Guardians Of The Galaxy Vol. 3
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 maj 2023
Regi James Gunn
Att avsluta en berättelse är kanske den svåraste uppgiften för en berättare, oavsett vilket medium det än är brukar det sluta i storslagna kontroverser. I de värsta och mest motbjudande fallen blir skaparen hotade till livet av rabiata galningar på internet. I andra fall blir finalen endast en axelryckning. En av anledningarna till att den sista akten oftast stapplar är en återkommande tanke om att högre insatser leder till en bättre slutkläm. Men regissören James Gunn och hans filmer om galaxens väktare har alltid spelat spratt och brutit mot reglerna. Sedan den första filmen hade premiär – för snart tio år sedan, har serien alltid valt att gå sin egen väg. Domedagsliknande skurkar som förnedras genom dans och humorn är det primära vapnet, inte de många laserkanonerna eller superkrafterna som karaktärerna besitter.
Även denna gång har James Gunn hittat ett sätt att vända upp och ned på konventionerna. Detta genom att inte låta Vol. 3 handla om att rädda universum, istället går han tillbaka till de älskade huvudpersonerna och låter deras trauman stå i centrum, detta blir därefter drivet för hela filmen. Detta skapar en oväntat rak film som inte alls är bekymrad över att bli en plattform för fortsatta Marvel-narrativ, även om det – givetvis, finns kopplingar till det som förflutit. Men det finns inget krampaktigt tvång att skapa ett slut som försöker vrida om tårkanalen på de mest artificiella och manipulativa sätt. Allt som sker och refereras bygger på noga valda händelser från tidigare filmer och varje vinkning känns genuin och inte det minsta forcerad. Istället för att vara en tårdrypande melodram blir Vol. 3 istället den sista natten med gänget, en fest där allt summeras, bearbetas och där något nytt väntar bortom horisonten. Men det finns också ett påtagligt mörker som framträder i berättelsen och en rad oväntat våldsamma scener som kommer få de yngsta i publiken att rygga tillbaka.
Detta är också en vuxnare film då den låter tidigare händelser väga tungt. Karaktärer har också tillåtits att växa sedan vi först såg dem. Pom Klementieffs Mantis har nu blivit en – än mer, formidabel krigare, denna gång vågar hon dessutom ta initiativet och läxa upp de övriga medlemmarna. Karen Gillans fantastiska Nebula är också förändrad, numera öppen för livet och redo att acceptera vikten av empati. Dessa omtyckta sidofigurer är avsevärt mer dominanta än tidigare nyckelspelare som Chris Pratt eller Zoë Saldañas, ett mycket klokt drag av Gunn då deras respektive karaktärer har fått genomgå tillräckligt dramatiska och livsomvälvande händelser i tidigare filmer.
Den kontinuitet som Marvel byggt upp under mer än 15 år innebär inte bara att berättelser kan förlängas, expanderas och utvecklas. Även personerna framför och bakom kameran har byggt upp en rutin och kemi som få storfilmer kan erbjuda. Interaktionerna och de snabba replikskiftena är som ett rinnande vatten, det finns inga hinder eller den minsta tvekan då de mest löjeväckande skämten avlossas. Den trygghet som byggts upp mellan alla iblandade, ensemblemedlemmarna, Gunn och de fiktiva karaktärer som spelas, är värmande att se.
Men det är inte bara karaktärer som växt, en rad andra utvecklingar är också uppenbara, framförallt tekniskt. James Gunn har nog aldrig varit såhär vass vad gäller att presentera en film visuellt. Med hjälp av fantastiska specialeffekter skapas fullkomligt magiska bilder som presenterar den ena mer fascinerande scenen efter det andra. Allting är också oskyldigt lekfullt och inte det minsta självbelåtet. Trots att det är omgång tre har Gunn gott om energi och skaparglädje kvar, något som ständigt kanaliseras i galna upptåg och ett påtagligt hjärta vars bultande hörs över alla explosioner och skenande rymdskepp. Trots att de gigantiska scenerna avlöser varandra har Gunn båda fötterna på jorden och tappar aldrig bort – en enkel, men mycket potent emotionell kärna. Under åren som gått verkar han också ha stirrat sig blind på de mest klassiska av Disney-filmer som Bambi, inget annat förklarar hur ett par sekvenser blir plågsamt hjärtskärande då vi får möta en rad digitala djur vars öden blir mer dramatiska och drabbande än alla världens Hallmark-produktioner. Hela Vol.3 är genomgående en emotionell film som dock aldrig blir en sentimental soppa.
Berättelsen må vara spikrak men lyckas ändå – kanske oavsiktligt, beröra en rad aktuella samhällsproblem, något som alltid skänkt Marvel – både på film och i serietidningar, ett behövligt allvar som förankrar det fantastiska i vår egen vardag. Denna gång berörs artificiell intelligens, dess begränsningar och mäns storhetsvansinne. Chukwudi Iwuji i rollen som filmens hysteriska antagonist känns många gånger som en Elon Musk- karikatyr vars vansinnesvisioner endast kan förverkligas genom att krossa allt som står i vägen.
Hur underhållande, fartfylld och imponerande Vol. 3 än är så sitter inte allt som en smäck. Till skillnad mot den närmast perfekta Spider-Man: No Way Home är Vol. 3 inte ett felfritt avslut. Även om genomförandet och engagemanget från alla inblandade fortfarande är högt finns det också ett mått av repetition. En del skämt och sekvenser känns igen från förr och i dessa lägen verkar Gunn ha aktiverat autopiloten. Valet av musik är denna gång inte heller lika bländade som brukligt, även om det förekommer en rad bra spår är användandet av pop- och rockmusik aningen överdrivet. Att kompositören Tyler Bates nu ersatts av John Murphy är också märkbart då den heroiska orkestrala musiken från tidigare två filmer numera ersatts med något som inte kan beskrivas som särskilt minnesvärt. Slutligen får Will Poulters Adam Warlock alltför lite speltid, något som måste ses som en miss då Poulter gör en både rolig och minnesvärd version av denna stoiska och kraftfulla rymdgud.
Men ett avsked är sällan perfekt, det essentiella är snarare att det finns en emotionell vikt som kan binda ihop sagan. Och på denna front lyckas Guardians Of The Galaxy Vol. 3 med råge. Det är ett makalöst rymdäventyr som trots sin speltid på två timmar och trettio minuter håller tittaren i ett järngrepp. När eftertexterna rullar är det svårt att undkomma känslan att vi vill ha ytterligare ett äventyr, och ett till, och ett till …