• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Teaterkritik: Perserna Trojanskorna – ingen bra kväll

20 oktober, 2023 by Petter Stjernstedt

Foto: Sören Vilks

Perserna Trojanskorna
Översättning Jan Stolpe/Lars-Håkan Svensson (Perserna), Jan Stolpe/ Angeta Pjeijel (Trojanskorna)
Regi och scenografi Karl Dunér.
Kostym Helle Carlsson
Ljus Torben Lendorph
Musik Johann Sebastian Back, Magnus Granberg
Ljud Björn Lönnroos
Peruk och mask Peter Westerberg, Nathalie Pujol
Premiär på Dramaten 19 oktober 2023

Jag ska inte ljuga. Det var ingen bra kväll. Jag vandrar mot Dramaten och premiären av ”Perserna Trojanskorna” med hösten nafsande i hälarna. Det är kallt och rått. Vi ska se en sorgesång, nej två sorgesånger, tragedier om krig, fallande imperier, barnamord, förslavade kvinnor och stridande män hårda som städ. Alltid dessa män som tar till stridsvärjan: ”Alla män har som en bisvärm följt sin ledare i strid”.

Föreställningen är en dubbelföreställning av de två pjäserna Perserna av Aischylos och Trojanskorna av Euripides på Dramatens Stora scen i regi av Karl Dunér. Medverkar gör: Anna Björk, Erik Ehn, Stina Ekblad, Jakob Eklund, Thomas Hanzon, Rasmus Luthander, Göran Martling, Marie Richardson, Tina Pour-Davoy, operasångaren John Erik Eleby och en barnkör med medlemmar ur Stockholms gosskör. Föreställningen innehåller nyskriven musik av Magnus Granberg och stycken av Bach.

Dramaten har sorg. Sverige har sorg. Världen har sorg. Det är tungt nu. Sorgen är en oundviklig del av människans korta tid på jorden. Man skulle kunna tänka att sorgekväden kan ge tröst och vara en väg till utlevande av plågsamma känslor. Men sorgen lättar inte av att se andra människor lida.

Och lids görs det genomgående under hela föreställningen. De grekiska-persiska krigen var en serie konflikter år 490-449 före vår tid. Den persiska kungen Xerxes invaderade Grekland med en enorm armé men förlorade oväntat mot de numerärt underlägsna grekerna i slaget vid Salamis, strax söder om Athen. Kriget fick en stor symbolisk betydelse för den nybildade grekiska demokratin och inledde den blomstringstid som idag betraktas som den klassiska epoken i grekisk historia. En av dem som deltog i kriget var Aischylos som förlorade sin bror i slaget vid Salamis. Åtta år senare skrev han tragedin Perserna som handlar om det persiska rikets nederlag och olycka. Även Trojanskorna tar sin utgångspunkt i krig och skildrar förlorarnas olycka och segrarnas brutalitet.

Några av kvällens teaterbesökare bär palestinasjalar. Min bänkgranne säger ”det är så sorgligt, människan har inte lärt sig ett uns av sin historia”.

I pausen hör jag några makar få skäll för att de somnat under föreställningen. En kvart in i andra akten har även min bänkgranne somnat.

Första akten är plågsam. Det bränner inte till och den klassiska monologen är lika träig som vi känner den. Men Dramaten har sin bästa uppställning på scen och i andra akten lyfter det. Det är ändå den svenska skådespelareliten som spelar ut på scen. Stina Ekblad lyser som en fyrbak i det kompakta mörkret.

Den vackert klingande gosskören är en omistlig del av föreställningen liksom John Erik Elebys djupa, fylliga operaröst. Men ändå, med bästa vilja kan man inte säga att föreställningen är en fullträff. Det saknas tajming och en sömlöshet.

Min tonårsdotter är med mig på teatern. Hon säger: ”Allt var kass. Om man levt före Jesu tid så hade man säkert tyckt det var nice. Men man har ju utvecklats en del sedan Trojas fall.” Vi går hem. Utanför Dramaten har det börjat snöhagla.

Text: Marja Koivisto

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Filmrecension: Vintersaga – en resa in i den svenska vintriga själen

19 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Vintersaga
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Carl Olsson

En helt känslomässig resa in i den svenska vintriga själen. En färd genom ett vintrigt Sverige med flera olika scener och miljöer med människor som har en sak gemensamt: vemod. Fast det är inte renodlat vemod, vemodet är kryddat och uppblandat med nostalgi och tragik.

På vinterdisig väg ser vi en lastbil ta sig fram i mörkret. Två unga kvinnor sitter i en bil och pratar om favoritparfym. Ett sällskap rojalistiska pensioner är på middag och sjunger Kungssången. Scenerna sätter igång känslor, tankar, minnen – de talar till flera delar av mig som betraktare. En stark och viktig del i filmen är filmmusiken som är skapad av Ted Ström tillsammans med sönerna Johan och Albin. De målar med musiken.

Filmen börjar med att vi ser en bil fara runt, runt, runt på en asfalterad plats framför en fabriksanläggning. Någon verkar leka med bilen. En scen som utstrålar vemod. Finns det inget mer meningsfullt att göra än att ägna en timme eller mer till att sladda runt med bilen i ensamhet?

En scen i början och i slutet av denna: En äldre person sig fram på en snötäckt väg på en sparkcykel. Vi ser den bara bakifrån och vet inte om det är en man eller kvinna. En bild av vemod men lika mycket nostalgi. Jag åkte spark när jag var liten. Men hur många använder spark idag? Jag ser aldrig någon spark där jag bor i Stockholm. Ett exempel på hur mästerligt mångbottnade filmens scener är och hur mycket begreppet vemod innehåller.

Filmen innehåller 24 inramade situationer ett kallt, fruset Vintersverige. En isande vind drar igenom Sverige. Människor samtalar eller är tysta men vad säger de egentligen? Är alla egentligen väldigt ensamma, är alla isolerade innerst inne? De flesta samtal vi hör och ser i Vintersaga är utmejslat tragiska exempel på oförmågan att verkligen nå varandra. De säger något men vill egentligen säga något annat.

En mycket tragisk scen är från ett parkeringshus där två unga människor sitter på ett kallt betonggolv och intar starka droger. Hundratals människor dör av överdoser i Sverige varje år. Denna scen gör ont att se. Och tyvärr tycks det inte vara något tema i människors medvetande idag. Det är ju många, många fler som dör av överdoser än i de kriminella gängens skjutningar. Gängskjutningarna är dock ett ämne som inte finns med.

Denna fantastiska meditativa film har ingen yttre handling, det är inget drama, inga huvudkaraktärer även om vissa personer dyker upp några gånger i filmen. Stämningen är handlingen. Bilderna, foton, miljöerna och musiken bildar en suggestiv helhet som talar till mig på flera nivåer.

Att Carl Olsson är inspirerad av Roy Andersson är uppenbart. Många bilder i filmer har precis samma stil med människor som står lite stelt och tafatt i gråbrun-murriga miljöer som i Roy Anderssons mästerliga filmer.

Vemod, nostalgi, tragedi – Vintersaga talar till både känslor och tankar och dröjer sig kvar inom mig länge, länge. Carl Olsson har definitivt tagit en plats bland de stora svenska filmskaparna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Carl Olsson, Filmkritik, Ted Ström, Vintersaga, Vintersverige

Filmrecension: The Miracle Club – en riktig feel-good-film med Maggie Smith

18 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

The Miracle Club
Betyg 3
Regi Thaddeus O’Sullivan
Manus Joshua D. Maurer, Timothy Prager och Jimmy Smallhorne, baserat på en berättelse av Jimmy Smallhorne
I rollerna Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney
Svensk biopremiär 20 oktober 2023

En riktig feelgood-film med stjärntrion Maggie Smith, Kathy Bates och Laura Linney. Att se Maggie Smith i en film är alltid lika underbart. Vilken roll hon än tar sig an så gör hon det bästa av den.

Vi får följa några familjer och speciellt några kvinnor under sextiotalet på Irland. Lily (Maggie Smith), Eileen (Kathy Bates) och Dolly (Agnes O’Casey) är till största delen fast vid att passa upp sina tidskrävande män och vardagens alla sysslor i den lilla byn. Det är en by dit jämställdhet inte nått. Det är kvinnornas uppgifter att sköta barn, handla mat, laga mat. städa och ja över huvud taget finnas till och passa upp. Männen är handfallna när det gäller hemmets alla sysslor. En dag får de tre väninnorna chansen att resa utomlands, till Lourdes i Frankrike. Lourdes är en berömd pilgrimsort med heligt vatten som sägs kunna utföra mirakel på de som badar i det.

Resan kompliceras av att deras män inte alls ger dem något stöd. En man till och med försöker hindra sin fru att åka iväg. Ovanpå det dyker Chrissie (Laura Linney) upp i byn för sin mors begravning. Chrissie övergav byn fyrtio år tidigare och det finns många olösta konflikter och sårade känslor som dras upp till ytan när Chrissie kommer till byn. Dessutom har Chrissie mage att följa med till Lourdes. Som vi förstår är det svek och sårade relationer som far runt.

Det är en mänsklig berättelse som säkert många kan identifiera sig med. Även om männens handfallenhet när det gäller hemmets sysslor väl förändrats i vårt samhälle idag. Filmen är till rätt stor del förutsägbar. Mycket kan vi räkna ut hur det ska gå. Det gör dock ingenting. Skådespelarna är alla så bra och vi kan behöva en film med feel-good-känsla som ger hopp i en rätt dyster tid i världen.

Ett pressmeddelande berättar att Dublinbon Jimmy Smallhorne, författaren till boken som filmen bygger på, inspirerades av sin egen mamma och sin barndoms alla starka kvinnor. Regissören Thaddeus O’Sullivan har också ett personligt förhållande till innehållet då hans mamma brukade be till jungfru Maria för sin mans vacklande hälsa och reste till Lourdes när han blev bättre, som ett tack.

Regissören Thaddeus O´Sullivan berättar om sitt arbete med skådespelarna:
-Jag brukar släppa skådespelarna fria först, och sedan regissera dem. Jag var i synnerhet försiktig med Maggie Smith för att hon är en sådan legend, men hon sa bestämt till mig ”Bara tala om vad du vill ha!” .

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Lourdes, Maggie Smith

Filmrecension: Killers of the Flower Moon – Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare

18 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Killers of the Flower Moon
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 oktober 2023
Regi Martin Scorsese
Längd 3 timmar 26 minuter
I rollerna Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Jesse Plemons, Lily Gladstone, Tantoo Cardinal, John Lithgow, Brendan Fraser, Cara Jade Myers, JaNae Collins, Jillian Dion, William Belleau, Louis Cancelmi, Tatanka Means, Michael Abbot Jr, Pat Healy, Scott Shepard, Jason Isbell, Sturgill Simpson

True crime från 1900-talets början i ett reservat för Osagefolket, från de amerikanska ursprungsbefolkningarna. Det är en skickligt filmad berättelse med enastående duktiga skådespelare som Leonardo DiCaprio, Robert De Niro, Lily Gladstone och Jesse Plemons. En skoningslös, mörk berättelse om människors ondska – en brutalt rakt på sak-skildring av hur var och en har ansvar för sina beslut, sina val och sina handlingar.

”Killers of the Flower Moon” bygger på en bok av David Grann och utspelar sig i 1920-talets Oklahoma och skildrar seriemord på ursprungsbefolkningen Osage Nation. Osager är den etablerade benämningen på en siouxspråkig indiannation vars egen benämning på sig är Ni-u-kon-ska (”de mellersta vattnens barn”). Osagefolket är förmodligen den rikaste indiannationen i USA vilket retade många vita amerikaner. När osagefolket tvångsförflyttades till ett litet och kargt område i Oklahoma fick detta folk rättigheterna till alla naturresurser. När stora oljefyndigheter gjordes i området blev osagefolket rika. Givetvis gjordes många försök att ta ifrån oaserna dessa rikedomar. Boken och filmen skildrar ett av de mest djävulska metoderna.

Ett sätt att försöka få kontroll över rikedomarna var att varenda osager sattes under en vit förvaltare så att de inte kunde disponera självständigt över sina egna pengar. Osagernas barn tvingades dessutom att gå i katolska skolor där de uppfostrades enligt den vita mannens seder.

I filmen får vi följa Ernest (Leonardo DiCaprio) som varit ute i krig och nu återvänder hem till Oklahoma för att bo med sin morbror Hale King (Robert DeNiro). Hale King har status i staden och har upprättat ett sken av att han är vän till urinvånarna och månar om dem. Ernest är rätt korkad och ryggradslös. Hans farbror uppmanar honom att bli vän med och sedan gifta sig med fullblods-osagekvinnan Mollie (Lily Gladstone). På det sättet kommer Ernests barn att ärva oljefyndigheter. Hale King är dock inte bara ute efter att kommande generationer av hans släkt ska få del av oljans rikedomar. Han anlitar kriminella till att döda urinvånare för att kunna få tag på deras oljefyndigheter och rikedomar.

Det är en berättelse som det gör ont att ta till sig, samtidigt som den är fruktansvärt realistisk i hur den skildrar vad människor kan vara kapabla till att göra på grund av girighet. Det är också en plågsam skildring av hur de som har makten ofta kan klara sig.

Det är en helaftonsfilm på tre och en halv timme. Trots längden är den aldrig seg. Jag tror ändå att den skulle kunna kortats ned med femton-tjugo minuter och ändå berätta lika mycket. Det är framför allt. De är framför allt Ernests oförmåga att ta ställning för det som han egentligen vet är rätt som kanske upprepas för många gånger. Å andra sidan vill nog regissören att Mollies utveckling ska få ta sin tid. Om filmen varit något kortare hade jag nog satt allra högsta betyg, men den är en av årets enastående filmer. Helt klart. Scorsese bevisar än en gång att han är en av vår tids stora filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Martin Scorsese, Robert De Niro

Jazzigt sval kammarmusik blandar bekant tonspråk med väsensskild mystik – Most Def av Linchpin

17 oktober, 2023 by Mats Hallberg

Linchpin

Mos Def

4

Inspelning hösten 2021 Equmeniakyrkan i Floda av Åke Linton (även mixning)

Imogena

44:56

Releasedatum: 13/10 2023

I helgen befann jag mig på skivdebutens releasespelning. Den ägde rum i Betlehemskyrkan i centrala Göteborg under vinjetten ”Come Sunday”. Mig ovetandes hade den planlagts som ett led i en dubbelkonsert. Linchpin, Joona Toivanen på preparerad flygel och Ebba Westerberg på slagverk, avlöstes av duon Anders Hagberg och Johannes Lundberg. Hagberg på diverse flöjter plus en gnutta elektronik i intimt samarbete med Johannes Lundberg på kontrabas och röst, framförde magisk musik från tre album jag recenserat. Var därtill förtrogen med hur spännande det låter om Hagberg och hans medarbetare live. Att ljudet var om möjligt än mer fabulöst än vanligtvis, kan bero på att P2 var på plats. Som grand final förenas dessa två duos ytterst sofistikerat i i Joona Toivanens stycke Planned Obsolescence ett infallsrikt och underhållande alster vars pockande basgång förvandlas till ett uppfriskande sönderfall. Anteckningar togs från ett evenemang värt en egen text. Representant från arrangören vittnade om glädjen i att träda in i olika tillstånd. Bara att instämma!

Så gott som samtliga låtar från Most Def framfördes live inför andäktigt lyssnande publik. Har tidigare hört Linchpin vid två tillfällen och dess två vitala komponenter var för sig ett antal gånger, tyckt om vad de åstadkommit Toivanen, av finländsk härkomst, bor sedan länge några mil ifrån Göteborg. De tio titlarna på albumet har skrivits av duon gemensamt eller separat av någon av dem. På fyra av dem förekommer antingen tenorsaxofon spelad av Lisen Rylander Löve eller cello trakterad av Jonas Franke-Blom.

Linchpins samarbete sträcker sig flera år tillbaka då ett intresse för improvisation och stämningsfulla sound delas. Musiken sägs röra sig från dansant till minimalistisk i händelserika kompositioner som inuti sticker av i olika riktningar. Påpekas dessutom att de vackra omgivningarna vid platsen för inspelningen påverkat, adderat stråk av nordisk folkton.

foto Tommy Jonzon från 2018

Inledande HPKSM (varit arena för improviserad musik) bjuder på inlevelsefullt spel av den av många ofta anlitade Lisen Rylander Löve över finstämt musicerande på preparerat piano. Omvandlas sedan till en suggestiv sak i sprittande folkton när Westerberg involveras. Som rubriken slår fast varvas västerländskt igenkännbara tongångar med trevande, österländska klanger. I de främmande , stundtals esoteriska klangerna präglas det dröjande, sparsmakade soundet av Westerbergs arsenal av attiraljer. Friheten att experimenterar bejakas med klanger som tar ut svängar, förflyttas åt helt olika håll med melodi- och rytminstrument. På nästan hälften av materialet förstärkt med blås eller cello, vilket är en klok utvidgning av sättningen.

Ljuddesigern Åke Lintons inverkan ska inte underskattas, så gott som alltid en garant för kvalitet. Vad beträffar Toivanens omsorgsfulla anslag passar det att stundtals referera till Keith Jarrett, Jan Johansson och möjligen Per-Henrik Wallin.

Finliret på subtilt stillsamma Marsh fångar in lyssnaren. Ett annat försiktigt och fint stycke av repetitiv karaktär heter Vända blad. Överlag hörs mångskiktade kompositioner vilka det händer mycket med. Angenämt krumbuktande och introverta inslag skiftar ibland till medryckande melodier, som i ett par fall har hitpotential. Musiken framskrider genomgående väldigt eftertänksamt utdraget. Kammarmusiken fordrar koncentrerade öron. I liveformat låter den otvivelaktigt mer tillgänglig. och kommunikativ.

foto Ralf Rosenberg

I underfundiga Viasna adderas elektronik med varsamhet. Cellons resonans förstärker förnämligt ett styckes begrundande vemod. Den lika vackra som melankoliska finalen är poröst majestätisk. Pianoslingan och kompletterande instrument sätter sig i skallen.

Efter lyssningen känner man sig stärkt och rofylld. Man får vara beredd på vissa avantgardistiska drag och inställd på att skiftningarna i temperament går fram väsentligt tydligare live. Knappast musik för gemene man utan för den som söker det annorlunda. Lyssnar du noggrant i enskildhet i hörlurar belönas du!

Arkiverad under: Skivrecensioner

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 262
  • Sida 263
  • Sida 264
  • Sida 265
  • Sida 266
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in