
Av Julia Ravanis (+ texter ur Alfabet av Inger Christensen i översättning av Marie Silkeberg och Ida Linde)
Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman
Regi: Frida Röhl
Scenografi och kostymdesigner. Charlotta Nylund
Ljusdesigner: Carina Backman
Mask och perukdesigner: Suz Backman
Kompositör: Joel Igor Hammad Magnusson
På scen: Andrea Edwards Paddington, Anna Lundström, Sara Wikström, Isidor Olsbjörk (magiker) och Joel Igor Hammad Magnusson
Urpremiär 29/4 2023 Lilla Scen Folkteatern i Göteborg
Spelas till och med 3/6
2021 utkom Julia Ravais populärvetenskapliga debut vars titel sammanfaller med föreliggande uppsättning, som påstås vara ”en pjäs du absolut inte sett i ett parallellt universum”.. Hon har en fil. mag. i idé- och lärdomshistoria, examen i civilingenjörsexamen i teknisk fysik och är doktorand i teknikhistoria på Chalmers. Hennes avhandling utforskar Sveriges datorhistoria. Vidare intresserar sig för Ravais genusfrågor och skiljelinjerna mellan humaniora och naturvetenskap . Hon ingår i redaktionen för tidskriften Glänta och i nationell kommitté för teknik- och vetenskapshistoria. Således en hisnande meriterad 90-talist.
För att hennes utsagor om kvantfysik – delvis kopplade till våra liv – ska fungera under en exemplifierande produktion på halvannan timme, har det konstnärligt inarbetade paret Magnus Lindman & Frida Röhl slagit sina kloka huvuden ihop. Av vetenskapliga kunskapsläget inklusive fysikaliska lagar har det blivit en märklig föreställning att kliva in i, ett avbrott från tillvaron som vi känner den. Tre skådespelare levererar massvis av information, frågeställningar och ibland centrallyrik. Det sker i form av rappa repliker eller i monologform. Mikrofoner i midjehöjd justeras metodiskt på ett gåtfullt, lite omständligt sätt. Då och då försvinner någon av de medverkande off-stage till kontrollrummet våningen ovanför. Dessutom förenas de med musikern Joel Igor Hammad Magnusson i ett par sånger, vilket ska ses som en trevlig bonus.
Och som grädde på moset skiftas scener med fingerknäpp av en lockig man i ljusblå kostym. Det är den främsta behållningen av i kaos, nämligen Isidor Olsbjörk vars svenska mästerskap i magi illustreras med emfas ett antal gånger. Han är helt fenomenal och hans sätt att trolla fram och bort föremål får en att baxna.

Äventyret tar sin början med ett självspelande piano och en kungörelse om att relativitetsteorin ska förklaras. Inneslutna i denna black box är publiken med om en egendomlig variant av korsbefruktning, emellan naturvetenskaps rationalitet och dess motsats symboliserad av variabler som slump, tvetydighet och konstnärliga uttryck. Varför människor attraheras av varandra och hur förälskelse uppstår går ju inte att logiskt förklara, vilket blir till en återkommande tankefigur. Annat som behandlas är exempelvis ofattbara avstånd, atomer, mörk materia, osäkerhetsprincipen samt termodynamiska begreppet entropi (minns ordet från roman av Thomas Pynchon läst på universitet).
Som antytts är det minst sagt fascinerande. I programhäftet citeras textleverantören. I sin bok skriver Julia Ravanis om en besvikelse att inte ha förstått hur världen hänger ihop, trots idoga studier av tiden, rummet och universum. Matematisk förståelsen inbegripen i kvantfysikens terminologi blev inte vändpunkten, gav inte svaren på någon övergripande mening. När inget narrativ lanseras bortsett från överskridandet av gränser mellan det absoluta och det slumpmässiga, borde regissör Röhl (tillika Folkteaterns konstnärlige ledare) ha gallrat bland alla frestande uppslag. Skönheten i kaos skulle ha varit vassare om den reducerats med cirka 20 minuter. Det går lite på tomgång på sluttampen.

Inklusive ljudtekniker Allan Anttila får ensemblen i applådtacket sällskap av hela fem scentekniker, vilket indikerar att produktionen varit resurskrävande. Konstigt nog har regissör bestämt att dessa inte ska rådda i ordning inför varje scen, utan att det uppdraget vilar på kvintetten vi beskådar. På så vis skapas en speciell rytm, ett antal pauser där publiken kan kontemplera över vad de bevittnat och påståenden som fällts. Ansvariga för mask och kostym har också haft fullt upp. Anna Lundström byter mitt i till en fantastisk fågelliknande konstruktion i gult. Sara Wikströms uppburrade klänning signalerar också karaktär hemmahörande i samma djurrike medan Andrea Edwards Paddington mestadels verkar agera alter ego till författaren och vars kropp fantasifullt draperats i svarta snören.
Skådespelarna är på den höga nivå man förväntar sig., Mycket text har memorerats, ofta abstrakta resonemang. Det frossas i filosofiskt vändande och vridande, stundtals alltför vällustigt.. Vad vill teamet egentligen få fram? Anna Lundström är en begåvad rookie som tar för sig, genomför med bravur en ansträngande monolog, växlar med emfas från balanserat tonläge till forcerat orerande. Värt att ånyo understryka hur vansinnigt skicklig illusionisten är (recenserade för övrigt Häckners senaste show på Aftonstjärnan). Slutligen ska framhållas vikten av intelligent ljussättning. Carina Backmans enorma yrkeskunskap är här en mycket stor tillgång, som en visuell konfektask.
