• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Way Out West – Tove Lo

11 augusti, 2023 by Thomas Johansson

Recension Tove Lo på Way Out West
Betyg 4

Tove LO, sist på den ena scenen dag ett. Känns som Robyns åtta år yngre syster med sin dansanta pop med starka refränger.  Vi får en kavalkad av radio-hits. Tove har ett flertal gånger visat sin bröst på låten Disco tits, men här blir brösten väldigt synliga i den första klädseln, så blyg är hon inte.

Ganska nyligen hemkommen från en turné i Australien och Nya Zeeland landar hon tillfälligt på Way Out West näst största scen. En scen hon fyller med närvaro och en stor publik. Vi får höra de största hiten, som Cool girl, Habits och No one dies from love.

För tre år sen gjorde hon en cover på Veronica Maggios låt, jag kommer kallad I’m Coming. Hon börjar på den engelska versionen, men avbryter efter ett tag och säger att det känns dumt att sjunga den på engelska i Sverige, och då kliver Veronica Maggio upp på scenen till kvällens största jubel. Det märks också i publikhavet då det rusas mot scenen från många olika håll. Tove Lo 2023 är en träffsäker kvinnlig artist med mycket sex-appeal. Tror att varenda ton sitter där den ska, och till detta dansas det mycket av Tove. Vi bjuds på en riktigt bra show, med både hjärtformat konfetti och annan pyro.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt Taggad som: Musik, Way Out West 2023

Way Out West 2023 – Devo

11 augusti, 2023 by Thomas Johansson

Slottsskogen Göteborg

Betyg 4

Devo är ett av de där banden som jag lovat mig själv att om de kommer till Sverige så ska jag se dom. Det är 33 år sen de senast spelade i Sverige, och deras namn och budskap kommer ju från samma tes, att evolutionen gått för långt, och att vi behöver en De-volution. Vi lever idag den värld de tagit upp i sin musik, där mänskligheten utvecklats åt fel håll. Det känns som de förutsett allt från presidenter som ljuger till föraktet mot vetenskapen. De vad pionjärer när det gäller det visuella med många videor där dom såg ut som förvirrade vetenskapsmän.

Ja musiken, en dansant mix av punk och new wave. Det är 50 år sen deras första spelning, men de känns verkligen som moderna och med i tiden trots att säkert 85% av det som spelas på Way out west kommer från bandets storhetsdagar på 70-80-talet.

De kliver in på scenen med jackor det står Reverse Evolution, det låter väldigt bra. De bränner av den största hiten Whip it som låt nummer sex. Det är spänstigt och generöst, tar på sig typiska gula overaller som sen slängs ut till publiken. En souvenir jag gärna tagit mot.  

Devo i version 2023 är kul, bra närvaro på scenen och det känns att de har kul. Vi på andra sidan har lika kul, och när freedom of choice klingar ut, så väntar jag på devos 100-årsjubileum, som utlovades till 2073. Det här var nog deras sista besök i Sverige och jag är glad att jag såg dom.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Way Out West 2023 – King Gizzard & The Lizard Wizard

11 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

Flamingo – Slottsskogen i Göteborg

10/8

3

King Gizzard & The Lizard Wizard tillhör kategorin hajpade band som WOW gillar att utsätta sin väldigt blandade publik för. Apropå årets utbud kan hävdas att det är väldigt magert. Fjolårets WOW innehöll megastjärnor som Nick Cave, Herbie Hancock och vår egen Thåström. Bortsett från en viss Håkan, möjligen Sam Fender och i exklusiva kretsar Yo La Tengo finns nästan inga affischnamn i sin blomning. Blur var bland de största namnen på 90-talet, förvisso comeback som gett eko flera gånger efter millennieskiftet. Devo fick sitt genombrott på 80-talet och förknippas med eran av tidig synt och new wave.

Finns en Wikipedia-sida i mastodontformat om den excentriska sextetten från Melbourne som jag inte brytt mig om att studera. Nöjt mig med lyssning live på Youtube. Stu Mackenzie heter tydligen frontmannen i ett starkt gitarrbaserat band som bildades 2010. Övriga är Joey Walker (gitarr), Cook Craig (gitarr), Lucas Harvard (elbas), Michael Cavanagh bakom trumsetet samt på keyboard, tenorsax och munspel Ambrose Kenny-Smith. Bör ha varit den sättning vi såg på festivalens största scen under 65 minuter i skaplig väderlek. I studio förvandlas männen till multiinstrumentalister. Vad som framför allt definierar gruppen med det krångliga namnet är dels hejdlöst hopkok av stilar, dels osannolik produktivitet. Skulle tävling tävling i kreativitet anordnas skulle ytterst få kunna konkurrera. Enbart under fjolåret släpptes fem album. Hur de får tiden att räcka till är en gåta, då man dessutom frekvent turnerar världen över. Lätt att instämma i marknadsföringen. Vi har att göra med ett mäkta okonventionellt kollektiv.

pressbild

Detta trash metal – psykedelia – punk – surfrockande gäng öppnar minst sagt offensivt. Slamrigt ös med distat sound. Går på knock genom att ägna sig åt mangel med vildsint riffande, ger sig hän växelvis också i sången. Rytmsektionen får använda sin maxkapacitet, övertygar. Älskar första låtens fräcka, snabba beat. Rycks med!. En sanslös orgie i leverans av energi. Det riffas med osannolik speed. När soundet är som fetast kommer respons från publiken. I musiken signerad dem själva trängs ett gigantiskt bibliotek av referenser. I mina öron blev det: Motörhead möter Cramps möter AC/DC möter TOOL möter Thin Lizzy. Tajt så det förslår, fast samtidigt klar risk för överkörning. Mycket feedback och tunggung av drivna musiker.

På backdrop visas nonfigurativ spektakulär ljusshow, stundtals med laser. Generöst ögongodis! Ska inte klaga på ljudet. Mycket vinande diskant förstås och faktiskt förunderligt väl avvägd bas. Några få låttitlar annonseras. Efter hyperintensiva första halvtimmen förändras soundet radikalt. Glipor uppstår, musiken syresätts, tempon skiftar och deras broderande blir på så vis mer effektfullt. Blir lite jammigt, en stämning som gjord för de gitarrfigurer man plockar fram. Fängslas av coolt, rytmiskt driv och grooviga basgångar. Både tenorsaxofon och tamburin tas i bruk. Intensiteten ökar igen. Förvånansvärt nog har långsamt, taggigt sjok stoppats in i repertoaren.. Det skruvas successivt onödigt upp varvid Ambrose Kenny-Smith omotiverat lämnar sitt instrument, rusar fram till scenkanten och vrålar snarare än sjunger.

Av smattrande bas och vinande diskant blir det i längden mer noise än låtar med substans. Klassiska kritikeromdömet ojämnt känns berättigat. Ganska slätstruken sång drar också ner betyget. En sammantaget kul käftsmäll med åtskilliga höjdarsekvenser. Hantverkskunnandet på respektive instrument var definitivt framstående. Kvantitetstänkandet borde stå tillbaka till förmån för noggrannhet i detaljer, rörelser som fångar lyssnare. Nöjer mig med att dela ut 3+ tack vare bristen på riktigt bra låtar jämte anonyma vokala prestationer.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Gran Turismo – hårresande uselt

10 augusti, 2023 by Elis Holmström

Gran Turismo
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 11 augusti
Regi: Neill Blomkamp

Neill Blomkamp har efter District 9 tagit en expresshiss rakt ned i filmvärldens motsvarighet till helvetet. Men oavsett om det gäller magplasken Elysium och Chappie har Blomkmap varit konsekvent i en sak – han besitter ett obeskrivligt ego och en selektiv hörsel som filtrerar bort all form av kritik. Trots att responsen från publik och kritiker svalnat till den grad att den skulle kunna sänka jordens medeltemperatur, har Blomkamp vägrat att lyssna till kritiken. Istället har han satt på sig både skygglappar och hörselskydd och fortsatt trampa runt i filmer som är visuellt identiska. Han presenterar sina berättelser som om de vore de mest betydelsefulla verserna ur bibeln. Det är ett självupptaget filmskapande som är närmast historiskt. Att poletten skulle trilla ned nu vore lika osannolikt som att Beatles skulle återförenas.

Gran Turismo bygger – som bekant, på en mycket populär serie av TV-spel som sedan debuten 1997 bländat med otrolig grafik och en närmast ohälsosam hängivenhet till realism. Till skillnad mot andra spel som filmatiserats, har det aldrig funnits något narrativ i förlagan. Spelaren klättrar på karriärstegen som racingförare och skaffar mer fabulösa fordon och tävlar med dem på kända racingbanor. Tanken med Gran Turismo – filmen, är att skapa en sorts meta kommentar. Istället för att använda sig av en blank canvas och uppfinna en berättelse, bygger filmen på ’’sanna händelser’’ och fokuserar på Jann Mardenborough som inledde sin karriär som professionell förare genom hängivet spelande.

En berättelse som låter fantastisk men osannolik, något som också visar sig vara fallet då Gran Tursimo tar sig rejäla friheter med sanningen. Det är dock en marginell synd, att händelseförlopp justeras och överdrivs händer även med de bästa filmskapare. Om det bara hade varit en fråga om kreativa friheter hade saken varit trivial, men här är allting annat stöpt i en form av sällan skådad inkompetens. Spelvärlden är – trots mörka sidor som mobbning och toxisk online-kultur, fantastisk. Det är inte längre en fråga om att springa i en korridor och vettlöst skjuta ned allt i sin väg. Flera spel erbjuder idag berättelser och upplevelser som en rad filmer bara kan drömma om. Detta är dock ingen nyhet, spelmediet är idag en kulturell hörnpelare.

Därför vore det fantastisk att se en film som bejakar och belyser mediets kraft och hur det kan leda till de mest otroliga saker, något som Mardenboroughs liv bekräftar. Men förutom ett par själlösa kameravinklar tagna direkt ur spelen, och ett ihåligt tjatande om hur spektakulärt spelet i sig är, så är passionen för mediet helt obefintlig. Det vi får är en hårresande usel scen som själlöst visar ett par hålögda figurer som stirrar in i en skärm, något som förstärker de mest bedrövliga generaliseringar kring ’’gamers’’.

Men detta är fullkomligt betydelselöst för filmens allmänna kvalité då vi kommer till berättartekniken och det som påstås vara dialog. Det finns dålig regi, usel regi och sedan det som uppvisas här. Spel har anklagats – på orättvisa grunder, för att vara utan förmåga att berätta en historia och helt sakna ett emotionellt spektra, något som motbevisats gång på gång. Men Neill Blomkamp har överfört dessa förutfattade meningarna till Gran Turismo. Att ens benämna någon ur karaktärsgalleriet som mänsklig vore kränkande då jag sett industrirobotar med mer möjlighet till uttrycksfullhet och själ. Archie Madekwe i huvudrollen är lika karismatisk och uttrycksfull som ett avgasrör, men han klarar sig bra i jämförelse med Maeve Courtier-Lilley i rollen som hans kärleksintresse, en insats som lika gärna hade kunnat ersättas av en hjulmutter. Dock bleknar dessa travestier till insatser då Spice Girls-medlemmen Geri Halliwell Horner gör entré, då lossnar bottenplattan ur både bil och biograf och publiken faller handlöst. Och då det skall bli emotionellt och Halliwell Horner håller i taktpinnen borde varje empatisk biografanställd aktivera brandlarmet för att förskona publiken tortyren på vita duken.

Dock visar sig detta inte vara Marianergraven. Där skådespelet – minus David Harbour som febrilt kämpar med att klara sig levande från inspelningen, får själen att sakteliga sugas in i biostolen, är det dialogen som blir den slutgiltiga stöten. Här pumpas det ut repliker och metaforer som till och med får de mest pinsamma citat från Fast And Furious att framstå som poesi av T.S Elliot. Att detta skrivits av manusförfattare som värnar om sin nattsömn och samvete kan inte vara möjligt.

Då den femte motormetaforen träffar publiken i ansiktet som en rak höger från Ingemar ’’Ingo’’ Johansson har förståndet, verklighetsuppfattningen och tron på mänskligheten försvunnit.

I det tillfället blir hela filmen till en pekoral som saknar motstycke. Neill Blomkamp är fullt övertygad om att han iscensätter dramatisk perfektion och regisserar med ett allvar som får Såsom I En Spegel att likna ett avsnitt av Saturday Night Live. Trots att allt rämnar är Blomkamp förblindad, därför har filmen också befriats från all form av humor. Denna totala hybris resulterar i en genuint sjuk upplevelse där inkompetensen – i kombination med Blomkamps totala ovilja inse situationen, leder till en film som blir komisk av helt fel anledningar. Till slut kan man bara skratta, men snarare som en ventil för att att inte drivas till vansinne. Det enda som överhuvudtaget går att titta på är de sekvenser då det bara handlar om att trycka gasen i botten, då dränker motorerna den verbala tortyren. Men även dessa sekvenser blir snart tröttsamma och repetitiva.

Gran Turismo lyckas bryta sig igenom barriären för det helt bedrövliga och gå in i ett stadium av totalt vansinne. Det är som att befinna sig i Lustiga Huset, ingenting är begripligt, vettigt eller det minsta förankrat i verkligheten. Det är så pass unket att det nästan måste upplevas då inga ord kan förklara den närmast unika inkompetens som visas upp om och om igen. Vi kan mycket väl ha att göra med årets största skämt, i en film som – paradoxalt nog, inte innehåller ett enda skratt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Ystad Sweden Jazz Festival 2023 – Internationell stjärnglans (del I)

8 augusti, 2023 by Mats Hallberg

bild från Jazzparaden – foto Anna Rylander

2-5/8 2023

Ystad med omnejd

I helgen avslutades fjortonde upplagan av landets mest resursstarka jazzfestival sommartid. Den drogs igång av lokal förening med huvudansvariga festivalgeneralen Thomas Lantz och konstnärlige ledaren Jan Lundgren, vilka sedan dess behållit sina viktiga befattningar. Publikt facit blev 8 000 biljetter, varav tio utsålda konserter jämte en stämning inte sällan manifesterad i stående ovationer. Sista dagen sände Jazzradion (P2) live från Ystad Teater. Åtskilliga konserter spelades in, vilket förstås framgent kommer glädja hängivna lyssnare. Organisationen vilar på vikten av att vara serviceminded jämte outtröttliga insatser från en stor skara volontärer, vars varma bemötande gör att vi tillsammans blir till en slags community, sugna på extraordinära upplevelser. Arrangerande Ystad Jazz i samarbete med Musik i Syd slapp med undantag för ett par skurar regn och rusk, fick istället ungefär lika oförutsägbara förhållanden som stundom den rika musikgenren associeras till. Lyckligtvis gjorde Hans sitt intåg först efter att YSJF avverkats på bästa sätt. Programmet kunde genomföras enligt plan utan förseningar eller tekniskt krångel. Uppseendeväckande!

foto Markus Fägersten – tornväktaren Angela Strandberg

Som traditionen påbjuder utses två ambassadörer, hedersgäst, konstnär som gör festivalaffisch vars original auktioneras ut samt någon som föräras uppdraget att blåsa in YSJF som tornväktare. I år var det Angela Strandberg tur att i fyra riktningar uppe i S:ta Mariakyrkan inviga festivalen Kulturbloggen bevakat utförligt sedan 2017. Därtill lirade hon och hennes band Mama Shakers glada toner i täten på sedvanliga populära paraden. Ett par sena öppna jam i barmiljö tillhör också den inarbetade stimulerande rutinen. Där kunde man bland flera höjdpunkter unikt nog få njuta av konstnärlige ledarens elförstärkta klaviaturspel i exempelvis tajt tolkning på kvartett i Work Song. Utanför festivalens hjärta Ystad Teater skedde signeringar i tältet, där också annan festivalrealetad merch fanns till försäljning. Schemat är lagt på så vis att man i teorin hinner med att täcka varje konsert, undantaget de som äger rum ett par mil bort i Löderup.

foto Harri Paavolainen

JAN GARBAREK GROUP FEATURING TRILOK GURTU fascinerade oavbrutet i två timmar på stadens Teater i tilldragelsen med dyraste biljetterna. Övertygad om att publiken överlag ansåg att de fick valuta för sin investering, även om ett par avvikande röster märkligt nog kunde snappas upp. Vägran att meddela sig emellan låtar på annat sätt än via leenden och utsträckta armar kan ha bidragit. För mig som i närtid hört den magnifikt potenta gruppen tre gånger (recenserat från Sthlm Jazzfestival), var det som om festivalens hedersgäst tillsammans med sina handplockade medmusiker, samlad sammanfattade en drygt femtioårig karriär. Dennes lättidentifierade sound kan ses som synonymt med stilbildande skivbolaget ECM:s historik. Genombrottet skedde ju i Keith Jarretts berömda europeiska kvartett. Minns att jag såg Garbarek på Liseberg sent 80-tal. Enda skivan i min ägo, Legend of the Seven Dreams, kommer från denna konstnärligt framgångsrika epok. Tyckte mig absolut känna igen fragment från perioden, men saknar tillgång till facit. Norske legendariske saxofonisten omges av indiske percussionisten Trilok Gurtu, Rainer Brüninghaus (ingick redan på ovan nämnda album) från Tyskland på keyboard och flygel samt den i Portugal bosatte brasilianske elbasisten Yuri Daniel.

foto Harri Paavolainen

Föga överraskande utvecklas en böljande angenäm konsert till raffinerad Världsmusik – hisnande crescendon balanserade av eftertänksamma moment – i minst lika hög grad som den brister ut i jazziga språng. Jag landar i att det specifikt nordiska, vad som brukar kallas fjordjazz, inte explicit betonas denna gång även om det i omgångar färgar soundet. Tystlåtne mannen som belönats med kunglig ordern anför inledningsvis med romantisk anstrykning i rytmiskt svävande sekvenser. Västerländska toner blandas med rytmer från öst eller annorstädes i organisk process, som stundtals står tillbaka för skenbart impulsiva, hastiga förändringar. Förändringar vilka ofta initieras på val av tempo och blåsinstrument. Låter givetvis annorlunda beroende på om tenor-, böjd sopransax eller som i en passage flöjt trakteras. Det är omväxlande suggestivt, vackert eller kargt expressivt och intensivt.

foto Harri Paavolainen

Kvartettens makalösa ensemblespel luckras ofta upp i rafflande dialoger vilka innehåller några av konsertens kulminerande stunder. Ibland överges unisont spel för omfattande solistiska avdelningar. Banbrytande rytmläggaren Trilok Gurtu ges generöst med utrymme. Dels höghastighetsrappande sittande på cajon, dels i bländande fantasifull uppvisning ackompanjerad av likartat tungvrickande. Ömsom energiskt, ömsom subtilt. Brüninghaus och Daniel ges också möjlighet att improvisera fram spännande solon genom kontraster. Slapbass-avsnittet och riffandet till loopad slinga var fräckt, något som Garbarek förmodligen införlivat live på senare år och på flygeln kombineras i en dramatisk åktur kontrapunkt med Keith Jarret-influenser.

Utan att försumma leveransen av svindlande melodier plus stråk av dissonanser, hörs genomgående influenser från olika kulturers folkmusik, vilket uppskattas. Maximalt ekvilibristiska urladdningar förbyts till skönt avspända ballader och vice versa. Hedersgästens omisskännliga strålande saxofonspel definierar honom.. När Garbarek stretchar i solo på sopran tänker jag på lockrop i fjällen. Det ödsligt avskalade ställs på sluttampen sinnrikt mot ett infernaliskt trancetillstånd, i ett tidigare skede till och med en sorts ”baktung” boogie woogie. För att vara kompositioner stundom gränsande till avantgarde rymmer en fantastisk konsert anmärkningsvärt stor dos beatbaserade tongångar. Magiska timmar i idealisk akustik blev en strålande start på programmet på Ystad Teater, som jag absorberar längst fram bland kollegor, varav en initierad beskrev vad som förekom med begreppet etnojazzfusion.

foto Markus Fägersten

Festivalens sena kvällskonsert i Klosterkyrkan lockade många. Där framförde den franske pianisten GRÉGORY PRIVAT en solokonsert som utgick från hans senaste av sex album, betitlat Yonn. Det består av eget material. Upptäckte andligt präglade pianisten uppvuxen på Martinique i fjol, som medlem i Lars Danielssons Libretto på jazzfestivalen i Stockholm. Blev förtjust då, nu i helfigur när han sjunger både ordlöst och på kreol renderar musicerandet i viss besvikelse. Finns överlag en passionerad monotoni, vilket kunde ha undvikits om bollplank (motsvarande producent i studio) konsulterats, någon som vågat ta fram ”rödpennan” i kill – your- darlings-estetik. Emellanåt störde hans införlivande av teknik i form av pedal som förlänger toner, grepp som gjorde det knepigt att få till rent ljud. Förvisso fanns inslag som attraherade. Och majoriteten av publiken, som åtlydde uppmaning att deltaga i sångövning, charmades av öppenheten. Gav hjärtligt bifall! Nynnandet från kvinnliga åhörare påminde om hur det kan låta i konserter av Shai Maestro. Privats respons tillbaka utmynnade i hans mest jazziga approach.

Flygeln med dess 88 tangenter hanteras med yviga rörelser i kluster av flödande ackord. Märks att han utbildats ii och ägnat sig åt klassisk pianospel, fast han framstår som genrefri. Privat visar en fäbless för sprudlande löpningar, framvällande klanger, vilja att tala om vad musiken symboliserar samt att i intervaller krydda med stark sång. Drivkrafter som genererar mättnad, hade problem med att få kläm på hans idiom. Tonfallet i röst och melodier påminner om den vibe som kännetecknar exempelvis Manu Katche. Berättar att han för in element av magi, förundran och barnets oförställda blick i skapandet, ser på musik som ett gemensamt språk. Mitt i solokonserten sker ett stilbrott genom långsamt stycke där det broderas infallsrikt. Hör annars mer av dramatiska stegringar än jag föreställt mig på bekostnad av meditativa konturer. Kramade i finalen ur allt han hade inom sig. Tonspäckad extas uppnåddes. Se en förhållandevis kortfattad text om detta event som en värdering, ett talande tecken.

foto Anna Rylander

Kom efter resan till mysiga staden i Skåne fram i så pass tid att jag hann närvara sista timman på konserten ute i Saltsjöbad med den världsberömda hammondorganisten RHODA SCOTT & SISTERS IN JAZZ. De har spelat tillsammans i cirka tjugo år. 85-årige veteranen som en gång i tiden upptäcktes av Count Basie och i över fyrtio år haft Frankrike som hemland bildar team med Julie Saury, framstående trumslagare från Frankrike och polska musikern Izabella Effenberg som släppt tre album i eget namn. Förutom vibrafon spelar Effenberg glasharpa, varom hon berättar och karismatiskt demonstrerar. Blev som en karismatisk fristående show när vi upplyses om olika glas och hur de noggrant stäms med specifikt vatten. Tack vare hennes utvikning får förväntad groovy orgeljazz sällskap av experimenterande kammarmusik.

foto Anna Rylander

Måste erkänna att jag inte hade koll på veteranen. Hon som varit kantor i Paris i fyra decennier vars katalog omfattar hela 40 skivor. I omgångar bjuder Rhoda Scott på medryckande, rullande souljazzigt gospelsound på sin genuina B 3:a med tillhörande Leslie-kabinett, assisterad av groovy skicklig trumslagare jämte underfundigt spelande musiker ur yngre generation på vibrafon. Publiken i den så gott som fullsatta lokalen jublade över vad som framfördes i en brokig blandning. Enda komposition Saury totat ihop, en skön sak med uppbruten rytmik, blir första låten för mig.

foto Anna Rylander

Låter mycket vackert, som ett utförligt intro när glasharpan ljuder med utvidgade vinande klanger, varpå smeksamma toner från orgeln tar vid kompletterade med fint vispspel. Fjäderlätt ballad (möjligen från West Side Story) framstår som ytterligare höjdpunkt. Avlöses av uppåtsträvande boppig melodi som sitter som en smäck. Ypperliga resonansen bör betonas, gör lyssningen exceptionellt givande. I en utflykt från trions batterist får jag flashback till Monk, mästaren av aviga rytmer. Sugande vemodet i Someday My Prince Will Come utvecklas till en välsmakande pralin. Scotts original Take A Ladder från 1969 kännetecknas av avspänt beat med alla i trion i framkant. Intensiteten stegras på slutet varför extranumrets extatiska eufori känns fullkomligt logisk. Då serveras souligt lekfull version av Ray Charles paradnummer What´d I Say. En legendar på spelhumör insisterar på att publiken ska gå in i låtens ”call and response” upplägg.

foto Ann Blom

BILL CHARLAP TRIO från USA tillhör också, har jag förstått om inte annat så i efterhand, de akter jag borde haft koll på. Pianisten uppväxt i musikerfamilj befinner sig på scen på tillsammans med basisten David Wong och batteristen Carl Allen. Samtliga verkar vara något av favoriter hos jazzkännare. Den delikata musikern vid flygeln med över trettio album i bagaget har samarbetat med giganterna Gerry Mulligan, Phil Woods, Scott Hamilton och Wynton Marsalis. Samarbetet med nyligen avlidna Tony Bennett resulterade i en Grammy. Hos elegant ekiperade gentlemän finns en medvetenhet om att de inte behöver bevisa att de är värdiga att hamna i rampljuset. Därför inleder de i frapperande cool, oerhört avspänd stil. Målmedvetet söker man sig fram i What Are You Doing The Rest Of Your Life (Legrand/ Bernstein) respektive Yesterdays (Kern).. Sublimt förädlas en konserverande form, som snarare borde rubriceras tidlös – hämtad ur amerikanska sångboken. För att understryka sin kapacitet får publiken erfara att även virtuost samspel behärskas till fullo.

I sitt inledande presentationssjok avslöjar Charlap att Duke Ellington inkluderats tre gånger på raken. Utan prål dekoreras å det ljuvligaste. Gradvis går trion på offensiven efter sin underbart subtila start. Caravan genomsyras av osviklig tajming från förnämlige Carl Allen och Love You Madly av sprittande gung som öppnar upp för behagligt improviserande. Mood Indigo lanseras i underbart avskalad tappning, tryfferad i bluesig arom. Temat tas vidare på ett fenomenalt sätt.

foto Harri Paavolainen

Trions utstuderade pauseringar är närmast osannolikt högklassiga, firar triumfer i exempelvis romantiskt anlagda ballader såsom Round About (Duke/ Nash). Utan att hemfalla åt alltför pretentiös metodik verkar en sofistikerad touch vara deras signum. Visar sig ha uppnått den remarkablå nivå jag hörde från Brad Mehldau Trio live i P2 härförleden. Antar att klassiska Bill Evans Trio utgjort ett riktmärke. Från Allen och Charlap förmedlas en kvick dialog i Tea For Two, vilket gör oss begeistrade. Mitt i ljuvligt behaglig harmonik vitaliseras jazzfesten oväntat genom flyhänt uppvisning. Blir nästan perplex av hur snabbt det bär iväg efter knappt en timme med välfunna inpass från David Wong (kunde höras på jam natten före konserten) och dynamon bakom trumsetet. Eminenta, delikat spelande rytmsektionen har ett minst sagt imponerande cv, tillhör de mest respekterade i branschen. Är osäker på i vilken omfattning de samexisterat, även om det låter som om de utgjort makalöst flexibel rytmsektion en ansenlig tid.

foto Harri Paavolainen

Stardust borde enligt den utsökte trioledare, er skribent tacksam stiftat bekantskap med på max tio meters avstånd, vara nationalsång i det vidsträckta land där jazzen föddes. Introt på piano liksom övergången till refrängen adderar en portion magi. Tonerna hänger imaginärt kvar, vibrerar i luften. I vad som tillkännages som sista melodin, blixtrar man till ånyo i fartfyllt äventyr. Självklart går den lysande trion sina hängivna lyssnare till mötes. Framför en ljuv, nedtonad standard jag borde kunna titeln på. Av anteckningar framgår att jag fick för mig att In A Sentimental Mood tolkades. Hur som helst en minnesvärd konsert! Den undvek skickligt risken att bli utslätad, istället hundraprocentig extravagans och melodiskt styrd i skiftande tempo. Skrev jag att ljudet var perfekt balanserat?

foto Ingrid Halvarsson Fredriksson – bild från första kvällens jam som skribenten bevistade med Sven Erik Lundeqvist, Simon Petersson och Zoltan Csörsz

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 281
  • Sida 282
  • Sida 283
  • Sida 284
  • Sida 285
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in