• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Försök # 1 på Göteborgs Stadsteater – Enastående bedrift dissekerar egna hantverket

16 oktober, 2023 by Mats Hallberg

foto Ola Kjelbye

Koncept, text & regi: Iggy Malmborg

Koreografi: Beck Heiberg

Pjäsansvarig kostym: Augusta Chavarria Persson

Medverkande: Jesper Säderblom

Urpremiär: 13/10 2023 på Lilla scen

Spelas 2/12 (som del i trilogi)

80-talisten Iggy Malmborg är skådespelare i botten, förekommit i en rad filmer och teve-serier. Utan min vetskap har han turnerat i Europa sedan tretton år tillbaka i eget namn. Agerar på senare tid mer sällan själv på scen. Ägnar sig istället åt att bland annat regissera regelbundet på en ledande teater i Berlin. Under hösten gästar Malmborg bördig från Malmö Göteborgs Stadsteater i monolog som framförs på engelska. Han har hyllats för en estetik som gör det komplexa konkret. Tredelade sviten Försök introducerades under Stadsteaterns presentation av spelåret, med komisk precision av Victoria Olmarker och en stumfilmagerande Jesper Söderblom. Han skulle lösa en komplicerad uppgift, nämligen att på kommando fälla en tår. Den scenen finns inkorporerad i Försök # 1 där tillvägagångssätt grundligt förklaras.

Malmborg introducerar själv sin uppsättning på urpremiären. Berättar i intervju att hans trilogi kretsar kring teaterns maskineri. Dels skådespeleriet som hantverk, dels hur en uppsättning är konstruerad. Underrubriken lyder: ”Skådespelarens dilemman – tre mikropjäser”. Att repetitionstiden avsiktligt begränsats blir till en extra utmanande förutsättning, för upphovsmannen och hans förlängda armar på scenen. Därav titeln på projektet. Man kastar sig ut, exemplifierar teser i ett intimt samspel skådespelare – idégivare/ manusförfattare. Inledande delen fokuserar obönhörligt på upprepning, att en aktör bunden till tiljan måste kunna få ur sig identisk leverans föreställning efter föreställning utan synbar slentrian. En avgörande skillnad mot filminspelningar där tagningar tas om, bara tills regissören blir nöjd. Upprepningens ”gissel” påminner om vardagens rutiner och behov. Utfallet i form av monolog kan enligt Malmborg, rymma både ett skrattekande eko och vara utgångspunkt för kritiskt tänkande.

foto Ola Kjelbye

Monologen pågår i omkring en timme. Bortsett från den plaststol Jesper Söderblom i omgångar sitter på är scenen kal. Hans bylsiga kläder med uppkavlade byxben och grova skor ska förmodligen uppfattas som praktiska, för någon som ska delge publiken sanningar om skådespeleriets hemligheter. Söderblom som också synts på vita duken och i tv-rutan har ingått i Stadsteaterns ensemble sedan 2016, vilket jag kunnat glädjas åt ett otal gånger. 2019 höll han oss i ett järngrepp ensam på samma scen i en uppfordrande modern klassiker. Syftar på Pär Lagerkvists Dvärgen.

Nu använder han sig av sin egen erfarenhet, sin kropp och hänvisar till sin uppdragsgivare. Vänder med enorm nerv in och ut på verktygslådan för att visa hur agnarna skiljs från vetet, blottlägger vad som manifesterar ett äkta uttryck. Inlagda konstpauserna är på gränsen till extrema, tillhör de ingredienser som kan förefalla nördigt interna, skickar blinkningar till alla som försökt att äga ett scenrum. Det specifika med den expressiva monologen är att den övertydligt aviserar vad som ska ske, kommenterar vad som utförts och avslöjar beprövade tekniker. Och i manus finns finurligt instoppat passusar som relaterar till yrkesmannen privatliv och hang ups.

foto Ola Kjelbye

Malmborg röjer i sin introduktion på plats, vilken logik som i en anda av dekonstruktion driver monologen framåt. Rör sig om att realisera filosofin om att framställa komplex materia på ett konkret sätt. Samma skeende, rörelsemönster och skärpa i betoningar (några få knappt märkbara skillnader kunde förnimmas ) upprepas likt två halvlekar i fotboll med identiskt utseende.

Drog på förhand parallell till Erik Holmströms mycket lyckade och hastigt framtagna, dramaturgiska varianter på Don Quijote med ideliga kopplingar till samtiden, en lekfull teater-fest under pandemin på Folkteatern. Konstaterar att jämförelsen haltar då Försök # 1 utvärderar vari en gestaltande yrkespersons knep består, hur kreera en tyngd och karisma som kommer i närheten av den ouppnåelige Ernst Hugo? Metaaspekten roar på ett högst underfundigt sätt, känns exklusiv. Man blir innesluten i en process, tilltalad.

Kunde skönja ett självironiskt drag, samtidigt som Söderblom definitivt verkade medveten om sin aura. Eller var det bara en pose han instruerats till? Har skrivit det förr och upprepar(!) att Jesper Söderblom är den främste karaktärsskådespelaren på Västkusten. Uträttade som solitär utförare av Iggy Malmborgs vision (kompletterad med egna tillägg) en makalös prestation! En teaterproducent ansåg uppsättningen alltför nördig för att bredare kunna nå ut. Kan förstå argumentet, fast för egen del blev jag förtjust. Fick mersmak för projektet.

Arkiverad under: Scen, Teaterkritik

Teaterkritik: Romeo och Julia på Unga Klara – pulserande mustig fartfylld föreställning

14 oktober, 2023 by Birgitta Komaki

Nina Rashid och Myra Neander. Foto: Mats Bäcker.

Romeo och Julia
Av (dramatiker) William Shakespeare
Översättare Göran O Eriksson
Regi Gustav Deinoff
Dramaturgi Erik Uddenberg
Koreografi Mari Carrasco
Scenografi Annika Tosti
Kostymdesign Annika Tosti
Maskdesign Lillebell Höglund
Kompositör Mikael Karlsson
Ljusdesign Mira Svanberg
Skolföreställning premiär 12 oktober 2023 på Unga Klara Kulturhuset Stockholm
På scen Annika Kofoed, Myra Neander, Nina Rashid, Richard Sseruwagi, Karolina Mindell Kidanu, Klas Lagerlund, Sandra Medina, Mattias Lech, Lucas Carlsson (understudy), Viktor Carlsson (praktikant, Teaterhögskolan i Malmö)

Ett drama av Shakespeare skapat för 400 år sedan som aldrig blir gammalt. Så länge ungdomar och kärlek finns i världen och en stelnad vuxenvärld bestämmer villkoren är temat lika aktuellt nu som då.

Unga Klara spelar dramat på en scen omgiven av publiken på alla sidor om scenen.
Det skapar en känsla av delaktighet hos publiken. Mycket dans sker framför publikens fötter och koreografin är nyskapande. I högt tempo och med stor intensitet reciteras historien. Könsöverskridande rollsättning och burleska roller skapar känsla av ett skådespel framfört på en marknad under 1500-talet.

Shakespeares fantastiska texter får stor plats på scen och det fungerar i den här fysiska uppsättningen. Det ger fler bottnar till historien i frågor som är aktuella än i dag, till exempel krig mellan gäng eller föräldrar som vill styra sina barn och bestämma vilka de skall gifta sig med.

Ändå är det spelet mellan Romeo och Julia som griper tag. När alla starka uttryck från de andra skådespelarna tystnar då kommer den gripande historien fram. När texten får tala om kärlek. Både Nina Rashid och Myra Neander är så unga, renhjärtade och
passionerade att man aldrig tvivlar på historien. Deras insatser gör att det blir poetisk teater att minnas också i en pulserande mustig fartfylld föreställning.

Ett lyckat pjäsval av Unga Klara.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Höstlöv som faller

13 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Höstlöv som faller
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Aki Kaurismäki

Den finländske regissören Aki Kaurismäki är känd för att ha en högst unik egen stil, hans filmer är tidlösa och ofta förmedlar de en finsk vemod. Få kan lika starkt skildra detta. Med Höstlöv som faller vann han Jurypriset i Cannes 2023.

Vi får följa två ensamma människor i möts i klassiska Kaurismäki-miljöer från Helsingfors. Två ensamma människor som möts och lite, lite grann öppnar sig för möjligheten att trots allt hitta någon de kan älska. De är båda så sorgligt ensamma att jag nästan vill gråta. Samtidigt blir jag arg i början av filmen och ställer mig frågan: Varför måste människor ur arbetarklassen skildras som så misslyckade individer som tycks leva att glädjelöst liv?

Jag hade dock invändningar mot filmens första halva. Jag var till och med lite besviken. Människor från arbetarklass skildras inte lika ofta i film som medelklassen eller överklassen eller den kreativa klassen som konstnärer och författare. Jag värjer mig lite mot när den skildras så bedrövlig som i Höstlöv som faller, att de och deras liv skildras så tragiska och nästan utan något ljus eller något glädje i livet.

Alma Pöysti spelar Ansa som först jobbar som snabbköpskassörska men för sparken och då får jobb först på en bar och sedan på en tågstation. Ingen skådespelare kan väl spela lika olycklig som Alma Pöysti. Ett paradexempel är filmen ”En dag och en halv” som går på Netflix. Ansa är så ensam att hon bara har en tallrik och bestick för en person hemma. Denna ensamma Ansa möter en ännu ensammare byggarbetare som är alkoholist, Holappa som spelas av Jussi Vatanen.

Jussi Vatanen och Alma Pöysti gör två imponerande rolltolkningar. Och det finns många uttryck hos Alma Pöysti. Med små medel kan hon förmedla så mycket.

En scen från filmens början sätter tonen: NN har tagit med sig en förpackning middagsmat som ska värmas i mikron. Hon värmer den men när hon tar ut den slänger hon den. Var den bränd eller hade hon tappat aptiten? Det vet vi inte. Men hon slänger den och sitter sedan stilla, ser tom ut och skaffar inget annat att äta. Det är så sorgligt.

Kan det bli annat än mörkt? Ja det finns små ljusstänk som tar sig igenom. På sitt sätt är filmen väldigt romantisk, på ett handfast jordat sätt. Dialogerna är helt underbart ordfattiga, karga och väldigt rakt på sak. Filmen är rolig och varm, mänsklig och överraskande, trots allt, trots mörkret och den grå tristessen.

Aki Kaurismäki bygger upp sitt eget tidlösa universum. Ansa lyssnar på radio via en radioapparat som ser ut att komma från 1950-talet. Mycket i filmen är hämtat från trettio, fyrtio och femtio år sedan. I början av filmen har de bara fasta telefoner. Samtidigt är det vi hör ur radion rapporter från ryssarnas attacker mot Ukraina i nutid. Musiken är till övervägande delen gamla finska kärleksvisor. En tidsblandning som gör att filmen inte kan placerar i någon bestämd tid utan den är tidlös. För den filmhistoriskt intresserade finns många små detaljer att upptäcka, som filmaffischer från filmer som Kaurismäki berättat att han inspirerats av som filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Aki Kaurismäki, Filmkritik, Filmrecension, Höstlöv som faller

Filmrecension: Trolls 3

13 oktober, 2023 by Elis Holmström

Trolls 3
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Walt Dohrn, Tim Heitz

Problemet med den tredje filmen om de små leksakstrollen är varken det ’’aningen’’ fattiga ursprungsmaterialet eller att en filmserie – som få brytt sig om, nu når sin tredje episod. Det överhängande och mest uppenbara felet är istället produktionsbolaget Dreamworks, förutom den oväntat fyndiga Mästerkatten 2 har studion blivit till en sorglig och desperat institution som nu funnit sin identitet – att producera malande material som är lika spännande som en repris av en VM-match.

Även om Pixar och Illumination haft motgångar har de försökt bibehålla en identitet. Båda har också tillgång till häpnadsväckande teknologi som alltid lyckas imponera med obeskrivligt vackra landskap och färger. Se bara till Super Mario Bros. Filmen som var ett visuellt under. Men Dreamworks är inte bara steget efter utan ett par årtionden, både tekniskt och vad gäller förmågan att berätta en historia som funkar för små som stora.

I Trolls 3 är denna totala slentrian och bristande kreativitet i full blom. Om det fanns ett sätt att uppnå ett optimalt stadium av ointresse har Trolls 3 sannerligen lyckas. Det beror inte på att filmen kraschar ned i något filmhelvete som gör det hela olidligt, istället är det att varje beståndsdel är opersonlig, själlös och mekanisk. Hela presentationen och attityden känns som ett tafatt försök att närma sig den mest hopplösa av meme-kultur, med krystade och helt ointressanta skämt. Vad som än dyker upp liknar det en kemisk produkt där det enda som spelat någon roll är en artificiell formula som – på pappret, borde kunna attrahera publik. Det är ett par klumpiga popkulturella vinkningar, Justin Timberlake och Anna Kendrick – som återigen skänker sina röster till huvudkaraktärerna och ett soundtrack som våldför sig på en rad olika klassiska poplåtar genom att köra dem genom en förkastlig remix.

Vad som än presenteras är det utan minsta entusiasm eller kreativitet. För att vara en film som har att göra med älskade barnleksaker är filmen lika glad i livet som den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen.
Det enda som överhuvudtaget inte går att förkasta är att filmen är betydelselös och fullkomligt harmlös. Det är helt enkelt omöjligt att bli provocerad av ren och skär kreativ likgiltighet, men inte ens ett litet plasttroll förtjänar sådant ointresse av en filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tillsammans 99 – underhållande nostalgi

13 oktober, 2023 by Elis Holmström

Tillsammans 99
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Lukas Moodysson

Man kan föra in en rad olika cyniska och måttligt artiga spekulationer varför Lukas Moodysson – en av Nordens mest melankoliska och – på senare år, minst kommersiella regissörer, väljer att göra något så o-originellt som en uppföljare.

Moodyssons karriär har de senaste åren endast kunnat beskrivas som besynnerlig till rent förkastlig med makabert skräp som Ett Hål I Mitt Hjärta och det något misslyckade försöket att slå igenom internationellt med Mammut. Att återvända till en av sina mer omtyckta och kommersiella framgångar känns därför förståeligt, som ett led i att stabilisera den skakiga banan.

Då det kommer till att följa upp gigantiska action- eller skräckfilmer är ledordet oftast större och bättre, den sistnämnda visar sig ofta vara svårt att åstadkomma. Men för filmer som verkar inom det rent dramatiska presenterar uppföljare andra problem. Berättandet och karaktärerna måste upplevas som relevanta och addera ett mervärde i följetongen. Förutom Gudfadern Del 2 finns det få lyckade uppföljare till dramatiska filmer, se bara till Oliver Stone som gick på en kolossal mina med den helt skrattretande Wall Street: Money Never Sleeps

Och även om Tillsammans 99 är en – många gånger, underhållande film lyckas den aldrig övertyga om sitt existensberättigande bortom ett krasst kommersiellt syfte. Med den brasklappen ur vägen är det dock anmärkningsvärt hur Moodysson använder filmen som något av en hyllning till två specifika filmer. Festen av Thomas Vinterberg samt Richard Linklaters Boyhood. Samma dramaturgi och struktur från Vinterbergs klassiker är uppenbar, hur en oskyldig sammankomst snart blir till ett infernaliskt kaos. Även om flera uppföljare har implementerat karaktärernas och aktörernas åldrande vill Moodysson närma sig den närmast dokumentära kontinuiteten som Linklater baserade sin film på, hur livet har ändrats radikalt för vissa av karaktärerna och hur det stått still, till och med backat för andra. Avståndet på 23 år tillåter – på pappret, en genuin studie i förändringar, både för karaktärerna och samhället, som var en lika viktig aktör som människorna i den första filmen.

Dock är den kreativa potentialen mer intressant än det faktiska slutresultatet.
Tillsammans 99 väljer gärna det säkra före det osäkra, detta genom att låta flera relationer utvecklas minimalt. Det saknas större dramatisk svärta som var närvarande i del ett, framförallt hos den sena Michael Nyqvists alkoholiserade familjefar. Och genom att följa Vinterbergs berättarstruktur blir flera av de dramatiska vulkanutbrotten väntade och några av de mer intressanta interaktionerna och relationerna blir helt åsidosatta. Den gigantiska ensemblen är ytterligare en faktor i denna negligering. Mängden personer är för många och flera av de mer intressanta har alltför lite speltid. Skådespelet är också en blandad kompott, Gustaf Hammarsten är lika stabil som sist i rollen som den hopplöst optimistiska Göran, däremot är Anja Lundqvist inte det minsta kapabel att göra sin problematiska karaktär Lena till något annat än ett frustrerande överspel.

Många gånger känns berättelsen tunn och menlös, det hela känns snarare som en spontan idé utan större baktanke. Men det finns också tillfällen som överträffar originalet. Det är framförallt skådespelet mellan Shanti Roney och Jonas Karlsson, som är betydligt mer mänskligt och varmt än då Ola Rapace axlade rollen som Lasse. Även Olle Sarri som den hysteriske Erik är alldeles lysande och erbjuder filmens mest kaotiska och komiska stund då Moodysson låter kaoset braka loss.

I slutändan blir Tillsammans 99 något av ett frågetecken, då allting väl kulminerar känns det endast som en charmig tillbakablick, inte en snillrik studie om förändring och mognad. Dock går det inte att undkomma att Moodysson skapat en underhållande men aningen mållös film som helt och hållet förlitar sig på nostalgi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 264
  • Sida 265
  • Sida 266
  • Sida 267
  • Sida 268
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in