• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension

Filmrecension; Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes

16 november, 2023 by Elis Holmström

Tom Blyth as Coriolanus Snow and Rachel Zegler as Lucy Gray Baird in The Hunger Games: The Ballad of Songbirds and Snakes. Photo Credit: Murray Close

Hunger Games – The Ballad Of Songbirds And Snakes
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Francis Lawrence

Hunger Games är ett av få – moderna, litterära fenomen som lyckats ta världen med storm under de gångna åren. Men med tiden har fenomenet och intresset avtagit och dess relevans inom dagens populärkultur är avsevärt dämpad.

Produktionsbolaget Lionsgate är också något av en underdog, till skillnad mot kollegorna/konkurrenterna Universal eller Disney är Lionsgate en förhållandevis liten institution utan någon massiv stridskassa. De senaste åren har en rad rykten också florerat om att bolaget är en potentiell kandidat för ett uppköp av någon av de större aktörerna. Att retirera tillbaka till Hunger Games genom en prequel känns desperat och fantasilöst, ett försök att fylla ut den kommande kvartalsrapporten. Men den ointressanta utgångspunkten visar sig inte vara hämmande, The Ballad Of Songbirds And Snakes är överraskande bra och framförallt oväntat vågad vad gäller det politiska budskapet. Om det inte hade varit för en fullkomligt hopplös tredje akt hade det varit en av årets mer fascinerande storfilmer.

Hunger Games har alltid haft en mörk och hård inställning till världen. Till skillnad mot postapokalyps skriven för en relativt ung målgrupp, är Hunger Games fascinerande brutal och nihilistisk. Den återkommande optimism och polerade fasad som genomsyrar andra framgångsrika romanserier, som Rowlings Harry Potter, är pulveriserad här. Där andra låter mörker och hopplöshet träda fram i marginalen, som en ytterst diskret krydda, väljer författaren Suzanne Collins att istället måla allt i svart. Denna gång är hopplösheten och brutaliteten mer framträdande än någonsin, men detta kombineras också med en rad mycket effektiva politiska allegorier.

Där auktoritära samhällen och förtvivlad dystopi alltid har varit effektivt för att fånga fantasin blir det extra effektivt i mörka tider som dessa. Regissören Francis Lawrence lägger också en oerhörd emfas i de många politiska inslagen och det känns inte som en tunn fernissa utan ett tydligt inlägg i en samhällsdebatt. I andra sammanhang hade detta budskap framstått forcerat men actionpackad underhållning har visat sig vara en effektiv plattform för samhällelig observation. Tematiken må vara kolsvart men också tankeväckande. Modet att överhuvudtaget implementera det måste applåderas i en tid då andra filmer – för att undvika kontroverser, värjer sig från att ta någon som helst politisk position.

Men intressanta observationer och kommentarer kring vårt nuvarande samhälle räcker bara så långt, det måste finnas ett driv och en magnetism som attraherar tittaren. Där tidigare filmer alltid burit med sig vissa tekniska begränsningar – som ett resultat av Lionsgate mer restriktiva budgetering, har Lawrence nu hittat ett sätt att presentera sin vision. Med hjälp av mer avancerad teknik, men framförallt erfarenhet, skapas en betydligt mer intressant film vad det visuella anbelangar. Vissa sekvenser dras fortfarande med att kännas olustigt plastiga vad gäller scenografi, men på andra sidan myntet väntar också magnifika scener med superb arkitektur. Denna gång förstår Lawrence de ekonomiska begränsningarna och har mer förmåga att navigera runt dem. Denna tydliga förbättring vad gäller handlag resulterar i en film som är betydligt mer spännande än någon av tidigare delar. Det är svårt att inte dras med då filmen rusar och överöser med – för sin åldersgräns, chockerande våld och intensiva överlevnadsförsök. Dessutom måste Rachel Zegler i en av huvudrollerna berömmas. Efter sin starka filmdebut i Steven Spielbergs nyversion av West Side Story har Zegler utvecklat en mycket potent scennärvaro och en karisma som är betydligt mer intressant än Jennifer Lawrence mer stoiska Katniss Everdeen.

Det hela ser ut att vara på väg mot mållinjen i full triumf, men filmens tredje visar sig vara ren och skär kryptonit. Från att ha varit en medryckande och kompromisslös historia om överlevnad och brutalitet, både vad gäller våld och allmän människosyn, förvandlas allting till en dagssåpa innehållandes barrock romans och ett berättande som är närmast obegripligt. Då berättelsen försöker att länka samman med de ursprungliga filmerna och förklara motivationer och tankegångar verkar ingen rim eller reson finnas. I en rad krystade scener stressas karaktärsutvecklingen fram, flera intiativ och handlingar är fullkomligt oförståeliga. Detta kan dock inte Lawrence beskyllas för då boken som står som förlaga har samma problem, att göra en total revision hade inte garanterat ett bättre slutresultatet. Utöver det finns vårtor och skönhetsmärken, ett par scener innehåller genuint risig personregi och den vanligtvis strålande Viola Davis verkar mest medverka för att kunna betala räkningar, inget annat kan förklara det helt hisnande överspelet.
Trots det genuint misslyckade slutet är inledningen och den massiva adrenalinrushen som kommer farande under filmens actionscener tillräckligt för att motivera en rekommendation. Hunger Games -The Ballad Of Songbirds And Snakes lyckas vara oväntat energisk, inspirerad och medryckande men framförallt vågad, något som ingen kunde ha trott innan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Best. Christmas. Ever! – typisk feel good från Hollywood

16 november, 2023 by Rosemari Södergren

Best. Christmas. Ever!
Betyg 3
Premiär på Netflix 16 november 2023
Regi Mary Lambert

En mycket amerikansk feelgood-berättelse som knappast överraskar utan är förutsägbar och gullipluttig som socker på glass. På sätt och vis är betyget jag satt något för högt men som en feelgood-film med typiskt amerikansk storvulen julkänsla kan den vara småkul att fördriva en stund med och att skratta lite åt.

Huvudperson Charlotte är så irriterat på julbrev som tydligen är en slags tradition i hennes kretsar. Eftersom många som varit vänner när de växt upp eller gått på college tappar bort varandra när de blir vuxna och har familj skickar de julbrev till varandra. Dessa julbrev har en tendens bli om möjligt ännu mer förljugna än skryt på Facebook och andra sociala medier där personer har en förmåga att beskriva sitt eget liv som rosaskimrande perfekt framgångsrikt. I nyhetsbreven är det alltså ännu mer förljuget och överdrivet fulländat. Allra mest irriterar sig Charlotte på julbreven från hennes gamla vän Jackie. Charlotte själv vägrar att ställa upp på att sprida sådana falska bilder av sitt liv och skickar därför inga julbrev.

Jackies liv är enligt sina julbrev så in minsta detalj en bild av den amerikanska framgången. Jackie har lyckats sälja en startup och blivit överdrivet välbärgad. Hennes tioåriga dotter är superintelligent och har kommit in på Harvard. Sonen är i Kosovo och jobbar för fred i världen, skriver hon, och maken är framgångsrik och stadens mest uppskattade karatetränare med eget gym och dessutom har han stadens uppdrag att regissera julshowen. Som pricken över i:et är Jackies man supersnygg med vältränade muskler utan en enda fettcell.

Ett misstag gör att Charlotte med sin make och två barn hamnar hos Jackies familj några dagar före jul och då de blir insnöade stannar de där över natten och sedan blir de övertalade att fira jul med Jackies familj. Charlotte bestämmer sig för att använda tiden till att hitta sprickorna i Jackies fasad. Ingen kan ha ett så perfekt liv.

Det blir så klart inte bara sprickor hon hittar hos Jackie utan hon hittar också en förklaring till varför hon själv blir så upprörd över den falska lyckoskildringen. Som jag skrev inledningen är det mesta i berättelsen förutsägbart. Vissa delar i filmen är dessutom töntigt överdrivna, som karaktären på den tioårige dottern som kommit in på Harvad för att hon är superintelligent. Men nu är genren amerikansk feelgood-komedi. Feelgood enligt den amerikanska Hollywood-filosofin är helt avhängigt på att tjäna massor av pengar. Är man välbärgad då har man lyckats och då är man lycklig är sensmoralen. Filmen är genomdränkt av amerikanska ideal om att lyckan i livet beror på att ha mycket pengar och att vara snygg. Men jag tycker den var OK ändå. Det är inte någon nödvändig film att se men inför jul brukar kan det vara kul att se en julfilm. Den kommer förstås inte på många vägar upp i samma klass som den norska jul-tv-serien Julstormen förra året, men som lite tidsfördriv fungerar den om man accepterar lite Hollywood-rosaskimmer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Somliga går med trasiga skor – ärligt, rättframt och starkt om både mörker och glädje

14 november, 2023 by Rosemari Södergren

Somliga går med trasiga skor
Betyg 5
Svensk biopremiär 17 november 2023
Regi Magnus Gertten

En film som hugger tag i mig så jag glömmer tid och och rum totalt sugs  in i Cornelis liv och musik. Först och främst är det en gigantisk hyllning till hans genialitet, hans poetiska ådra, hans texter, hans visor. Det går inte att säga annat än att han hade en enorm förmåga att uttrycka sig med sina visor. De talar till våra hjärtan. Filmen bjuder på mycket musik och sång av och med trubaduren Cornelis Vreeswijk. Idag, 36 år efter sin död är Cornelis Vreeswijk är han fortfarande en av svensk musiks största ikoner.

Denna dokumentär känns som en av de ärligaste skildringarna jag sett på film på länge. Vi får både följa hans lycka och framgång men också mörkret, motgångar och problem. Han var gift tre gånger och vi får höra alla tre före detta fruarnas berättelser såväl om de lyckliga stunderna, förälskelsen som det mörka, besvikelser och uppbrott. Ibland undrar jag nästan om det är OK att vara så närgången och avslöja så mycket. Men med tanke på hur otroligt många dokumentärer som väjer för de mörka delarna av någons liv känns det rätt och uppfriskande att möta något så här ärligt och öppet. Men dokumentärer skildrar  inte bara det dystra och tragiska utan också många stunder av glädje och lycka.

Filmskaparen har lyckats berätta och skildra Cornelis Vreeswijk levande och nära. Det känns som att jag är med där när allt händer. Jag är en fluga på väggen eller någon som hänger vid sidan om och kan betrakta och känna med upplevelserna. Så imponerande välgjort och ärligt.

Cornelis Vreeswijk kunde som få andra ge röst åt samhällets utsatta, de svaga och trasiga. Han fick också ofta bevis på deras kärlek och uppskattning. Även om han periodvis hade det bra ställt kände han alltid samhörighet med de utstötta. Den så kallade svenska avundsjukan och missunnsamheten slog till en period då han unnade sig att bo lyxigt i en stor gård på landet. En period då han var lycklig och hade det bra och också en längre period kunde vara ifrån alkohol och andra droger. Då fanns det personer som menade att han svek sina ideal. Så sjukt det kan vara. Som om någon inte får ha det bra bara för att han eller hon ger röst åt utsatta.

Väldigt sorgligt tycker jag det är när han en period lyckats vara ifrån alkohol och så kallade vänner inom musikbranschen lockade honom att dricka starka drycker. Vilken aningslöshet som driver människor ibland. Det går inte att komma ifrån att bli känslomässigt engagerad i denna dokumentär.

Men först och främst och mest av allt är det ändå en hyllning till denna ikon inom som kom som fattig invandrarkille från Holland och moderniserade den svenska visan under 1960-talet. Vilket språkbruk han behärskade, vilken språkgeni han var och ändå var svenska inte hans första språk.

Detta nära porträtt går inte att värja sig ifrån, filmen kryper in under skinnet och jag är lycklig att jag fått se den och att jag levde under en tid då Cornelis Vreeswijk spelade och sjöng.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alkoholproblem, Cornelis Vreeswijk, Dokumentär, Droger, Filmkritik, Filmrecensnion, Magnus Gerrten, Somliga går med trasiga skor

Teaterkritik: Canasta med Hin Håle 1 – hisnande, mycket roande tragi-komik proffsigt framförd

13 november, 2023 by Pernilla Wiechel

Canasta med Hin Håle 1
Av Maria Montelius
Regi Maria Montelius
Medverkande Maria Sundbom, Maurits Elvingsson, Kalle Westerdahl
Scenografi Melda Törnqvist och Kristian Cavdarovski
Ljus Robin Auoja
Urpremiär 14 oktober 2023, recenserad föreställning 12 november på Teater Brunnsgatan Fyra

Under Maria Montelius konstnärliga ledning och regi har Teater Brunnsgatan Fyra fullföljt traditionen att spela tragi-komedier med rörande antihjältinnor och antihjältar. Vissa skrivna av hennes mor Kristina Lugn – som tidigare drev teatern efter Allan Edwall – men även av storheter som Staffan Westerberg. Denna pjäs har Montelius själv skrivit och en uppföljare kommer nästa år i form av del II. Tidigare i år (2023) belönades Montelius med Falstaffpriset, men då var inte den här pjäsen uppförd.

Programbladet presenterar föreställningen som ”ett rytande helvete i högsta hastighet”, ”en tragisk fars, en rolig sorgesång”. Vid urpremiären i oktober beskrev recensenter den som en hyllning till lek och kreativitet och en syn på teater som healing och ventil.

Vi följer paret Dias och Lutfi som driver ett hotell i förfall efter bästa förmåga. Mitt under spelet störs de plötsligt av inbrytande rollfigurer som lägger sig i själva föreställningen och vill ändra i manus. Flera pjäser pågår i pjäsen, enkelt uttryckt. En kamp förs av Dias/Sundbom för att lyckas ”vara lite kommersiellt gångbara nu när kulturen ska bära sig själv” för att ”undvika tvångskommendering till Norrköping”, med hennes egna ord. Det finns sex roller, säger Montelius i programbladet, men lilla teatern har bara råd till tre skådespelare. Vikten av woke gestaltas i form av objektumsexuelle Einar, som är kär i en brevlåda och en likasinnad ugn-älskande mormor. Att karaktärerna har problem med magen – och andra utmattningssjukt vill kliva av o vila från scenen – tas också upp i mänsklig anda. Empati väcks för utbrända skådespelare som arbetstränar. Ensamma barnet Einar som är hänvisad till instabil mor – skildras även – i bästa nedärvda bekännaranda a´ la mamma Kristina Lugn därtill.

Manuset – med meta-växelspel från tänkta skådespelaren inne i rollen och ut igen i nästan samma replik – kräver sina teaterarbetare, men det ros hem med bravur. Kalle Westerdal är en ren fröjd att se med sin mimik och komiska tajmade gester. Men hela spektaklet styrs med fast hand av Maria Sundbom – som med samma träffsäkra precision o feministiska allvar sjunger sånger om livmodertappar – såväl som hon uttalar andra fyndiga sex-anspelningar vid sidan om de myndiga vredesutbrotten och förtroliga blinkningarna till publiken.

Att den här trion skådespelare är skickliga och samstämda som få uppfattas snabbt. Parat med Montelius spirituella text – utan gränser för galna infall – och hennes moderna regi-grepp – blir detta underhållande virriga, buskisliknande spektakel mycket svårslaget. Sammantaget erbjuds en och en halv timme värme och skratt – helt säkrad från möjligheter att känna klimatångest, eller sörja politiska haverier och annat mörker. Komik hör inte till det lättaste att ro hem – men här sitter varje blinkning, varje överdriven gest rätt i sekunden. Utifrån allvar om småteatrarnas överlevnadspanik i kulturfientlig miljö med rådande regeringsmotstånd, blandat med äktenskapliga relationsproblem – igenkännbara för envar – roas gammal som ung.

Till och med min 16-årige son drog på smilbanden föreställningen igenom.
Mitt tips är att inte missa dessa utökade datum att njuta av något som nog får kallas för ett stycke utsökt postdramatisk teater. Begreppet introducerades redan 1999 av den tyske teaterforskaren Hans-Thies Lehman (född 1944). Här finns en strävan efter att frigöra det sceniska uttrycket från en dramatisk, linjär berättelse och istället utforska tillstånd, relationer och situationer i ett utvidgat nu. Manuset ses bara som ett teatralt element, jämbördigt med ljud, film, ljus scenerier – och saknar sin bärande roll som i klassisk dramatisk teater. Illusionen och identifikation med rollgestalterna bryts och är nästan obefintlig. Istället utforskar skådespelarna tillsammans med publiken de olika rollgestalternas möjligheter att handla inom en överenskommen fiktion – i en öppen process.

Arkiverad under: Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt

Teaterkritik: Skuggan över stenbänken – vackert, poetiskt, fantasifullt

11 november, 2023 by Rosemari Södergren

Malin Karlsson i Skuggan över stenbänken. Foto: Sören Vilks

Skuggan över stenbänken
Bygger på Maria Gripes roman
Dramatisering Gustav Tegby
Regi Sara Cronberg
Konstnärligt koncept Sara Cronberg, Helle Damgaard och Bombina Bombast
Scenografi och kostym Helle Damgaard
Videodesign Stefan Bexell Stanisic
Ljus Johanna Svensson
Komposition och ljud Toni Martin Dobrzanski
Bildmanus Helle Damgaard, Emma Bexell Stanisic
Mask Nina Lagnefeldt
Urpremiär på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteater Stockholm 10 november 2023

En vacker, poetisk och fantasifull berättelse, en föreställning som är perfekt att gå på med hela hela familjen. Inte för de allra minsta barnen men för barn från tio-tolvårsåldern är det en varm, lagom spännande och hemlighetsfull handling som spelas upp. Där finns också samhällskritik i skildringen av klyftorna mellan de rika välbeställda och de fattiga, utanförskapet. Det var stora skillnader mellan fattiga och rika då men det finns fortfarande kvar. Maria Gripes mer esoteriska andliga budskap som är temat i flera av hennes mer kända romaner är något nedtonat i denna berättelse men det finns ändå där och är nog mer aktuellt än tidigare.

Handlingen utspelar sig i början av 1900-talet i en mindre svensk stad. Huvudpersonerna är 14-åriga Berta och familjens nya husa Carolin som är ung och lite mystisk, väldigt ovanlig och med skinn på näsan. För att vara tjänsteflicka är hon ovanligt självsäker och självständigt tänkande. Både Berta och hennes bror Roland dras till Carolin. Bertas familj är välbärgad och har råd att hålla sig med både husa och tjänsteflicka. I staden finns också Flora, en alkoholiserad kvinna med två små barn som far illa.

Malin Vispe i Skuggan över stenbänken.

Den nya tjänsteflickan, Carolin, är världigt annorlunda. Hon är en udda och snabbtänkt ung kvinna. Hon är väldigt nyfiken på familjens fotoalbum och ägnar mycket tid åt att dem. Samtidigt är hon tystlåten om sin egen bakgrund och familj. Alla i familjen har på något sätt en dragning till henne.

Skugganserien skiljer sig från Maria Gripes mest kända romaner. I Skugganserien är det mystiska nedtonat, men det finns ändå kvar på ett finstämt, subtilt sätt, framför allt genom Bertas far som ständigt stänger in sig i sitt arbetsrum där han forskar kring Emanuel Swedenborg för att skriva en bok om Swedenborgs tankar. Berta och Roland hade en storebror som dog som liten och Swedenborgs tankar om att de som dött fysiskt ändå finns kunde ge fadern tröst i sorgen.

Pierre Tafvelin och Leopold Lilja i Skuggan över stenbänken.

Skuggan över stenbänken är en magisk föreställning på flera sätt, med digitala effekter i svartvitt som involverar scenografi, ljud och ljus. Det är mycket välgjort scenografiskt, bildmässigt, ljudmässigt och med kostym. På scenen står flera stora skärmar där olika foton och miljöbilder projiceras. Allt i svartvitt vilket skapar en stark tidskänsla från 1900-talets början, en känsla av att titta in i ett fotoalbum från den tiden. Av och till rullas möblemanget in som pappkulisser. En bra symbol för det välbärgade borgerskapets tunna fernissa. Även kostymer följer den svartvita färgskalan. Det förstärker en känsla av mystik och tidlöshet, att vi förflyttas till den tiden och den tiden finns här.

Föreställningen är både rolig och berörande och har något både för de vuxna och barnen, alla kan känna igen sig i något eller någon. De digitala effekterna gör att föreställningen delvis är som en film men ändå är det fortfarande scenkonst med skådespelare på scen. Det fungerar väl och blir ett mycket bra sätt att få barn och ungdomar att uppskatta teater.

Religionshistorikern Per Faxneld skriver om Maria Gripe:
Maria Gripe tyckte om spökhistorier men ogillade vidskepelse. Hon menade att världen inte fullt ut kan omfattas av våra sinnen, men att det som framstår som gåtfullt idag kan vara fullt begripligt i framtiden.
Ordet ”ockult” hade en mycket negativ laddning. Det osade villfarelse och moraliskt fördärv.
Gripe själv invände i en intervju mot att hennes böcker kallades ockulta. Hon menade att Tordyveln och Agnes Cecilia är rena spökhistorier. I Agnes Cecilia finns dessutom en psykologisk förklaring. I skuggböckerna finns inga övernaturligheter alls och de innehåller inga ockulta budskap. Jag är mycket road av spökhistorier, men jag tycker illa om vidskepelse. Sedan är det en helt annan sak att våra fem sinnen inte räcker till för att uppfatta hela tillvaron och att mycket som i dag är fördolt för oss kanske i morgon får en naturlig förklaring. Men det betyder inte att det är ockult.

Vid tiden för då Maria Gripes böcker kom kunde motståndet gentemot hennes mystik vara starkt på sina håll men idag är nog tiden mer mogen. Många statistiska undersökningar visar att en stor andel som bor i Sverige eller i västvärlden idag är öppna för tanken att det finns saker som våra sinnen inte kan registrera eller uppfatta som vetenskapen kanske kan i framtiden.

Om Sara Cronberg och Bombina Bombast
Regissör Sara Cronberg har varit verksam sedan 1998 på Malmö Stadsteater, Uppsala stadsteater, Kulturhuset Stadsteatern samt flera teatrar i Danmark. Hon har i flera projekt samarbetat med scenkonstkompaniet Bombina Bombast som skapat över 30 originalverk för scen och film karaktäriserade av mötet mellan scenkonst och innovativa teknologier. För deras gemensamma föreställning Ögonvittnen tilldelades de Thaliapriset 2019.

Om Maria Gripe
Maria Gripe är en av Sveriges stora och kända barnboksförfattare. Hon skrev ett 30-tal böcker, däribland Hugo & Josefin, Tordyveln flyger i skymningen och Agnes Cecilia. Böckerna har gjort succé över hela världen och översatts till över tjugo språk. Skuggan över stenbänken kom ut 1982 och är första delen i Skuggserien som innefattar totalt fyra böcker.

Regissören, Sara Cronberg säger:
– Maria Gripes litteratur är en kulturskatt som har fängslat otroligt många människor, både barn och vuxna. Nu får jag möjlighet att i ett nära samarbete med Helle Damgaard och Bombina Bombast, ge hennes unika berättelse ett nytt liv på scenen.

Skuggan över stenbänken är den första i den så kallade Skuggserien som består av fyra romaner. Kanske iscensätts också uppföljarna? Det skulle säkert välkomnas av många. I alla fall av mig och alla de som gav premiären stående ovationer.

På scen:
Malin Karlsson
Malin Vispe
Johan Marenius Nordahl
Ann-Sofie Rase
Bahador Foladi
Elisabeth Wernesjö
Pierre Tafvelin
Hedvig Sahlin
Billie Höper Edfeldt
Leopold Lilja
Malcolm Zerpe

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Kulturhuset stadsteatern, Maria Gripe

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 257
  • Sida 258
  • Sida 259
  • Sida 260
  • Sida 261
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1557
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in