Alice Howe
Cirumstance
4
Inspelad i FAME Recording Studios Muscle Shoals Alabama
Producent: Freebo
KNOWHOWE
Releasedatum: 21/4 2023
Ska man vara slarvigt krass kan påstås att fler album med musik av detta slag inte behövs. Om det inte lyssnas tillräckligt noggrant blir sannolikt den ogenerösa konklusionen, att marknaden är mättad på dylika amerikanska kvinnliga singer songwriters med sting. Vad som gör att den andra fullängdaren från Alice Howe skiljer sig ur mängden av radioanpassad konformitet är minst tre faktorer. Omständigheter vilka omgående märks när det inte lyssnas slarvigt, utan istället uppmärksamt i hörlurar. Howe som troligen är 80-talist har enligt uppgift influerats av förebilder som Joan Baez, Joni Mitchell och Jackson Browne. Fast albumet draperats i ett tuffare sound, som om Bonnie Raitt korsats med Shania Twain.
För det första enastående vokal förmåga präglad av naturlig passion . Förverkligad utifrån storstilade ambitionen ”sing my heart out and sink in to my voice”. För det andra förnämliga hantverket från medverkande musiker under överinseende av producenten och arrangören Freebo. Veteranen Daniel Friedberg (Freebo) är mest känd i egenskap av basist hos Bonnie Raitt. Mannen som släppt en handfull soloplattor har också varit session-musiker hos bland andra Ringo Starr, John Mayall, Willy DeVille, Dr. John och Maria Muldaur. Tredje orsaken till att Circumstance lyfter är substansen i åtskilliga låtar. Utan att ha innovatörens kännetecken står de elva spåren på egna ben. Merparten av dem bär Howe och Freebos signatur. Texterna är med ett undantag antingen skrivna av artisten bosatt i L.A eller i samarbete med främst kreativa partnern Freebo.
På vissa låtar spelar Howe akustisk gitarr, insatser helt överskuggade av hennes vokala input På Something Calls To Me får hon sällskap av Freebo vars bandlösa bas i övrigt färgar varje låt. I den anrika studion i Muscle Shoals utgör producenten rytmsektion tillsammans med trumslagare Justin Holder, som på några ställen också tillfogar percussion. Omtänksamt nog finns också flera ytterst kompetenta klaviaturspelare på plats. Hammond B3 trakteras av Clayton Ivey (även elpiano och wurlitzer), piano av Mark Jordan som på Travelin´Soul hörs på wurlitzer och elpiano. Ett par melodier förstärks med blås. Då gör Vinny Ciesielski på trumpet/ flygelhorn och Mike Guinn på tenor- och barytonsaxofon entré. Kanske orättvist att gradera. Men en sådan här gediget paketerad produktion står och faller med känsligt och distinkt gitarrlir. De som sätter varje bakgrund, varje riff och varje solo heter Will McFarlane och Jerry Fielder. Tror alla nämnts, bortsett från de som engagerats för vokala bakgrunder
Tilltalas av god variation vilken förhindrar likformighet. Att några låtar inte förmår bryta sig ur förväntad formel är i och för sig ett tecken på att talangfulla artisten är tämligen färsk Finns dock inte en skymt av halvmesyrer, något som borgar för att lyssnare dras med. I kraftfulla sången råder inga som helst tvivel om Howes aspiration. Mycket tyder på att utmärkelser kommer tillfalla henne och stjärnstatus uppnås. Förvisso skulle somliga låtar tjänat på en mer återhållen estetik, då teman kunnat utvecklas ytterligare. Ibland blir det på gränsen till för mycket raka rör. Mindre uppstyrda sekvenser hade således ibland varit att föredra. Många bärkraftiga refränger blir det.
Om än ej uppseendeväckande förefaller texterna att undvika klichéer. Verkar både uppriktiga och personliga. Albumets stora styrka är som nämnts den kapacitet ALice Howe besitter genom sina töjbara stämband. Intensiva framtoningen känns trovärdig, bottnar i ett rockigt uttryck med inslag av alt country. Allra mest till belåtenhet låter det i lite mer opolerade och händelserika passager, eller där trumbeat exkluderats. Ymnigt förekommande mer eller mindre smutsiga gitarrslingor skapar skönt sound, inte minst när tempon skiftar. Det groove b3:an bistår med är också en smakfull ingrediens.
Märker när jag ännu en gång lyssnar i hörlurar att vissa små reservationer kvarstår och kanske rent av förstärks. Sålunda inte något självklart betyg. Å ena sidan imponerar själfull sång och drivet i musiken. Å andra sidan tas det i onödan i från tårna ibland med alltför pop-klämmigt utfall. Erkänner en ambivalens. Sällan jag inför recensionsskrivande kommer fram till så olikartade bedömningar. Märkligt! Skivans suggestiva spår Something Call To Me (fantastiskt fin låt) och Travelin´Soul gör mig mest lycklig. Där kan autenticiteten påminna om värmen hos just djupt respekterade Bonnie Raitt. Jeff Fielder uträttar stordåd på slide, maxar sin prestation i Something Call To Me. Albumets avslutande uppfriskande ballad får mig att associera till Alison Krauss, en hedrande jämförelse. Slås av densiteten och intensiva närvaron!