• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Strålande sång på snygg produktion rotad i välbekant mylla – Cirumstance av Alice Howe

12 juli, 2023 by Mats Hallberg

foto Jim Shea

Alice Howe

Cirumstance

4

Inspelad i FAME Recording Studios Muscle Shoals Alabama

Producent: Freebo

KNOWHOWE

Releasedatum: 21/4 2023

Ska man vara slarvigt krass kan påstås att fler album med musik av detta slag inte behövs. Om det inte lyssnas tillräckligt noggrant blir sannolikt den ogenerösa konklusionen, att marknaden är mättad på dylika amerikanska kvinnliga singer songwriters med sting. Vad som gör att den andra fullängdaren från Alice Howe skiljer sig ur mängden av radioanpassad konformitet är minst tre faktorer. Omständigheter vilka omgående märks när det inte lyssnas slarvigt, utan istället uppmärksamt i hörlurar. Howe som troligen är 80-talist har enligt uppgift influerats av förebilder som Joan Baez, Joni Mitchell och Jackson Browne. Fast albumet draperats i ett tuffare sound, som om Bonnie Raitt korsats med Shania Twain.

För det första enastående vokal förmåga präglad av naturlig passion . Förverkligad utifrån storstilade ambitionen ”sing my heart out and sink in to my voice”. För det andra förnämliga hantverket från medverkande musiker under överinseende av producenten och arrangören Freebo. Veteranen Daniel Friedberg (Freebo) är mest känd i egenskap av basist hos Bonnie Raitt. Mannen som släppt en handfull soloplattor har också varit session-musiker hos bland andra Ringo Starr, John Mayall, Willy DeVille, Dr. John och Maria Muldaur. Tredje orsaken till att Circumstance lyfter är substansen i åtskilliga låtar. Utan att ha innovatörens kännetecken står de elva spåren på egna ben. Merparten av dem bär Howe och Freebos signatur. Texterna är med ett undantag antingen skrivna av artisten bosatt i L.A eller i samarbete med främst kreativa partnern Freebo.

På vissa låtar spelar Howe akustisk gitarr, insatser helt överskuggade av hennes vokala input På Something Calls To Me får hon sällskap av Freebo vars bandlösa bas i övrigt färgar varje låt. I den anrika studion i Muscle Shoals utgör producenten rytmsektion tillsammans med trumslagare Justin Holder, som på några ställen också tillfogar percussion. Omtänksamt nog finns också flera ytterst kompetenta klaviaturspelare på plats. Hammond B3 trakteras av Clayton Ivey (även elpiano och wurlitzer), piano av Mark Jordan som på Travelin´Soul hörs på wurlitzer och elpiano. Ett par melodier förstärks med blås. Då gör Vinny Ciesielski på trumpet/ flygelhorn och Mike Guinn på tenor- och barytonsaxofon entré. Kanske orättvist att gradera. Men en sådan här gediget paketerad produktion står och faller med känsligt och distinkt gitarrlir. De som sätter varje bakgrund, varje riff och varje solo heter Will McFarlane och Jerry Fielder. Tror alla nämnts, bortsett från de som engagerats för vokala bakgrunder

Tilltalas av god variation vilken förhindrar likformighet. Att några låtar inte förmår bryta sig ur förväntad formel är i och för sig ett tecken på att talangfulla artisten är tämligen färsk Finns dock inte en skymt av halvmesyrer, något som borgar för att lyssnare dras med. I kraftfulla sången råder inga som helst tvivel om Howes aspiration. Mycket tyder på att utmärkelser kommer tillfalla henne och stjärnstatus uppnås. Förvisso skulle somliga låtar tjänat på en mer återhållen estetik, då teman kunnat utvecklas ytterligare. Ibland blir det på gränsen till för mycket raka rör. Mindre uppstyrda sekvenser hade således ibland varit att föredra. Många bärkraftiga refränger blir det.

Om än ej uppseendeväckande förefaller texterna att undvika klichéer. Verkar både uppriktiga och personliga. Albumets stora styrka är som nämnts den kapacitet ALice Howe besitter genom sina töjbara stämband. Intensiva framtoningen känns trovärdig, bottnar i ett rockigt uttryck med inslag av alt country. Allra mest till belåtenhet låter det i lite mer opolerade och händelserika passager, eller där trumbeat exkluderats. Ymnigt förekommande mer eller mindre smutsiga gitarrslingor skapar skönt sound, inte minst när tempon skiftar. Det groove b3:an bistår med är också en smakfull ingrediens.

Märker när jag ännu en gång lyssnar i hörlurar att vissa små reservationer kvarstår och kanske rent av förstärks. Sålunda inte något självklart betyg. Å ena sidan imponerar själfull sång och drivet i musiken. Å andra sidan tas det i onödan i från tårna ibland med alltför pop-klämmigt utfall. Erkänner en ambivalens. Sällan jag inför recensionsskrivande kommer fram till så olikartade bedömningar. Märkligt! Skivans suggestiva spår Something Call To Me (fantastiskt fin låt) och Travelin´Soul gör mig mest lycklig. Där kan autenticiteten påminna om värmen hos just djupt respekterade Bonnie Raitt. Jeff Fielder uträttar stordåd på slide, maxar sin prestation i Something Call To Me. Albumets avslutande uppfriskande ballad får mig att associera till Alison Krauss, en hedrande jämförelse. Slås av densiteten och intensiva närvaron!

Arkiverad under: Skivrecensioner, Toppnytt

Svart komedi om perifera kontorsråttors maktkamp på flera fronter – Arkivet på Teater Tofta

10 juli, 2023 by Mats Hallberg

Pressfoton Lina Ikse

Manus och regi: Göran Parkrud

Scenografi och kostym: Ida-Lovisa Rudolfsson

Ljus: Beate PersdotterLöken

Producent: Susanna Helldén

I rollerna: Susanna Helldén, Jill Ung, Carl-Marcus Wickström och Martin Nick Alexandersson

Urpremiär: 8/7 2023

Spelas till och med 25/8 i magasinet vid Tofta Herrgård ( c:a 3 mil nordväst om Göteborg)

I samarbete med Sveriges författarfond, Västra Götalandsregionen, Kungälvs Kommun, Sensus, Tofta Herrgård ( magasin/ konferens)

För fjorton år sedan startades Teater Tofta av paret Susanna Helldén – Göran Parkrud. Deras nisch ända sedan begynnelsen har handlat om att gå på tvärs emot glättiga folklustspel vilka ju roar för stunden. Istället djupdyks i tänkvärda skandinaviska dramer, antingen av tungviktare som Strindberg och Norén eller nyskrivet av Göran Parkrud. Förutom att vara betydande dramatiker utövas, passande nog, verksamhet som psykolog.

Besöker natursköna platsen för fjärde gången, tillgång till bil är en förutsättning. Skulle det inträffa att sommarens uppsättning inte motsvarar ens förväntningar, kan fastslås att halva nöjet är att bara befinna sig i denna fridfulla omgivning. Förvisso inte vädret som ska recenseras, Men att solen lyste lagom i obefintlig vind under premiären förhöjde upplevelsen. Vill man unna sig lyx rekommenderas övernattningspaket på herrgården. Tomas Forser har hävdat att loftliknande utrymmet under takbjälkarna torde tillhöra landets mysigaste teaterrum. Magin sitter i väggarna. Och i sommar har viss ommöblering skett, vilket fått till följd att publiken sitter på antingen västra eller östra sidan. Ensemblen vinnlägger sig föredömligt om tydlig diktion då ljudförstärkande teknik inte används. Repliker utslungas med emfas på en nivå, att hörbarheten tycks tillfredsställande även vid bakersta raderna.

foto Lina Ikse Susanna Helldén och Martin Nick Alexandersson

Finns åtskilliga bottnar, många ingångar i en till lika delar märklig och fascinerande intrig. Vilka trådar mottagare främst nystar i beror nog på vem man är. Förmodligen hade pjäsen tjänat på att renodlas. Se invändningen mot ett överflöd av av idéer hos Parkrud och det i skrivprocessen involverade teamet som en marginell invändning.

I Arkivet, en till synes isolerad arbetsplats där människors inskickade drömmar katalogiseras av tre inte överdrivet nitiska medarbetare, lär vi känna hypersensitiva Veronika, konspiratoriskt lagda Nils och luttrade trotjänaren Berit. De verkar flexa, droppar därför in vid olika tidpunkter. Bakom deras respektive skrivbord står i hyllor hundratals pärmar fyllda med kärnfulla drömmar, vilka det ankommer på de anställda på företaget hsf (historien/ samtid/ framtid) att behandla. Låter kanske osannolikt, men manus påstår att det existerat en marknad för detta insamlade material. Just berättelserna de högläser ur pärmarna bakom dem sägs dock lyda under sekretess. Tillbaka från semestern nås man av krav på drastiskt ökad prestation, en förändrad rutin införd av my ledning efter att gamle chefen dött.

Scenografin i brandgult i plast och trä signalerar att pjäsen utspelas i en annan era, förslagsvis 70-talet. Kontorspersonalen varken loggar in sig på nätet eller stämplar in. Istället noteras en minst sagt excentrisk lösning i form av långa röda rep vars ögla i ena änden arkivarierna sluter åt om handleden. Komiskt excentriskt påbud som visar sig inte på något sätt mäta effektiviteten. Lika crazy-betonat anmäls någons ankomst som om trion vore i tjänst på en larmcentral inte på miljö som fodrar lugn och ro. (för övrigt samma port(ar) publiken passerar in och ut genom). Direktiv till dem skickas via rörpost bortsett från att insamlade dokument levereras av bud varje vecka. Föga överraskande kommer denne för dem nya bekantskap, detta främmande element, innebära en kedja av eskalerande händelser vilka obönhörligt driver dramatiken till sin spets.

foto Lina Ikse

För att återgå till Ida Lovisa-Rudolfsson – till vardags textilkonstnär som drömmer om att besöka Japan- och hennes grälla dekor och klädval, är spisen och diskhon där kaffet kokas den överlägset mest populära platsen, vilket menligt inverkar på rollfigurernas flit.

Göran Parkrud tillsammans med sitt lilla team inklusive skickliga skådespelare erbjuder en mångfasetterad uppsättning, vars pendelrörelser mellan det absurt groteska och filosoferande av både orimlig och klok karaktär tillför avsevärt större kvalitet än i konventionella komedier. Beteenden och komplicerade relationer förmedlar en förtätad dimension, stundtals en känsla av fyra individer fångade i sin belägenhet med nerverna utanpå. Ensamhet, vårt behov av att vara önskvärda och att få dela upplevelsen av orgasm är ämnen pjäsen penetrerar, livsviktiga teman man i några svindlande sekvenser avstår från att skoja med tack och lov.

Eftersom Arkivet förlagts till en annan era eller eventuellt till parallell värld, där invånarna tvingas klara sig utan att kunna vara uppkopplad saknas överlag samtidsmarkörer. Carl-Marcus Wickströms roll symboliserar undantaget. Förkroppsligande av den lika gränslösa som ömklige Nils är magnifikt genomfört. Kämpar i likhet med kollegorna desperat för att ha kontroll, vilket gör att han njuter extra mycket av maktbalansens förskjutning. Nils som trånar efter kollega är både prepper och incel-man. Även om han utrustats med stereotypa drag, fängslar hans hang ups alldeles enormt. Kan inte erinra mig när en påhittad persons göranden och låtanden senast tog mig i besittning i lika hög utsträckning på en teaterscen. Naturligt att associera till djupt störda individer, ensamma gärningsmän som till synes oförklarligt går från ord till handling.

Bibliska referenser, traumatiska minnen från uppväxten, ikoniskt mantra från Star Wars och lyrik från 1927 tillhör i övrigt metaforer och detaljer från samtalen som etsar sig fast.

foto Lina Ikse Carl-Marcus Wickström och Susanna Helldén

Nils är grov i mun, orsakar pinsamma situationer genom sin besatthet av obscenitet. Vad gäller utagerande handlingar överträffas han emellertid av den frustrerade Veronica ( Susanna Helldén) honom. Just de begär vi brukar benämna djuriska lustar förekommer frapperande ofta i produktioner på Teater Tofta. Provokativa komponenten har funnits i många manus som något att förhålla sig till. Intressant aspekt, kanske inspirerad av dramatikerns gärning som psykolog.

Musikinslagen ska inte negligeras. Orsakar andhämtningspauser och speglar givetvis avsedd stämning. På sin egenarrangerade alkoholindränkta julfest sjungs julsång av Carola. I öppningsscenen framför Totta Näslund smått ikoniska Bara om min älskade väntar (Dageby/ Dylan), vilket självfallet visar på vidden av människors längtan. Om öronen uppfattade rätt hördes också Mando Diao i Frödings Strövtåg i hembygden och efter snutt av Marvin Gaye i Wherever I Lay My Hat (That´s My Home) görs hänvisningar på titeln. När Lasse Lönndahls röst ljuder görs en nostalgiskt tillbakablickande kommentar av Berit (Jill Ung), företagets veteran.

foto Lina Ikse Jill Ung

Kan inte förnekas att recensionen förefaller kryptisk, haltar i analysen. Beror uteslutande på att vad som lett fram till intimiserande under- och överordning som briserar före paus och fortskridande förlopp, inte bör avslöjas. Ovissheten bör bestå för att utgöra lockbete. En grannlaga uppgift att låta bli att spoila. Likt symbolmättade westernfilmer förklaras gåtan av främlingen Gabriel, det fjärde elementet. Vilket ärende har han? Hur reagerar ”de sammansvurna” på hans avslöjande och tillstånd?

Utmärkande för skrattframkallande dialoger är motpartens ovilja att lyssna koncentrerat. Det uppenbart implicita går nästan alltid i retur i form av motfrågor, grogrund för typisk konversations-pingis där man irriterar varandra genom att hålla replikskiftet igång orimligt länge. Missförstånden är legio i enkel humor, fast också hos Norén. Ett gångbart knep således som Parkrud excellerar i. För att få till flyt i praktiken fordras förstås en sammansvetsad ensemble vars tajming sitter perfekt. Det har regissör sett till att den gör hos begåvade skådespelare.

En stundtals lätt surrealistisk pjäs son utöver vad som redovisats kretsar kring sådant som tidens obevekliga gång, att hålla ångesten stången, värdet av allvar, hämndmotiv, demokratibegreppet, vikten av att sträva mot att vara nöjd och kaffedrickande som sammanbindande ritual

foto Lina Ikse

Susanna Helldén vibrerar av oberäknelig energi, Veronicas humörsvängningar och sociala fernissa där bråddjup lurar, framställs på ett så vant sätt att dylika roller blivit något ab hennes signatur. Jill Ung är främst känd som en komedienne av rang efter långvariga samarbeten med Hagge Geigert och Sten-Åke Cederhök. Har därtill utmejslat ett antal signifikanta roller för tv och film. I Arkivet agerar hon trygghetsskapande nav vars tillvaro trots det riskerar krackelera. Hon har ett anslående giftigt sätt att leverera repliker på som hon är tämligen ensam om.

Martin Nick Alexandersson har i sitt cv en egen prisbelönt soloföreställning och en fäbless för intensiv, fysisk teater. Viriliteten hos ”ärkeängeln” är en egenskap regissör betonat. Och hans skilda positioner framställs övertygande. Den impulsive oroshärden Nils, tillika stundtals otäcka sanningssägaren, porträtteras oerhört insiktsfullt av Carl-Marcus Wickström som medverkat i flera uppsättningar på Tofta. Hans förmåga att skildra växlingarna mellan att uppträda som skrämd stackare kontra egoboostad man med orubblig pondus måste betraktas som fenomenal.

Premiärpubliken baxnar, följer nyfiket med på nyckfull resa. Förflyttas till en annorlunda arbetsmiljö, fast troligen inte mindre sannolik än somliga av landets myndigheter, Finns ingen anledning att tveka: Boka biljetter och företa färden till idyllen i södra Bohuslän!

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Recension av konsert: Coldplay på Ullevi – en spelning inte bara för Göteborg utan hela universum

9 juli, 2023 by Linou Gertz

Coldplay
Music of the Spheres Tour
Ullevi 8 juli 2023
Betyg 5

Inför detta unika turnéstop i Sverige med först två stopp på Ullevi som snabbt utökades till fyra har Coldplay, med arrangörer, uppmanat besökare att ta sig till spelningen med tåg, spårvagn eller cykel för att hålla nere klimatpåverkan. Något de själva jobbat med gällande hela turnén – vilket fått ned den hela 47 procent från förra turnén (då de spelade på Ullevi två kvällar 2017, men arbetet har inte stannat där för bandet. De utannonserar innan konsertens början att delar av biljettintäkterna går till projekt för trädplantering runtom i världen, liksom ekologisk matodling samt upprensning av hav samt bevarande utav korallrev. Att gå på en Coldplay-konsert är alltså inte bara något av det bästa en kan uppleva i arenaformat just nu utan också en välgärning för hela den planet vi alla bor på och är en del utav.

Lite kul var det att de handplockade en svensk artist som förband, Luciia, som prisats men ändå gått mig helt förbi – men nu fått spela inför mer än 65.000 människor – och ska göra så tre gånger till! Det ger henne en helt annan exponering än hon haft tidigare, både här på hemmaplan men även internationellt, vilket är mer än välförtjänt. Hon har skön rytmik och tyngd i sin musik och röst, liksom sitt band, men det märks att hon inte gjort sådana här stora framträdanden innan. Hon var inte dålig eller rostig på något sätt, hon rör sig ledigt och bekvämt, men när en jämför med andra förbandet Griff där huvudsångaren (även det en kvinna) dansar betydligt friare och tar del av hela scenbygget på ett helt annat sätt känns det att jämföra någon från en talangtävlan med någon som vant och helt hade kunnat fylla Ullevi på eget bevåg. Lätt min nya favoritartist!

Det var inte bara de två förbanden som fick tiden att gå i väntan på kvällens huvudattraktion. Det var vid några tillfällen även dance offs där bakre delen av arenan hade dansgolv i olika sektioner vars dans överfördes till energi för att driva den mindre c-stagen och det tävlades i vem som kunde få upp batterinivån högst. Mycket roligt! Vet dock inte om elcyklarna användes i någon större utsträckning, känns som de hade kunnat vara utan för att istället ge plats till fler på ståplatserna. Men allt som allt gav det ändå en känsla av att vara på festival snarare än konsert.

När de fyra britterna tillslut kommer ut från under scenen för att hälsa på publiken på väg till den mindre c-stagen är det ändå eufori från första stund. Att de inleder sin entré med temat från E.T känns både komiskt och passande turnéns tema och inramning. Stora ballonger släpps tidigt ut för publiken att kasta runt (vilket påminner om deras spelning på Stockholm Stadion 2009 när de hade stora gula ballonger de släppte ut under Yellow, en låt som spelades och briljerade även denna kväll) och senare svävar intergalaktiska former runt på arenan för att belysa tematiken.

De gav verkligen känslan av att vara någonting större också. Visst, vi var väldigt många i publiken – och både vi på ståplats och de sittande var verkligen med i varje sekund. Men! Det var inte bara vi, det kändes verkligen som det var en spelning för inte bara hela Göteborg utan hela universum. Men trots de storskaliga arrangemangen och uttrycken var det också några mer nedtonade och lugnare moment som gav en välbehövlig dynamik i kvällen. Men sen var det också några låtar som nästan närmare sig metall, och när de ackompanjerades av eldströmmar så det brände i ansiktet på oss längst fram trodde jag nästan vi hamnat på en spelning med Metallica eller Rammstein istället. Sedan kändes det nästintill overkligt när vi, efter att ha fått ett unikt framträdande av Rocket Man, Facetimade Elton John som på samma datum gjorde sin sista konsert någonsin i Stockholm, där Chris tackade av honom och hans gärning för musiken, hbtq-rörelsen och mode (fashion). Att han på direktlänk även tackade oss i publiken för vårat stöd kändes väldigt rörande och stort att ha varit med om. Högst surrealistiskt!

Någonting annat som var väldigt speciellt kvällen till ära var när Chris bjöd upp en kille i elefantdräkt tillsammans med två andra ur publiken, varav en hade en skylt som nämnde att det var över 1.000 dagar sedan Avicii tog livet av sig, så de framförde en omarbetad version av Let Somebody Go till hans minne. För även om jag personligen aldrig varit lika frälst av hans musik som många andra verkar varit så kan jag ändå uppskatta hans kulturgärning och sörja hur han blev behandlad som en pengamaskin av dem i sin närhet snarare än en människa med känslor.

Allt som allt gav de ett performance of a lifetime, där inramningen med ljusbanden var väldigt läcker, liksom den övriga ljusshowen med lasrar och whatnot. Speciellt roligt var det ändå när Chris annonserade att detta var den hundrade konserten på denna turnén och bjöd in till speciella men roliga konsertögonblick som när han slog med händerna och gav ifrån sig roliga ljud – vilket smittade av sig på publiken men också fick honom själv och alla att skratta okontrollerat. Sådana komiska inslag gav också känslan av att vara på festival snarare än spelning. Mycket roligt. Även om jag personligen gick hem överlycklig över att ha fått ögonkontakt med Chris flera gånger där han först gav mig tummen upp, efter att ha sett mig headbanga okontrollerat antar jag, och i slutet ger mig ett handhjärta. Det fick mig verkligen att smälta och känna att jag flög uppe bland stjärnorna. Som en del av inte bara Ullevi och jorden utan faktiskt hela universum.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Coldplay, Ullevi

Filmrecension: Houria – en av de vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett

9 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Houria
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Mounia Meddour

Stark film om kvinnors kamp för frihet i länder som Algeriet, som även om kvinnorna inte är lika strikt hållna som i Iran och Saudiarabien ändå inte har samma frihet som män. Filmen överraskar mig och går på djupet med skildringen utan att vara övertydlig.

När jag läste om filmen innan jag såg den hade jag helt fel förväntningar. Jag hade läst att den handlar om Houria, en ung kvinna i Algeriet som drömmer om att dansa i den algeriska baletten. Hon försörjer sig som städerska, och fyller på kassan genom vadslagning i underjordiska tävlingar i djurslagsmål. Hon sliter hårt på sitt jobb och hon går på danskurser och hon tränar mycket hemma i sitt enkla boende. Jag trodde vi skulle se en film liknande många andra med temat fattig underhuggare lyckas förverkliga sin dröm att bli världsberömd. Men det är långt ifrån vad denna vackra, starkt berörande och realistiska skildring i lugn takt berättar om.

Houria råker ut för en tidigare terrorist som blivit förlåten av staten och som i en mörk gränd skadar henne svårt. Bara att lära sig gå igen tar lång tid under rehabiliteringen. Hon får också svåra mentala skador och kommer med i en grupp kvinnor som alla blivit utsatta för mäns våld. Ofta är det män som varit terrorister och som staten förlåtit som angriper kvinnor.

Trots att Algeriet inte har samma sharia-lagar som teokratiska diktaturer som Iran och en del andra länder som styrs av muslimsk lag är kvinnor långt ifrån fria. De behöver inte bära slöja eller andra kläder som döljer deras hår och de kan delvis få utbilda sig. Men när Houria kan identifiera mannen som skadat henne lägger polisen ned utredningen då mannen har vänner inom poliskåren.

Berättelsen är hoppingivande samtidigt som det är svåra omständigheter kvinnorna möter. Men genom sin gemenskap, genom att ställa upp varandra och genom att dansa tillsammans kan de hitta glädje och kraft. Utan stora åthävor skildrar filmen stora kvinnor i vardagen.

Houria är en av vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Algeriet, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Greatest Days – en film som vibrerar av livsbejakande glädje men också tar upp smärtan i livet

9 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Greatest Days
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Coky Giedroyc
Manus Tim Firth

En sprudlande musikalfilm som bjuder på massor av musik och dans. En film som vibrerar av livsbejakande glädje. Jag har ofta svårt för när filmen är för glada och genom-positiva, men denna film överraskar trots att musiken till stor del bygger på feelgoodmusik av Take That berättar den också om smärtpunkter i livet. Den handlar om kärlek till musik och hur viktig musik kan vara för oss både under uppväxten och i livet som vuxna, men den handlar också om att växa upp och kunna förena sitt unga jag med sitt vuxna jag och om att livet alltid går framåt. Det fungerar aldrig att försöka gå tillbaka till det som är över och förbi. Den tid som gått, den har gått.

Filmen bygger på en scenmusikalen The Band, som hade West End-premiär 2018 och numera framförs under namnet Greatest Days. En lång rad av Take Thats största hitlåtar som Never Forget, Back For Good, Shine, Rule The World och Greatest Days är med i scenversionen liksom i filmen.

Musik är något högst personligt och när en film bygger på musik av ett band färgas vår upplevelse av filmen av vår inställning till just den musiken. Take That står inte för min favoritmusik, vilket jag tror något sätter ned betyget. För den som älskar Take Thats musik är filmen ett måste att se, tror jag. En film med musik av The Cure hade troligen fått ännu högre betyg av mig. Kanske. För en film med musik av The Cure skulle knappast ha denna berättelse.

Huvudpersonen Rachel är i fyrtioårsåldern och arbetar på sjukhus med sjuka barn och i privatlivet lever hon med sin sambo och sin hund sedan många år tillbaka. Men hon vägrar att gifta sig fast hon älskar sin sambo. Varför hon vägrar att gifta sig får vi reda på i filmen så småningom.

När Rachel var femton år dyrkade hon ett pojkband. Tillsammans med sina fyra bästa väninnor bildade hon ett tjejgäng som tillsammans älskade den musiken. Pojkbandet och dess musik följde hennes dygnet runt och var en del i hur hon och hennes väninnor såg på livet. Musiken var ett stöd när livet var svårt, som när Rachels föräldrar bråkade och bråkade och till slut skilde sig. Det är väldigt fint gestaltat hur viktig musiken var. Jag tror vi alla som varit femton år och älskat något band eller musiker kan känna igen oss.

Som livet ofta är tappar tjejerna kontakt med varandra och lever olika liv. Tjugofem år senare ska pojkbandet återförenas och till sin stora förvåning vinner Rachel det fina priset att få ta med sig några vänner och resa till bandets återföreningskonsert i Aten. Hon väljer att bjuda med sina väninnor från tjejgänget. Det blir en tjejträff på planet, hotellet och i Aten som väcker många minnen till liv och både roligt och sorgligt kommer fram. Det blir gemenskap och skratt men också bråk och gräl. När de försöker återuppliva de personer de var som femtonåringar slutar det mer eller mindre med katastrof.

Det är en stark film med massor musik, massor bra sång och duktiga dansare och med en engagerande berättelse om att vara fyrtio år och hitta sig själv. På ett fint sätt visar den att möta livets smärta gör att vi också kan hitta glädjen.

Lite bakgrundsfakta om musiken och Take That:
Take That sätter sin prägel på filmen som medproducenter och genom att dyka upp i en cameoroll. De slog igenom på 1990-talet med storsäljande album som Take That and Party och Everything Changes, upplöstes 1996 och återförenades tio år senare. Idag består Take That av tre av originalmedlemmarna: Howard Donald, Gary Barlow och Mark Owen.

I rollerna, tjejgänget som tonåringar samt som vuxna:
Rachel: Lara McDonnell och Aisling Bea
Debbie: Jessie Mae Alonzo
Claire: Carragon Guest och Jayde Adams
Zoe: Nandi Hudson och Amaka Okafor
Heather: Eliza Dobson och Alice Lowe

I rollerna, pojkbandet The Band: Aaron Bryan, Dalvin Sol, Joshua Jung, Mark Samaras och Mervin Noronha

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Musikalfilm, Take That

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 286
  • Sida 287
  • Sida 288
  • Sida 289
  • Sida 290
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in