• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Mäktiga kontraster – Nedslag i Stockholm Jazzfestival del II

2 november, 2023 by Mats Hallberg

foto Leo Ahmed – Leela James på Nalen

21-22/10 2023

Är en långsamt arbetande skribent med många skrivuppdrag som i frustrerande omgångar dragits med en strejkande dator. Därför har inte rapporter från alla spelställen jag frekventerade redovisats tidigare. Ska försöka att med hjälp av anteckningar och fotografier försätta mig i de tillstånd jag var i då för cirka en och halv vecka sedan.

I mycket ogästvänligt blött huvudstadsväder hinner jag till Glen Miller Café i god tid till andra set efter att sett tribut-programmet ”Blossom Dearest” på nya Cirkus. Knökfulla GMC frontas av svensk-isländskan STINA MISSNASTI AGUSTSDOTTIR och hennes minst sagt potenta powertrio. Med spänd förväntan manövrerade jag mig till en minimal yta längst bort i den lätt klaustrofobiska lokalen. Välkomnades av isländskan och det föll sig naturligt att inte bara tacka, utan också prata med en nöjd artist efteråt. Hade inte tidigare hört henne live, däremot i entusiastiska ordalag recenserat två senaste albumen. Och sångerskan serverade en stekhett anrättning tillsammans med Morgan Ågren bakom trumsetet, Andreas Hourdakis sittandes med sin klangrika gura och bakom i jämnhöjd kamperar Henrik Linder med sin vidunderliga elbas.

foto Kerstin Baldwin Sterner

Osannolikt att någon med kännedom om vad dessa fyra individer kan uträtta gemensamt, var inställd på en prydligt tillbakalutad spelning. Ändå måste stormvinden som i sjok drog genom GMC definieras som sensationell, blev en sanslös happening att bära med sig resten av livet. Kan inte erinra mig ha upplevt lika sugna, lika motiverade musiker som i samma utsträckning förvaltat omfattande glipor. Dylika impulsiva infall skulle knappast kunna inträffa i studio. Linder står genomgående för osviklig stabilitet när Ågren triggar Hourdakis att på fusionröjigt manér ge sig av på expanderande utflykter, vilka Ågren kontrar på som en extatisk rytmläggare. Imposanta huvudrollsinnehavaren lät sålunda männen ta över i perioder, leka av sig rommen för att nyttja en sliten kliché. Deras sound kanske inte innehöll så många procent jazz. Men vem på en vidsynt festival bryr sig?

foto Kerstin Baldwin Sterner

Till att börja med görs Lover Man i sparsmakat ”dirty” groove. Ågren varvar upp, bjuder på kontraster medan Hourdakis ägnar sig åt eldfängt coolt riffande. Augustsdottir firar triumfer i sin egen Body om att inte längre tukta den kropp som i uppväxten led av balettens fysiska begränsningar. Hip Hop-soul och reggae korsas i gungande brygd och garneras med bedårande excesser på elgitarr.

Stina berättar att när hon flyttade till Kanada kände hon inte till Joni Mitchell. Hämtat från ett isländskt projekt tolkas Both Sides Now genomsyrad av vindlande förföriska klanger. Oantastlig sång förstås och ett tema som grant dekoreras av Hourdakis. Njuter av oväntad cover med feature från basist Henrik Linder. Lyckas identifiera syntigt svepande 80-tals hitten Killing Moon av Echo & The Bunnymen. Här svärs ingen trohet mot originalet. Tvärtom tas majestätiska anslaget vidare genom vildsint energi och snyggt utsmyckade linjer. Det 6-strängade bandlösa instrumentet binder samman Hourdakis angenäma eskapader som Ågren kuggar i och för musiken framåt, furiöst krängande.

foto Kerstin Baldwin Sterner

Är skapligt förtrogen med Andreas Hourdakis sound efter att ett antal gånger hört honom live, men aldrig förr hört honom omsätta så många idéer. Han betedde sig som en genuin gitarrhjälte när rytmsektionen med Ågren i spetsen iscensatte dueller, utmanade till stordåd bortom sedvanligt spel i genren jazzgitarr. Och fyrverkeriet av kaskader från Morgan Ågren skapade en extraordinär nerv i detta trånga utrymme. Sångerskans stämband och passionerade inställning inbjöd till den exceptionella energi som alstrades av publik och utövare. Hon jublar åt att regelbundet få sjunga med uppbackning av ena halvan från Mats & Morgan.

foto Kerstin Baldwin Sterner

Vilka avgörande händelser ägde rum avslutande set? Stina på duo med Henrik Linder gör en ömsint spröd sak, nämligen I Won´t Grow Up. från 50-tals musikalen Peter Pan. Därefter anför Stina i makalöst ösigt paradnummer. Att jag förnimmer Björk-vibe beror på att på repertoaren finns Birthday av Sugarcubes. Jazzrockig urladdning som heter duga med finurliga figurer på gitarr jämte ett pulserande groove och fladdrigt avancerat bassolo. En av aftonens definitiva toppnoteringar! Var dessutom födelsedag för bandets påslagne strängbändare, vilket självfallet uppmärksammades. Febrigt utflippade tendenser fortsätter och fördjupas än mer i What A Little Moonlight Can Do, filmschlagern från 30-talet som blivit en tidlös klassiker. Extranumret utvecklas till en seans av afro-beat. Powertrion lägger in turbon. GMC kokar av upphetsning när Andreas och Morgan ursinnigt duellerar. Magi uppstår!

Söndagen 22/10 tar jag mig mitt på dagen till Södermalm med SL. Går till Mosebacke där utsikten beundras och vandrar upp till Ivar Lo-Parken. Laddar upp för tidig eftermiddagskonsert på Källarbyn i Gamla Stan. STELLA GUSTIN är som det brukar heta ung och lovande. Bakom sig har hon terminer på Fridhem och förmodligen musikgymnasium i Västerås. Närmsta åren kommer ägnas åt förkovran på KMH. Vad beträffar skivinspelningar vill sångerskan skynda långsamt i motsats till flera andra jämnåriga kollegor. Jag stiftade bekantskap med Gustins sångkonst på jazzfestivalen i Ystad och skrev en uppskattande recension av en 2/3 konsert. Konstaterade då att förutsättningar för en framgångsrik karriär finns tack vare erforderlig teknik och utstrålningen är en plusfaktor. Ser inget skäl till att ändra uppfattning efter upp emot en timmes festivalkonsert.

Tillgodogör mig i det vita valven under jord i Gamla Stan (första besöket på Källarbyn) en hel konsert med henne och en kvartett för första gången. Ackompanjerar gör Eskil Larsson på tenorsaxofon, pianisten Milos Lindegren och en rytmsektion bestående av Mattias Nyman bakom trummorna och vid kontrabasen den rutinerade vikarien Tomas Sjödell. Gustin som undviker att låta som någon av sina förebilder är influerad av bland andra Nancy Wilson, Carmen McRae och Betty Carter. Arren på spännande standards har sammanställts av sångerskan. Scat förekommer, fast sparsamt jämfört med frekvensen hos många andra kollegor.

Gustin ger oss direkt pang på ett supersnabbt alster signerat Jon Hendricks. Borde nog inte ha valt en för stämband och tunga så krånglig harmonik. Låter smidigare i ljuvligt ledig version av Together med feature på bas. Fäster mig vid sömlöst samspel sångerska – instrumentalister och hur angenämt Lindegren broderar ut melodin. Soundtrack betitlat Someday In New York introduceras. Originalet sjöngs faktiskt av hör och häpna en manlig stjärna. Dängan Mel Tormé tog hand om innehåller elastiskt smeksamma fraser från Eskil Larsson. Hans mogna spel får mig att associera till Fredrik Lindborg. En av konsertens krön nås av en vacker röst enbart ackompanjerad av piano i Then I´ll Be Tired Of You från 1934. Båda uppvisar utsökt handlag med balladen.

Gustin påpekar att tempot skrivas upp tredubbelt The Song Is You, marinerad i energiska passager. Samtliga behärskar galant den uppdrivna svårighetsgraden. Lovande jazzsångerskan har en fäbless för berörande ballader. Hennes favorit är romantiska I Only Have Eyes For You som framförs utomordentligt balanserat och rytmsektionen adderar en subtil utvikning inklusive effektfulla kantslag. I en annan sekvens konverserar Nyman snitsigt med saxen. Uppskattar verkligen den boppiga energi kvartetten levererar. Blir förtjust i hur Gustin och musikerna rytmiserar Love You Madly och den obesvärade frejdigheten i musikalnumret A Lot Of Living To Do. Allra sist excelleras i smeksamt sound präglat av förstklassig frasering. Belåten publik tar tacksamt emot interpretens fina framförande av Some Other Time var i Nymans vispspel och Lindegrens anslag bör lyftas fram. Ur musikaliskt hänseende ser framtiden ljus ut för Stella Gustin.

Den tredje intima konserten i min del 2- redogörelse går av stapeln på klassiska Engelen och är märkligt nog utan entréavgift. Hör merparten av första set och början av andra med den garvade Tessan Milveden, som jag träffat i samband med festivaler men inte tidigare hört sjunga live. Däremot recenserat och rosat hennes skivdebut Openness härom året Att jag inte kan förmedla en samlad bild beror på på att Milveden i förväg hade dissat spelningen och att jag inte ville stressa till Nalen plus att jag tog fel buss. Verksam sedan 80-talet omger sig Milveden av en pianolös kvartett bestående av flitigt förekommande solisten Catharina Wiborgh (med i Bag Ladies som recenserats live och på skiva) på altsaxofon, Sven-Eric Granholm på gitarr, trumslagaren Nils Danell (minns honom från Lars Sjöstens kvartett) samt på kontrabas Jean-Claude Brival.

Registrerar en avspänd tillställning där väl valda jazzstandards mixas med bluesigt material. Chosefria Milvedens genuina framtoning påminner ibland om den på sin tid fabulösa Nannie Porres. Hör expansiva och mustiga tolkningar av standards som Autumn Leaves, On Green Dolphin Street (där vi får veta hur den kom till och i vilket sammanhang) Hinner också njuta av bedårande All The Things You Are och This Masquerade. Har för mig att den först nämnda låten övergår i svensk översättning. Dessutom görs en instrumental sprudlande framställan av Take The A-Train. Hade önskat att jag kunnat höra mer av detta exklusiva gig som också innefattar sofistikerade All The Things You Are och The Masqaurade

Blir upplyst om att framträdandet genomförs orepeterat. Trots att det sker på uppstuds hittar man varandra. Allt sitter som det ska.. Musiken är snyggt skrudad, anspråkslös hållning rymmer samtidigt en omsorg om detaljer. Gitarrist Granholm intar en tämligen försynt position och vad jag kunde höra endast enstaka solo, medan aktive altsaxofonisten tjusigt smyckar ut i princip varje melodi. Gillar Danell som markerar rytmen utan större åthävor.

foto Leo Ahmed

Tillsammans med cirka 700 förväntansfulla R & B-fantaster befinner jag mig på anrika Nalen för att kolla in hajpade LELLA JAMES. Souldivan från L.A som enligt programhäftet gjorde succé på festivalen för femton år sedan (Skeppsholmen?) har haft sju radiohits plus två listettor på Billboard. Ett helt album har tillägnats Etta James och har delat scen med flera storheter. Goda förebilder en masse framhålls av en artist som live inte kan låta bli att vara tröttsamt skrikig, som en mycket fattigare upplaga av Millie Jackson, Missy Elliott eller nämnda Etta James (som jag sett och golvats av utomhus i Göteborg). Blev sammantaget en väldigt konstig konsert på cirka 70 minuter. Lämnar flådiga forna jazzpalatset förvirrad.

Ett skäl till min högst berättigade besvikelse beror på omgivningen. Endast två bastanta instrumentalister ansvarar för soundet. Dels en bombastisk trumslagare med ansenlig utrustning driver massivt på likt piskrapp från baskaggen, dels en snubbe på klaviaturer vars slingor inte tränger igenom förrän efter cirka 40 minuter. Smått skandalöst! I hans instrument är en hysteriskt uppumpad bas lagrad till förfång för ljudbilden. Istället för sväng låter det statiskt och vi dränks i obalans. Ytterst tveksamt om liknande stenhård volym förekommit tidigare genom festivalens historia. Frekventa tjatet på publiken att ge större respons är en total felfokusering, dessutom bara onödigt att kräva att lampor ska tändas, eftersom folk faktiskt är med på noterna. I kanske en trekvart var tillställningen fånigt forcerad., oftast med onaturligt extatisk framtoning i en mer än hundraprocentig satsning. Varför vilja köra över en blandad välvilligt inställd publik?

foto Leo Ahmed

Leela James, hennes två körsångerskor och musikerduon är inte i närheten av att vara på samma nivå som sina. förebilder. Någonstans i hysterin gömmer sig troligen listettan Don´t Want You Back. När jag checkar av mina anteckningar hittas ändå ljuspunkter. I andra låten etableras tillfälligt ett åtråvärt groove. Och jag noterar röstens skärpa och bett och i bästa fall exalterad soulfunk som funkar. Saknar dock elbasist, blås och i viss mån riffande gitarrist. Underhållande referens till suggestiv 80-tals funk á la Mary Jane Girls genomförs. Fragment av framvällande neo-soul borde ha spunnits vidare på. Straka singeln Complicated från 2021 är dock i för hög utsträckning centrerad kring feta beats. Å andra sidan applåderas lusten att referera till svart musikhistoria, exempelvis I Rather Be With Uou (B. Collins).

Sista fasen inträffar en glädjande kontrast. När jag hade gett upp förhoppningen om vettigt ljud frånkopplas basen och trumslagaren tar paus. Trevligt nog tillverkas ballader genom övertygande sång till ackompanjemang av digitalpiano. Förföriska Fall For You i denna avskalade version möts av konsertens största bifall, vilket också beror på att folkhavet framför mig (håller till allra längst bak i salen) vill bli förlösta. I extranumret svänger det plötsligt och kroppen gungar med. Perfekt rytm framkallar feststämning och omedelbart gensvar. Onekligen en konstig konsert med flera olika faser!

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Sound of Freedom – stark, välgjord, spännande, berörande

1 november, 2023 by Rosemari Södergren

Sound of Freedom
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Alejandro Monteverde

Ingen kan se denna film utan att bli berörd på djupet. Det måste vara omöjligt. I så fall är den som inte blir skakad av Sound of Freedom gjord av sten rakt igenom. Den är både spännande och stark. Trots att den bygger på verkliga händelser fungerar den ändå perfekt som drama. En fallgrop för många filmer som bygger på verkligheten är att redovisnings-skyldigheten tar över för mycket, att regissören tar med mer än vad som är bra för dramaturgin för att han eller hon känner att berättelsen måste redogöras mer detaljerat. Här är resultatet en dramatisk film som engagerar mig som tittare och ger mig en insyn i något som jag egentligen inte skulle vilja veta mer om men som det är något vi alla bör vara medvetna om.

Filmen är djupt tragisk och samtidigt ger den hopp. Den skildrar sextrafficking av barn och kampen mot den. När det gick upp på amerikanska biografer slog den i antalet sålda biljetter ut båda de två stora kassafilmerna, den nya Indiana Jones och den nya Mission: Impossible. Att en film om sextrafficking av barn kan locka storpublik i USA säger en hel del om hur stort engagemang frågan väcker är och att filmen är välgjord. Det är skickligt att kunna skapa en underhållande film av ett så svårt och tragiskt ämne.

Sextrafficking av barn är den snabbast växande av alla kriminella verksamheter i världen.
Den är redan nu större än illegal vapenförsäljning och är på väg i rask takt att bli större än all världens knarkhandel. Fakta är att slavhandeln är i världen idag större än den var under slavtiden. Bland dessa slavar finns många som säljs som sex-slavar.

Filmen bygger på en sann historia där vi får följa Tim Ballard, en amerikansk agent som arbetar för att sätta fast straffickingligor specialiserade på barn. Men en dag känner han att det inte räcker. Att sätta dig ligorna är visserligen nödvändigt men han vill också kunna rädda dessa barn, dessa unga offer och han får med sig några medarbetare och spårar upp kidnappade barn som säljs som sexslavar.

När Tim Ballard och hans män lyckas rädda en liten mexikansk pojke får de reda på att pojkens syster också kidnappats och är sexslav någonstans. Tim Ballard kan helt enkelt inte släppa det. Vetskapen förtär honom inifrån. Han måste finna henne, till varje pris. Sökandet efter att hitta systern för honom och hans män ut på en farlig – in i Columbias gerillas territorier.

Berättelsen är stark, självklart. Men den är också dramaturgiskt välgjord, spännande och engagerande.

Huvudrollen, Tim Ballard, spelas av Jim Caviezel. Han är privat också engagerad i kampen mot sextrafficking. Jim Caviezel slog igenom i storfilmen Greven av Monte Cristo och har också spelas Jesus i Mel Gibsons The Passion of the Christ. Han har också spelat mot Stallone och Schwarzenegger i Mikael Håfströms Escape Plan och i tv-serien Person of Interest.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Sextraffickning, Sound of Freedom

Välbehövligt porträtt i animerat monologformat – The art Of Being Many Hannah Arendt på Teater Trixter

1 november, 2023 by Mats Hallberg

foto Ines Sebalj

Manus & regi: Birte Niederhaus

Musik & ljudbild: Anna Gustavsson

Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ljud- och ljusteknik: Miranda Seiborg Wikström

Film & projektioner: Fredrik Egerstrand

Producent & kostym: Anna Sefve

På scen: Annika Nordin

Övriga medverkande: Guled Abdullahi, Gunnar Lundgren, Fabian Engvall, Mia Persson

Urpremiär: 28/10 2024 hos Teater Trixter, Masthamnsgatan i Göteborg

Spelas till och med 8/12

Om jag vore en äkta intellektuell skulle Hannah Arendt (1906-1975) ha lästs, skulle kunnat sätta in filosofens tankegångar i en kontext. Hon betraktas som en av 1900-talets främsta självständiga röster, betonade sin inriktning på politisk teori även om hon studerade för auktoriteten Martin Heidegger. I New York var hon knuten till en inflytelserik krets och undervisade vid ett progressivt universitet. Erkänner att jag nöjt med att vara medveten hennes betydelse. Judinnans livslånga besatthet vid att analysera nazismens och andra ideologiers barbari har utgjort underlag för flera dramatiker – exempelvis P-O Enquist.

Blir därför något av en matnyttig historielektion för mig som vetgirig novis att se monologen om Hannah Arendt, hennes resoluta konklusioner kombinerat med viktiga nedslag i biografin. Trixter väljer att placera publiken vid runda cafébord längs långsidorna på samma yta som fungerar som scen. Vilka olika sätt deras lokal används på är en av yttre spännande faktorer hos frigruppen vars kontrakt trist nog är uppsagt. Placeringen Innebär i praktiken att föreställningarna spelas med endast en tredjedels publikkapacitet. Ska sägas att monologen inte utspelas på en särskild plats, utan ageras ut på hela svarta trägolvet, vilket drar in åskådarna än mer i berättarens utläggningar. Talas i omgångar i mikrofonstativ i ena änden. Tvärs över bakom ett draperi döljer sig en lya med piano, radio och travar med böcker.

foto Ines Sebalj

Andra grepp fördjupar och förstärker en luftig monolog av Birte Niederhaus vars längd uppgår till femtio-femtiofem minuter. Syftar på att monologen varvas med video i svartvitt. En skickligt gestaltad fortlöpande intervju visas. Distinkta samtidigt öppna frågor returneras i skarpsinniga haranger. Annika Nordins utseende uppvisar en porträttlikhet med Arendt, fast vissa drag också tycks mig överensstämma med Marguerite Duras. Musikens roll som skildrare av livsbegär och omvittnade fasor måste också påpekas. Tyckte mycket om rutinerade Anna Gustavssons musik inklusive ljudinstallation.

Det tredje greppet i vad som på grund av undersökande och medskapande inslag går under beteckningen devising, hålls hemligt. En ung reslig man med rötter till Somalia lösgör sig nämligen ur publiken. Kände igen Guled Abdullahi från två tidigare pjäser och borde inte förvånats över inbrytningen. Hans intensiva appendix i en minimonolog artar sig till ett ack så förutsägbart angrepp på förment samhällsklimat, utan tillstymmelse till problematisering av kriminella klaner eller ökat terrorhot. En rallarsving implicit mot Sveriges näst största parti som anser att skötsamma nya svenskar, vilka är för att anamma våra värderingar och demokratiska ideal ska värnas . I The Art Of Being Many lanseras ändå ståndpunkten som en form av rasism. Den påstås önska honom bort från landet han bor i och kanske föddes i. Huvudpersonen själv var av allt att döma alldeles för insiktsfull för att förespråka ett sådant enkelspårigt resonemang, inte minst mot bakgrund av situationen för judar (i södra) Sverige för närvarande, det ensidiga kulturkändisuppropet och terroristattentatet mot landslagsfans i Bryssel. Man hamnar snett helt enkelt! Talande tondövhet!

foto Ines Sebalj

Annika Nordin förkroppsligar alldeles lysande kvinnan som gått till historien som en av de viktigaste tänkarna under 1900-talet. Som sig bör äger hon varje kvadratmeter på den vidsträckta scenen. Teser ur böckerna Människans villkor och Den banala ondskan om Eichmann citeras med emfas. Kompromisslöst hävdas slutsatser som görs till sanningar. Men Arendt var ingen torrboll. Nordin demonstrerar att hon vibrerade av liv, kunde konsten att roa sig i Paris och USA trots upptagenheten av ondska.

Tonfall, kroppsspråk och rörelseschema bidrar till att fånga publiken med estetisk skärpa. Genomgående förmedlas en beslutsam attityd, sällan tvivel. Vi får framför allt i rapsodiska nedslag lära känna den passionerade privatpersonen och effekten av att leva i ett öppet förhållande. Risken att uppsättningen skulle bli för docerande undanröjs energiskt genom kraftfullt, till och med fysiskt skådespeleri.

Osäker på om Nordin framfört monolog tidigare. Däremot framgår det att Niederhaus och Nordin känner varandra sedan tidigare samarbeten. Regin vässar budskapet, ölar dessutom förståelsen för personen bakom de berömda formuleringarna. Brev, skrifter och föreläsningar utgör monologens gedigna råmaterial. Scenkonstverket kännetecknas, med undantag för nämnda haltande samtidsmarkör, av en smart sammanbindande konstruktion.

ps Att recensionen skrivs så här långt efter premiär är definitivt inte optimalt. Beror huvudsakligen på att datorn strejkat.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik

Angenämt sound kryddas med enastående solon – Jeff Lorber Fusion på Valand

30 oktober, 2023 by Mats Hallberg

26/10 2023

Valand i Göteborg (Arrangör: Jazzföreningen Nefertiti)

Produktive ”klaviatur-hanteraren” Jeff Lorbers katalog består av cirka 25 album, i eget namn eller angivna som Jeff Lorber Fusion. 2018 tilldelades han högst välförtjänst en Grammy för bästa samtida instrumentalalbum. Vill hävda utan att ha skivorna att 70-åringens erfarenhet och raffinerade samspel med utvalda vänner lämpar sig bäst att tillägna sig live. Jag hörde honom minst en gång under perioden då jag kunde använda mitt publikombudskort på Nef. Han har samarbetat med flera av de största namnen inom fusion och funk. Men också gjort mer tillrättalagd ”smooth” jazz och pop som session-musiker (Kenny G, Herb Alpert, Laura Branigan med flera). På Youtube finns videor med honom tillsammans med exempelvis Chick Corea och George Duke.

I höst är hans virtuosa powertrio ute på Europaturné. Betraktar dem på liknande sätt som med respekterade gitarristen Carl Verheyen när han gästade Kungsbacka under pandemin. Gitarristen i all ära. Att han hade anlitat giganterna Alphonso Jonson och Chad Wackerman förlänade det eventet en extra lyster (fick dessutom träffa musikerna efteråt) Jeff Lorbers partners på scen är inga mindre än Jimmy Haslip på elbas och bakom trumsetet den tio år yngre Sonny Emory. Haslip, en av grundarna av Yellow Jackets har jag också sett på Nef och dessutom på Nalen etc. Emory som också är låtskrivare och sångare har senaste sex åren turnerat med Eric Clapton. Annars bygger hans berömmelse på att ha varit medlem i Earth, Wind & Fire, det beat som präglade dansant dänga av B´52:s, att ha ingått i Bruce Hornsby´s band samt samarbeten med Al Jarreau, Steely Dan, Bette Midler, David Sanborn, Phyllis Hyman, Chic, Lee Ritenour med flera.

Konserten behövde flyttas till ett hörnrum på andra våningen där ett ordenssällskap annars håller till. Folk satt antingen kring två långbord eller intog ståplatser. Ljudet var lyckligtvis alldeles lagom dimensionerat. Lorber presenterade merparten av låtarna, fast försmädligt nog var titlarna svåra att uppfatta. Man överraskar genom att lira utan paus. Blev så entusiastisk att jag glömde ta tiden, fast tippar att konserten pågick i halvannan timme inklusive extranummer. Bandledaren trakterade stundtals ett Nord keyboard med vänsterhanden medan den högra tog ut melodislinga på vad jag tror var fender rhodes.

Redan första låten antar olika skepnader, innehåller fräcka övergångar. Vi informeras om att Water Sign och He Had A Hat framförs. Sprudlande optimistiskt sound slår över till avspänt, flödande groove med ypperligt bas-feature. Oklanderlig inledning fungerar delvis som uppvärmning. Sedan blir det åka av i spännande förlopp.

Emory agerar ibland pådrivare. Och efter tv-tre potenta låtar kreeras uppbruten rytmik på förväntat virtuost maner från trion. Avlöses av snärtig, sprittande melodi med makalös leverans från den taggade Haslip som spelat med Lorber under tio års tid.. Noterar att musikernas vidunderliga teknik och deras samhörighet, som så snyggt ramar in låtarna, resulterar i önskvärd livekänsla. Är övertygad om att publiken är mycket nöjd, fast det är musikerna som attraherar i högre grad än kompositionerna. Tekniken förlöser och förhöjer värdet på låtarna tillgängliga på studioinspelningar. Otroligt smidiga bassolon lägger ett par gånger grunden till vidare instrumentala konversationer. Med infallsrika betoningar styr melodimakaren skeendet på sina tangenter, med avbrott för intron och solon från basist respektive batterist.

När rytmsektionen anförd av sammanhållande kraften Haslip drar iväg svänger det hejdlöst. Associerar hans prägling lika mycket till legendaren John Entwistle som till genrekollegan Jeff Andrews. Sonny Emorys bedrifter är egentligen ett kapitel för sig. Kännetecknas i egna upptåg av en snabbhet vars blixtrande kaskader kan konkurrera med overkligt snabba trummisar inom speed metal. Vid ett par hisnande utbrott var det som om han vistades på en annan planet, gick loss kopiöst. Kul och smått chockerande uppvisning i denna kontext! Givetvis tillför han i övrigt ett tajt och läckert groove och i ett par sekvenser behagliga kontraster i långsamt, framglidande beat.

bild från Bratislava några dagar tidigare (fotograf okänd) – från Jeff Lorbers facebooksida

Svängigt popfusionbeat i medium tempo genererar glipor att brodera i, vilket Haslip förvaltar strålande. Det stretchas ekvilibristiskt inom ramarna i en av deras favoriter, som sägs fokusera på den svåröversatta musiktermen ”chops”. What´s New presenteras liksom den av flera hip hop stjärnor samplade Rain Dance från 1979. Efter en subtilt luftig låt garnerad med vispspel växlas över till den bekymmerslöst lediga stil man brukar benämna som Västkust-sound. Kan ha varit Tune 88. Kanske en illusion, tycker mig höra att fragment från andras hits vävts in. Ett avspänt gung med aptitligt häng bevisar sannerligen att trion kommunicerar på samma våglängd. Värt att ånyo betona vad man visste på förhand. Nämligen hur oerhört tajt dessa tre kapaciteter interagerar.

På begäran serveras ett extranummer vars titel indikerar att en av orgeljazzens och boppens funkiga ambassadörer hyllas, nämligen Horace Silver. Denne pionjär tillägnas en underbart pulserande melodi. Initiativrika Lorber och Haslips flinka fingrar upprättar en avancerad dialog. Här får vi en groovig anrättning där vad jag brukar kalla självgående sväng uppstår.

Arkiverad under: Musik, Recension

Filmrecension: Fungi – njae

30 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Fungi
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 november 2023
Regi Björn Engström, Ove Valeskog, Sofia Brattvall och Lottie Johansson

En thriller om ett hot från naturen som har potential att bli tankeväckande men som faller på stor brist på realism, usel dialog och inte särskilt trovärdig handling.

Mänskligheten står inför ett fruktansvärt hot: sporer från en svamp sprids och tar sig in i människor där de växer och ger människor en plågsam död. Forskare bedömer att minst 80 procent av alla människor kommer att dö innan ett botemedel hunnit hittas och framställas.

Regeringen har utsett ett specialteam som ska finna botemedlet. Detta team håller till i en topphemlig bunker. Men nja, om världen stod inför ett sådant här gigantiskt hot skulle ett team inte bestå av några få människor i en bunker i Sverige. Det skulle finnas massor av forskare som både fanns i ett stort laboratorium och troligen också i flera utspridda forskningsstationer. Redan där faller trovärdigheten för berättelsen. Även när det är en påhittad historia måste grunden vara något så när realistisk.

Forskarna kämpar mot tiden, för att försöka rädda så många människor som möjligt. Inte bara svampen och dess sporer är farliga. Människor är våldsamma och rädda och det är med fara för livet de ger sig ut för att leta botemedel.

Det finns aspekter i filmen som är intressanta men alldeles för mycket känns som förutsägbart och inte direkt överraskande. Alldeles för stor del av komplotten bygger på situationer och reaktioner som inte är trovärdiga. Ett exempel är slutjakten där en man jagar forskarna för att döda dem fast han vet att enda chansen att överleva är att hålla forskarna vid liv.

Fungi har skapat genom ett samarbete mellan fyra regissörer: Björn Engström (Tangent Room, kortfilmen Enhälligt beslut) , Ove Valeskog (Mareld, Huldra – Lady of the Forest), Sofia Brattvall (Sammankomst, En Hjälpande Hand och Hopp) och Lottie Johansson (Andra Åket, Inga Lindström och Drugdealer). De har skrivit manus, regisserat och producerat tillsammans. Kanske det är för många kockar för soppan? Jag vet inte, men helt klart skulle denna berättelse kunnat bli mycket bättre om den bearbetades mer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Klimat, Skräck, Svamp

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 259
  • Sida 260
  • Sida 261
  • Sida 262
  • Sida 263
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in