• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

En jazzig pärla värd att göra vågen för – The Yardhouse Session av per Tornberg

25 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Per Tornberg

The Yardhouse Session

5

Inspelad februari 2025 i Yardhouse Studio i Tullinge av Göran Stegborn

Egen utgivning

31:38

Releasedatum 12/6 2026 (enbart digitala plattformar)

Tänker på hur helt förhållningssätt vi som skrev från WOW i Kulturbloggen hade. Kolla efter själva. Och med det i bakhuvudet kanske jag borde ändra stratetegi, för min egen skull och läsarna. Åtminstone när den/ de jag skriver ingående presenteras i tidigare recensioner. Fick en förfrågan tidigare i sommar från tenorsaxofonisten, kompositören, pedagogen och utgivaren av konstnärligt illustrerade notböcker om jag ville lyssna och skriva om ny skiva. Har recenserat hallänningen Per Tornberg två gånger tidigare och hört honom live på Unity och i Göteborgs Domkyrka. Har lyssnat på ett par av de cirka femton plattor han gett ut i eget namn.

The Yardhouse Session borde kanske rent av klassas som det mest högkvalitativa mannen från Halmstad släppt. Lite trist då att medel saknades för att ge ut musiken på skiva fysiskt. Har istället lyssnat ett par gånger på datorn. Förnekar bestämt att jag skulle vilja vara inställsam eller fjäska. Faktum är att jag golvas över en oklanderlig produktion, magnifika låtar och den kemi som infinner sig när duktige saxofonisten lirar med med sin namnkunniga Stockholmskvartett. De består av pianisten Daniel Tilling, Hans Backenroth på kontrabas samt batterist Fredrik Rundqvist. Har träffat dem, haft förmånen att ofta lyssna på dem samt recenserat vad de företagit sig i skilda sammanhang. Tror dock inte att jag hört denna pianotrio tillsammans och definitivt inte när den frontas av Tornberg. Klokt avvägs vem som ska befinna sig i framkant, tillika i vilken utsträckning han själv ska prägla varje komposition. Varje musiker ges och tar galant tillvara på möjligheten att färga genom att fylla i mönstren i sex engagerande melodier. Kemin som infinner sig dem emellan är anmärkningsvärd, något lyssnare kan glädjas åt. Känner ett stort välbehag av hur de tar sig an dessa låtar för första gången.

foto Gerhard ”Kuno” Kunosson

Försynt framsvepande fullträff inleder med anstrykning av tango. Visar sig vara Oblivion av argentinske mästaren Astor Piazzolla vars musik vanligtvis ledsagas av utdraget vemodiga toner från bandoneon. Till viss del blir stråkspel från Backenroth feature. Man tolkar magnifikt två låtar med sällsam substans signerade Börje Fredriksson. Läste för övrigt informativa boken om hans tragiska öde nyligen (utgiven av Bo Ejeby förlag). Och vad gäller projektet till hans ära Sister Maj´s Blouse har jag en cd och hörde kvartetten på Fasching för cirka trettiofem år sedan. Tornberg har valt ut Stockholm 12 och den lite bluesiga Kajsa P., vilka torde tillhöra särlingens allra bästa kompositioner. I den förstnämnda melodin glänser Daniel Tilling och i den härligt kluriga final som tillägnats en kvinna triumferar samtliga i avspändhetens tecken.

I Lars Janssons undersköna ballad Little Song kompletteras Tornbergs spel av fina features från både pianist och basist. Rundqvist bakom trummorna är stundtals pådrivande, ibland istället diskret uppbackande. Vidare sker ett lyckat utbyte av nyskrivna alster. En enligt Tornberg fantastisk pianist vid namn Andrew Lilley från Sydafrika som han samarbetat med i Kapstaden skrev Three For Per som replikerade genom att tillverka toner vars melodi han kallade Modal For Lilley. Den senare är en rivig hårdsvängande bop-bit med läcker hook, underbara löpningar från Tilling och oemotståndlig spelglädje. Männen vet vad de sysslar med och trivs utmärkt i gemensamt samspråk. Svänger som katten! Per Tornbergs snygga sound och angenäma fraserande genomsyrar dessa sex spännande kompositioner med sina skilda temperament. Om än i kortaste laget är denna produktion att betrakta som musikalisk fulländning, en skiva anmärkningsvärd bedrift som berör.

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Filmrecension: Primavera – lysande skådespelare

25 augusti, 2026 by Ulf Olsson

Primavera

Primavera
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 augusti 2026
Regi Damiano Michieletto 
Roller Tecla Insolia som Cecilia, Michele Riondino som Antonio Vivaldi, Andrea Pennacchi som ordförande i barnhemmets styrelse, Fabrizia Sacchi som föreståndare på barnhemmet och Stefano Accorsi som Cecilias tilltänkte make Sanfermo.

Filmen handlar om den mycket musikaliska barnhemsflickan Cecilias möte med Antonio Vivaldi, kompositören till De fyra årstiderna. Hon är 20 år gammal och har varit på barnhemmet sedan hon föddes, i hemlighet inlämnad av sin okända mamma. Cecilia är besatt av att få veta vem hennes mamma är och drömmer om att mamman en gång ska komma och hämta henne. Barnhemmet har en stråkensemble som gör det möjligt för de mest begåvade flickorna, som Cecilia, att ägna sig åt musik. Ensemblen som är mycket berömd ger regelbundet konserter för Venedigs överklass och rika donatorer. Men flickorna får inte visa sina ansikten för publiken, de måste spela bakom ett galler eller bakom en mask. Det yttersta målet med barnhemmets disciplinerande uppfostran är att flickorna ska säljas och giftas bort med någon betydligt äldre och rik gubbe ur överklassen. Cecilia är redan bortlovad och såld för 300 dukater till krigshjälten Sanfermo. Barnhemmets verksamhet är helt beroende av försäljning av flickor, donationer och publiktillströmning. När publikens och donatorernas intresse plötsligt viker beslutar styrelsen därför att försöka vända den ekonomiska kräftgången genom att återanställa Vivaldi som dirigent, kompositör och musiklärare.

Mötet med Vivaldi förändrar Cecilias situation helt och hållet då han utser henne till förste violinist. Det gör att den förvånade Cecilia blir berömd och att musiken ger henne ett ökat självförtroende samt öppnar hennes sinne, även om hon fortfarande sitter fast inom barnhemmets väggar. När Cecilia står på sin musikaliska höjdpunkt återvänder Sanfermo plötsligt från kriget och vill gifta sig med Cecilia som han redan har betalat 300 dukater för. Äktenskapet skulle visserligen innebära att hon kan lämna barnhemmet och leva ett bekvämt, men till priset av att tvingas ge upp musiken som är det enda som betyder något för henne. Valet är enkelt, hon väljer musiken och den fortsatta kontakten med Vivaldi. Men eftersom valet inte är hennes eget har ligger hon med grönsakshandlaren med målet att inte klarar det obligatoriska oskuldstest som är ett absolut villkor för äktenskapet. Testresultatet gör att hon blir fri att spela musik men också för överskådlig tid fast inom barnhemmets väggar. Eftersom den förlorade oskulden betraktas som ett allvarligt löftesbrott, och gör att barnhemmet förlorar pengar, sätts Cecilia i en isoleringscell. Men för att om möjligt rädda situationen och barnhemmets ekonomi går en annan flicka motvilligt med på att gifta sig med Sanfermo. Den annars fege Vivaldi lyckas dock övertyga barnhemmets ordförande om att uruppförandet av ett nytt verk, för att fira krigets slut och hylla hjälten Sanfermo, är helt beroende av Cecilias medverkan.

När hon släpps ut ur isoleringscellen känner sig Cecilia övertygad om att hennes vägval är det rätta, särskilt som hon blir inbjuden av Sanfermo till något som hon först tror är ett försoningsmöte. Men det visade sig snart vara något helt annat. Den kränkte Sanfermo hämnas genom att skada Cecilia på ett sätt som gör att hon kanske aldrig mer kan spela violin. Vivaldi tror inte på barnhemmets bortförklaring, att Cecilia skadade sig när hon föll nerför en trappa. Men han är alltför feg för att ingripa. Cecilia lyssnar till premiären i det fördolda fast besluten att fly från barnhemmet efter första akten. Hon lyckas med det tack vare föreståndaren hjälp. När hon efter flykten sitter i en båt som för henne bort från Venedig känner hon befriad från både barnhemmet trånga väggar och från sin ständiga längtan efter sin okända mamma. Nu är hon fri att skapa sitt eget liv trots att hon inte vet vilken riktning som det kommer ta. Vivaldi däremot, som aldrig blir berömd under sin levnad, fortsätter att vara fast inom barnhemmets väggar trots sin musikaliska storhet.

Centrala tema i den mycket sevärda filmen är längtan bort från ödet att leva under mycket begränsande omständigheter samt spänningen mellan tryggheten i det välkända och friheten i att skapa eget liv under nya osäkra omständigheter. Filmen bärs upp av Tecla Insolia som spelar Cecilia på ett lysande sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Primavera, Vivaldi

Framstående kreativitet realiserad likt ett dignande smörgåsbord – Last Dance av Hans Loelv

24 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Hans Loelv

Last Dance

4

Inspelning, mix och mastering: Alar Suurna

Cat Foot

Releasedatum: Mars 2026

Pianisten och kompositören Hans Loelv från Uppsala har ett långt förflutet i musiken. Även om han var medlem i von Zamla (hörde Samla Mammas Manna Revisited live tidigare i år på Skeppet i Göteborg) på 80-talet får 72-åringen betecknas som en doldis. Tre av hans cd som getts ut av skivbolaget Do Music Records har skickats till mig. I mina öron lät musiken genuin och ibland gripande varvid mitt intresse väcktes. Därför skrevs utförliga och uppskattande recensioner vilket kan observeras om man googlar hans namn. Musikanten täcker stilistiskt åtskilliga stilar utan att det blir urvattnat. Han hävdar att han har sin bas i jazz, en rimlig slutsats enligt er recensent. Minns jag rätt såg jag honom på scen med Adolphson & Falk för inte så många år sedan. Verkar som om Loelv besitter en oerhörd skaparlust då han frapperande ofta släpper skivor på vilka han ofta tillverkat musiken själv. Så är fallet på Last Dance vars elva låtar har pianisten och dragspelaren som upphovsman. Nu har jag äntligen tagit mig tid och lyssnat två gånger i mina utmärkta Sony-hörlurar anslutna till cd-spelaren. Första intrycket stämde, hittade återigen mycket att bli förtjust i. Anhängare av album som hänger ihop skulle nog anmärka på hur disparat det är, med en stor variation av uttryck och tempon. För egen del tycker jag totalt sett om rikedomen av mood. Ser det snarare som ett lukulliskt smörgåsbord än ett spretande mischmasch.

Detta 4+ album är osedvanligt påkostat. Många medverkar på Loelvs ambitiösa och genomgående mycket framgångsrika projekt. Känner inte till om och vad kollegor bemödat sig om att recensera. Grundformationen utgörs av en utomordentlig pianotrio som förutom honom själv vid flygeln består av Per V Johansson på kontrabas/ elbas (ett spår) samt Bosse Söderberg bakom trummorna. Johansson har blivit recenserad i och med att att han ingår i Trio X of Sweden medan batteristen inte är mig bekant fast han spelat med Mårten Lundgren, Lars Sjösten, Jan Allan med flera. Vidare framträder två namnkunniga musiker ur olika generationer i egenskap av jazzigt blås. Syftar på saxmannen Klas Toresson (ts, ss, fl) jämte prisade Erik Tengholm på trumpet och flygelhorn. En inkännande ypperlig gitarrist vid namn Anders Johansson tillför attraktiva ackord i tre melodier medan rutinerade Tomas Arnesen (minns honom från exempelvis Good Morning Blues Band) levererar långsamt souligt groove på ett spår. Brasilianska handtrumman pandeiro hanteras av Maria Pia Karlsson för att markera en vibe av samba, Inledande stegrande väsande sound blåses i snäcka av Eva Högberg. Om inte nytt så åtminstone ovanligt är det faktum att sång förekommer på flera melodier. Laura Wikström, Sara Loelv samt Marc Gransten heter sångsolisterna. Dessutom förekommer en kör på Rest In Peace. Artisten med många strängar på sin lyra tar fram dragspelet tar här och i en vals fram dragspelet, vilket ger mig anledning att publicera bilden som medföljer, ett porträtt på Loelv när han som liten grabb lärde sig att tackla bälgen och knapparnas utmaningar.

Händer som sagt så mycket med gott resultat och flera fullträffar att man riskerar att drunkna i detaljer om all fakta och alla intryck återges. Och rubriken sammanfattar väl, detta storstilade projekt vars skilda riktningar kan göra en konfys. Det slås in på så olika vägar med kontrasterande känslor att smörgåsbordet kan te sig mastigt att smälta. Å andra sidan bör varje musikälskare glädjas åt ett verk som har så mycket att ge. Loelv öppnar med stillsamt rogivande toner av reflekterande pianotrio i Vid havsviken, där luft blåses in i snäckskal i sällsamt intro. Sedan är man fast. Last Dance vars titel antyder ett musikaliskt testamente, innehåller tio ytterligare spår med karaktär. Klas Toresson finns elegant i helfigur i elegi över Wayne Shorter genom värdigt spel på sopransax. Batteristen vispar och Tengholms flygelhorn vidgar soundet stilistiskt.

Det angenäma anslaget från Loelv interfolieras på några låtar av flinkt spel på nylonsträngad(?) gitarr av Anders Johansson. Otis & Elis borde bli en hit, skimrar av optimism. Förunderligt nog finns fler kompositioner med hitpotential. Tre av titlarna indikerar att valser skrivits, varav den första betitlad kort och gott Varma valsen sjöngs med noga betoning på naturen prakt. Sång har varit ett tämligen ovanligt inslag i Loelvs skivutgivning. Här finns däremot till och med kör, två sångerskor och en manlig vokalist i souligt up tempo alster. I avslappnade Be Nice Be Cool Be You är det till och med han själv som med mörkt färgad stämma framför sin text. Tengholm, Toresson och pianotrion är på tårna i en eldig blues vars titel alluderar på Dizzy Gillespie. Att detta nummer onekligen svänger är inte heller standard hos kompositören. Snacka om att vilja och kunna förnya sig. Hör eminent ensemblespel till vilket härligt avspända solon från Tengolm och huvudpersonen adderas.

På tre spår förekommer dragspelstoner från Loelv, i en låt med drag av mästaren Richard Galliano. Sättningar varieras verkligen omsorgsfullt. Kyrkklockor och titel antyder att ett ode komponerats, likt en ljust hållen trösterik psalm. Kanske ämnat som begravningsmusik, i vilket fall en pärla av andliga dimensioner. Soundet skär sig nära nog när man ”utsätts” för långsamt framflytande groove med stänk av gospel. Låten ackompanjeras på elbas och utmärks av fräcka licks från nestorn Arnesen. I soft rökigt alster får vi som nämnts lyssna till Loelvs coola röst. I egenskap av instrumentalister briljerar återigen huvudrollsinnehavaren och den inte hälften så gamla trumpetaren. Lättsamt gungande samba från sju musiker förebådar en avskalad fantastisk final, enbart med fokus på pianots skönt kontemplativa klanger.

Arkiverad under: Skivrecensioner

Wilmer X – glöden har fortfarande inte slocknat

24 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Wilmer X på Mosebacke Foto: Lea Johansson Malinimei

Det finns något väldigt tilltalande med Wilmer X.

De behöver inte låtsas vara 1982. De behöver inte försöka återskapa sin ungdom. De kliver upp på Mosebacketerrassen 2026 och spelar Wilmer X-låtar – gamla som nya – med en självklarhet som visar att det här fortfarande är ett band, inte ett nostalgiprojekt.

Och det märks direkt.

Nisse Hellberg har fortfarande den där rösten som är omöjlig att ta miste på. Lite släpig, lite skitig och alldeles perfekt för de där låtarna som handlar om människor som försöker hålla ihop livet medan det hela tiden krånglar.

Det är imponerande hur stort materialet är. Under kvällen hämtas låtar från tio av bandets arton fullängdare. Det blir en musikalisk rundtur genom Wilmer X:s historia, utan att konserten känns som en greatest hits-parad.

Tvärtom.

Det finns en fin balans mellan det välbekanta och det nyare materialet. Två låtar från årets Popmonster får plats och visar att Wilmer X inte bara tittar bakåt. Albumet har fått en tydligare popkänsla, något som också märkts i min recension av skivan, men live blir det fortfarande rock’n’roll med den där speciella Wilmer X-nerven.

”Nästa växel” passar dessutom nästan provocerande bra som konsertlåt. Det är svårt att inte le åt formuleringen i sig – för det är precis vad bandet verkar göra. Lägga i nästa växel.

Sedan kommer alla de där låtarna.

”Nu eller nästa liv”. ”Förlorad kontroll”. ”Jag är bara lycklig när jag dricker”. ”Primitiv”. ”Jag flippar ut”.

Titlarna säger egentligen ganska mycket om vad Wilmer X fortfarande handlar om. Och dom ligger alla i början på spelningen, en väldigt stark början.

Det är vardagsliv, desperation, humor, kärlek, misslyckanden och en jävla massa rock’n’roll.

Och publiken kan allt.

Mosebacketerrassen är dessutom en nästan löjligt bra plats för det här. Stockholm breder ut sig bakom scenen och när kvällen blir mörkare känns det som att man sitter mitt i en gammal svensk rockfilm. Fast med ett band som vägrar bli musealt.

Det är kanske det mest imponerande.

Wilmer X låter fortfarande hungriga.

Visst, det finns några svackor. Alla låtar träffar inte lika hårt och ibland blir känslan lite mer rutin än revolution. Men när bandet får upp farten finns det fortfarande en glöd som många betydligt yngre rockband skulle vara väldigt avundsjuka på.

Och någonstans där ligger förklaringen till att Wilmer X fortfarande fungerar.

De spelar inte gamla låtar för att visa vad de en gång var.

De spelar dem för att de fortfarande betyder något.

Efter arton fullängdare finns det ett enormt arkiv att plocka ur. Ikväll får tio av dem bidra till berättelsen.

Det blir en kväll som både blickar bakåt och fortsätter framåt.

Wilmer X har fortfarande växeln i.

4/5 – en stark fyra.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teaterkritik: Lysistrate – skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje

23 augusti, 2026 by Ingegerd Rönnberg

Lysistrate

Lysistrate
Av Aristofanes
Bearbetning Carsten Palmær med bidrag av Viktor Rydberg, Johan Ludvig Runeberg, August Lindh och Hjalmar Gullberg
Regi Eva Gröndahl
Musik Bo Hülphers
Fondmålning Hanna Karlsson
Medverkande Salan Ahlgren, Berit Lundquist, Jonna Banck, Maria Sleszynska, Katarina Korp, Joline Moberg, Irma Magnusson Eklund, Jörgen Mattsson, Mattias Hülphers, Göran Enerstål, Sondre Gevelt, Erik Isaksson
Musiker Mattias Hülphers och Bo Hülphers
Premiär 22 augusti 2026 i Hjorthagens kulturhus

I en tid när länder slits sönder av fruktansvärda krig och det i hela Europa sker en enorm militär upprustning är det upplyftande med en pjäs med tydligt fredsbudskap. Att Aristofanes Lysistrate håller än idag visar tydligt Folkkulturcentrum på Hjorthagens kulturhus. Det är en skarp, rapp och rolig föreställning och ensemblen glöder av spelglädje.

Aristofanes berättelse om kvinnors kärleksstrejk för att få männen att lägga ned vapnen hade premiär i Aten år 411 före Kristus mitt under brinnande krig. Det var en djupt längtansfylld dröm om fred mellan Aten och Sparta som dessvärre inte infriades. Det peloponnesiska kriget fortsatte i sju år och ledde till katastrof.

Det erfarna konstnärliga teamet – regissören Eva Gröndahl och dramatikern Carsten Palmær – har klokt nog låtit bli att klåfingrigt modernisera dramat. De litar på publikens förmåga att tänka fritt och koppla handlingen till dagens hotfulla värld och galna makthavare/krigshetsare som totalt struntar i att människor lider nöd och dör.

Mot en fondmålning av Greklands Akropolis och enkel dekor t ex fiffigt använda plasthinkar och ett orakelparaply spelas i det lilla kulturhuset i en Stockholmsförort ett angeläget och lustfyllt drama fram. Skådespelet ackompanjeras av en musikduo på ukulele och blockflöjt. Ibland dansar och sjunger kvinnokollektivet medryckande och mot slutet ansluter de nu till synes mycket förnöjda männen.

Lysistrate som djärvt träder fram och manar kvinnorna att gå samman i kamp för fred görs med kraft och inlevelse av Salan Ahlgren. Först möts hennes budskap att kvinnor ska vägra sex tills männen lägger ned vapnen och slutar lyssna på krigshetsare av häpnad och motstånd symboliserat av fiskarhustrun Kleo – härligt hejigt gestaltad av Berit Lundquist. Hon längtar verkligen efter sin make som ska komma hem på permission och vill och behöver komma honom nära. Att kvinnors sexuella behov och frispråkighet lyfts fram på så tydligt vis väckte skandal då Lysistrate hade premiär. Även idag lär det nog finnas en del som kan tycka att det är stötande.

Kvinnorna ockuperar Athenas helgedom på Akropolis samtidigt som en grupp krigsveteraner är på väg för att röka ut dem ur templet. Dessa karaktärer rör sig på hotfullt led i mörkret genom salongen i jakt på desertörer. Att få kvinnorna att ge upp lär bli en enkel match tror männen. Men motståndet de möter både där och i sitt eget hem är kompakt. Inte bara Atens kvinnor enas i kampen för fred utan även kvinnor från fiendestaden Sparta ansluter till strejken, förklarar en modig Lampito – fint spelad av Katarina Korp.

Lysistrate sjunger vackert att kvinnor stiger likt en stjärna mot himlen och de krigande männen faller och tror att freden verkligen är möjlig. Till sist skriver också den ditkallade statsministern – väl gestaltad med stram pondus och listighet av Sondre Geveli – på fredsfördraget. Samtidigt förklarar han i hemlighet ” Snart vässas vapnen igen. Det är alltid ett krig på gång”.

De vinsugna kvinnorna tycker att det är läge att ställa till fest och att pengarna för den kan tas ur krigskassan som alla vet ständigt fylls på. Så slutar det i segeryrans tecken och publiken klappar villigt med i den svängiga rytmen.

Lysistrate på Hjorthagens kulturhus är en del i satsningen på sommarteater som pågått i snart tio år och är väl värd att se. Helheten är stark och det är ett stort plus att det är kollektivet som står i centrum. Regissören har också sett till att alla i ensemblen har en viktig roll och får skina.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Aristofanes, Hjorthagens kulturhus, Lysistrate, Teater, Teaterkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 28
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1556
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in