händelser från tidigare filmer och varje vinkning känns genuin och inte det minsta forcerad. Istället för att vara en tårdrypande melodram blir Vol. 3 istället den sista natten med gänget, en fest där allt summeras, bearbetas och där något nytt väntar bortom horisonten. Men det finns också ett påtagligt mörker som framträder i berättelsen och en rad oväntat våldsamma scener som kommer få de yngsta i publiken att rygga tillbaka.

Detta är också en vuxnare film då den låter tidigare händelser väga tungt. Karaktärer har också tillåtits att växa sedan vi först såg dem. Pom Klementieffs Mantis har nu blivit en – än mer, formidabel krigare, denna gång vågar hon dessutom ta initiativet och läxa upp de övriga medlemmarna. Karen Gillans fantastiska Nebula är också förändrad, numera öppen för livet och redo att acceptera vikten av empati. Dessa omtyckta sidofigurer är avsevärt mer dominanta än tidigare nyckelspelare som Chris Pratt eller Zoë Saldañas, ett mycket klokt drag av Gunn då deras respektive karaktärer har fått genomgå tillräckligt dramatiska och livsomvälvande händelser i tidigare filmer.

Den kontinuitet som Marvel byggt upp under mer än 15 år innebär inte bara att berättelser kan förlängas, expanderas och utvecklas. Även personerna framför och bakom kameran har byggt upp en rutin och kemi som få storfilmer kan erbjuda. Interaktionerna och de snabba replikskiftena är som ett rinnande vatten, det finns inga hinder eller den minsta tvekan då de mest löjeväckande skämten avlossas. Den trygghet som byggts upp mellan alla iblandade, ensemblemedlemmarna, Gunn och de fiktiva karaktärer som spelas, är värmande att se.

Men det är inte bara karaktärer som växt, en rad andra utvecklingar är också uppenbara, framförallt tekniskt. James Gunn har nog aldrig varit såhär vass vad gäller att presentera en film visuellt. Med hjälp av fantastiska specialeffekter skapas fullkomligt magiska bilder som presenterar den ena mer fascinerande scenen efter det andra. Allting är också oskyldigt lekfullt och inte det minsta självbelåtet. Trots att det är omgång tre har Gunn gott om energi och skaparglädje kvar, något som ständigt kanaliseras i galna upptåg och ett påtagligt hjärta vars bultande hörs över alla explosioner och skenande rymdskepp. Trots att de gigantiska scenerna avlöser varandra har Gunn båda fötterna på jorden och tappar aldrig bort – en enkel, men mycket potent emotionell kärna. Under åren som gått verkar han också ha stirrat sig blind på de mest klassiska av Disney-filmer som Bambi, inget annat förklarar hur ett par sekvenser blir plågsamt hjärtskärande då vi får möta en rad digitala djur vars öden blir mer dramatiska och drabbande än alla världens Hallmark-produktioner. Hela Vol.3 är genomgående en emotionell film som dock aldrig blir en sentimental soppa.

Berättelsen må vara spikrak men lyckas ändå – kanske oavsiktligt, beröra en rad aktuella samhällsproblem, något som alltid skänkt Marvel – både på film och i serietidningar, ett behövligt allvar som förankrar det fantastiska i vår egen vardag. Denna gång berörs artificiell intelligens, dess begränsningar och mäns storhetsvansinne. Chukwudi Iwuji i rollen som filmens hysteriska antagonist känns många gånger som en Elon Musk- karikatyr vars vansinnesvisioner endast kan förverkligas genom att krossa allt som står i vägen.

Hur underhållande, fartfylld och imponerande Vol. 3 än är så sitter inte allt som en smäck. Till skillnad mot den närmast perfekta Spider-Man: No Way Home är Vol. 3 inte ett felfritt avslut. Även om genomförandet och engagemanget från alla inblandade fortfarande är högt finns det också ett mått av repetition. En del skämt och sekvenser känns igen från förr och i dessa lägen verkar Gunn ha aktiverat autopiloten. Valet av musik är denna gång inte heller lika bländade som brukligt, även om det förekommer en rad bra spår är användandet av pop- och rockmusik aningen överdrivet. Att kompositören Tyler Bates nu ersatts av John Murphy är också märkbart då den heroiska orkestrala musiken från tidigare två filmer numera ersatts med något som inte kan beskrivas som särskilt minnesvärt. Slutligen får Will Poulters Adam Warlock alltför lite speltid, något som måste ses som en miss då Poulter gör en både rolig och minnesvärd version av denna stoiska och kraftfulla rymdgud.

Men ett avsked är sällan perfekt, det essentiella är snarare att det finns en emotionell vikt som kan binda ihop sagan. Och på denna front lyckas Guardians Of The Galaxy Vol. 3 med råge. Det är ett makalöst rymdäventyr som trots sin speltid på två timmar och trettio minuter håller tittaren i ett järngrepp. När eftertexterna rullar är det svårt att undkomma känslan att vi vill ha ytterligare ett äventyr, och ett till, och ett till …

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 300
  • Sida 301
  • Sida 302
  • Sida 303
  • Sida 304
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in