Burna Boy – Avicii Arena – Betyg 3
Burna Boy kliver in i Avicii arena med självbilden fullt uppblåst och blicken stadigt riktad bortom horisonten. Det är stort, ibland för stort, men aldrig ointressant. Redan från start märks att detta inte är en artist som ber om ursäkt. Det är snarare publiken som förväntas anpassa sig till hans tempo, hans humör, hans vision. Såg inte många på sittplats som faktiskt satt ner, detta var en konsert där hela publiken ville röra på sig.
Redan rumsupplevelsen säger något om kvällens ambivalens. Hela B-läktaren är stängd och på A-läktaren har både rad 1 och 2 plockats bort för att ge plats åt den massiva, centralt placerade scenen. Avicii arena känns både tilltagen och märkligt reducerad på samma gång. Det är ett rum som inte riktigt vet om det ska svälja artisten eller krympa runt honom. När de som hade biljetter på B-läktaren flyttat ner ett steg, blev det ändå en känsla av det var ganska fullt.
Öppningen är ståtlig, nästan överdrivet kontrollerad. Burna Boy är korrekt, fokuserad, men också märkbart avvaktande. Dyker upp mitt på scenen med ett vitt piano. Det tar några låtar innan maskineriet börjar glöda på allvar. När det väl händer är det dock svårt att värja sig. Rytmerna blir tyngre, rösten mer självklar, och plötsligt känns arenan som ett vardagsrum där alla råkar veta exakt när de ska dansa.
Livebandet är en avgörande tillgång. Med blås, körer och ett sväng som sitter i höfterna snarare än i ljuset från LED-skärmarna lyfts materialet bort från ren arenapop. Här finns reggae, r’n’b, rap och afrobeats i en mix som känns både självklar och personlig. Det är musik som andas självförtroende snarare än desperation efter listplaceringar.
Samtidigt finns en tydlig obalans i helheten. Scenbygget är enormt, men inramningen känns ofärdig. Dansarna gör sitt jobb men lämnar få avtryck, pyrotekniken är sporadisk och ofta mer markör än klimax. Det är som att turnén tvekar mellan intim solokonsert och fullskalig arenashow. Resultatet hamnar i ett ingenmansland där varken närheten eller spektaklet fullt ut får vinna.
Burna Boy själv bär kvällen på sina axlar. Hans karisma är lågmäld men intensiv, ibland nästan nonchalant. Mellansnacket är minimalt och rått, men publiken är med honom oavsett. När han rör sig djupare in i sitt afrobeats-material händer något. Då släpper tvekan. Låtarna sitter, publiken exploderar och Avicii arena förvandlas till något som för ett ögonblick känns långt bort från Johanneshovs betong och slask.
Mot slutet visar han också sin mest mänskliga sida. När tempot skruvas ner och låtarna får andas finns där en sårbarhet som gör störst intryck. Det är i de avskalade ögonblicken, när storhetsvurmen tonas ner och arenakostymen känns aningen för trång, som Burna Boy verkligen övertygar.
Det här är ingen perfekt konsert. Den är stundtals ojämn, överdimensionerad och ibland kylig, både i publikplacering och uttryck. Men när den fungerar gör den det med en självklarhet få samtida popartister kan matcha. Burna Boy är kanske inte alltid helt närvarande – men när han är det påminner han om varför han är en av de mest inflytelserika rösterna i modern global pop just nu.