Tillsammans 99
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Lukas Moodysson
Man kan föra in en rad olika cyniska och måttligt artiga spekulationer varför Lukas Moodysson – en av Nordens mest melankoliska och – på senare år, minst kommersiella regissörer, väljer att göra något så o-originellt som en uppföljare.
Moodyssons karriär har de senaste åren endast kunnat beskrivas som besynnerlig till rent förkastlig med makabert skräp som Ett Hål I Mitt Hjärta och det något misslyckade försöket att slå igenom internationellt med Mammut. Att återvända till en av sina mer omtyckta och kommersiella framgångar känns därför förståeligt, som ett led i att stabilisera den skakiga banan.
Då det kommer till att följa upp gigantiska action- eller skräckfilmer är ledordet oftast större och bättre, den sistnämnda visar sig ofta vara svårt att åstadkomma. Men för filmer som verkar inom det rent dramatiska presenterar uppföljare andra problem. Berättandet och karaktärerna måste upplevas som relevanta och addera ett mervärde i följetongen. Förutom Gudfadern Del 2 finns det få lyckade uppföljare till dramatiska filmer, se bara till Oliver Stone som gick på en kolossal mina med den helt skrattretande Wall Street: Money Never Sleeps
Och även om Tillsammans 99 är en – många gånger, underhållande film lyckas den aldrig övertyga om sitt existensberättigande bortom ett krasst kommersiellt syfte. Med den brasklappen ur vägen är det dock anmärkningsvärt hur Moodysson använder filmen som något av en hyllning till två specifika filmer. Festen av Thomas Vinterberg samt Richard Linklaters Boyhood. Samma dramaturgi och struktur från Vinterbergs klassiker är uppenbar, hur en oskyldig sammankomst snart blir till ett infernaliskt kaos. Även om flera uppföljare har implementerat karaktärernas och aktörernas åldrande vill Moodysson närma sig den närmast dokumentära kontinuiteten som Linklater baserade sin film på, hur livet har ändrats radikalt för vissa av karaktärerna och hur det stått still, till och med backat för andra. Avståndet på 23 år tillåter – på pappret, en genuin studie i förändringar, både för karaktärerna och samhället, som var en lika viktig aktör som människorna i den första filmen.
Dock är den kreativa potentialen mer intressant än det faktiska slutresultatet.
Tillsammans 99 väljer gärna det säkra före det osäkra, detta genom att låta flera relationer utvecklas minimalt. Det saknas större dramatisk svärta som var närvarande i del ett, framförallt hos den sena Michael Nyqvists alkoholiserade familjefar. Och genom att följa Vinterbergs berättarstruktur blir flera av de dramatiska vulkanutbrotten väntade och några av de mer intressanta interaktionerna och relationerna blir helt åsidosatta. Den gigantiska ensemblen är ytterligare en faktor i denna negligering. Mängden personer är för många och flera av de mer intressanta har alltför lite speltid. Skådespelet är också en blandad kompott, Gustaf Hammarsten är lika stabil som sist i rollen som den hopplöst optimistiska Göran, däremot är Anja Lundqvist inte det minsta kapabel att göra sin problematiska karaktär Lena till något annat än ett frustrerande överspel.
Många gånger känns berättelsen tunn och menlös, det hela känns snarare som en spontan idé utan större baktanke. Men det finns också tillfällen som överträffar originalet. Det är framförallt skådespelet mellan Shanti Roney och Jonas Karlsson, som är betydligt mer mänskligt och varmt än då Ola Rapace axlade rollen som Lasse. Även Olle Sarri som den hysteriske Erik är alldeles lysande och erbjuder filmens mest kaotiska och komiska stund då Moodysson låter kaoset braka loss.
I slutändan blir Tillsammans 99 något av ett frågetecken, då allting väl kulminerar känns det endast som en charmig tillbakablick, inte en snillrik studie om förändring och mognad. Dock går det inte att undkomma att Moodysson skapat en underhållande men aningen mållös film som helt och hållet förlitar sig på nostalgi.